Det fria valet

För mig blir Livet meningslöst utan vårt Fria val.

Att vi väljer själva hur vi tänker och reagerar på det vi Upplever är inte så svårt att förstå, det är hela tiden våra tankar som skapar vår Upplevelse.

Inte heller är det svårt att förstå att min migrän är kroppens sätt att tala till mig, och när jag bröt benet så kunde jag se att det var ett resultat av mina val, jag hade mera fokus på att prestera och vara "duktig" än på  säkerhet och att göra ett Bra jobb.

Det är inte lika enkelt att förstå vårt egna Ansvar och Val när t ex ett barn dör eller vi förlorar vårt jobb på grund av världsekonomin eller när vi på annat vis skenbart är offer för något som ligger långt bortom vår uppenbara kontroll.

Då behövs det ett annat större perspektiv, en större del av oss själva som vi inte har medveten kontroll över.

För att i alla lägen ha ett Fritt val så krävs det att vi har odelad Makt och Kontroll i varje situation, först då kan vi ha ett odelat Ansvar för våra Val och dess konsekvenser. Då kan vi Aldrig någonsin vara "offer" för något utanför oss.

För att få ihop detta så Väljer jag att Tro att vi alla har ett "högre jag", en "Gudomlig del" som faktiskt har odelad Makt över allt i vårt Liv som vi inte Medvetet kan påverka med våra Val. Jag Väljer att Tro att vi är Gudomen själv som Väljer vad den vill Uppleva av sig själv genom oss.

Jag tänker mig det så här: Innan vi föds så skapar vår Gudomliga del en plan för vad vi vill Uppleva i detta Livet. Den delen av oss kan ses som en kombinerad manusförfattare, regissör och producent som sätter upp ett skådespel där alla scener och alla rollfigurer har som enda syfte att skapa de önskade Upplevelserna.

Kanske är vi väldigt hårt styrda av manus och regi och saknar i praktiken ett Fritt Val, kanske har vi stor frihet att improvisera inom den givna ramen. Jag vet inte och det är inte heller viktigt för mig att veta, det enda som är viktigt för mig är att jag har Upplevelsen av ett Fritt Val (medvetet eller oemedvetet) och totalt Ansvar för Allt som träder in i mitt Liv, Att Jag och Min Upplevelse är Skapad av Mig och att det är Allt som Existerar.

Då blir Livet Meningsfullt för mig och Jag kan Fritt Välja att må bra eller att göra drama av det, beroende på vilken Upplevelse jag vill ha. Att jag inte Alltid ser meningen med det jag Upplever är inget problem, jag Väljer att se Allt som gott! och med enda syfte att skapa en Upplevelse av något slag.

Två perspektiv

Det finns alltid två perspektiv, vad som än händer:

Å ena sidan, vad som sker utanför dig har INGET med dig att göra. Ta det inte personligt. Folk agerar som de gör för att de av en eller annan anledning (medvetet eller omedvetet) väljer det, det har inget med dig att göra. Regnet faller från himlen för att molnen blivit mättade av vatten, det har inget med dig att göra.

Ta det inte personligt!

Å andra sidan, din upplevelse av det som sker runt dig handlar BARA om dig, ingen annan bestämmer vad du ska uppleva. Du kan bli ledsen, arg, besviken, rädd eller glad när folk gör som de gör, det är Bara upp till dig. Du kan bli lycklig eller arg när regnet faller och du blir genomblöt, det är Bara upp till Dig, det har inget med regnet att göra... Det Bara Faller!

Det handlar bara om dig!

Och till på köpet, Vad som än händer dig, så är det till BARA för dig, för att du ska få Uppleva just det du Upplever... och se dig själv Uppleva det.

Allt är till för dig!

Inte kan Livet väl spela mig ett sådant spratt!

Vad är viktigast i Livet?

Kanske kan jag svara "Mening och Mål!" på den frågan?

Men i så fall, Vad är meningen och målet med Livet?

Ännu en sådan omöjlig existentiell fråga.

På det stora hela Tror jag att den generella Meningen med Livet är att Livet ska Uppleva sig själv, och att vår uppgift är att vara de "celler" som Upplever allt som Livet gör möjligt.

Då väcks en ny fråga: "Vad är det Meningen att JAG ska Uppleva? Vad är Meningen med MITT Liv?

Kanske finns det inte ens en Mening på det personliga planet, kanske behöver vi inte ens veta vad vi är här för att uppleva, utan bara Leva våra Liv?

Vill jag söka en generell personlig mening med Livet så blir det: Vi är här för att må så bra vi kan!

Mina generella meningar med Livet får mig att må bra. De är tillåtande och icke-dömande. De tillåter mig att helt enkelt leva mitt Liv och Älska det som det Är.

Det jag hittills har upplevt i Livet som fått mig att må bättre och bättre är en vandring från rädsla till Kärlek, en vandring från avskildhet och utanförskap till Närhet, samt en vandring från dömande (av mig själv och andra) till Självkänsla, Tillåtande och Acceptans.

