Kärleksspråk

Våra föräldrar är den första Kvinnan respektive den första Mannen i våra liv, av dem lär vi oss hur Kvinnor och Män är, och hur vi ska vara som Kvinna eller Man.

Sedan följs de av flera, syskon, kompisar, lärare, idoler, vänner, partners.... Våra bilder blir mer nyanserade. Vi blir mer och mer oss själva som Man eller Kvinna. Vi möter flera Kvinnor och Män som blir viktigare än våra föräldrar för oss men rollen som den Första Kvinnan och Mannen kan ingen ta ifrån dem. De är våra modeller på gott och ont.

Efterhand som vi frigör oss från föräldrarna och efterhand som vi växer och mognar, så hittar vi de delarna av föräldrarna som givit upphov till "problem" i våra liv. De bitarna kräver mycket jobb med oss själva, med vårt förflutna, med vår föräldrarelation. Det är lätt att de bilderna fastnar och får vårt mesta fokus, vi blir offer för vår barndom och för bristerna hos våra föräldrar.

När vi sedan möter en partner är det lätt att vi fokuserar på samma brister som vi upplevt hos föräldern av motsatt kön. Vår mor är ju modellen för Kvinnan och vår far är modellen för mannen, någonstans tror vi därför att vår partner ska vara som de var och letar undermedvetet efter de bitar som vi fokuserar på hos dem.

Visst är det sant att våra föräldrar har haft brister som har präglat vårt liv. De bristerna ä en stor del i att vi är som vi Är. Men det är lika sant att våra föräldrar har gett oss massor med Kärlek som har satt lika stor prägel på vem vi Är.

Kanske har vi haft svårt att se och uppleva deras Kärlek, men lika fullt finns den där. Nästan alla föräldrar hur dysfunktionella de än är Älskar sina barn. Men kanske har de haft svårt att uttrycka sin Kärlek på ett språk som vi förstår.

Allas våra föräldrar gjorde sitt bästa hur bra eller dåligt det än var. Kanske  gav de os inte kramar, närhet, tröst eller talade om för oss att de älskade oss, att vi var viktiga och bra. Men om än det skulle vara så  så gav de oss något annat. De uttryckte sin Kärlek på det Kärleksspråk som var deras. Kanske är det till och med så att det som vi ser som en del av deras största brister var deras främsta Kärleksspråk.

Jag tror det är viktigt att hitta våra föräldrars Kärleksspråk, för att vi ska känna att vi var Älskade när vi växte upp, och för att barnet i oss ska kunna känna sig Älskad nu idag. Vi behöver hitta vår Kärlek till våra föräldrar för att kunna Älska och känna oss Älskade. När vi kan Älska den första Kvinnan  respektive Mannen i vårt liv, då blir det också så mycket lättare att Älska den VIKTIGASTE Kvinnan/Mannen i vårt liv och att tillåta någon bli Viktig.

Vissa Kärleksspråk är lätta att identifiera även om vi kanske inte tänker på dem som Kärlek: Som att någon lagade mat åt oss och skötte hemmet, eller jobbade ihop pengar till familjen, köpte och lagade våra kläder, skjutsade oss till aktiviteter och kompisar, läste sagor och gjorde saker tillsammans med oss....

Andra kan vara svårare att se som Kärlek även om det var det: Som allt tjatet på att vi skulle städa vårt rum, eller göra läxorna, eller att vi fick ge oss iväg på egen hand och göra saker utan att de verkade bry sig. T o m sådant som försöken att dämpa våra känslor skedde av omsorg, eller att vi inte fick umgås med vem vi ville eller stanna uppe och titta på tv lika länge som kompisarna, att vi inte fick pengar till allt vi ville, att de drog med oss på tråkiga konstutställningar, tjatet om att gå till frisören och åsikterna om hur vi klädde oss....

Vilka Kärleksspråk hade dina föräldrar? Vilka Kärleksspråk har din partner?

Kärlek är så mkt mer än kramar och ord, blommor eller frukost på sängen. Kärlek kan vara att fixa en grind så att hunden kan springa lös, att låta dig sova på morgonen, att fixa i det gemensamma hemmet eller vad som helst som görs av omsorg och Kärlek. Också när vår partner försöker förändra oss så sker det ofta av Kärlek, de har hittat något som gör deras liv enklare och vill ge oss samma gåva. Det är inte säkert att våra föräldrar eller vår partner har samma Kärleksspråk som vi, att de kan ta emot vårt Kärleksuttryck, eller ge oss den Kärlek som vi kan förstå, men lika fullt så Älskar de oss.

