Bokslut 2016

Strax före kl 12 idag vänder det. Då infaller vintersolståndet. Fr o m nu blir det ljusare för varje dag Ännu ett år har passerat, ett år som för mig har inneburit ett nytt Liv på många vis.

Jag har valt att leva mitt Liv som Social Eremit, samtidigt som jag åter tagit tag i förverkligandet av min dröm om ett enkelt självförsörjande Liv.

Året började med insikten att jag skulle Leva själv. Jag letade och fann ett hus, och den 30/3 flyttade jag in på Drögsperydsvägen. Därmed lämnade jag också en rellation som på det hela taget var bra, men jag passar helt enkelt inte för den sortens liv. Lite sorgligt så klart men samtidigt en lättnad. Nu är jag fri att göra vad jag vill när och hur jag vill. Fri att Drömma och Förverkliga.

Och Drömmer gör jag... jag har 1000 idéer, och projekt som jag vill genomföra, en del som ligger nära och andra som befinner sig längre fram... Vissa är viktiga och har redan, eller kommer att förverkligas. Andra är mera verkliga Drömmar som kittlar skrattgroparna, kanske kommer de att bli verklighet, kanske är de bara till för att just njuta av i Fantasin.

Förverkligats har det också... mycket... Här finns som sagt oändligt med projekt, en del planer som jag haft med mig nästan hela Livet, och annat som dyker upp i stunden... Men jag sitter inte i sjön. När jag flyttade in var det två saker som hade en deadline: Den fuktskadade väggen och att få skorstenen godkänd innan vintern. Väggen blev mitt semesternöje =) Visst har jag haft en del små byggprojekt, men aldrig att jag har renoverat en hel vägg. Alltså: "Det har jag aldrig gjort! så det klarar jag säkert!" Och det gick ju, med hjälp av tidigare erfarenheter, instruktionsfilmer på nätet och goda råd från husrenoverande Vänner. Och det blev både bra och fint! (resultatet syns på bilden). Med skorstenen gick det sämre...men OK. Själva det tekniska problemet med en alltför närliggande bjälke på vinden åtgärdades snabbt och lätt, men att mura om skorstenen ovanför taket hanns inte med eftersom jag råkade ut för en olycka som förhindrade takklättring i några veckors tid... sen var vintern i analkande och murning var inte att tänka på. Dock är skorstenen godkänd för eldning nu, och frånsett risken att några (egentligen oväse3ntliga) mellanväggar ramlar ner så funkar det fint.

Andra projekt som glatt mig under året är, ordning och reda i uthuset, odlingar i köksträdgården och ett litet växthus, installation av vattenfilter, vindslucka, flytt av köksskåp, ett vedskjul... och en del andra påbörjade idéer.

På det hela taget är det ett Underbart Liv, jag Älskar att Skapa lösningar på de projekt som jag drömmer om att förverkliga.

Det finns bara en nackdel och det är att det ibland blivit lite väl mycket "eremit" och väl lite "social". Jag har svårt att slita mig från mina projekt och idéer. När kvällen och helgen kommer så finns det alltid något jag "ska bara" innan jag bjuder in eller åker och hälsar på någon. Inte så att jag låter det hindra mig när gästerna dyker upp eller någon bjuder in mig... men jag tar inga initiativ i den vägen...

Nåja varje sak har sin tid och 2017 kommer bära med sig mer socialt liv samtidigt som vardagen fylls av mera skapande och odlingar.

Härmed  önskar jag alla Vänner en...

God Jul och Gott Nytt År!

... och hoppas att vi ses nästa solvarv.

Skapa jobb?

Politiker ifrån alla partier pratar mycket om att skapa jobb. Hur tänker man då?

Är man inte helt ute och reser då? Man gör det som behöver göras PUNKT! Vem vill väl göra något som inte behöver göras??? För det måste väl vara det det handlar om när man pratar om att skapa jobb?

Människor har i alla tider jobbat. Jag kallar det "Näringssök" för det är vad det oftast handlar om, att försörja sig själv och sina närmaste på ett eller annat vis. Men vi människor är också av naturen "lata", därför har vi också alltid på olika sätt försökt göra vårt näringssök enklare. Jag brukar säga att "lathet är en dygd", för det är tack vare latheten som vi idag har hjulet, förbränningsmotorer, smartphones, osv. Saker som, rätt använda, gör livet enklare och näringssöket effektivare.

Men inte var det så att människorna, den dagen de uppfunnit hjulet och plötsligt kunde bära sina bördor dubbelt så långt på halva tiden, "skapade nya jobb". De plockade inte upp en stor sten bara för att ha något att bära nu när deras bördor kunde åka på en vagn. Inte heller gick de stora omvägar bara för att få tiden att gå, nu när de kom fram så mycket fortare. Självklart inte!

I stället blev deras tillvaro tryggare, för nu hade man mer tid till näringssök, och man kunde samla mera på lager eftersom man inte längre behövde bära allt. Man kunde färdas längre, till tryggare boplatser.....

