Läkande i drömmarna

För en tid sedan vaknade jag av en dröm, jag var på en arbetsplats där en platschef som jag hade för 30 år sedan var chef. Det var när jag jobbade under honom som min migrän debuterade. Egentligen hade den nog debuterat i min barndom men det var då jag fick den diagnosticerad.

Jag har letat efter orsaken till min migrän, processat och tömt minne efter minne, gång på gång har jag trott att jag har löst dess gåta, men hela tiden har migränen funnits kvar.

Kanske är jag gåtan på spåret nu, det är andra gången på kort tid som jag drömmer den konstiga drömmen om platschefen som inte tillät några misstag. Han gav oss känslan av att alltid behöva titta över axeln för att se så han inte stod där och slog ner på något som vi gjorde. Det fanns bara ett sätt att göra saker på, hans sätt. Där fanns inget utrymme för att vara sig själv och pröva egna idéer om hur saker kunde göras, idéer som kanske fungerade bättre eller i varje fall kändes bättre. Sätt som var JAG, MITT sätt.

Jag tror jag känner igen känslan. När jag var barn så åkte vi varannan söndag till Mormor och Morfar och åt söndagsmiddag. Varje gång hade jag huvudvärk på resan dit, det var t o m så att den vägsträckan gav mig huvudvärk många år efter att de var borta, och redan som barn insåg jag att min huvudvärk hade med mormor att göra.

Mormor och Morfar tillhörde Bibeltrogna Vänner, en konservativ frikyrklig organisation. Vad BV exakt stod för vet jag inte, men jag vet att man inte fick leka på söndagar, man fick inte synas, höras eller busa, Skulle man leka så skulle man göra det tyst, och allra helst skulle man sitta tyst och lyssna på högmässan på radion. Kort sagt, barns behov var oviktiga och rentav fel, det var Mormors sätt som gällde... Det fanns en tramporgel hos Mormor och Morfar, den var ju såklart väldigt spännande, men den fick vi inte leka med, i stället skickades vi upp på vinden där det fanns en låda med hemmagjorda träklossar, och lite stenkulor, de fick vi leka med. Jag minns hur jag satt där och lekte och hur jag var orolig att min lek skulle höras för mycket, vilket så klart alltid hände, det var alltid någon stenkula som med buller rullade ner för trappan och föranledde bannor , eller var det något annat som pockade på oönskad uppmärksamhet.

Granne med Mormor och Morfar fanns en flerfamiljs-fastighet där det fanns en lekplats som lockade ett litet barn från landet som knappt hade sett en lekplats, men dit fick jag inte gå, för det var söndag och lekplatsen var, trots att det aldrig lekte någon där vad jag vet, förbehållen barnen i flerfamiljs-husen.

Kort sagt besöken hos Mormor var tillfällen då jag inte fick vara JAG och då jag hela tiden måste titta över axeln och vara beredd på bannor för att jag gjorde något fel.

Jag minns också känslan från mitt hem då jag utforskade något förbjudet men spännande, eller tog något gott i matkällare eller skafferi, hur jag smög hela tiden med blicken över axeln i väntan på bannorna.

Genom livet fram till den dag som är har jag ofta sökt mig till andra arbeten där det finns någon strikt chef eller uppdragsgivare med stort kontrollbehov och "sitt enda rätta sätt" personer som då man har pratat något, ont eller gott, om dem eller jobbet fått mig och stanna till och ta upp telefonen för att kolla att den inte av misstag ringt upp personen ifråga, vilket naturligtvis har hänt vid något tillfälle. Personer som berättar om hur saker ska vara genom att tala om hur illa och fel andra anställda eller entreprenörer har betett sig och vilka repressalier som väntar... som får mig att känna att runt hörnet så väntar bannor också på mig... om jag inte går på tå...

Natten efter att jag såg sambandet mellan dessa minnen och min migrän, drömmer jag igen, med dunkande migrän, halvt sovande och halvt vaken går jag igenom alla minnen ur det förflutna och uttrycker min ilska över att inte få vara jag och över att vara påpassad och kontrollerad. I drömmen tömmer jag de gamla minnenas grepp om mig, och  kanske... kanske... var det sista ronden med min Migrän!

