Bara JAG!

Jag har den senaste tiden ofta somnat omfamnande mitt inre barn, Jag har burit med mig honom genom dagen i en bärsele. Jag har hållit honom i famnen när han har varit ledsen och rädd.

Jag kallar honom för Lille Ingmar, eftersom det var mitt namn som barn. Jag har tyckt att det har varit "praktiskt" att jag och mitt inre barn har olika namn, kanske har det också gjort det lättare för mig att bli, och vara ,"vuxen" och låta honom finnas.

Men mitt inre barn är också Jag, det är ingen annan person vars känslor och handlande som jag inte behöver ta ansvar för. När jag ger mitt inre barn ett annat namn än mitt namn så separerar jag mig från honom.

Det är inte Lille Ingmar som är ledsen, arg eller rädd, det är Lille Sigfrid! Även om han en gång hette något annat så är han en del av mig idag, och vad han känner och gör är vad JAG känner och gör, det är MITT Ansvar.

Jag har i många år haft ett Kraftdjur, en Hjälpare och en Vägledare som jag ofta sökt råd och vägledning från. Det är en örn som heter Aquila. Men det är ingen annan person, det är mitt högre Jag. Det är den delen av MIG som Alltid vet exakt vad jag behöver.

När jag ger honom ett annat namn än mitt namn separerar jag mig från honom. Det gör det svårare att fullt ut ta Ansvar för och känna Stolthet för min inre visdom.

Det är inte Aquila som vägleder mig genom Livets svåra stunder och bekymmer, det är den Högre Sigfrid! Även om jag inte fullt ut har medveten tillgång till den delen av mig, så är det ändå den delen av mig som "regisserar" allt som sker i mitt Liv idag. och vad han planerar och räknar ut för skeden i mitt Liv är vad JAG planerar och räknar ut, det är MITT Ansvar.

Jag har trott på en Gudom som jag oftast kallar för Livet, som likaså vägleder mig på min resa här. Men det är ingen yttre Gudom som styr och ställer i mitt liv. "Livet" är snarare namnet på på den akt som min resa genom Livet utgör. Genom att se Livet som en yttre Gudom så separerar jag mig mig från min roll i skeendena, då tar jag inte fullt ut Ansvar för det som händer mig.

Den Högre Sigfrid är en del av Gudomen, Ett med Gudomen, där finns ingen separation dem emellan. det är ingen gudom som regisserar min resa genom Livet, det är JAG som både skrivit manus, regisserat, tillsatt alla roller, som agerar och som är Åskådare. Livet är MITT Ansvar och MIN Stolthet.

Det finns inga andra, det finns bara SIGFRID! 
Bara JAG!
ALLT Ansvar är MITT!

Den Romantiska Kärleken

Originalbilden är "stulen" från Cirkus eros

I dag är det Sommarsolståndet, en tidpunkt som traditionellt har firats med ett Hieros Gamos, "Det gudomliga Äktenskapet", föreningen mellan det Manliga och Kvinnlga, mellan Yin och Yang, mellan Himmel och Jord.

Kanske är Den Romantiska Kärleken ett enda stort Hieros Gamos Föreningen av det separerade till ETT

Kanske är Romantiken den största Andliga Läromästaren. den som gör att vi kan Uppleva något annat än separation.

Romantik är väl det där som gör hela tillvaron ljusare, när man Älskar någon, De små (eller stora) Kärleksgåvorna, detta att man alltid har den Älskade med i tankarna i vad man gör och det gör allt så mycket roligare... att laga en enkel middag men man gör det för den Älskade, eller en liten oansenlig sten som man hittar på stranden och bara vill ge till sin Älskade... Att gå i affären och handla vardagsmat och hela tiden titta efter något vackert att ge den Älskade... Allt det där som gör tillvaron ljus (och lite rosaskimrande) när man Älskar. Därför att den Älskade är en del av oss, som alltid finns med oss. Jag och den Älskade är delar av ett större Vi.
Det är Underbart att leta efter små Kärleksgåvor till en Nära Vän, men det är och förblir en Vängåva och inte romantik. för mig. Skillnaden ligger någonstans i graden av Anknytning, graden av Intimitet, graden av öppet Hjärta och i VI- känslan. som jag önskar mig finns mellan mig och partnern i hög grad, men som aldrig blir den samma i en Vänskapsrelation. om än den kan ha väldigt mycket av detta.

Allt är ett, allt annat är en Illusion, men varför finns då denna Illusion? Varför skapades den? Kanske skapades den just för att "Alltet" skulle kunna uppleva den "Etthet" den är. För att kunna uppleva något så måste dess raka motsats upplevas, om solen var allt som fanns, om Allt var ljus och värme, skulle den kunna uppleva det då? Om det inte fanns något mörker och någon kyla runt ljuset och värmen skulle den kunna uppleva sig själv då?