Så kom den dagen då manniskans lathet gjort att lagerna var fulla, att samla mer var lönlöst för maten skulle ändå bara förfaras med tiden. Vad gjorde man då? Skapade jobb? Nej knappast.

Nu hade man mera tid över för alla former av kultur, man kunde sitta ner vid lägerelden, umgås, berätta, skapa musik.... Men viktigast av allt. Man hade tid och ork att reflektera över tillvaron, grunna på det som fanns runt oss i vardagen. Man ökade helt enkelt sin kunskap. Och någon kom på att om man strödde ut fröna man samlat intill någon av boplatserna, och om man i stället för att äta alla grisar som man kunde fånga, behöll några invid boplatsen,  så skulle man kunna samla all maten på samma ställe och inte behöva flytta runt. Och om man inte flyttade runt så kunde man bygga bostäder som skyddade bättre, både mot vädrets makter och vilda djur.

Med andra ord, det fanns tid att drömma om en bättre tillvaro, och möjlighet att förverkliga sina drömmar. Det blev visserligen lite jobb att bruka jorden, ta hand om djuren och bygga husen. Det blev mera jobb, men man skapade inte jobb, utan man gjorde bara det man behövde för att förverkliga sina drömmar om en bättre tillvaro.

Sen rullade det på.... tills vi kom dit vi är idag.

Men jag tror ändå att nyckeln finns där: I att göra det man behöver för att förverkliga sina drömmar.

Detta är vad politik i grunden handlar om: Att göra det man behöver för att förverkliga drömmar om en bättre värld.

Och det tror jag inte är att skapa jobb.... nej jobben finns, det är många arbeten som behöver utföras för att vi ska få en bättre värld. T ex behöver vi mera personal inom vården, skolan och till att ta emot de asylsökande som kommit hit på bästa sätt, Vi behöver underhålla järnvägarna och annan infrastruktur. Det behövs folk som kan bygga flera bostäder....

Alla jobben utom de sisnämda är sådant som Samhället bör sköta (tycker jag), direkt eller indirekt. Det är bara att anställa mer personal och handla upp fler tjänster. Finansieringen är redan fixad enligt den modell som jag skrev om här.

Samhället kan beställa järnvägsunderhåll och flera bostäder. saknas det personal så får man inrätta utbildningsplatser och lärlingstjänster, där samhället står för en del av finansieringen.

Skulle fortfarande jobben inte räcka till åt alla, så får vi dela på dem. Vi får helt enkelt korta ner arbetstiden... så att fler får tid och ork att drömma och förverkliga det de drömmer om.

Vittnet

Vaknade av en dröm igen...

En Vän skulle gifta sig med en annan som var min Vän för 30 år sedan.
Mannen som är en skådespelare spelade på alla olika vis upp rollen som "Mannen som fastnat på kroken och var på väg att förlora sin frihet", medan Kvinnan leende och med stoiskt lugn betraktade det hela, väntande i fast förvissning. Hon visste att det var hans ytliga spel, och var trygg i hans Kärlek under ytan.

Jag skulle vara vittne.

Det är min roll i mångt och mycket genom Livet, att vara vittne. Jag speglar de jag möter, talar om vad jag ser. Ytan lämnar jag därhän, den intresserar mig sällan, är mest patetisk. Jag vill ha möten under ytan, nära, naket och öppet, annars kan det vara... de som inte pallar det lämnar jag därhän, och de lämnar mig. Mina Vänner är och har alltid varit få, men mycket nära, ofta har de bara passerat genom mitt liv ganska snabbt och intensivt, men samtidigt så finns de verkliga Vännerna ändå alltid kvar , även om vi kanske inte har så mycket kontakt.

I en annan dröm för en tid sedan såg jag mig själv då jag smög för att grannarna inte skulle se mig. Det är också jag, fast jag eftersträvar det nakna mötet med de som kommer nära, så vill jag av någon anledning inte visa mig för de människor som jag tvingas ha runt mig utan att välja dem själv, de som bara vill ha yta får inte se mig under ytan...

Min Älskade frågade mig häromdagen varför mina Vänner aldrig kom och hälsade på och  varför jag inte bjöd in dem? Jag vet inte riktigt, det är bara så det är. Kanske pallar vi bara med det nakna mötet i portioner? Det är så det alltid har varit, jag har tagit initiativet till mötena mest bara sällan har mina vänner kommit på besök.

Jag är ett Vittne med viss distans, även om jag är Nära?

Läkande i drömmarna

För en tid sedan vaknade jag av en dröm, jag var på en arbetsplats där en platschef som jag hade för 30 år sedan var chef. Det var när jag jobbade under honom som min migrän debuterade. Egentligen hade den nog debuterat i min barndom men det var då jag fick den diagnosticerad.

Jag har letat efter orsaken till min migrän, processat och tömt minne efter minne, gång på gång har jag trott att jag har löst dess gåta, men hela tiden har migränen funnits kvar.

