BägarPrinsessan

Bägarprinsessan är som ett barn med full tillgång till alla Känslor och Leken. Ena stunden siter hon gråtande i ditt knä, i nästa stund springer hon skrattande ikring och leker på gräset. Känslor är något som bara är, en del av Livet som flödar genom henne, lika naturligt som svetten som rinner från hennes panna och hungern hon känner. Hon Älskar lika intensivt som hon Sörjer och Fantasin är lika Verklig som Verkligheten är Fantasifull. Möter hon en vattenpöl på sin vandring så funderar hon på vad man kan göra med den, kanske hoppa i den eller använda den som spegel att se på molnen i. För henne är hela Livet en Lek som hon nyfiket betraktar samtidigt som hon är med och regisserar det.

BägarPrinsessan är Förälskad i Livet och i pojken som hon möter på lekplatsen.

Hennes baksida varnar oss för att vara för stela, stänga in våra Känslor och glömma bort Fantasin och Leken.

Klicka på bilden för att dra
dina egna tarotkort!

Konsten att se konsten... (av Sofia Elenäs)

Texten lånad av Sofia Elenäs

Dans!

Vad är det som bilder av konstformen dans kan locka oss att se?
Genom att välja bort att visa dansarens ansikte, kanske vi lättare kan få upp ögonen för det?

När vi ser ett ansikte är det lätt hänt att genast fastna i bedömningar av den människan.
Det verkliga seendet blir fördolt för oss på grund av de tankar som uppstår kring själva personen.

Låt oss istället ta oss tillbaka till vårt ursprung, när vi första gången bländades av ljuset, innan vi hade ett språk.

Varde ljus! och vi överväldigas av de starka intrycken, ett fyrverkeri av färger.

Så småningom börjar vi kunna urskilja mönster och strukturer, linjespel av ljus och skuggor…

Plötsligt uppstår ur kaoset en gudomlig ordning.
Storögt, nyfiket och ogenerat ser vi oss omkring i världen.
Ett förtrollande magiskt möte i lustgården, innan någonting har blivit dolt för oss….

Vi är Närvaro! Ingenting annat än närvaro.
Senare blir vi medvetna om att vi befinner oss i en kropp och vi får lära oss att vi är separerade från den övriga världen.
Är det verkligen sant?

Vårt seende ändras när vi upptäcker vår nakenhet..
Nu kommer tankarna på hur vi uppfattas av andra och rädslorna och oron smyger sig på.
Vi döljer det vi tror inte accepteras av andra. Vi undviker att se på varandra mer än korta ögonblick.

Som tur är finns det stunder då vi glömmer bort att dölja vårt sanna jag. När vi gör något som kräver vår fulla koncentration och vår fullständiga närvaro.
Så som dans.

Slöjan glider isär och vi kan, om vi är tillräckligt uppmärksamma upptäcka närvaron hos dansaren.
Att lyckas fånga det ögonblicket när närvaron lekfullt och förföriskt ger oss människor en glimt av det, som egentligen inte kan fångas på bild, kan bli ett tillfälle att förmedla något viktigt. Något som finns tillgängligt för oss alltid…

När vi Är fullkomligt närvarande, här och Nu, upphör tid och rum och vi kan skåda in i paradiset!!!

[Sofia Elenäs]

Narren

Narren är Oskuldsfullhet och Naivitet personifierad, han struntar totalt i vad andra tycker och tänker, han gör vad som faller honom in utan hänsyn till morgondagen. Alla placeras vi i olika "lådor", vi kanske hamnar i "föräldralådan", "lärarlådan", "politikerlådan", "arbetarlådan" eller "gymlådan". Vilken låda vi än hamnar i så innebär det förväntningar, vi förväntas vara på vissa sätt som förknippas med våra lådor. Den friaste lådan vi kan hamna i är "tokiglådan" väl där så är vi fria att vara precis hur vi vill, vi kan göra saker som andra inte skulle kunna göra lika fritt eftersom det inte stämmer med deras lådor. Narren får lov att vara sig själv.

Men vem ska vi vara om vi inte är oss själva? borde inte alla vara sig själv? borde inte alla vara narrar? Borde vi inte alla låta oss styras inifrån? Narren uppmanar oss till just detta, att vara sanna mot oss själva och att inte kompromissa bort oss själva. Det är ingen lätt sak, vi behöver alla vår försörjning, och alla kan inte vara stå-uppare. Vi behöver alla ett socialt sammanhang. Men oavsett hur svårt det kan vara så har vi egentligen inget val, för det finns ingen annan som kan vara vi, är inte vi det så förfelar vi vår plats i skapelsen. Först när vi är oss själva kan vi finna vårt inre värde och vår inre trygghet fullt ut.

Narrens baksida är trotset, i vår iver att vara oss själva kan vi lätt hamna i en annan sorts utifrånstyrning, att vara oss själva innebär inte att vi alltid måste vara annorlunda än alla andra.

Narren är ofta sanningssägare och det innebär en risk att hamna i ett utanförskap. Att säga sanningen är inte alltid välkommet.

Klicka på bilden för att dra
dina egna tarotkort!

