Visar inlägg med etikett Hem. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Hem. Visa alla inlägg

23 nov. 2012

Spirituell

För mig betyder Spirituell att vara "in Spirit", i Anden. "Vi är inte fysiska varelser med en andlig upplevelse, Vi är Andliga varelser med en fysisk upplevelse"

Vår Ande är det som upprätthåller vårt fysiska jag, Vår Ande är en holografisk del av Alltet, varje del innehåller Allt! Att vara i kontakt med Anden är det samma som att vara i Flow, att vara sann mot sig själv och följa den "högre" sanningen. I grunden är Alltet som vi är en del av Livsenergin som flödar genom Allt. Denna Livsenergi visar sig för oss på de sätt som vi personligen kan uppleva den, en del ser den som änglar eller avlidna släktingar, andra låter den tala till sig genom djuren eller naturväsen osv... men för mig är det samma Livsenergi som manifesterar sig på olika vis i våra sinnen.

Mitt andliga intresse består i att hitta min egen sanning, att utvecklas till att vara sannare och sannare mot "Den Jag Är" och att Älska och acceptera mig själv 100% För mig går personlig utveckling och Andlighet hand i hand båda syftar till att hitta tillbaka till vårt Sanna Jag, tillbaka "In Spirit"

Det har egentligen ingenting med Spiritualism, Medier, eller någon annan religiös inriktning att göra, men alla olika religioner kan vara en väg att hitta "Hem", fast lika ofta försvårar de vår vandring till oss Själva.

20 apr. 2011

Det yttre speglar det inre

Just nu bor jag inte i ett Hem, utan snarare i en bostad. Annat har högre prioritet. Det är lätt att skylla på våren, på deklarationstider, på extraknäck och dubbelarbete, men det är ändå jag som prioriterar. Det finns ingen annan som säger att jag ska klippa någons fruktträd, hälsa på en vän eller bara slappa i stället för att städa och göra fint hemma. Jag vill göra allt det också, men jag vill ändå kunna bo i ett Hem.

Om jag får oväntat besök idag så bjuder jag självklart på Zoegas ;) Och såklart vet jag att besökaren kommer för att träffa mig och inte för att kolla städningen, men ändå, jag skulle inte känna mig stolt över mitt boende och jag skulle ha svårare att känna mig stolt över mig själv. Det yttre speglar det inre och på ngt vis så speglar min bostad mig själv. Hur mycket respekterar jag mig själv om jag inte respekterar mitt hem?

Dags för ny prioriteringsordning, dags för självdisciplin och schema. Inget stenhårt schema som stänger in mig men några saker varje dag som gör att jag kan Älska mitt Hem och Älska mig själv.

23 feb. 2011

Min dröm

Häromdagen hämtade mitt Ex de sista av sina saker här. Jag städade huset, det blev tomt och rent. Jag bor i ett hus, inte ett hem just nu.

Det var ett avslut, rensade bort allt det gamla. Det blev tomt.

I tomheten kom saknaden, saknaden av en nära familj, en nära klan, en värld som lever i samklang med livet.
Saknaden av gemenskap, närhet, samvaro och samhörighet i vardagen. Jag tror att vi människor behöver varandra för att må riktigt bra. Vi är sociala varelser, ömsesidigt beroende av varandra, av ett sammanhang, en grund att stå på. Så klart behöver vi också kunna stå stadigt i oss själva, utan ngn, det är nog nästan en förutsättning för att kunna fungera väl och nära med andra människor.

Ur tomhet och saknad föds längtan.

Jag drömmer om ett liv i samklang med naturen och Livet självt. Jag vill bo i ett kollektiv eller en ekoby nära naturen. Ett ställe där vi har plats för vår egen sfär, men också mkt utrymme för gemensamma måltider, samvaro gemenskap och närhet. Ett hem med partner, ”syskon” och vänner som älskar och respekterar varandra.

Jag vill kunna sitta vid matbordet och ha inspirerande, öppna och ärliga diskussioner. Sitta nära varandra i soffan med en skål popcorn framför en film. Ha en famn att vila i när jag är ledsen, ett knä att gråta i. Eller bara för att det är mysigt med närhet. Och vara den famnen och det knät själv.  Prata med varandra om vad vi känner och upplever i livet, öppet och naket i tillit. Leka och busa tillsammans med både vuxna och barn. Planera och odla ett trädgårdsland tillsammans, skörda det och sedan laga en gemensam middag. Dela på ansvaret för några djur. Skratta, dansa, sjunga och spela tillsammans. Följa naturen och fira dess skeden.

Jag föreställer mig att det finns en enda övergripande regel för samvaron:
Var och en sätter sina gränser utan att kliva över ngn annans gränser.

Därutöver avtalar vi praktiska saker i konsensus.

Må det ske!

11 dec. 2010

Du (av Carola Lind)

  En Underbar text från Carola Linds fina blogg "Föd fri, fri att leva ♥"

Kroppens spegel är själen

Själens spegel är Sinnet

Sinnets spegel är Universum

Jag är som du, en del av alltet.