Kanske är jag gåtan på spåret nu, det är andra gången på kort tid som jag drömmer den konstiga drömmen om platschefen som inte tillät några misstag. Han gav oss känslan av att alltid behöva titta över axeln för att se så han inte stod där och slog ner på något som vi gjorde. Det fanns bara ett sätt att göra saker på, hans sätt. Där fanns inget utrymme för att vara sig själv och pröva egna idéer om hur saker kunde göras, idéer som kanske fungerade bättre eller i varje fall kändes bättre. Sätt som var JAG, MITT sätt.

Jag tror jag känner igen känslan. När jag var barn så åkte vi varannan söndag till Mormor och Morfar och åt söndagsmiddag. Varje gång hade jag huvudvärk på resan dit, det var t o m så att den vägsträckan gav mig huvudvärk många år efter att de var borta, och redan som barn insåg jag att min huvudvärk hade med mormor att göra.

Mormor och Morfar tillhörde Bibeltrogna Vänner, en konservativ frikyrklig organisation. Vad BV exakt stod för vet jag inte, men jag vet att man inte fick leka på söndagar, man fick inte synas, höras eller busa, Skulle man leka så skulle man göra det tyst, och allra helst skulle man sitta tyst och lyssna på högmässan på radion. Kort sagt, barns behov var oviktiga och rentav fel, det var Mormors sätt som gällde... Det fanns en tramporgel hos Mormor och Morfar, den var ju såklart väldigt spännande, men den fick vi inte leka med, i stället skickades vi upp på vinden där det fanns en låda med hemmagjorda träklossar, och lite stenkulor, de fick vi leka med. Jag minns hur jag satt där och lekte och hur jag var orolig att min lek skulle höras för mycket, vilket så klart alltid hände, det var alltid någon stenkula som med buller rullade ner för trappan och föranledde bannor , eller var det något annat som pockade på oönskad uppmärksamhet.

Granne med Mormor och Morfar fanns en flerfamiljs-fastighet där det fanns en lekplats som lockade ett litet barn från landet som knappt hade sett en lekplats, men dit fick jag inte gå, för det var söndag och lekplatsen var, trots att det aldrig lekte någon där vad jag vet, förbehållen barnen i flerfamiljs-husen.

Kort sagt besöken hos Mormor var tillfällen då jag inte fick vara JAG och då jag hela tiden måste titta över axeln och vara beredd på bannor för att jag gjorde något fel.

Jag minns också känslan från mitt hem då jag utforskade något förbjudet men spännande, eller tog något gott i matkällare eller skafferi, hur jag smög hela tiden med blicken över axeln i väntan på bannorna.

Genom livet fram till den dag som är har jag ofta sökt mig till andra arbeten där det finns någon strikt chef eller uppdragsgivare med stort kontrollbehov och "sitt enda rätta sätt" personer som då man har pratat något, ont eller gott, om dem eller jobbet fått mig och stanna till och ta upp telefonen för att kolla att den inte av misstag ringt upp personen ifråga, vilket naturligtvis har hänt vid något tillfälle. Personer som berättar om hur saker ska vara genom att tala om hur illa och fel andra anställda eller entreprenörer har betett sig och vilka repressalier som väntar... som får mig att känna att runt hörnet så väntar bannor också på mig... om jag inte går på tå...

Natten efter att jag såg sambandet mellan dessa minnen och min migrän, drömmer jag igen, med dunkande migrän, halvt sovande och halvt vaken går jag igenom alla minnen ur det förflutna och uttrycker min ilska över att inte få vara jag och över att vara påpassad och kontrollerad. I drömmen tömmer jag de gamla minnenas grepp om mig, och  kanske... kanske... var det sista ronden med min Migrän!

Tacksam om jag kan processa och läka mina minnen i drömmen när jag är redo. Ska vi ta mina luftrör härnäst, Tack!

Anknytning

Vi behövde ingen.

Båda hade vi massor av Vänner som vi sa att vi Älskade, kanske gjorde vi också det, åtminstone en del av dem. Men det var i de flesta fallen en ytlig Kärlek, kanske vore det mer rätt att säga att vi "tyckte om". Tyckte om att Krama dem, tyckte om att stödja och hjälpa dem, tyckte om att se och bli sedda, tyckte om att samtala med.

Båda hade vi Mål och Mening i våra Liv, vi hade Drömmar emot vilka vi strävade. Vi hade fullt upp med våra Drömmar och våra Vänner. Trygga och Nöjda med våra Liv. Oss själva nog.

Vi sa att vi Älskade varandra, och det fanns en Längtan att Beröra, att lära känna varandra, inte för att vi behövde varandra utan just för denna Längtan.

Vi blev ett par.

Tacksamma för all tid vi fick med varandra, tacksamma för vår Underbara Närhet. Utan att begränsa varandra öppnade vi våra Hjärtan. Ville bara varandra väl. Vi gav varandra små gåvor. Vi Älskade varandra och vi Älskade med varandra.

Fortfarande behöver vi ingen, fortfarande har vi våra Vänner som vi Älskar, fortfarande har vi våra Drömmar, men vi Vill inte vara utan varandra.

Vi Älskar våra Vänner men den Kärleken kan inte mäta sig med den Kärlek vi Känner för varandra. Vi begränsar inte varandra och Vill varandra bara Väl, Tacksamma för all tid vi får Tillsammans.