 För ett par-tre år sedan nådde jag en punkt på den vandringen där jag verkligen kunde må bra praktiskt taget alltid. Men ändå saknades något, det fanns inget personligt mål, inget som gav resan en riktning och ett framdriv. Jag stod stilla och mådde bra.

I hela mitt Liv har jag drömt om ett enkelt naturnära Liv i ett enkelt boende, och för snart ett år sedan började jag förverkliga det Livet.

I ungefär samma veva dök en Kvinna som jag kan uppleva är den jag är ämnad att vandra vidare på vägen mot ändå mera Kärlek och Närhet med, upp i mitt Liv. Hon delar dessutom i mycket mina drömmar.

Ändå så är det svårt för henne att bli helt delaktig på den resan mot mina drömmars Mål, det är Min Dröm inte Vår.

Inte kan det vara så att jag måste släppa min Dröm för att vandra vidare med Henne, inte kan väl Livet kräva det valet av mig!

Inte heller kan det väl vara så att jag måste släppa Henne för att Förverkliga min Dröm!

Det jag tror Livet vill säga mig, och det som får mig att må bra. Är att jag måste släppa kontrollen så att vi gemensamt kan göra Drömmen till Vår, om Hon vill.

Allt som finns

Kan vi veta någonting om något?
Vi hör och läser om den ena rapporten efter den andra
Enbart det som är vetenskapligt bevisat
är "sant"

Men likväl
går rapporterna ofta rakt imot varandra

Man ska inte äta fett!
Man ska inte äta kolhydrater!
Man ska inte äta något alls
för det kan vara farligt enligt någon rapport!

Men det är farligt att inte äta!

I Bibeln finns belägg och postulat
för varje åsikt
som går lika mycket stick i stäv
med varandra.

Vad är Rätt och vad är Sant?

Den yttre bevisbara, påtagliga världen
är det som anses viktigt
Det du känner finns inte
Det du upplever finns inte
för det går inte att mäta!

Men likväl

Finns det något vi kan säkert veta
mer än just vår egen upplevelse!

Vad vi än tror på tycks det vara sant
för oss
Det vi tror är sant tenderar att bli sant
för oss

Så varför välja att tro något som vi inte vill uppleva
Varför förtrycka oss själva med en tro

Jag väljer den tro om allt
Som får mig att må bra

Och allt jag upplever blir som jag tror

Kanske finns jag inte alls
Kanske är min upplevelse av att finnas
det enda som finns!

Något annat kan jag inte veta...

Yin eller Yang? - Yin och Yang!

Vi är 4 nära vänner som tillsammans utforskar Livet, Döden och oss Själva. Vi kan kalla oss A, B, C & D.

Jag är Så glad att de finns i mitt Liv, de är så Fantastiskt Värdefulla! De hjälper mig att se den Gudomliga Storheten genom att spegla den storhet som finns i mig, men som jag ser först i dem! ♥

Vi har alla olika roller och egenskaper, vi har olika fördelning av Yin och Yang i oss:

A Är Moder Jord. Hen är Yin-ytterligheten, hen upplever sig som helt och hållet av denna världen och för hen är den Andliga världen alltid till viss del en intellektuell konstruktion som hen inte innerst inne riktigt kan tro att den finns, men hen väljer att tro på den för att hen måste.

D är den andra ytterligheten, hen är Yang-ytterligheten. Hen Upplever sig som helt och hållet av den andliga världen och för hen så är denna världen alltid till viss del en intellektuell konstruktion som hen inte riktigt kan tro finns , men som hen väljer att tro på för att hen måste.


B och C befinner sig någonstans mitt emellan,

B är övervägande åt Yin, hen upplever denna världen, anar den andliga världen och upplever den ibland men i det stora hela är den en intellektuell konstruktion.
C är mer åt Yang (än B). Hen upplever mer av den Andliga världen, hen upplever även denna världen, men hen befinner sig inte helt och fullt i någon av världarna, kanske är hen den som är mest balanserad av oss, kanske har hen lättast att röra sig mellan världarna? Men hens issue är kanske att hen inte egentligen tror helt och fullt på någon av världarna?

Samma issue har också B

Detta påverkar våra liv i hög grad, för A så innebär det att hen är totalt fast i sin kropp, den jordiska verkligheten p g a sjukdom, så fast att hen för att överleva tvingas att sätta sin lit till den andliga världen. Den dagen hen faktiskt Upplever och fullt ut accepterar den Andliga världen då kan hen bli frisk för då behöver hen inte längre sin sjukdom för att tvingas se ur ett Yang-perspektiv.