Tacksam om jag kan processa och läka mina minnen i drömmen när jag är redo. Ska vi ta mina luftrör härnäst, Tack!

Makt

Det började med att jag hade ont i höften då jag vaknade om morgnarna i vår dåliga säng. Den dagen kom då det kändes hela dagen och dagen därpå var varje rörelse förknippad med en huggande smärta, jag kunde inte ligga, sitta eller stå utan att det gjorde ont. det var lite likt den ischias jag hade under en period för ca 20 år sedan, fast inte ändå.

Det vore enkelt att skylla på enbart sängen, och visst har den del i det hela, men samtidigt så har vi under långa perioder kunnat sova i den sängen besvärsfria. Jag tror att vår kropp klarar det mesta när vi är i balans och energierna flödar fritt. Varje dag uppkommer mutationer vid celldelningen som skulle kunna leda till cancer, varje dag utsätts vi för bakterier och virus som skulle kunna göra oss sjuka, men för det mesta avvärjer vårt immunförsvar dessa hoten. Så länge energierna flödar fritt och oblockerat så klarar vi praktiskt taget allt. Så varför denna smärta nu?

Med Älsklingens massage, med varma bad, spikmatta och processer som aktiverar kroppens smärtlindring försöker jag dämpa smärtan och få igång energiflödet. Samtidigt talar jag med smärtan och frågar den vad den vill säga mig, för i min Värld är allt vi möter en Gåva som kan hjälpa oss att se oss själva om vi förmår att ta emot den. Det går sådär, intellektet säger att det finns ett samband med min ekonomi som för tillfället är körd i botten, paradoxen är att smärtan hindrar mig från att göra allt jag kan för att förbättra ekonomin. Men direkt från smärtan får jag inga svar och inga känslor väcks i mig.

Nästa morgon är det eter värre och vi kör och hämtar en bättre säng att sova i. Natten därpå förvärras inte smärtan men den blir inte heller bättre.

Med en väns coachande fråga om jag kommit åt grundkänslan bakom... kommer det spontana svaret: "Maktlöshet" och det känns rätt... Min dåliga ekonomi gör mig maktlös, den hindrar mig att göra alla de val jag vill eftersom jag är tvingad att lägga min energi på att förbättra ekonomin med jobb och mera jobb.

Men en ekonomi som går upp och ner är inget nytt för mig, det finns också en annan orsak till känslan av maktlöshet. För första gången i mitt Liv ger jag mig in i en relation med ambitionen att vara helt utan kontroll. Jag vill inte kontrollera vare sig henne eller relationen, jag vill inte kontrollera mina känslor eller ha några flyktvägar.

Att inte ha kontroll kan upplevas som maktlöshet, men kontroll över andra eller skeden kan vi egentligen aldrig ha, och att kontrollera mig själv och mina känslor upplever jag bara som begränsande. Makt och kontroll är inte synonymer, makt kommer av förmågan att ta Ansvar i varje given sittuation, inte av att försöka kontrollera situationerna. Makt kommer av Tillit till att Livet alltid ger oss precis vad vi behöver inte av gagnlösa försök att kontrollera Livet.

Vem tror jag mig vara

Igår träffades vi och pratade om allt, ett jättebra möte, allt lades på bordet, allt redes ut, missförstånd, insikter, hur vi skulle kunna gå vidare, vad vi vill. Nu vet vi var vi har varandra.

Hon kunde inte ge mig vare sig ett ja eller nej, men lovade att försöka bestämma sig snart.

Väntan är svår för mig, jag blir helt handlingsförlamad och gör ingenting. Jag kommer på saker som jag vill säga till henne för att försöka att styra henne i min riktning, samtidigt som jag inser att det är just det jag gör, och att det skulle vara helt fel. Jag vill ju verkligen inte styra henne. Dessutom! om jag skulle lyckas hur bra blir det? Jag vill ju inte att hon kommer till mig för att jag leder henne dit utanför att hon väljer det!

Men min fantastiska Vän Carina tog det ur mig <3

Det är en gåva också detta.