Att Drömma våra Drömmar själv har blivit trist. I stället Drömmer vi Tillsammans.

Gemensamvaro - Gemenskapa

Att vara en Human Being är lätt, att bara Vara i det som Är, Följa flödet, det som kommer till oss...

Men är det inte en del av människovarandet att också Drömma, att skapa en riktning och ett mål, Drömma och förverkliga våra Drömmar? Att vara en Human Doer?

Jag vet inte men för mig blir livet tomt utan en riktning, för mig innebär bara Vara att jag aldrig någonsin möter mina rädslor.

Tiden finns inte egentligen, och Förväntningar Begränsar och skapar Besvikelse. Men likväl så finns det Längtan och Drömmar.

Människovarandet, Tiden och Drömmarna må vara en Illusion som egentligen inte är verklig, men likväl är det i denna kontexten vi befinner oss, likväl är Illusionen nödvändig för att vi/Gudomen ska kunna uppleva det som är Verkligt.

Att Gemensamvara är Underbart, dela vår tid med varandra, vara Nära och Närvarande tillsammans Här och Nu, men frågan är om det leder oss Närmare varandra. Vi kan inte glömma oss själva vad som är viktigt för oss var och en, inte åsidosätta oss själva, för då blir Gemensamvaron en uppoffring.

Båda har vi våra Drömmar våra Längtor som på intet sätt får försummas för då blir det en uppoffring.

Båda måste vi så våra frön och se dem växa upp, vi kan hjälpas åt att vattna och vårda varandras frön i Gemensamvaro, vi kan skörda varandras drömmar tillsammans. I Närvaro och Härvaro, Här och Nu.

Men vi behöver också Gemenskapa, Drömma tillsammans. Så våra Gemensamma frön och se dem växa upp samtidigt som vi växer samman utan att bli ofria och begränsade.

Utan Gemensamma Drömmar kommer vi aldrig att ta oss förbi de rädslor som vi bär och som hindrar oss från total Gemensamvaro.

Sorgen en del av Kärleken

Det Hjärta som aldrig drömmer behöver aldrig sörja, 
Det Hjärta som aldrig släpper in ett annat Hjärta,
behöver aldrig riskera att såras eller sörja. 

Jag tror att sorgen bor i ett Älskande, Drömmande Hjärta, den finns inte där alltid, men får inte den djupa sorgen finnas där kan inte heller den djupa Kärleken bo där.

Först när vi vågar Älska,, när vi vågar Knyta an, när vi vågar drömma riskerar vi att mista något, så det är i Hjärtat sorgen bor, den skymmer inte det, den är en del av Kärleken, för mig. 

Våren i sin vackra skrud

Våren i sin vackra skrud
Sjön ligger blank
Ån rinner mot havet

Här har jag paddlat en gång

Jag skulle vilja paddla med dig
en enkel packning i kanoten
3 dagar eller så
iväg
dit strömmen för oss

Vi fick 8 månader
Var det allt?
Var det så det var regisserat?
Så mycket vi aldrig hann
Kanske aldrig hinner

Det är så mycket mer
jag skulle vilja uppleva med dig
Jag saknar dig så

Jag skulle vilja
sova under bar himmel med dig

Jag saknar vår närhet
vår beröring
Jag saknar att drömma med dig
Jag saknar ditt huvud på min axel

Våren i sin vackra skrud
Det var nu det skulle börja
Det var nu vår Kärlek
skulle blomma
mogna och bära frukt

Det var nu vi skulle börja
bygga vår framtid
bygga vår gemenskap

Jag saknar dig så

Att hålla om Lille Sigfrid
Går nog bra
Men när också Vuxne Sigfrid
behöver en famn
vad gör jag då

Jag saknar din famn
Jag saknar famnen
att sörja den i

Jag sörjer så gott jag kan
Flyr sen
Tröttar ut mig med något
tills jag stupar

Jag saknar dig så

Aldrig sörjt förut

Jag kom på i min process att jag nog aldrig har sörjt "på riktigt" förut. Så klart har jag sörjt men jag har aldrig tillåtit mig sorgen på samma sätt och heller aldrig haft så mycket att sörja, för jag har aldrig tidigare öppnat mig för någon på detta viset, aldrig knutit an så mycket, aldrig drömt så mycket om en gemensam framtid. Och därför heller aldrig upplevt en sådan exceptionell Kärlek.

Tidigare har jag alltid lagt det utanför mig själv att det tagit slut. det har varit hon som inte varit redo och därmed så har jag kunnat släppa det bara så där. Jag skulle kunna göra det nu med för visst har vi båda saker som vi inte är färdiga med, men denna gången ville jag välja att stanna kvar och bli redo tillsammans i stället för att fly.

Drömmen om att växa tillsammans i en gemensam framtid finns och då måste jag också sörja, för det är inte de vi mister som vi sörjer utan våra drömmar som är förknippade med personen. Drömmer vi inte så behöver vi inte sörja, men då kan vi nog inte komma Nära heller.