Det betyder att vi alltid

är och kommer att vara

sammanlänkade..Och det......

Ger mig frid.

Det betyder också

Att jag känt dig länge

Känt av dig länge

Känt på mig länge

Att du fanns där

Någonstans...jag visste att det var så.

När mötet skedde hade jag en aning

Men kontakten som skapades kunde jag inte drömma om.

Hur skulle jag kunna liksom

När jag aldrig vetat

Hur det kan kännas

Hur det kan vara

Hur mitt inre kan prata

Visa

Sända

Ta emot.

En del av Universum

Det är jag det

Men också du

Det bildar ett Vi

Som redan fanns Långt innan....

Existensen var alltså ett faktum

Redan då.

Eller då.

Min längtan ledde mig tillbaka till samma punkt och där.

Där var du!

Tillit var läxan jag ville lära

Tillit till livet var det som kom

Jag leddes om än krokigt så rakt ändå

Och dit jag kom,

det var Hem.

Till Mitt Jag.


[Carola Lind]

20 nov. 2010

Känslor är inte ett problem som ska lösas...


"Jag är inte ett problem som ska lösas... Jag är en verklighet som ska upplevas..." [Sanna Nova Emilias omskrivning av Sören Kirkegaards citat]

Jag försöker bekräfta Alla mina känslor, låta dom finnas, och vara i dom. Det besvärar en del av mina medmänniskor.

Vissa känslor är svårare för oss, vi har fått lära oss att en del känslor inte är OK, de ska "tas bort". Att vara ledsen är en sådan känsla för mig, därför brukar jag direkt då jag känner mig ledsen bekräfta känslan genom att tala om att jag är ledsen. Då händer en del intressanta saker.

Igår var en sådan dag, då jag berättade att jag var ledsen. Jag mötte massor av omtanke, medkänsla och massor av människor brydde sig om mig (det möter jag annars också ). Men en del människor vill ta bort min ledsnad, i all välmening. Men det de gör då det är just att de säger: "Jag vill inte se dig där du är just nu", "Det är inte OK att vara ledsen" Precis som min far när jag var barn och var ledsen sa: "Det går över till du ska gifta dig" också i all välmening så klart.

Jag är innerligt Tacksam för att ni bryr er! Men ni får förlåta mig (om ni vill… eller inte), när jag möter ovanstående "omtanke" så blir jag arg. Det är inte vad jag behöver, vad jag behöver är bekräftelse att jag är OK, att min ledsnad är OK. Jag behöver en kram, få sitta i knät och vara ledsen, bara vara där jag är. Punkt!

 
Våra känslor är inte bra eller dåliga, de bara Är. De är ett redskap som vi fått för att hantera livet med, precis som vi fått ögonen att se med, och fötterna att gå med. Vi kan blunda om vi inte tycker om det vi ser, men det är inte särskilt produktivt. Det är inte mer produktivt att förneka våra känslor.

Våra känslor reagerar på det vi möter i livet, de hjälper oss att se när vi har kommit ur kurs. För mig så Är vi Kärlek, och när vi kommer ur kurs och förlorar kontakten med Kärleken, Oss Själva, då dyker de s k "jobbiga" känslorna upp. Hur ska vi hitta tillbaka till vägen om vi förnekar varningssignalerna. När jag kör fel så säger min GPS "Gör en tillåten U-sväng" eller "Navigera tillbaka till vägen" Ibland ignorerar jag GPSen för jag tror mig veta bättre, tror ni att det hjälper mig att komma fram dit jag vill? Nu är ju inte GPSen perfekt så ibland så vet jag faktiskt bättre, men våra känslor är som en perfekt GPS, dom leder mig alltid på den "bästa" vägen till målet, till Kärleken, till Mig Själv… dvs om jag lyssnar på dom.

Att tala om vad jag känner är för mig att låta känslan (i det här fallet det ledsna barnet inom mig) "sitta i knät" Ofta räcker det för att känslan ska börja tala till mig och berätta vad det är som jag behöver läka i mig för att hitta tillbaka till Kärleken. Det kan jag alltid göra, även om jag t ex är mitt uppe i ett jobb eller ngt som "måste" utföras. Jag bara talar om att jag är ledsen, sedan jobbar jag vidare, men nu har känslan blivit bekräftad.