Vem är jag att tro att jag känner hennes väg bättre än henne själv, vem är jag att tro att jag kan styra det som händer bättre än Livet självt!

Jag är helt övertygad (mer än någonsin efter detta) att Livet har sina vägar och det är absolut gagnlöst att jag försöker att styra och ställa med dessa vägarna för jag kan omöjligt styra det bättre än Livet

Jag vet att jag har fått många helt fantastiska gåvor i detta, och Livet skulle inte ge mig dessa insikter om jag inte skulle få praktisera dem sen. Om det sen blir med henne eller med någon annan det är inget som jag kan veta något om, livet kommer att lösa det på det sättet som är bäst för mig.

Jag vet vad jag vill just nu, men det skulle kanske inte bli bra om det blev så, Livet har kanske planerat en helt annan resa för oss.

Så jag gör så nu, fokuserar på tillit till livet och sätter igång att göra det jag skulle gjort om jag inte suttit här och väntat. Allt blir som det ska i sinom tid, Allt Är redan som det ska precis nu.

Byte av fokus

I mina tidigare relationer har jag verkligen försökt att släppa in partnern i mitt liv, men ändå har jag inte lyckats fullt ut. Då partnern har plockat bort disken och lagt något på "fel" ställe har jag blivit irriterad och krävt ändring. Partnern har känt sig kontrollerad och börjat gå på tå, rädd för att väcka min irritation.

I dag ser jag hur jag läkt denna bit i mig och skiftat fokus. Min Älskade Beatrice <3 vill gärna vara delaktig i mitt hushåll och började genast hon kom in i mitt Liv att plocka i hushållet, första gången jag hittade dl-måttet på "fel" ställe så dök irritationen upp bråkdelen av en sekund, men genast så blev jag i stället påmind om att det finns en Underbar Älskad Kvinna i mitt Liv. Varje litet spår påminner mig om Kärleken som vi delar, dl-måttet och osthyveln som hamnat "fel", bomullsrondellen på vasken, laddaren till hennes telefon i kontakten i sovrummet etc. är helt "Rätt" och fyller mig med Kärlek <3

Med denna insikt så läker jag ändå mer i mig... Sonen som har för vana att placera sin resväska med sina kläder och allt annat mitt på hallgolvet och lämna den där, som bär ner porslinet på sitt rum för att sedan plötsligt efter en månad fylla vasken med intorkad disk har hela tiden renderat massaor med ilska och irritation. Nu skiftar jag fokus och ser i stället min Kärlek till min Underbare grabb i alla spår han lämnar. <3

Jag ser att han ärvt sitt beteende från mig och minns hur jag gjorde allt "fel" för att bli sedd av min Fel-letare till mor, jag ser även hur jag själv ärvt henes fel-letande.

Nu skiftar jag fokus och läker det i mig, och kanske läker jag även Grabbens arv.
 

Kejsaren

Kejsaren är en Ledare och Makthavare. Att ha makt betyder att man alltid kan välja att ha initiativet, att man alltid kan svara an på en situation. Makt innebär ett stort Ansvar, att alltid välja det bästa i varje situation, det bästa i den sfär där vi har makten, men också det bästa för hela Livet. Det duger inte att trampa på någon på vägen, för också det är makthavarens ansvar, och kommer att få konsekvenser som slår tillbaka på honom själv.

Att ha makt innebär också att kunna delegera makt, vi kan inte göra allt själv, därför måste makthavaren kunna se varje medarbetares potential. "Hur mycket makt kan vi delegera till just denna medarbetaren?" är kanske den viktigaste frågan som makthavaren hela tiden måste ställa.

Kejsaren talar till oss om personlig makt, att ta makten över oss själva i varje läge, när det gäller oss själva så kan vi inte delegera makten, för då förlorar vi vårt Själv. Han uppmanar oss att vara inifrånstyrda och vara sanna mot vår Vilja och våra Önskningar, med som alltid med makt så följer ett Ansvar, konsekvenserna av våra val är alltid vårt ansvar, både i det stora och det lilla.