Domedagen

Av en händelse så hörde jag på helgmålsbönen på radion igår, det var en pastor som pratade om yttersta domen. Han menade att om vi inte fick någon belöning så fanns det ingen anledning att försöka vara "god". Och om det ska finnas en belöning så måste också motsatsen finnas, dvs straffet i helvetet. Om vi inte riskerade att hamna i helvetet så skulle vi inte vara särskilt trevliga att leva med menade han.  

Jag känner inte alls igen den bilden av mänskligheten, att vi måste styras av yttre belöningar och straff för att förmå att vara goda. Jag försöker så mycket som möjligt att låta mig styras inifrån av min sanning och min vilja, och ändå tycker jag att jag är ganska "god". 

Visst finns det tillfällen då mina handlingar och ord kan vara mindre trevliga, tillfällen då jag agerar ur rädslor.  Men jag tror att dessa rädslor snarare har uppkommit p g a utifrånstyrning än p g a bristen på utifrånstyrning. Många av oss tillbringar en stor del av vårt vuxna liv med att hitta oss själva, men om vi som barn aldrig hade fråntagits oss själva så hade vi sluppit detta.

Jag tror inte att vi föds med någon "arvssynd". Ett mycket litet barn som ännu inte berövats sin oskuld uppvisar fullständig tillit, men sedan "ärver" vi våra rädslor från våra föräldrar då de (ofta omedvetet) med belöningar och bestraffningar nekar oss att vara de vi är liksom de själva nekats att vara de de är. Bilden av den dömande guden färgas av bilden av våra dömande föräldrar. För en empatisk och trygg människa behövs ingen domedag, glädjen att göra "gott" är belöning nog och obehaget då vi agerar ur rädsla är straff nog.

En knut

Trots gårdagens flygtur så tog det flera nervösa (för att inte säga nojiga) timmar innan jag tog mod till mig och tog tag i två av samtalen igår. Varför i hela friden är jag så rädd för att stå upp för mig själv och min sanning???

Jag vet att flygturen hjälpte mig, utan den hade jag säkert skjutit upp det ytterligare, men även om samtalen är avklarade så har jag inte löst upp knuten. Men det känns lite löjligt att sitta och vara så rädd för ett telefonsamtal som borde vara självklart.

Så för att lösa upp knuten, så tar jag fram ett annat verktyg...

Varför är jag rädd för samtalen? Vad det gäller försäkringsärendet och kundsamtalet så handlar det om att jag är rädd att motparten ska känna sig anklagad. Men varför det då? Jag kommer bara med fakta, som jag har rätt att kräva ersättning för och jag anklagar dessutom inte motparten personligen, bara konstaterar att något är fel, oss båda oförskyllt. Och i det andra fallet så handlar det bara om att tala om att jag följer lagen.

Men om jag använder Byron Katies metod och vänder på meningen så klarnar det hela: Jag är rädd för att jag ska känna mig anklagad, att någon ska tala om för mig att jag är fel, eller gjort fel. Men lika rädd är jag för att anklaga någon för att ha gjort fel, eller vara fel. Mitt förnuft får inte ihop det. Jag vet att jag inte gjort fel, och jag vet att om någon känner sig anklagad för att ha gjort fel så är det relevant i det andra fallet, de bad mig faktiskt att bryta mot lagen. I det första fallet så anklagar jag inte motparten för att ha gjort fel eftersom de inte nödvändigtvis kände till felet. Så varför är jag rädd?

I mitt minne dyker en situation upp: Jag var 9 år, jag och en kompis springer och jagar varandra och en 4-åring, runt ett nybyggt hus. 4-åringen tar upp en av brädlapparna som finns kvar runt huset. När han passerar ett fönster innanför vilket ägaren står, slår han brädlappen hårt i fönstret. Fönstret håller men ut far ägaren och börjar skälla på mig och min kompis, vi säger som det var att det inte var vi som gjort det, utan 4-åringen. Ägaren vet det, men hävdar att det är vi som sagt åt honom att göra det! Vi bedyrar vår oskuld men ägaren vidhåller att det är vi som sagt åt honom. Jag minns att jag gick gråtande därifrån. Vad som gjorde ont var att vi hade blivit orättvist beskyllda för något vi inte gjort. Att få skäll var för mig vardagsmat, att bryta mot regler var min strategi att få uppmärksamhet, men det skället bekom mig inte, det var ju väntat och t o m önskat. Men detta att bli orättvist anklagad tog mig hårt. Och att dessutom bli anklagad för att ljuga!

Detta känns som det värsta som har hänt mig! Och detta är det heligaste som finns för mig, att vara ärlig och sann. Det är t o m så att jag har väldigt svårt att luras på skoj. För om någon skulle tro att mitt skämt var sant får jag fruktansvärt dåligt samvete!

Längre än så här kommer jag inte just nu, jag fattar inte! Handlar det om att bli beskylld för oärlighet? Handlar det om att ta ansvar för andras känslor? Eller handlar det om mitt värde, att jag inte är värd det jag har rätt till?

En annan obegriplig detalj är att min rädsla finns där enbart fram till jag tar tag i det och agerar, då är jag fullständigt lugn.