Det innebär inte att vi kan, vill eller måste ta emot deras Kärlek, men jag tror det är viktigt att se att Kärlek inte alltid ser ut som vi förväntar oss.

Nu har ljuset brunnit ut

Jag sitter med tända ljus och minns...

Jag minns inte när vi möttes sist. det senaste året har mötena varit få och korta. För inte så länge sedan fanns jag nära men tog mig inte tid. 

Idag önskar jag att jag hade ägnat mer tid åt dig. Det hade inte gjort skillnad i det stora hela, men det hade gjort skillnad i stunden för både mig och dig. Jag vet att du saknat mig.

Fick reda på 18.30 i förgår att far hade blivit dålig och var inlagd, strax innan jag skulle till kören... inte första gången, ämnade ringa för att kolla vidare efter kören... vid 20-tiden fick jag veta att han inte svarade på behandling, det kunde handla om minuter eller dagar.... Åkte genast och plockade upp sonen på vägen... då kom ett sms att han dött 20.42.... vi kom dit vid 22.30. Hade en fin stund med mor, storasyster, svåger och lillasyster som anlände 23.15 .... det kändes bra att vi kunde samlas så många...

Det var inte oväntat, i många år har jag vetat varje gång vi sagt farväl att jag kanske aldrig skulle se honom igen i livet. Men svårt ändå... vissa saker kan man inte förbereda sig för helt.

Hans hjärta orkade inte längre, det hade blivit vätska i lungorna, de försökte med vätskedrivande och att pressa ut vätskan, men det blev bara plågsamt så de beslöt att avbryta behandlingen, som kanske om det hade lyckats kunde gett honom ett par timmar till. Han hade somnat in lugnt och utan smärta, med två ur personalen närvarande.

Han blev 86 år, överlevde sin första hjärtattack i 26 år.

Men jag är tacksam att jag fann min Kärlek till dig och din Kärlek. Då för 11 år sedan innan ditt sinne grumlades. Tacksam att jag gav min Kärlek då. Att jag förstod och att du förstod.

I många år hade jag bilden att du aldrig hade tid. Du jobbade i lantbruket 7 dagar i veckan. Varje dag gick du upp kl 5 på morgonen för att mjölka och utfodra djuren. Inte förrän kl 19 och ibland senare var din arbetsdag slut. Så nog var du upptagen.

Vad jag insåg då inför din 75-årsdag var att du trots det alltid hade tid. Jag minns hur du Älskade att ha mig ikring dig när du arbetade, hur jag följde med dig ut i stallet kl 5 på morgonen när jag var fem år. Hur du lärde mig att fläta med balabanden. Tillsammans drev vi korna på bete genom skogen. De fina samtalen när vi mockade hos grisarna när jag var lite äldre. Höjdpunkterna var när jag fick följa med till Livdjursauktion, Lokalföreningen eller till Maskinhandlaren. Jag minns också hur du "skäggades" med mig som barn. Du var fin med barnbarnen, tog dem med ut i trädgården och gungade, eller på promenad i skogen. Jag minns dig som Varm.

När jag blev vuxen gav du kloka råd från man till man, råd som jag inte alltid kunde eller ville ta emot. Men även om råden inte föll mig på läppen, även om jag inte kunde se det då, så var det en del av ditt Kärleksspråk. En av de sista gångerna vi möttes så frågade du om min frisör hade dött. I 40 år klagade du på mitt långa hår praktiskt taget varje gång vi sågs. Visst var det lite på skämt, men det var också ett av dina kärleksuttryck. Du månade om mig, om att jag skulle se vårdad ut och passa in i samhället. Långa perioder såg jag det som kritik av min person, av den jag var, men du gjorde det av omtanke. Det var ett av dina Kärleksspråk.

Visst finns det andra minnen, minnen som skapade sår i mig och som har gjort det svårt att leva mitt liv. Idag vet jag att jag inte kunde valt en bättre far än dig. Också dina "Det går över till du ska gifta dig", "Det var ett farligt kyssande", dina allvarsamma ord om hur det går om man inte tror på gud på det rätta viset...

Allt detta har varit viktigt. Du har varit Viktig och hjälpt mig att bli den jag ÄR.