På samma sätt försöker denna fysiska världen hela tiden tvinga D ner i den jordiska dyn, gång på gång drabbar den här världen hen med STORA värdsliga bekymmer, som till synes hen saknar ansvar för det kan vara bostadslöshet, krångel med försäkringskassans utbetalningar osv hela tiden världsliga problem som Livet skickar hen rakt i ansiktet, gång på gång försöker Världen bevisa för hen att den finns. först när hen börjar Uppleva och Acceptera denna verkligheten fullt ut kommer hens världsliga strul att upphöra.

Tror att detta egentligen är Allas våra (egentligen ALLAS i högre eller mindre grad) Issue... Att kunna omfamna bägge världarna.... att omfamna hela Yin-o-Yang-cirkeln... kanske inget vi kan göra samtidigt.... men att bekvämt kunna röra sig längs "S-et" i mitten, med en fot på varje sida... kunna vara ute på den svarta kanten enbart Yang (eller vilket som är vilket?) men med den vitapricken inom oss... kunna stå i mitten lika mycket Yin och Yang.... eller gå vidare ut till den vita kanten , enbart Yin men med den svart pricken inom oss...

Båda Världarna är lika viktiga, och vi hade inte funnits här om vi inte skulle haft fötterna nerstuckna i jorden... vi hade levt under jorden om vi inte skulle haft huvudet uppe i himlen. ...Vi är ämnade att leva i denna världen men inte av denna världen?

När vi har balans, när vi bekvämt kan röra oss mellan världarna, när vi kan se båda världarna utifrån samtidigt och ändå vara i båda samtidigt, när vi utifrån kan se oss själva i båda världarna samtidigt som vi är i dem samtidigt... när vi är Ett med ALLT, Ett med båda Världarna då VET vi i varje stund Vad vi ska göra och Var vi ska befinna oss, hur mycket i vilken värld.

Eller är vårt issue, vars och ens, att hitta sin speciella plats, som är ämnad för "mig" längs med "S-et" med så mycket Yin respektive Yang som är ämnad åt just "mig" i detta Livet... somliga mycket Yang andra mycket Yin eller balans... och en del (shamanerna) omfamnande hela cirkeln med fri rörlighet och full tillhörighet på varje plats.

I "S-et" finns sprickan mellan världarna, där kan vi befinna oss i båda världarna samtidigt.

Just nu står jag med ett ben på varje sida om "S-et" ganska långt mot Yang, och skaffar mig överblick... funderar på hur jag ska ta mig ganska långt mot Yin där jag också behöver vara just nu... men med "svärtan" kvar (eller kanske snarare ljuset)... börjar gå helt enkelt... Kan gå själv! ... behöver inte kastas hit och dit utan kontroll.... Nice!

Änglar och aspekter (av Carola Liva Lind)

Text och bild lånad av Carola Liva Lind

Det sägs att inget existerar. Ibland undrar jag om det till och med vore möjligt att vi utrotar oss själva genom att detta "Inte tänkande"

Änglar är ett påhitt, Drakar är för barn och riddare finns knappt i sagornas värld.

Vättar är dravel tomtar finns på loftet och älvorna fanns bara förr.

Intressant är ändå att olika böcker som de facto kommit att färga hela vår existens, vare sig vi vill det eller ej...

Innehåller texter, beskrivningar, historier..

Om just alla dessa väsen

Som finns mellan himmel och Jord.

Precis som vi. Du och jag.

Det sägs att det är bra att ha något att tro på, för att på så vis kunna sända ut vår tanke och våra böner. Utan mottagare riskerar vi att inte rikta tankar alls.

Må så vara.


Men tänk om det faktiskt vore så att det fanns en mottagningscentral för just våra tankar?
Tänk om det fanns ett helt team för just dig, för varje enskild person, som genom livets väv står i kontakt med just dig, samarbetar med just dig... tar emot tankarna från just dig..

Jag får ofta frågan i mitt arbete som Medium och som vägledande Coach, "Finns änglar" ?

Vad spelar det för roll om jag tror det finns änglar? Är tron på vår egen tro så miserabel och sliten att den inte ens innehåller en ynka gnutt av sanning för oss att vara i?

Tror människan ens på sig själv längre?

Som den projektion vi är av den egna ihopsnickrade plan vi gjort, så jo. Vi finns. Men spelar det verkligen någon roll?

Är det verkligen där vi ska lägga vår analys?

Om vi inte finns, skulle jag skrivit denna texten då?

Om änglar inte fanns, skulle vi över huvud taget benämna dom då? Skulle de alls finnas att kunna föreställa sig?



Jag äger ingen universell sanning. Jag gör som ni. gissar och går på känsla. Mina upplevelser kanske skiljer sig från vissa av er, kanske är de sammankopplade, kanske utropar ni, "JA" "Precis så är det"

Spelar det någon roll? Måste ni och vi ha samtycke från någon annan för att tro på det vi upplevt?

??

What If ni upplever änglar.

Existerar det inte en upplevelse med änglar då?

Behöver det vara mer märkvärdigt än så?

"Man behöver leva i verkligheten"

Är det inte just det man GÖR om man uttalar sina upplevelser?

