Jag är den jag ÄR

Vem är jag?
Och vem bryr sig?
Jag är den jag Är!
That's it!

Inget behöver ändras på
Inget behöver vändas på
Inget ältande eller grävande.

Bara Se mig själv
Bara Acceptera mig själv
Bara Älska mig själv.

I total Närvaro
Här och Nu!

Inget behöver ändras på
Förändringen kommer av sig själv
Är en del av livet
Som följer av
Att jag ser mig själv

Våra inre rum

Vi har många rum i vårt inre, rum med olika inredning och olika resonans.

Jag lyssnar på dig och om orden landar i ett rum som ser likadant ut som det rum i dig där orden föds så hör jag vad du säger. Ibland ser våra rum olika ut, men jag hör ändå vad du säger. Andra gånger förändras ordens innebörd då de landar i mitt rum som har en annan resonans.

 När vi ser något landar det i våra rum, om våra rum ser likadana ut ser vi samma sak. Ibland kan vi se samma sak fast våra rum ser olika ut. Andra gånger ser vi helt olika saker då det vi ser landar i rum med helt olika resonans.

Ju mer vi besöker varandras rum desto lättare har vi att förstå vad vi säger till varandra. Och ju mer gammalt skräp vi kastar ut ur våra rum desto lättare har vi att förstå varandra.

Ibland sårar mina ord dig, ibland sårar dina ord mig. Men vi väljer inte att såra varandra medvetet det är bara något som händer när våra rum ser olika ut. Vi vill varandra bara väl. Ändå händer det ibland.

Som en tom målarduk

Livet är som en stor tom målarduk, som vi kan fylla med precis vilka fantastiska bilder vi vill.

Det är bara det att vi alla har med oss våra små sårade barn som längtar efter att bli sedda. De fyller vår duk med sina tags som skriker mot oss "Se mig!" Det gör det väldigt svårt att fylla duken med våra underbara skapelser. Målar vi över klottret så kommer det hala tiden nya tags.

För att kunna skapa vår Underbara värld, måste vi först låta våra små ledsna barn få sitta i knät, låta dom finnas, se dom och Älska dom.

Sedan kan vi tillsammans Leka fram bilderna, Leka fram Livet.

Samma Jag

Hur ska jag någonsin

kunna Se mig själv,

om jag inte kan Se dig!

Hur ska jag någonsin

kunna Acceptera mig själv,

om jag inte kan Acceptera dig!

Hur ska jag någonsin

kunna Älska mig själv,

om jag inte kan Älska dig!

Du är Jag

Jag är Du

Det är i mötet med dig

jag möter mig själv!

Vi är Alla Ett.

Vi är Alla 

samma Jag.

Du finns för Världen!

Du finns för Dig! Du finns för Oss! Du finns för Världen! Det är inget du behöver göra, bara vara just där du Är, som den du Är, just Nu!

När du visar din sårbarhet Visar du Dig, vi ser Dig, och i Dig ser vi Oss själva, och vi ser vår sårbarhet, ser att den får finnas! Tack för ditt Underbara Mod! Tack för att Du Är Du!

När du visar din Styrka Visar du Dig, vi ser Dig, och i Dig ser vi Oss själva, och vi ser vår Styrka, ser att den får finnas! Tack för din Underbara Kraft! Tack för att Du Är Du!

Du Är Kärlek!

Det vi alla behöver, både vi själva och de vi möter, är att kunna se, acceptera och Älska oss själva precis som vi Är, med allt vi Är och inte är. Kan vi det, då kan vi också se, acceptera och Älska varandra, med allt vi Är och inte är. Då behöver vi inte varandras Kärlek i varje stund, för vi Är Kärlek!

Namasté
♥

Initiering

Det finns inget som är svårare för mig än när min Kärlek avvisas
Min Kärlek kan vara krävande, påtvingande, behöver ngnstans att landa.

Somnade med en bön om att få hjälp med detta….

Under en och en halv timme drömde jag om att mitt hem blev invaderat av Kärlek
En kvinna flyttade in, gav mig massor med Kärleksgåvor. Med sig hade hon sina barn, sina hundar och valpar. Hon ville att jag skulle älska dem lika mkt som hon. Kärleksgåvorna kände jag mig inte värdig.

Ingen frågade mig, ingen såg mig!

Hon bara bländade mig med sitt ljus, som jag upplevde som alltför starkt. Såg mig inte, bara lyste Sitt ljus På mig, inte för att Se mig, bara för att skingra Sitt mörker.