Räcker inte detta, så brukar jag så fort jag har tillfälle och mod, föreställa mig mig själv som barn, mitt vuxna jag tar upp barnet jag i knät och kramar om det. Jag går in i barnet och känner att jag sitter där i knät, trygg, i kontakt med känslan. Samtidigt ger jag barnet så mkt Kärlek jag kan med mitt vuxna jag, och låter det berätta varför det är ledset, när Det är redo för det. Kanske behöver jag stöd för att kunna ge barnet i mig Kärlek, då låter jag mitt högre jag, min Gudomliga del (som samtidigt är Alltet, Det Gudomliga) Hålla om oss båda och ge oss Kärlek. På bilden representeras mitt Gudomliga Jag av Aquila min örn-"hjälpare"

Ett annat bra sätt att bekräfta och läka känslan är att göra en Lägereldsprocess (ur Resanprocessen) Då får mitt yngre jag sitt tillsammans med mitt vuxna jag och mitt högre jag (Mentorn) och den/de som orsakat "såret" sitta tillsammans vid en inre lägereld bestående av Ren, Villkorslös Kärlek och prata med varandra från alla nivåer, både vardagsmedvetandet, och själens nivå. Samtalet pågår tills barnet och mitt vuxna jag är redo att förlåta "motparten" Därefter får barnet växa upp med förlåtelsen med sig.

10 okt. 2010

Den kritiska massan

Tidigare publicerad den 10/10-10 på Sigges radioteater

Är det bara jag som känner det? Det känns som det är ngt stort på gång, en förändring är på väg att ske, ett evolutionssprång. Vi är många som hittar HEM just nu. Många är det också som börjar tro, verkligen tro på nya idéer om Enhet, Kärlek och Livet. Det känns som vi håller på att närma oss "Den kritiska massan".

Om en liten andel av befolkningen förändras till det positiva, mindre än 5%, kanske inte mkt mer än 1% då vänder det. På 80-talet skrevs en bok som hette "Den hundrade apan", den handlade om apor på öarna i Japan, som forskarna utfordrade med sötpotatis. En dag upptäckte forskarna att en apa börjat tvätta sin potatis i havet... långsamt spred sig den nya kunskapen från dotter till mor, till syster, till dotter...osv. så en dag så nåddes den kritiska massan, låt oss säga att den hundrade apan lärde sig att tvätta sin potatis på morgonen den dagen. På kvällen samma dag kunde alla aporna på ön tvätta sin potatis! Och vad mera var, forskarna började rapportera att aporna på andra öar också börjat tvätta sin potatis.

Fysikerna känner till fenomenet... då en atom i ett stycke järn är magnetisk händer inget... men då ca 1% av atomerna i järnstycket blir magnetiska, då blir hela järnstycket magnetiskt. Inom TM kallar man detta för Mararishi-effekten... man menar att om en viss procent av invånarna i en stad börjar meditera så höjs medvetandenivån i hela staden. Ett experiment utfördes ngn stans i USA, man samlade en stor mängd meditatörer och förutspådde att brottsligheten skulle gå ner en viss procent under tiden man mediterade i staden. Polisen och övriga myndigheter skrattade åt dom och sa att det skulle krävas en snöstorm i juli för att minska brottsligheten så mkt, men meditatörerana fick rätt, brottsligheten minskade t o m mer än man förutspått, och polisen skrattade inte längre utan började stödja dom i stället.

Det finns fler exempel, bl a om talgoxarna i London... men poängen är att det är inte så hopplöst som det ser ut. Och vi spelar alla stor roll, det just vi gör kan vara viktigt, det kan vara det som får världen att börja tippa över åt rätt håll.
Hur går det då till? Varför väger en positiv förändring tyngre än en "negativ"? Jag tror att det är inbyggt i själva Livet, att Livet i sig är förändring. Det är det som skapar Evolution. Forskarna har upptäckt att livet på jorden har utvecklats språngvis, det har inte varit en långsam resa med många små förändringar, utan i stället har det skett en stor förändring och livet ha tagit ett språng. En del språng har varit blindskott, som snabbt försvunnit, men de som har varit funktionella har överlevt och fört Livet vidare.

Det finns tre grundprinciper inbyggda i Livet: Funktionalitet, Anpassningsbarhet och Fortlevnad. Livet ser till att fungera, anpassa sig och fortleva. De språng som är funktionella fortlever och Livet har anpassat sig. Att mänskligheten som den ser ut idag i mångt och mycket inte är funktionell det kan vi tydligt se. Vi människor håller på många vis på att kämpar mot själva Livet, med krig, miljöförstöring, etc. Livet utsätts för en stor stress på alla nivåer. Livet kommer snart att se till att anpassa sig för att fortleva. Antingen kommer det ske genom att mänskligheten tar ett språng och blir mera funktionell, eller så är vi ett blindskott som dör ut.

Vill vi anpassa oss och leva vidare, hitta nya idéer om Livet som är mera funktionella? Eller vill vi hålla fast vid de gamla tankarna om åtskillnad, brist, och kamp, och bli ett blindskott? Vi väljer själva, var och en. Och kom ihåg! det är inte hopplöst! Just du och det du förändrar i den du är, vad du gör och vad du tror på, är viktigt! Det kan vara DU som är den hundrade apan!

3 aug. 2010

Jag går nu


 Tidigare publicerad på Facebook Augusti '10 
Jag går nu
Ut i skogen
Långt bort

Ensam
Utan något
Som kan hjälpa mig
Att fly
Från min ensamhet

Jag går nu
Ut i skogen
Tills jag kommer hem

Då går jag hem