Varför är vi så rädda för att sättas i fack?

Detta Diagnossamhälle har vi själva skapat. Det blev fult att sätta människorna i olika fack på grund av ras, så vi letade efter gemensamma nämnare på andra sätt som måste godkännas av gemene man och så kan vi sätta människor i fack på laglig väg!

??

Vi HAR olika ursprung. Check.
Vi ÄR komna från olika delar av Universum. Check.
Vi är uppbyggda av olika aspekter och delar i själen. Check.

Och ja, vi har olika förmågor som gör att vi passar in i olika delar i samhället, måhända vi behöver denna tillhörighet i form av en av samhället stämplad diagnos, såklart, men vet ni var all denna uppdelning egentligen kommer ifrån?

Rädsla. För att inte kunna hantera.


Om Acceptans var ledordet i all samvaro, all uppfostran och allt varande skulle varje lysande individ känna trygghet och samhörighet med de sina och få lov att utveckla sin extraordinära förmåga/förmågor på ett naturligt vis och inte under en lydande diagnos där förmågorna ska hållas i schack!

Nej, jag är inte på något vis Emot Diagnoser. Jag är undrande över motståndet mot Människan som innehar de specifika diagnoserna.

Att individen i sig belyses är fantastiskt, men ännu mer fantastiskt vore det om Acceptansen av individen innefattade hyllandet av de förmågor som just denna individ kommit till jorden med, för att göra specifikt det, han/hon/den är här för att göra, belysa, utföra.
Det finns ingen slump i dessa förmågor.

Dagens diagnosticerade Individer är inget annat än extraordinära personligheter som lite mer än andra har utvecklade sinnen som vi egentligen, i samhället har behov av i den nya tid vi nu går till mötes och faktiskt redan är i.

Vad gör vi då med dessa unika förmågor och talanger?

Vi söver, vi dövar och till och med dödar dom.

Rakt av.

Diagnosen i all ära.

Men sen då?

Vem tittar på dessa unika extraordinära förmågor som är ett gyllene tillfälle för oss att belysa den tid vi är i? Och hur ska dom kunna lysa som de stjärnor de är när vi dövar dom söver dom och dödar dom?

Utesluter, stänger ute och fönekar dom!

Nej det handlar inte längre om vilken ras eller vilka hudfärger vi har, inte om vilken ögonfärg heller. Att det finns olika raser på jorden kan vem som helst se med blotta ögat. Det är inte i det "Det fula" ligger.

Det fula ligger i värdesättningen.

Att Människor med extra förmågor klassas ner, måste kontrolleras, måste hållas i shack, detta är det fula.

Och det intressanta.

De flesta människor med någon form av diagnos som jag mött eller möter visar mig inte bara sitt intresse för änglar och andra aspekter utan även en klarsyn som går utöver det andra människor visat mig.

Naturligtvis dövas dessa kanaler med mediciner och miljöfaktoriska nedtryckningar.

Vi är alla kanaler för Universums allt.

Vi är alla mottagare och sändare för Universums allt.

Vissa av oss kommer till jorden med fler aspekter än andra, med en klarare hörsel, lite mer uppspeedad frekvens för att det helt enkelt ÄR dax att speeda upp vår frekvens, lyfta vår energi och släppa gammalt skit.

Det är inte Individerna som kommer med de extraordinra förmågorna som är sjuka eller konstiga.



Det är Människan som försöker tysta dom som är galna!

Det är inte Individerna som diagnosticeras som är störande för samhället, det är Samhället som är sjukt som vill bedöva dessa kanaler!


Jag träffar massor av diagnosticerade människor som skäms. Dom är hämmade, trivs inte i sin kropp, sina rörelser, sitt liv. De jämförs konstant med hur samhällsnormen är aspekterad och uppbyggd för hur det borde vara.

Hallå?

Vi är alla olika.

Och det är ok!

Nej det är inte bara ok, det är NÖDVÄNDIGT för vår överlevnad eftersom vi alla har unika kvaliteter och i det maskineri som vi alla är del av, ska alla dessa unika kvaliteter gå samman och
 s a m a r b e t a..

Och vet ni vad som kommer att ske??

Ju mer vi separerar oss. Ju mer vi delar upp oss i olika grupper och sätter Individer i olika fack för att vi tror att vi ska förstå dom genom denna handling, desto mer kommer vi att se nya Individer att födas med ännu mer extrema förmågor. Ännu mer uppspeedade energier som ännu mer kommer att skilja sig från den jordsliga frekvensen..

Acceptans. Heter lösningen.
Vi är alla en del av Universum. Ja, det kanske är en uttjatad fras.
Men är det inte det vi valt att tro på och utgå ifrån?

Är det inte lagom läge då att börja leva därefter?
Att se varje unik individs förmåga och att ha tillit till, att acceptera att alla dessa unika individer är här på jorden med sin egen unika lösning på hur maskineriet (Vårt gemensamma liv) ska kunna fortskrida?