Utan hopp

Första dagen utan hopp. Jag vet att det inte är så enkelt, men i natt satte jag ner foten och bad henne att inte höra av sig till mig annat än för att diskutera Vår Gemensamma framtid.

Att hon Älskar mig det vet jag och att jag alltid kommer att Älska henne och det vi haft vet jag. Men det är drömmen om vår gemensamma framtid som jag måste sörja.

Intellektuellt kan jag både tänka mig och tro på en Gemensam Framtid, men jag måste släppa förväntningarna om det annars går jag sönder, annars kan jag inte sörja och gå vidare.

Det var så mycket som var exceptionellt i vår relation. Så mycket som jag aldrig upplevt tidigare, som jag nu måste tänka mig att leva utan.

Det första som poppar upp är detta:

Jag har ett stort behov av fysisk Närhet och Beröring som både kan, men inte behöver leda till Lust. Ingen som jag tidigare mött har kunnat macha mig i det. Men Du kunde! Så många gånger har min beröring blivit avvisad och det gör ont, så mycket som det är ett behov som jag måst kämpa för att kunna leva ut, som blivit avvisat sedan mycket tidiga år. Kan jag tänka mig en framtida relation utan detta!!! Aldrig tidigare har jag upplevt att Beröringen givits och tagits emot så Självklart och Naturligt. Kan jag tänka mig att Leva utan detta!!!

Det vill jag och det tänker jag inte göra, jag vill ha det igen men jag kan inte förvänta mig att det blir med henne.

Men mitt i allt detta så inser jag att hon har läkt mig. Oavsett vad som händer så har jag nu fått det bekräftat att min beröring inte är äcklig eller obehaglig på något vis, att jag inte är äcklig eller obehaglig på något vis. Intellektuellt har jag förstått det, det handlar om deras dåliga erfarenheter av mäns beröring och sex, men jag har nog alltid tagit åt mig. Nu Vet jag att det inte ligger hos mig. 

Tomhet

Jobbade första dagen idag på nästan en vecka, det är vår på gång, fåglarna kvittrar men bara stillsamt, det är en konstig tom känsla i naturen som om den väntar på något.

Likaså känner jag mig, tom men som en tryckkokare. Det är något som vill ut.

Det är din födelsedag idag, jag skulle vilja skicka blommor, jag skulle vilja fira med dig och dina barn, kommer jag någonsin att möta dem igen? Jag hade drömt om att  tillbringa helgen i mitt vackra Bjäre med dig, äntligen få visa det för dig, kanske ta ledigt från jobb och väcka dig i stugan med blommor, sång och presenter.

Det är så mycket jag drömt om att få göra med dig.

Vem ska jag nu köpa blommor och presenter till. vem ska jag dela min barndoms Bjäre med, vem ska jag dela Trollstorp med? Vems drömmar ska jag få ta del av, Vem ska jag sova nära varje natt, med vem ska jag dela vardagens händelser och med vem ska jag älska naken i naturen? Åt vem ska jag laga frukost, och vem ska vänta mig med dukat bord efter jobbet? Vem ska jag laga mat tillsammans med....

Det känns tomt

Inte kan Livet väl spela mig ett sådant spratt!

Vad är viktigast i Livet?

Kanske kan jag svara "Mening och Mål!" på den frågan?

Men i så fall, Vad är meningen och målet med Livet?

Ännu en sådan omöjlig existentiell fråga.

På det stora hela Tror jag att den generella Meningen med Livet är att Livet ska Uppleva sig själv, och att vår uppgift är att vara de "celler" som Upplever allt som Livet gör möjligt.

Då väcks en ny fråga: "Vad är det Meningen att JAG ska Uppleva? Vad är Meningen med MITT Liv?

Kanske finns det inte ens en Mening på det personliga planet, kanske behöver vi inte ens veta vad vi är här för att uppleva, utan bara Leva våra Liv?

Vill jag söka en generell personlig mening med Livet så blir det: Vi är här för att må så bra vi kan!

Mina generella meningar med Livet får mig att må bra. De är tillåtande och icke-dömande. De tillåter mig att helt enkelt leva mitt Liv och Älska det som det Är.

Det jag hittills har upplevt i Livet som fått mig att må bättre och bättre är en vandring från rädsla till Kärlek, en vandring från avskildhet och utanförskap till Närhet, samt en vandring från dömande (av mig själv och andra) till Självkänsla, Tillåtande och Acceptans.

 För ett par-tre år sedan nådde jag en punkt på den vandringen där jag verkligen kunde må bra praktiskt taget alltid. Men ändå saknades något, det fanns inget personligt mål, inget som gav resan en riktning och ett framdriv. Jag stod stilla och mådde bra.

I hela mitt Liv har jag drömt om ett enkelt naturnära Liv i ett enkelt boende, och för snart ett år sedan började jag förverkliga det Livet.

I ungefär samma veva dök en Kvinna som jag kan uppleva är den jag är ämnad att vandra vidare på vägen mot ändå mera Kärlek och Närhet med, upp i mitt Liv. Hon delar dessutom i mycket mina drömmar.