Baksidan av Kejsaren antyder att vi delegerar makten över oss själva, att vi tillåter oss att bli utifrånstyrda, och därmed förlorar vårt Själv, visserligen så slipper vi skenbart vårt ansvar genom att göra så, men det är en illusion, "Jag följde bara order." är aldrig en hållbar ursäkt. Ansvaret för våra handlingar och dess konsekvenser är alltid vårt eget! Hamnar Kejsaren uppochner kan det också peka på ett kontrollbehov, vi kanske är auktoritära och glömmer att delegera makten dit där den hör hemma, vi kan inte ta ansvar för andra människors agerande och känslor det måste vi låta dem göra själva.

Klicka på bilden för att dra
dina egna tarotkort!

Gamla rädslor

Jag drömde i natt. Drömmen handlade om att släppa kontrollen utan att förlora sig själv.

För mig har det varit en svår balansgång, jag har som många vuxit upp med känslan av att vara i grunden fel, då jag försökte vara mig själv så ogillades det, när jag i stället försökte vara som jag "borde" så kändes det obekvämt med påföljden att det inte var bra nog. I stället valde jag ofta att trotsa vilket egentligen var lika lite jag. Men det gav mig en vinst, då blev jag sedd.

Nu har jag en "medfödd" (?) tydlig indikator som talar om när jag inte är sann mot mig själv. Då jag försöker göra något för att vara någon till lags, eller av skuld känner jag ett enormt motstånd och det blir praktiskt taget omöjligt att göra något överhuvud taget, och om jag ändå försöker så strular allt, maskiner går sönder osv. Jag minns när jag var i 20-årsåldern och inte ville hjälpa min far i lantbruket. Då övergick han i stället till att tala om hur dåligt han mådde om han inte fick hjälp, varpå jag försökte av skuld att hjälpa honom i alla fall, det gick tungt, mina fötter kändes som bly då jag skulle flytta dom och jag var arg som ett bi samtidigt som jag var ledsen. Jag insåg efter en stund vad det handlade om och talade om för honom hur dåligt jag mådde av situationen och hur meningslöst det kändes att försöka göra jobbet av skuld mot min vilja. Jag talade om att om han ville ha hjälp i fortsättningen så fick han be om det i stället för att så skuld.

Min lösning för att inte förlora mig själv har varit att alltid ha kontrollen, alltid gå in i sammanhang där jag är den starke som kan styra och ställa som jag vill.

Men nu är jag vuxen och jag vill ha vuxna möten med andra vuxna människor, fast jag vet inte hur man gör. Då jag i det förflutna släppt kontrollen har jag i stället förlorat mig själv, nu måste jag i stället lära om.

Intellektuellt så är det ganska enkelt, jag låter helt enkelt den jag möter vara den den är och följer då jag kan och vill, men sätter ner foten då det går emot mig själv. Det drömmen avslöjade för mig var att jag fortfarande är rädd att inte få vara den jag är och att jag fortfarande är rädd att förlora mig själv om jag släpper kontrollen. Rädd att bli kritiserad om jag är sann mot mig själv och rädd att bli kritiserad också om jag släpper kontrollen och följer någon annan. Det finns alltså en del av mig som tror att jag vet hur man ska vara för att inte stöta sig med någon, och som också tror att det är mitt ansvar att se till att ingen annan stöter sig med någon.

Men nu lämnar jag detta bakom mig. Jag är vuxen nu och väljer att vara sann mot mig själv och ta ansvar enbart för mitt. Och jag låter människor som jag möter själva ta ansvar för sitt som de vuxna människor de är. Jag väljer att gå bredvid andra vuxna människor och släppa dem nära mig utan att kontrollera dem, och utan att göra våld på mig själv. Jag vet att jag är viktig och värdefull precis som jag är och att jag är bäst då jag är mig själv, både för mig själv och omgivningen. Och jag vet att de jag möter är bäst då de är sig själva oavsett vad det innebär.

Acceptans

Jag ser någon som tycks befinna sig där jag har varit förut. Jag tror mig veta hur hon har det, och jag vet en väg ur det.

Jag tror jag handlar i Kärlek när jag oombedd försöker få henne att se sig själv, Men det är inte Kärlek. 