Så vad vi än väljer att tro på. Ligger graden av tron på vår egen existens på hur mycket eller litet vi väljer att släppa in.

Våra böcker som våra olika religioner bygger på visar på spännande insikter. Änglar, Demoner, Enhörningar, Mästare, Mfl.

Om inte dessa fanns, om ingen hade upplevt dom. Varför skrev någon från början om dom?

Är det dags att vi accepterar vår historia så att vi kan acceptera nuet?

Är det dags att vi accepterar våra olika förmågor för exakt vad de är? Just universella förmågor, som vi aspektuellt är laddade med för att vara det kugghjul i livets maskineri som jag är satt här att vara för att maskineriet behöver exakt min insats på exakt denna platsen?

Och ju mer jag förnekar mitt ursprung desto mindre bidrager jag till maskineriets inverkan på flödet.

Ju mer jag mörkar mina egna förmågor, förnekar min kanal som är den del av mig som rymmer alltet, som innehar alla aspekter jag behöver nå för att vara den diamant jag slipades till att vara, är det dags eller?

Är det dags att Bejaka varandras roll och existens i vetskap om värdet och kraften i varandet genom att bejaka oss själva först och främst, för att genom denna upplysande värdering lysa upp för alla andra i min omgivning?

Accepterar Du ditt varande?

Accepterar du dina medmänniskors kvaliteter och extraordinära förmågor eller skyr du dom? Försöker fly dom och stänger dom ute?

Eller släpper du in dom, lär känna dom och tar del av dom?

Är det dags att lära känna varandras kvaliteter? För en accepterad samverkan?

Är det dags att ta in att allt finns. Om vi tror på något så påverkar det oss alltså finns det för oss.

Känner du någon med barn, som har specifika diagnoser eller som är lite speciella?

Hur agerar du?

Stänger du dörren för dom eller bjuder du in dom för att på så vis lära känna dig själv lite mer?

Människor med extraordinära förmågor bjuder oss till denna fantastiska upplevelse. Att lära känna oss själva kan innebära att vi närmar oss våra flöden, mitt i vår mitt, där alltet finns. Där allt vi är tar plats.

Bjuder det motstånd att umgås med dessa individer? Bra. Då vet du att du här har en gyllene chans, att ta del av den del av maskineriet som du själv är en del av, för att lära dig att samverka med dessa.

Det är du som är bromsklossen annars.

Änglar talar till oss. Måhända att de inte är bevingade med ett gyllene sken runt oss.

Måhända att de kommer genom kanalen hos ett handikappat barn och sprider värme och kunskap.

Måhända att Änglarnas visdom väntar på en kanal precis nära dig? Ja, så fungerar det. Om vi inte hör och känner information genom våra egna kanaler kommer det genom någon annan, så oftast genom en individ med extraordinära kvaliteter.

Öppna dina sinnen. Släpp in livet. Din egen historia finns där. Om du väljer att lyssna.



Eller köper du hellre en ny Volvo?

[Carola Liva Lind]

Magikern

Magikern behärskar illusionen till fullo, han vet att det vi ser omkring oss är en illusion. Det vi kallar verkligheten är bara ett "skådespel" som tjänar till att ge oss upplevelser. Magikern är I världen men inte AV världen, han är drömmaren som lever i sin egen dröm.

Det enda som vi säkert kan säga är verkligt är vår upplevelse och den är beroende av hur vi ser på den, den kan vi styra. Men även den yttre verkligheten skapar vi, medvetet eller omedvetet. Magikern uppmanar oss att bli medvetna om varför vår verklighet ser ut som den gör och därmed se oss själva. Verkligheten runt oss speglar oss.

Magikerns baksida varnar oss för att bli ett offer för illusionen, kanske har vi fastnat i illusionen och glömt bort att den speglar oss själva.

Klicka på bilden för att dra
dina egna tarotkort!

Måste jag dö för att Leva?

Då min far var 60 fick han sin första hjärtinfarkt, min kusin fick sin när han var 50, de har båda levt många år efter det, förvisso förkortade fars infarkt sannolikt hans liv men han uppnådde ändå aktningsvärda 86 år. Min kusin lever förhoppningsvis i bästa välmåga i många år till.

Då jag var strax över 40 uppdagades för första gången att jag hade högt blodtryck, det var under några jobbiga år av mitt Liv, och bara under korta perioder i samband med inbetalningen av kvarskatten. Jag tog det på allvar, jag ville inte fullborda sviten. Det föranledde aldrig medicinering, den jobbiga perioden tog slut och i stället började en mycket omvälvande period av mitt liv, då jag sakta bit för bit monterade ner allt som varit viktigt för mig, i grund och botten så var det egentligen bara en sak, nämligen att bli sedd. Det har för det mesta omedvetet varit min enda strävan i Livet.