Ändå så är det svårt för henne att bli helt delaktig på den resan mot mina drömmars Mål, det är Min Dröm inte Vår.

Inte kan det vara så att jag måste släppa min Dröm för att vandra vidare med Henne, inte kan väl Livet kräva det valet av mig!

Inte heller kan det väl vara så att jag måste släppa Henne för att Förverkliga min Dröm!

Det jag tror Livet vill säga mig, och det som får mig att må bra. Är att jag måste släppa kontrollen så att vi gemensamt kan göra Drömmen till Vår, om Hon vill.

Kraftmätning (2 stavar)

Att utsätta oss och våra idéer för prövningar, att mäta kraften gynnar både oss och idéerna. Av prövningar och utmaningar växer vi, det samma gäller våra idéer. Det är sed inom vetenskapsvärden att varje arbete och varje teori ska prövas av utomstående, först sedan det genomgått en sådan prövning anses det vara godtagbart. Det samma gör varje författare, när ett verk är färdigt så lämnar man det till någon som kan kritisera det och ge en annan synvinkel. Vi blir hemmablinda, våra egna idéer och verk kan vi inte kritisera, eftersom vi inte kan se dem ur ett annat perspektiv.

Två stavar säger oss att det är dags att släppa vår skapelse ut i världen, låta den pröva sina vingar och se om de bär, välj någon som är vänligt sinnad men kritisk som kan hjälpa dig att granska din skapelse ur andra perspektiv, först sedan den slipats mot andra är den redo att flyga fritt.

Baksidan av Två stavar varnar oss för att släppa iväg våra skapelser och att lufta våra drömmar för tidigt. Vi måste först själva vara trygga med våra idéer och skapelser innan vi låter dem pröva vingarna annars riskerar de att störta för gott. Ju djärvare våra drömmar är desto hårdare kritik får de utstå.

Klicka på bilden för att dra
dina egna tarotkort!

Två Kärlekar

I kanske mer än ett år har jag mått väldigt Bra men mitt driv har saknats. Det har inte funnits något framför mig, inget som jag Längtat till.

Inget har jag tagit mig för och livet har varit ganska trist trots att jag mått Bra. Det enda som lockat något och ibland Lyst upp tillvaron har varit då jag varit social och träffat Vänner.

Så kom sommaren och jag återfann min gamla Dröm om ett enkelt oberoende Liv som jag så småningom började förverkliga.

I samma veva dök en Underbar Kvinna upp i mitt Liv och vann mitt Hjärta.

Under min "gråa" tid gjorde jag inget mer än det jag "måste", allt sköt jag på till sista stund. Det var som jag ändå genom den stress som detta ibland gav upphov till ville känna att jag levde.

Nu har jag två Kärlekar som jag egentligen vill ägna all min tid och paradoxalt nog innebär det att jag ägnar mycket mer tid åt mina andra "måsten" också. Det går inte längre att skjuta upp saker till sista stund för då gör de mig ofri och hindrar mig från att planera min tid så att den så mycket som möjligt kan ägnas åt mina Kärlekar.

Jag vet inte vad jag vill säga med detta mer än att det är så och att vi behöver Drömmar och Mål för att Leva.

Även om vi mår Bra så behöver vi Kärlekar <3

Skaffa en KK

Tidigare publicerad på "Det enkla Livet"  120707

Att leva sin dröm och sunt förnuft går inte så bra ihop.

Våra drömmar vill inte ha några begränsningar, de vill flyga fritt, precis dit de vill även om det kanske är omöjligt. Kreativiteten och Passionen är det som får våra drömmar att flyga, som får dem att stiga till skyn som en vacker luftballong.

Men en luftballong saknar styrsel, den svävar iväg hur som helst utan styrsel och för eller senare kommer den att störta om det inte finns något som håller den tillbaka.

Själv är det svårt att klara den dubbla rollen att vara den som gasar och bromsar samtidigt, antingen svävar ballongen iväg eller (vad som är vanligare) håller vi den tillbaka så hårt att den aldrig lämnar marken.

Då behöver vi en KK, en "Kritisk Kompis" (Som min Fantastiska Vän Pamela von Sabljar kallar det) någon som tror på vår idé och vill oss väl men som står med båda fötterna på jorden och ser de svaga punkterna i det vi gör... och inte minst, som pekar på bristerna.

Jag har upptäckt att jag har minst en sådan KK (Tack Tobias!), och fler är välkomna, för kanske är det absolut livsviktigt att veta att någon tar den rollen för att vi ska våga flyga.

Så om du tror på mina idéer, välkommen att hjälpa mig att hitta dess svaga punkter!

Tack Pamela (intervjuaren) för att du lär mig och inspirerar mig och så många andra!

Du är en bra Idé

Detta inlägg är inspirerat och delvis lånat av Susanne Löfgren

 
Att vara den man är och tro på sig själv och det man gör - kan vara en utmaning, därför är det viktig att ha det i åtanke och ständigt påminna sig om/jobba med det! För vem ska vi annars vara om inte oss själva, alla andra är ju liksom upptagna redan.