Jag tror att illusionen om separation är till för att kunna uppleva "Etthet". Vi är här i den separerade kontexten med vårt separerade Ego för att kunna uppleva just att vi inte är separerade. Jag tror också att just Kärleken mellan två separerade egon, är den ultimata upplevelsen av detta, när två separerade egon väljer att skapa ett VI med alla delar, med Kroppen, Intellektet, Själen och Känslorna, när vi väljer att fullständigt öppna vårt Hjärta och nakna och sårbara knyta an till en annan människa, den fullständiga Intimiteten och Närheten, där vi verkligen upplever att Vi är ETT, Enhet, Etthet. Det är inget beroende, det är något annat, två separerade individer som är fullständigt kapabla att klara sig själv men som väljer att Uppleva Ettheten. Det är inte att vara ofri, det är att vara fri att uppleva den storslagna Enheten, Ettheten. Och det är något helt annat än att tänka, säga och tro på orden "Vi är Ett" Det är att Uplleva "Vi är Ett"

Måhända kan solen tänka, tro på och förstå att den är Ljus och Värme, men den kan inte Uppleva det utan mörkret och kylan.
Vi Är "Ljus och Kärlek" Vi Är "Alla ETT", men det blir bara ord om vi inte Upplever det. Kanske kan man då Uppleva denna ETTHET med flera, med Alla och Allt, men jag tror inte det. Om vi lever i den separerade kontexten för att Uppleva detta, då måste vi också vara i separationen, i Egot, för att förmå Uppleva det. Och Hur kan vi få Upplevelsen av att Vi är ett oskiljaktigt Ett om den andra delen av Vi också är delar av ett annat Vi med samma dignitet, då är ju jag separerad från deras Vi, från den delen av vårt Vi som jag är Ett med.

Är inte just Illusionen om Frihet, att vi kan vara Fria, den största Illusionen om separation! Kanske är "Friheten" Egot och separationen utlevt till sin yttersta gräns?

Men det innebär inte att de Älskande är ofria, bara att vi väljer att hela tiden vara ett Vi oavsett om vi är tillsammans eller om vi är var för sig med andra människor.

Konsten att se konsten... (av Sofia Elenäs)

Texten lånad av Sofia Elenäs

Dans!

Vad är det som bilder av konstformen dans kan locka oss att se?
Genom att välja bort att visa dansarens ansikte, kanske vi lättare kan få upp ögonen för det?

När vi ser ett ansikte är det lätt hänt att genast fastna i bedömningar av den människan.
Det verkliga seendet blir fördolt för oss på grund av de tankar som uppstår kring själva personen.

Låt oss istället ta oss tillbaka till vårt ursprung, när vi första gången bländades av ljuset, innan vi hade ett språk.

Varde ljus! och vi överväldigas av de starka intrycken, ett fyrverkeri av färger.

Så småningom börjar vi kunna urskilja mönster och strukturer, linjespel av ljus och skuggor…

Plötsligt uppstår ur kaoset en gudomlig ordning.
Storögt, nyfiket och ogenerat ser vi oss omkring i världen.
Ett förtrollande magiskt möte i lustgården, innan någonting har blivit dolt för oss….

Vi är Närvaro! Ingenting annat än närvaro.
Senare blir vi medvetna om att vi befinner oss i en kropp och vi får lära oss att vi är separerade från den övriga världen.
Är det verkligen sant?

Vårt seende ändras när vi upptäcker vår nakenhet..
Nu kommer tankarna på hur vi uppfattas av andra och rädslorna och oron smyger sig på.
Vi döljer det vi tror inte accepteras av andra. Vi undviker att se på varandra mer än korta ögonblick.

Som tur är finns det stunder då vi glömmer bort att dölja vårt sanna jag. När vi gör något som kräver vår fulla koncentration och vår fullständiga närvaro.
Så som dans.

Slöjan glider isär och vi kan, om vi är tillräckligt uppmärksamma upptäcka närvaron hos dansaren.
Att lyckas fånga det ögonblicket när närvaron lekfullt och förföriskt ger oss människor en glimt av det, som egentligen inte kan fångas på bild, kan bli ett tillfälle att förmedla något viktigt. Något som finns tillgängligt för oss alltid…

När vi Är fullkomligt närvarande, här och Nu, upphör tid och rum och vi kan skåda in i paradiset!!!

[Sofia Elenäs]

Morgonens insikt (av Sofia Elenäs)

Text och bild är lånad av Sofia Elenäs

Idag har jag förstått varför jag numera så sällan känner mig anklagad och hamnar i lägen där jag går i försvar.

Jag tar inte längre allt så personligt eftersom jag inte längre identifierar mig med min person. Jag identifierar mig med det varande som upplever stunden och det varandet utgör vi tillsammans.

Jag ser idag min medmänniska som en del av mig själv. Det finns ingen anledning för mig att döma och värdera andra människor, utan allt vi upplever tillsammans kan användas till att medvetandegöra oss själva, hjälpa varandra att se, acceptera, förstå, älska och omfamna allt som är.

Det finns förstås tillfällen då det fortfarande inträffar att jag känner mig anklagad och värderad...eller känner behov av att anklaga och värdera andra, det är i de möten då jag känner mig separerad från helheten och kärleken. 