Jag har kanske varit duktig på mycket som jag företagit mig och framförallt har jag varit duktig på att bli sedd, men bit för bit har jag sett igenom mina vackra fasader, det har inte varit jag. Jag har inte plockat bort dem, det har bara blivit meningslöst att hålla fram en fasad och blänka med den när jag upptäckt att det är en fasad.

Sedan ungefär ett halvår tillbaka har mitt Liv i stort sett saknat mening och mål. Visst har det funnits ljuspunkter, det har funnits stunder då jag både skrattat, älskat och gråtit. Det finns stunder då jag njuter av Livet, fantastiska möten med människor som jag Älskar, men mestadels så kunde jag lika gärna spelat något dataspel, eller för den del vara en av de hubotar från tv-serien "Äkta människor" som vandrar runt som förprogrammerade dockor, utan förmåga till någon verklig närvaro.

Någon gång för mycket länge sedan tappade jag bort mig själv, min längtan och min riktning, i stället klistrade jag på en massa utanpåverk, när nu det är borta så är det tomt. Det är inte så att jag är missnöjd med livet eller något annat, allt är faktiskt väldigt fridfullt och skönt... men tomt. Det var faktiskt så att bara för några veckor sedan tänkte jag tanken att skulle jag dö nu så skulle det vara ok. Det spelar ingen roll liksom, grabben är nästan vuxen och någon annan har jag inte. Jo jag vet att det finns massor av människor som jag bryr mig om, men ni har så många andra.... Nej jag är inte depressiv eller känner dödslängtan, jag Älskar att Leva, det gör jag verkligen, jag vet bar inte hur man gör.

Kanske var det en förvarning till vad som komma skulle, eller en reaktion på att jag faktiskt känt av min kärlkramp då och då de senaste månaderna. Min vana trogen har jag nonchalerat det. Men så de senaste veckorna har jag känt mig rejält (och då menar jag rejält) stressad ganska ofta, utan att vara det egentligen, och utan någon påtaglig anledning. Jag har undrat över det, men inte kunnat finna någon orsak. Jag mår ju bra... fast tomt. Sömnen har inte varit något vidare, brukar annars sova ganska bra om än lite, men jag brukar klara mig med lite sömn. Så också nu, fast stressen tilltar.

Så igår kväll när jag inte för mitt liv kunde sova med kroppen prillig av rastlös sockerdricka, slog det mig plötsligt, "jag har kanske högt blodtryck!". Sagt och gjort jag letade fram blodtrycksmätaren, trädde den på armen och startade... med en suck dog den. Jag har inte använt den på flera år, så det blev till att råna stereons fjärrkontroll och något mer på batterier, sen åter till verket. Vilade en stund sedan uppmätte jag mycket riktigt ett rejält högt blodtryck. Gåtan fick sin lösning, jag hade alltså förväxlat ett vanligt symtom på stress (högt blodtryck), med stress it self. Det förklarade varför jag var stressad fast jag inte var stressad.

Nu beslöt jag mig i alla fall för att det var dax att göra något åt mina symtom, helt enkelt för att det börjar bli jobbigt att gå omkring så här, för en del av mig tycker fortfarande inte att det spelar någon roll om jag lever eller ej. Sagt och gjort, kanske var det bäst att göra något på en gång, jag ringde sjukvårdsupplysningen, som efter en stund kom fram till att jag borde gå till jourvårdcentralen då de öppnade på lördag förmiddag. Blodtrycket var lika högt på morgonen, och jag gick lydigt till vårdcentralen, väl där konstaterade de mycket riktigt att jag hade ett högt blodtryck, och sa åt mig att gå till min egen vårdcentral på måndag morgon, de besvärade sig inte ens att lyssna på mitt hjärta, eller att låta mig träffa en doktor. Så mycket för den handlingskraften!

Nåväl, symtomet kvarstår, och jag tro inte att det enbart beror på ärftliga betingelser, jag tro att det handlar om bristen på mitt Själv. Dels att jag inte kan hitta själva Självet, och dels så tror jag att det är barnet i mig som alltid sett till att bli sedd, som nu börjar känna sig övergiven och icke-existerande. Kanske är det också så att i dödens närhet kan jag finna min Livskraft.

Har jag egentligen något annat val? Livet kan offra sig för att något annat ska Leva, Livet kan praktiskt taget tyna bort, men en sak gör det aldrig, det ger inte upp. Sällan vet vi vart vi är på väg i Livet egentligen, vi kanske tror det, men vi vet inte. Vad spelar det för roll att jag inte vet vart Livet ska föra mig? min enda uppgift är att uppleva Livet, och jag litar på att Livet kommer att föra upplevelserna i min väg.

Tre saker ska jag göra nu. Jag ska ta mitt inre barn i famnen och krama det hårt, jag ska sätta den ena foten framför den andra, varje längtan ska jag följa om än så liten, längtar jag inte efter något ska jag gå ändå. Livet är något vi gör tillsammans, tillsammans upplever vi det, du och jag, efter bästa förmåga, det räcker.... och på måndag gör jag ett nytt försök med läkaren.