Det är bara dumt och onödigt och energikrävande att gå omkring och jämföra sig med andra, eller att försöka bli som dem, för deras liv är deras liv och ser inte ut som ditt! Vi är alla unika! Dessutom har vi ofta en tendens att jämföra oss med de som vi anser är "bättre" eller "snyggare" eller andra såna där subjektiva saker! Dock kan vi finna ökad inspiration och motivation från andra! DET är en bra grej!

Lika illa är det faktiskt när vi jämför oss med andra som vi ser som "sämre" eller "fulare", för det innebär att vi säger till oss själva att det finns bättre och sämre, och accepterar vi det så kommer vi ofrånkomligen snart att hamna bland de som är "sämre", för det kan bara finnas en världsmästare på varje område och det är knappast troligt att det är vi själva och även om det mot förmodan skulle vara fallet så kommer vi ändå snart att bli omsprungna av någon annan. det finns alltid någon som är bättre och börjar vi jämföra så har vi redan förlorat.

En annan viktig grej är att göra vad man tycker om! Det är så viktigt att göra sånt som man mår bra av och som skänker en glädje! Jag tror vi kom till jorden för att uppfylla våra drömmar, göra vad vi längtar efter inte för att uppfylla någon annans drömmar eller kliva in i någon roll som inte har ett dugg med vad vi själva drömmer om att göra. Det kommer aldrig att göra oss lyckliga eller få oss att må bra, och därmed så kommer vi troligen inte heller att göra särskilt bra i från oss. Nej tacka vet jag rätt man eller kvinna på rätt plats, och rätt plats är alltid den plats vi själva väljer för att vi vill det.

I alla lägen är det oerhört viktigt att ösa kärlek över sig själv och älska allt man är! Att behandla sig själv som sin bästa vän! Det är ju trots allt sig själv som man lever med 24/7! Handen på hjärtat, så som man behandlat sig själv många gånger, så skulle man aldrig drömma om att behandla någon annan!

Tänk dig själv, om en vän till dig skulle säga saker till dig som: Du duger inte! Usch, hur ser du ut egentligen, människa?! Du klarar inte det här! Du är ju fan hjärndöd! Etc, etc.. Skulle du ha kvar den människan i ditt liv - nej knappast! Du skulle säga upp bekantskapen med omedelbar verkan! Snacka om energivampyr liksom! Men hur många gånger har vi inte sagt sådär till oss själva? Sorgligt eller hur?

När jag ser mig omkring i naturen är allt perfekt ordnat, varje organism har sin plats i ett oändligt nätverk av liv, allt hänger ihop i ett självreglerande system, där finns ingen del som inte är bra och viktig, inga dåliga organismer utan bara bra. Vi är en del av naturen, en del av livet, även om vi tycks ha fjärmat oss ganska långt från det ibland. Också vi är bra organsimer med vår plats och uppgift att fylla.

SJÄLVA LIVET TYCKTE JAG VAR EN BRA IDÉ... och vem är jag att säga emot!

Tålamod

Även publicerad på Det enkla Livet

Ska jag äntligen lära mig att inte leva över mina tillgångar?

Jag är ledsen idag. Det är lika svårt för mig att  vänta då jag brinner för något som att skuldsätta mig.

Jag vill ha min tomt i skogen nu!
Jag vill köpa fler solceller, vindkraftverk och brädor nu!
Jag vill börja bygga min dröm nu!

Alltid när jag velat något, när jag haft en passion, har jag om det behövts lånat pengar för att genomföra det genast, men kan jag låna till drömmen om att inte leva över mina tillgångar?
 
Då får jag möta mig själv, det finns en sorg i detta att behöva vänta, i att vara där jag är utan att flyga iväg. Nu får jag möta den.

Spännande!

Nu får jag lära mig att sträva målmedvetet mot något, utan att springa i förväg.

Mod att tåla vad jag möter....

Men Livet visade mig idag att jag helt enkelt ska låta livet leda mig, var sak kommer när det är dax. Jag hade hittat en lämplig tomt på blocket, men en massa tankar och rädslor bromsade mitt nästa steg... då blev det plötsligt aktuellt att jobba 1½ mil därifrån imorgon. OK då är det väl meningen att jag ska titta på tomten och låna pengar om den är rätt, tänkte jag. En timme senare blev det ändrade planer, det blir inte jobb nära tomten, åtminstone inte imorgon, men detta öppnade mig för att låna till tomten.

Nu har jag skickat en låneansökan till JAK-banken (en räntefri bank där jag sparar lika mycket som jag betalar tillbaka på lånet) så när tomten dyker upp är jag redo =))
 

Namnbyte

När jag var 29 år avslutade jag 3 terminer terapi. Jag kände att jag var "vuxen nog att ta hand om mig själv". Jag manifesterade mitt växande med att byta tilltalsnamn, bjöd in de människor som varit viktiga för mitt växande till en fest för att fira mitt namnbyte.