Nu har ljuset brunnit ut. Din vandring på jorden är slut. Vi fick 48 år tillsammans.

Tack för alla upplevelser vi delat.
Vila i Frid!

Den 15/9-2011

Får man se så här lycklig ut på sin fars begravning!

Måste bara visa bilden eftersom det är ett unikt tillfälle, andra gången i livet som jag bär slips... för att jag kände att jag ville det...  kanske håller jag på att bli vuxen och sluta trotsa ;)

Ja nog har jag all anledning att vara lycklig, det blev ett jättefint avsked, mycket bättre än vi kunnat ana. Vi insåg nog alla lite förstrött då vi skulle välja musik till begravningen att musik var viktig för far, men kanske inte hur mycket som den kunde förknippas med honom. Ganska hastigt spånade vi fram några orgelstycken till inledning och avslutning och ett par solon, samt psalmer till akten mera medvetet.

Också blev det bara så rätt!

Redan när orgeln började spela Air fick jag tårar i ögonen och grät tyst, först då insåg jag hur mycket far Älskade musik, när sedan solisten sjöng och spelade Oändlig nåd (amazing grace) med värdig känsla (och ja, hon kunde sjunga!) så var det så rätt!

Psalmerna vi valt talade om naturen, odlandet och tron, beskrev vad fars liv handlat om så fint. Avslutningen i kyrkan med solistens Jag har bott vid en landsväg och orgelns An der schönen blaue Donau (vilken jag oroat mig skulle vara för glättig) Var också så mycket far! både texten och musiken.

För mig var det musiken som berörde, och som lät mig upptäcka en sida av far som jag inte riktigt varit medveten om hur viktig den var. Far lyssnade på och Älskade musik, men talade inte så mycket om det, så på något vis har det glidit förbi mitt medvetande.

Nästan som på autopilot skapade vi en fantastiskt fin och värdig avskedsfest till far. Utan att vi visste det, så visst visste vi var vi hade far!

Att sedan få bära honom på hans sist resa här på jorden för denna gång och sakta sänka ner honom i graven....

Så tacksam! ♥

Kolibri

Drog ett MedicineCard i morse för Här och Nu.... Fick kolibrin...

Dagarna innan hade jag varit på ett underbart Kärleksmöte... Mött många andra, Mött mig själv i Kärlek....
Parallellt med detta möte har jag haft ett mera Fullständigt Nära möte....

Som Alltid i Nära möten dyker det upp tankar och Känslor...
För mig är möten Närhet på olika plan: Fysiskt, Känslomässigt, Själsligt, Intellektuellt och Sexuellt. För det Fullständiga mötet behövs, tror jag, alla dessa fem ekrarna på "Kärleks-Närhets-Hjulet" Men alla har vi olika Kärleksspråk, och varje eker i sig kan också fylla oss med Kärlek och Glädje.

Mitt huvudsakliga och tror jag Allas ursprungliga Kärleksspråk är den fysiska närheten, Kramar, Beröringar, Smekningar och Pussar. För mig i möten med många är därför det absolut starkaste om jag kan mötas huvudsakligen i Fysisk Närhet. Detta möten fanns i mängd på Helgens stora Kärlekmöte. Jag flög som en kolibri, från blomma till blomma, sög den fysiska Kärleks-Närhets-nektaren, samtidigt som jag befruktade alla blommor som välkomnade mig med Kärlek Bra så! Helt Underbart med alla dessa Kramar! Även om flera av de andra Närheterna inte fanns med i stunden. ♥♥♥
Andra på mötet hade andra Kärleksspråk , några sjöng och spelade, andra Tröstade och Helade, några hjälpte varandra med tälten, andra bjöd på mat, somliga bjöd på sin Humor, en del var bara där med sin Närvaro trots sin rädsla, några delade med sig av sin Visdom. Allt är lika gott. Var och en Älskar efter sin fason, inget är bättre eller sämre bara olika Kärleksspråk.

I andra möten på tu man hand, eller med få, kan mötet för mig bli mera Fullständigt, då har vi möjlighet att prata och få ett Intellektuellt möte, med flera ekrar på Hjulet fyllda följer lättare de andra efter, Hjulet börjar snurra, Kramar, samtal, Känslor, Själslig Gemenskap, och kanske Sexuell Lust (som mycket väl kan uttryckas i Lek, Kreativitet eller Passion).