Varför måste vi vara så duktiga jämt?

Jag hörde igår om en undersökning om tiden det tog för hjärtinfarktpatienter att komma till vården (avgörande för den bestående skadans storlek är att man kommer under vård snabbt, helst inom en timme eller två). Det visade sig att de flesta patienter var för upptagna för att söka vård i tid. Männen gjorde färdigt golfrundan, mötet eller det jobb som de höll på med, medan många kvinnor först fixade hemma, duschade och gjorde sig fina! Varför undrar jag, varför är det så viktigt att se bra och fräsch ut när man ska ska söka vård för att man är sjuk?

För flera år sedan bröt jag benet på jobbet. Min första fundering då var, hur ska vi få hem bilen? Jag hade plockat upp min kollega på vår gemensamma mötesplats långt hemifrån oss båda. Jag insåg så klart att jag behövde komma under vård, men jag försökte faktiskt att köra bilen därifrån för att vi skulle få hem båda bilarna. Så klart gick det inte.

Ett drygt dygn senare satt jag med gipsat ben ensam i ett insnöat hus. Då strömmen gick så hoppade jag med kryckor ut till vedskjulet för att hämta ved till kaminen. Jag fick inte med mig mer än ett par vedbitar åt gången i den kasse som jag lyckades få med mig, så jag fick ta turen ut ganska många gånger och ofta. Varför gjorde jag det? Varför bad jag inte vänner att komma och ta in ett par korgar ved så jag klarade mig några dagar? Dock blev jag tvungen att be om hjälp med att handla mat de första veckorna, men så fort jag fick stödja på benet satte jag mig i bilen med gipsat ben och körde ner till affären själv. Varför? Vännerna fanns där och hade gärna ställt upp och handlat några veckor till.

Jag ser sjukdomar och liknande som gåvor, det är något livet försöker säga oss. Jag insåg ganska snabbt när jag satt där ensam med mitt gipsade ben vad livet ville lära mig. Jag kände mig värdelös och deprimerad. Jag hade hängt upp Hela mitt Värde på att vara duktig och prestera. Hela mitt värde fanns på jobbet som jag nu inte kunde sköta. Jag var totalt utifrånstyrd, för att vara någon så måste jag prestera något som kunde rendera mig uppskattning, men hur mycket jag än presterade så var jag aldrig nöjd själv, för jag såg mig som en fejk eftersom jag inte kände mig värdefull inombords. Detta orsakade en enorm stress och prestationsångest vilket i sin tur ledde till tanklöshet i jobbet som renderade mig mitt benbrott.

En kollega till mig fick borelia. Borelia kan ge många underliga diffusa symtom. Det som fick honom att söka läkare var att han upplevde att han inte fick luft, inte kunde andas. Kollegan var runt 65 men levde ett aktivt liv med mycket fysisk ansträngning, så de prover som togs visade på en kondition likt en 30-åring. Kollegan skickades hem utan åtgärd och med upplevelsen att de trodde att han fejkade. Och hur skulle de veta att en pigg och fräsch man var sjuk? Det yttre intrycket stämde inte med orden om att inte få luft som kom från hans mun.

Det jag vill säga med detta är att jag tror att vi för att kunna ta emot de gåvor som sjukdomarna vill ge oss måste lyssna på dem. Framför allt så tror jag att det är viktigt att vi lyssnar inåt och litar på den upplevelse som vi har i stället för att sträva efter någon sorts yttre bekräftelse. Vi behöver inte vara duktiga och få uppskattning jämt, det är inte där vi har vårt värde. Vårt värde måste vi finna inom oss! Då duger det inte att inte värdera vår inre upplevelse.

Vi lever i ett samhälle där vi har ett socialt skyddsnät (om än det blir allt sämre). Vi har rätt till hjälp när vi behöver det. De flesta av oss har åtminstone någon vän som gärna ställer upp och hjälper oss när vi behöver det, liksom vi skulle göra för dem. Men det duger inte att sitta sminkad och fräsch med ett leende på läpparna och säga "jag mår verkligen skit", då fejkar vi vårt yttre och upplevs som en fejk.

Tillbaka

Jag vill ge dig tillbaka

Till dig själv
 

Du är inte din Upplevelse
Du är den som Upplever

Det finns ingen annan än Du
Som skapar din Upplevelse

Din Upplevelse är Helt och hållet
Ditt Ansvar
Din Skapelse

Du Skapar Din Värld
Allt Du möter är Din Skapelse
Du Skapar själv Din Upplevelse av det

Allt Du möter är Dig själv
Det finns ingen annan än Du

Du är som en cell i en kropp

Du är inte
En muskelcell
En nervcell
En hudcell

Du är DNA i cellen
Samma Du i varje cell

Du är inte din kropp
Du är Livet i kroppen
Samma Liv i varje kropp

Du Är Allt som Finns

Inget spelar ngn roll

Tidigare publicerat den 5/11-10 på Sigges radioteater

Ingenting spelar ngn som helst roll. Allt har den betydelse vi ger det, vare sig mer eller mindre.