Det har gått många år sedan dess, och jag har "blivit vuxen" många gånger, likväl finns det fortfarande bitar som jag skulle vilja växa ifrån, andra bitar har jag vuxit ifrån fast utan att det kommit något nytt i dess ställe. Kanske är det dax för en ny övergångsceremoni. Jag tänker inte byta namn igen, men på något sätt vill jag låta ett nytt jag födas.

Jag tror att vi lite till mans behöver fler övergångsceremonier i vårt liv. En gång i tiden blev man vuxen när man konfirmerades. Efter konfirmationen sågs man som vuxen, man ingick i de vuxnas krets, fick sitta med de vuxna vid bordet på fester, kanske fick man börja tjäna sitt levebröd, och gå till folkets park eller på bal. Naturligtvis var man bara en dag äldre än dagen innan, men alla visste att man nu var vuxen, och man visste det själv. När blir man vuxen idag? Är det när man konfirmeras, slutar grundskolan, gymnasiet, högskolan, när man flyttar hemifrån, får sitt första jobb, bildar familj eller får barn?

Man visste också vad som förväntades av den som var vuxen, hur den vuxne skulle vara.

Hur gör vi idag när vi lämnar det gamla bakom oss? Hur ska vi vara i vårt nya jag?

I många äldre kulturer tar man farväl  av barnet och sörjer det, barnet lämnar stammen med shamanen, får kanske någon forma av undervisning och har någon forma av vision quest där man får sitt nya namn, sedan kommer en ung man eller kvinna tillbaka till stammen, en ny stammedlem med ett nytt namn. Under en fest hälsar man den nye stammedlemmen välkommen.

Det sägs att Oden hängde upp och ner i asken Yggdrasil i nio dygn som en slags initiationsrit, i bibelns berättelser om Jesus förekommer ett flertal övergångsceremonier, han tillbringade 40 dagar i öknen, dog på korset och återkom från döden.

Lalehs nya skiva känns för mig som en enda övergångsceremoni:

"..  här blev jag, jag igen och inget annat
här blev du, du igen och ingen annan..."

Hur ska jag utforma min övergångsceremoni denna gång? Vad vill jag lämna bakom mig, och vem vill jag vara? För 10 år sedan kanske den påbörjades, jag avslutade en passus i mitt liv. Jag läste de böcker jag läst 10 år tidigare för att hitta tillbaka till den jag blivit. Hur ska jag hitta tillbaka till den jag är igen denna gång?

Jag är inte längre intresserad av ojämbördiga relationer, men trots det är det endast sådana relationer som triggar mig att drömma. Jag är inte intresserad av att kontrollera någon längre, inte ens mig själv, ändå fortsätter jag att kontrollera mig själv och andra i mina nära möten. Jag är inte intresserad av att ha distans längre, ändå håller jag distansen.  Det är det enda liv  som jag kan, fast jag inte längre vill ha de bitarna, så vet jag inte hur jag ska leva något annat liv.

Dags att lägga pussel, dags att skapa en bild av det liv jag vill ha, dags att känna det jag vill känna.

Vi kan inte uppleva något som vi inte kan föreställa oss, men vi kan ta de bitar som vi trots allt har upplevt, göra en stomme som vi sedan kan brodera en sannsaga runt. Vi kan skapa bilden av vårt nya jag, den jag vill vara, de minnen jag vill minnas.

Från övergångsceremonin kommer den nya stammedlemmen tillbaka....

Drömmens land (av Camilla Åhlfors)

En dikt av Camilla Åhlfors

När pennan vilar i min hand,

flyr jag in i drömmens land.

Dit reser jag för att bli HEL,

i mötet med min tvillingsjäl.

Tillsammans är vi yin och yang...

kompletta utan någon rang.

Hon ger min Ande av sitt ljus

och tar mitt mörker till sitt hus.

Jag är månen, hon min sol...

som ber mig om att vara cool.

För i våran kärleksdans...

råder det perfekt balans!

Ja, när pennan vilar i min hand,

flyr jag in i drömmens land...

För i den värld jag lever i

så fylls mitt liv av grubbleri.

Jag är inte någon stor poet...

och det finns inget, som jag säkert vet

Men jag skriver som ett inre tvång,

när natten min, känns alltför lång...

[Camilla Åhlfors]

Talgoxens sång

Det är den 11 december

solen lyser lågt

på en molnig himmel

vinden har avtagit

och ute hörs talgoxarnas sång

"Kom-mer Vår, Kom-mer Vår"

Jag har varit

desillusionerad en tid

Allt runt omkring mig

har känts som en fejk

Nyheterna rapporterar

om en låtsasvärld

som går i kvav

Jag själv

har känts som en fejk

Det som jag tror på

verkar ouppnåeligt

Den jag Är

verkar omöjlig

för mig att vara

Så meningslöst allt

hopplöst

Men ute sjunger talgoxen igen

"Kom-mer Vår, Kom-mer Vår"

oavsett hur det verkar

oavsett vad förnuftet säger

så finns det inget val

annat än att hoppas

och fortsätta tro på

mig själv

och mina drömmar

Fortsätta stå upp

för det jag tror på

Fortsätta lita på mig Själv
och tidens växlingar