När det händer försöker jag nu istället att se, vad det är i mig, som får mig att uppleva separation inom mig själv, utan att anklaga och värdera mig själv eller den som väcker känslan. Allt kan användas och föra oss närmare varandra och sanningen om oss själva. 

Jag får uppleva och möta allt det jag behöver och vissa saker kanske jag inte kan förstå omedelbart, utan blir ett frö som kanske gror så småningom

Helvetet

För mig är helvetet inte en plats vi kommer till i livet efter detta. Helvetet är en plats där vi kan befinna oss när vårt liv tycks rasa fullständigt, när allt är hopplöst och det inte tycks finnas något som vi kan göra åt det.

Jag tycker faktiskt att "Helvetet" är en ganska bra plats att vara på i alla fall någon gång. Där är vi fullständigt separerade, fullständigt maktlösa och helt och hållet offer.

Då finns det bara en sak att göra, ge upp, sluta kämpa och be om hjälp. Det kan inte bli värre, och även om det skulle bli det så kan det inte kännas värre, lika bra att släppa taget och sluta kämpa.
 

Jag är helt övertygad att vi alltid på något plan skapar allt vi upplever, kanske kan vi inte se det medvetet, men jag väljer att alltid ta ansvar för allt i mitt liv, är det mitt så ger det mig makt att förändra det, gör jag mig till offer har jag inget att säga till om.

Den delen av mig som skapat mitt "helvete" (om jag inte medvetet kan se hur jag skapat det) är mitt högre jag, den delen av mig som är ett med allt, med det vi kan kalla gud, eller skaparen mm. Den delen har skapat detta till mig som en gåva, men när jag befinner mig där i "Helvetet" har jag svårt att se gåvan. Men den delen som skapat gåvan får också hjälpa mig att ta emot den.

Aldrig är det så lätt att uppriktigt be om hjälp som då vi känner oss helt maktlösa och ger upp, inget annat finns ju kvar att göra. Och aldrig är det så lätt att ta emot hjälpen som då, och hjälpen kommer eftersom vi uppriktigt ber om den.

Och aldrig upplever vi så tydligt att vi är ett med allt och att vi aldrig är ensamma om vi inte väljer att vara det.

Så "Helvetets" gåva är för mig den största, ur den fullständiga separationen föds upplevelsen att vi all är ett, tydligare och klarare än någon annan gång.


Videoklippet har mycket lite med texten att göra, frånsett titeln.

Separation

Föreställ dig att cellerna i din kropp tror att de är självständiga individer, separerade från varandra. Att alla celler föds onda och att de måste tävla med varandra för att överleva, för att få vad de behöver.

Då kallas det för autoimuna sjukdomar och cancer. Cellerna börjar att attackera varandra och slåss med varandra, de tar näringen från varandra och tränger undan varandra. De gör allt för att ta kontrollen över varandra.

Men så är det ju inte, cellerna är inte självständiga individer som är oberoende av varandra. Alla spelar i samma lag, och är beroende av varandra för sin överlevnad. Varje cell har sin särart och sin aldeles speciella funktion och uppgift att fylla i kroppen. När cellerna börjar tro att de är individer som måste kämpa med varandra, leder det till allvarliga sjukdomar eller till och med till att hela kroppen dör.

Föreställ dig nu att allt levande är celler i samma kropp. Varje individ har sin särart och sin uppgift att fylla i kroppen, men vi är alla helt ömsesidigt beroende av varandra. Vi spelar alla i samma lag.

När vi tror att vi är självständiga individer, separerade från varandra. Att alla föds onda och att vi måste tävla med varandra för att överleva, för att få vad vi behöver.

Då upplever vi konkurrens, svält, miljöförstöring och krig. Vi börjar att attackera varandra och slåss med varandra, vi tar näringen från varandra och tränger undan varandra. Vi gör allt för att ta kontrollen över varandra.

När vi börjar tro att vi är individer som måste kämpa med varandra, leder det till allvarliga "sjukdomar" eller till och med till att hela arter dör ut.

Vi är alla delar av samma värld, samma Liv strömmar genom vår ådror. Var börjar du och var slutar jag? Jag tror inte att det finns någon punkt mellan oss där den ene tar slut och den andra tar vid. Även om det kan se ut som vi är åtskilda så har vi all upplevt sådant som tyder på att vi är förbundna med varandra. Vi har alla upplevt "telepati" och synkronicitet. vi har kanske hela dagen tänkt på någon och plötsligt så ringer han. Eller vi blir plötsligt oförklarligt oroliga för att senare få reda på att någon närstående råkade ut för något obehagligt precis då. Vi har alla upplevt hur "slumpen" har på ett otroligt sätt spelat oss i händerna.... eller slagit undan fötterna för oss när vi behövt en knuff för att komma tillbaka på banan.

Vi behöver inse nu att vi är ett, att vi all spelar i samma lag. Vi behöver sluta att kämpa om resurserna och makten, och börja samarbeta. Vi behöver sluta att se en dold attack bakom varje ord vi hör innan vi tar Livet av hela vår art.

Vi är inte separerade och vi kan aldrig separera från varandra.