För Livet kvittar det lika vad som händer i världen, hur jag mår, om vi utplånar en art, om vi lever eller dör.

Och för mig är Livet det som är vi, den del av oss som är medvetandet, det som blir kvar när vi skalar av alla roller och mönster. Den del av oss som upplever vår värld, som upplever vårt liv, och som samtidigt skapar vår upplevelse.

Vi är drömmaren, och vi är Drömmen.
Vi är vävaren, och vi är Väven.
Vi är den som lever, och vi är Livet.
Vi är vårt "Kreativa Jag"
Det som skapar vår upplevelse, och som upplever den.
Vi är själva Livet!

Vem tänker tankarna?

Ofta kommer tankarna som en reaktion på ngt som händer oss, och tanken leder till nya reaktioner i oss. Jag kanske är trött, och tanken "jag är trött" gör mig ändå tröttare. Eller när ngn säger ngt som får mig att tänka "hon tycker att jag är dum" eller "han vill göra mig ledsen" kanske leder vidare till tanken "hon kränker mig" Men det är mina tankar om det som händer som skapar min upplevelse.

Tanken "hon tycker att jag är dum" är bara en tanke, Tanken "hon kränker mig" är det sårade barnets tanke. Mitt vuxna jag skulle kunna tänka "hon tycker jag är dum för hon förstår inte mig"

Alla delar av oss som upplever brist och utanförskap tänker egots tankar, som leder till upplevelsen av ändå mera brist och utanförskap. Men det är inte de vi Är, det är bara den upplevelse vi väljer, medvetet eller omedvetet, utifrån våra erfarenheter och präglingar.

Det finns andra tankar som känns bättre, tankar som "jag älskar dig" "det ordnar sig" "allt är gott"

Det spelar ingen roll. Vi kan ha vilka upplevelser vi vill, Livet går vidare oavsett. Vi kan t o m ha upplevelsen av att dö, men den del av oss som upplever, som är Livet, kommer inte att dö för det. För Livet kan inte dö, det kan bara förändras, anpassas, nyskapas och fortleva. Det som dör ger liv åt nytt Liv, men det är bara vår kropp som dör, inte Livet i oss.

Sant eller inte? Det kan vi inte veta, och det spelar ingen som helst roll. Livet kommer att fortsätta med eller utan vårt medvetande. Jag väljer att tro att mitt medvetande inte kan dö, även om min fysiska kropp dör.

Däremot så spelar det roll hur vi tänker och gör om vi vill uppnå ett visst mål. Om vi vill ha en viss upplevelse.

Jag vill må bra! Jag kan välja att göra mig beroende av andra för att må bra, jag kan välja att göra mig beroende av saker eller pengar för att må bra. Eller jag kan välja att må bra i varje Nu precis som det Är. Att må bra är en upplevelse, och det är jag som skapar den upplevelsen. Jag kan välja tankar som "Vi är alla Ett" "Jag mår bra" "Allt är precis som det ska vara" Tankar som får mig att må bra.

Vill vi ha upplevelsen av en frisk och välmående kropp, har det betydelse, hur vi agerar. Det spelar roll om vi stoppar i den socker, nikotin, koffein eller vad som helst i övermått. Eller för lite av ngt, av fysisk aktivitet, av mikronäringsämnen etc. Men det spelar också roll vad vi tänker, tänker vi tankar som får oss att må dåligt, så ger vi vår kropp en dålig miljö, tankarna sätter sig i kroppen som ohälsa. Kroppen reagerar på våra tankar.

Vill vi att mänskligheten ska överleva, har det betydelse vad vi gör, både mot varandra och mot vår planet. Skapar vi en miljö där mänskligheten inte kan överleva så kommer vi att dö ut. Agerar vi mot varandra på ett destruktivt sätt, förtrycker och skadar varandra, så skapar vi mera förtryck och hänsynslöshet, som kommer att ta kål på oss alla en dag. Agerar vi mot varandra och mot vår planet, med Kärlek och Respekt så skapar vi en värld fylld av Kärlek och Respekt.

Återigen är det våra tankar som spelar roll. Vi kan tänka tankar som "Vi är alla Ett, både vi människor och allt annat på planeten" "Det finns ingen brist" "det finns inget rätt och fel" osv. Det är våra tankar som skapar vårt agerande, som i sin tur skapar miljön för mänskligheten.

Men det spelar ingen som helst roll i det stora. Livet klarar sig bra utan oss, Planeten klarar sig bra utan oss.

Åtskilliga gånger har nästan allt liv på planeten utplånats, men kommit åter. Livet och Planeten klarar sig alltid. Det är upp till oss om det ska vara med eller utan mänskligheten.