Kärleken Vet att allt är precis som det ska vara, att hon befinner sig precis där hon ska befinna sig just nu.

Jag vet inget om vad hon upplever, jag vet inget om hennes historia eller vart hon är på väg.

Kärleken Vet, den vet var hon kommer ifrån och vart hon ska komma och den accepterar att hon har sin väg att gå.

Kanske är detta som jag ser i henne den trygghet som hon har valt för att alls orka, för att hålla smärtan borta.

Jag tror att jag känner hennes smärta, jag tror att jag kan lindra. Men det jag känner är min smärta.

Jag tror att jag vill hjälpa, men det enda jag vill är at slippa smärtan i mig.

Kärleken Vet. Den vet att hon måste hitta vägen själv, den ger henne fri att vara den hon är.

Jag kan stötta dig där du är om du vill ha mitt stöd. Jag kan visa dig vägar du kan gå om du vill ha vägledning.

Kärleken Vet att det är kontrollbehov om jag försöker bära dig, att det är manipulation om jag försöker leda dig.

Kärleken har inga förväntningar. Kärleken vill inte förändra. Kärleken kontrollerar inte.

Kärleken är Acceptans
Kärleken är Förändring
Kärleken är Frihet
Kärleken är Tillit

Ta hem

Ofta när vi möter andra människor, så börjar vi sätta etiketter och be-döma dem. Varför gör vi så? Kanske är det så att vi ofta gör det helt enkelt för att kontrollera situationen och känna oss trygga. Andra gånger kan det handla om att vi känner igen ngt drag från ett tidigare möte och nu tror vi att denna personen är likadan som den vi mötte då. Ibland handlar det nog om att vi omedvetet känner människans energier och försöker tolka dem.
 

I alla fallen handlar det om att försöka få kontroll över tillvaron, om att finna ngn form av Trygghet inför en ny situation. Vi kallar de vi möter för besserwisser, och hon är barnslig, den har kontrollbehov, och han är känslokall. Men likväl som vi känner av deras energier så kan vi vara säkra på att de känner av våra. Sådana etiketter och de energier de sänder ut kommer knappast att främja mötet. Så i själva verket så blir vårt kontrollbehov en försvårande faktor i mötet och gör det otryggare i stället för motsatsen.

Vi kan inte få kontroll över livet och över andra människor på det viset. Vi kan aldrig förutsäga vad som kommer att hända. Jag tänker på den blyge tonåringen som äntligen tar mod till sig och ringer den han är förälskad i. I tanken har han gått i genom samtalet replik för replik för att bli trygg nog att våga ringa, men redan på andra repliken rasar alltihopa, hon svarar "fel!"

Trygghet i det yttre kan vi aldrig finna, Livet är alltför oförutsägbart för det. den enda Trygghet som står att få är Tryggheten inom som föds ur Tillit till Livet. Allt blir alltid precis som det ska bli, det ser Livet till. Vill vi ha ett Tryggt möte måste vi i stället vila i den Tilliten och gå till mötet fyllda av Kärlek.

Men ingen av oss kan väl helt svära oss fria från sådana för-domar och etiketter. När vi möter dem så handlar det inte om att ngn annan är besserwisser, barnslig, har kontrollbehov eller är känslokall. Det är ngt i oss själva vi möter. I stället för att lägga ut det utanför oss så har vi nu ett lysande tillfälle att ta hem det till oss själva. Vad händer i mig när jag möter besserwissern? Vad känner jag inför honom? Är det ett gammalt minne som jag kör om? Påminner den andre mig om min lekkamrat i skolan? Vem är det som är barnslig? Är det kanske jag själv som upplever mig som barnslig? Kanske är det en ren projicering? Jag hade inte kunnat känna igen barnsligheten i ngn annan om den inte funnits i mig själv!

Vad jag än tror mig möta i ngn annan så kan jag ta Ansvar för det jag upplever i mig. Måhända har den andre kontrollbehov eller är känslokall, men det är inget som jag vet ngt om eller har med att göra, men det som väcks i mig är mitt Ansvar!