I en del möten på tu man hand finns alla ekrarna med lika mycket, Hjulet snurrar jämt och fint utan någon obalans ♥♥♥

Offer för min barndom - Så länge jag väljer det

Periodvis har jag svårt att ta hand om vardagen, mitt hem och alla "måsten", jag ägnar mig åt alla möjliga flyktbeteenden. Svårast av allt är att få till det med städningen. Det är ofta först "i sista stund" (t ex när jag vill få en besökare att känna sig välkommen) som jag lyckas ta mig för att städa.

Jag har skyllt detta motstånd på min barndom. Jag upplevde mig inte som Älskad av min mor, berättar jag. Det fanns ingen närhet på något plan i mitt hem. Den enda bekräftelse som stod till buds var när jag var duktig och presterade. Mor såg bara fel och brister i det jag gjorde. När jag skulle städa tjatade hon på mig, tills jag "i sista stund" gjorde en lite slarvig städning, och då fick jag bara höra vad som inte var bra. Resultatet var att jag fick mer uppmärksamhet (negativ uppmärksamhet är bättre än ingen uppmärksamhet) ju längre jag väntade att städa, och när jag väl gjorde det blev det ju ändå bara negativ uppmärksamhet.

Berättelserna är många och jag har trott på dem, tills  idag. Denna tro har haft många negativa effekter, det är t ex svårt att Älska mig själv fullt ut när barnet i mig inte känner sig Älskat. Just nu har motståndet varit värre än någonsin, och jag kände att det var dags att göra något åt det. Min äldsta vän, som varit med mig sedan jag var 7 år hjälpte mig att se från andra perspektiv.

Mycket i mina berättelser är sant, men det är inte hela sanningen. Jag har använt de här berättelserna som en ursäkt för att slippa möta mig själv, gjort mig till ett offer för min barndom.

Min mor var naturligtvis ett "barn av sin tid", På 60-talet började samhället på allvar lägga sig i hur man uppfostrade barnen, med mödravård, Alva och Gunnar Myrdal och frågeprogram på radion mm. Man fick bland annat lära sig att man inte skulle "klema bort" barnen, skrek de så skulle man inte ta upp dem, mat skulle de ha på bestämda tider, där var det minsann inte frågan om några curling-föräldrar. Få är de 60-tals barn som fått uppleva en massa kramar. Vad den tidens föräldrar däremot gjorde var att man stöttade sina barn i vårt växande. Man hjälpte oss igång och lämnade oss sedan att klara oss själva.

När jag börjar titta runt mina berättelser så ser jag andra minnen. Jag minns hur min mor köpte mängder med väv och garn till korsstygnsbrodderier till mig. Hon gjorde en koja till mig av en trappstege i trädgården. Vi gjorde julbonader tillsammans med vaxkrita på lakans väv som vi sedan stök in i tyget. Jag minns hur vi gick på skogspromenad med lillasyster i vagnen och plockade blommor, blåbär eller mossa. En jul gjorde vi en julkrubba med nackarna av morötter och rödbetor som fick växa upp till små träd och buskar. Och mor log. Hon tyckte om att pyssla med oss barn, detta var ett av hennes Kärleksspråk, Kreativt skapande tillsammans. En annan gång la hon timmar på att varpa en bandväv, så jag skulle ha något att göra, hon snickrade påtbrädor, och lärde mig sy med symaskinen. Jag minns söndagsskole-utflykter med mor. Hur hon satt bredvid mig när jag vaknade efter att ha opererat bort polyperna, då fick jag två böcker: Bamses skola, om räkning och färger. Långt upp i tonåren så skjutsade hon mig när jag skulle någonstans, eller hämtade mig mitt i natten. I fotoalbumen finns bilder på oss barn när vi leker, varför tog hon dom? om inte för att hon tyckte om oss och tyckte om att se oss leka. Bilderna blir fler och fler, bilder av hennes glada ögon när hon gör olika saker med oss. Nog var jag Älskad!

Nu vet jag! Nu kan jag ge den lille pojken i mig kramarna som han inte fick, och han behöver inte längre fly från städningen för att bli sedd. Nu kan jag städa för att  jag vill och för min egen skull.

Och självfallet är allt som jag upplevde i barndomen en gåva, både "bra" och "dåligt". Det har gjort mig till den jag är!