Det var mig jag såg, det var min Kärlek jag såg, utifrån.

Kärlek handlar inte om att vilja ha, inte om att få, inte heller om att ge….

Kärlek handlar om att SE!

Att se den andre precis där den är, bara så!

Kanske inspireras vi att ge ngt också, att lysa med vårt ljus på den andre, men ser vi inte om ljuset är för svagt eller för starkt, då är det inte Kärlek!
♥

Ärlighet

Tidigare publicerat den 7/11-10 på Sigges radioteater

Jag var nog inte mer än 5 år när jag slutade ljuga. Det funkade liksom inte. När jag gick i kakburken och nallade kakor så tog det inte lång stund förrän mor frågade om jag hade tagit kakor! "Nej" svarade jag. "Varför är då locket av?" sa hon, och jag insåg att det var kört, det fanns ingen annan som kunde ha tagit av locket. :-/ Eller när jag gick i matkällaren och tog läsk, mor öppnade källardörren och undrade vad jag gjorde där. Jag behövde betänketid för att hitta på ngn lögn, så jag svarade "Vem? Jag?" Det fanns ju bara hon och jag i huset, så vem skulle det annars vara!

Så klart har jag haft mina återfall genom livet, men jag har liksom aldrig klarat ut det, jag är alldeles för genomskinlig, alla märker om jag ljuger eller döljer ngt utom möjligtvis jag. Och ju mer jag lärt känna mig själv desto svårare har det blivit att lura ens mig själv. Istället har jag blivit rak öppen och ärlig, snarast "brutalt ärlig" t o m.

Nu efteråt kan jag se att mitt kanske viktigaste motiv för att ta kakor och läsk, var att jag ville bli sedd. Jag ville känna att jag fanns. Jag fortsatte att gå i skafferiet och kylskåpet men jag slutade ljuga och stod för vad jag gjort. När jag skolkade eller gjorde ngt annat otillåtet genom uppväxten så stod jag alltid för det.

Min mors brist på positiv uppmärksamhet och hennes kontrollbehov har format mig till den jag är och det är jag tacksam för. För jag har märkt att är jag ärlig och öppen så blir det alltid bra möten med alla människor. Och ingen kan eller vill attackera mig för det går inte. Jag gör alltid mitt bästa och är alltid ärlig, även om jag inte alltid följer alla regler. Och genom att vara öppen och ärlig får jag också se mig själv så mkt tydligare.

En annan viktig sak är att de som attackerar också egentligen bara vill bli sedda. Så om vi möter dom där de befinner sig, och lyssnar på dom och ser dom, med Kärlek och Respekt, så behöver de inte fullfölja attacken.
Det är också ngt som jag är bra på, och har mkt glädje av inte minst på jobbet.

När vi vid ett tillfälle fällde träd i en park i Lund hade vi spärrat av med bilar tvärs över stigarna, kollegor som stod och vaktade, och liknande. Mot slutet av dagen kom en av kollegorna och sa "Det är en arg man där borta, du får ta hand om honom" Jag gick dit och en ngt berusad man med en cykel började att skälla för att vi inte hade spärrat av reglementsenligt… och jag gav honom rätt och förklarade att vi måste göra jobbet med kort varsel och att göra det på rätt sätt hade tagit för långt tid… Han försökte en gång till med att det kunde komma folk gående och bli skadade, och jag sa att vi haft vakter som bevakat vägarna hela tiden… då vände han tvärt och började prata om att han förstod att vi bara försökte göra vårt jobb, men att det var så mkt i samhället som sköttes fel, etc, etc. Och jag lyssnade och höll med honom när han hade rätt. Så var han nöjd för jag mötte honom där han var och han hade blivit "sedd" och allt var frid och fröjd. Hade jag gått till motattack så hade han mkt väl kunnat "sätta dit mig" i ngn högre instans, för att jag gjort fel. Jag skulle kunna fylla hela bloggen med likartade situationer ur arbetslivet, men det är det ingen som har ngn glädje av.

Även i alla andra möten i livet har jag stor glädje av att vara så öppen och ärlig, och av att kunna "se" andra. På det viset kan ett verkligt möte uppstå, och jag hamnar sällan i ngn konflikt. Det är bara vid de tillfällen då ngn del av mitt yngre jag, alltmera sällan, blir rädd av ngn anledning, som de små återfallen kan komma och en konflikt kan uppstå. Men även då vet jag att jag gjort mitt bästa och står för vad det nu är.