Skuld (5 mynt)

Som jag ser det bygger Skuld på två missuppfattningar; att vi kan äga något och att det finns rätt och fel.

Det enda vi egentligen kan äga är vårt Själv, allt annat är energi som flödar genom oss, den energin kallas Livet. Livet tillhandahåller all den energi som vi behöver, försöker vi "tillskansa" oss mer energi i någon form så får det konsekvenser i form av obalanser, som Livet strävar att återställa, men vi blir inte skyldiga något, vi får bara uppleva konsekvenserna. Därför talar 5 mynt om att vi ska fråga oss "Behöver jag detta?" inför varje energiuttag.

Den andra formen av Skuld bygger på ett dömande av våra handlingar, att det finns ett rätt och ett fel agerande, när vi dömer vårt agerande som fel så upplever vi Skuld. Men vi kan inte göra fel, vi kan endast göra vårt bästa utifrån var vi befinner oss i varje givet nu. Ska vi straffas för det? Självklart gör vi alla "misstag", "Trial and error" är en del av vår utvecklingsprocess, en del av Livet, Som regel ger misstagen upphov till konsekvenser, konsekvenserna visar oss att vi gjort något som gagnar oss och Livet mindre väl. Vi får uppleva konsekvenserna, ska vi utöver detta också straffa oss för de val vi gjort?

Baksidan av Skulden är ett bristande ansvarstagande. Om vi underlåter att ta konsekvenserna av vårt agerande eller vårt överuttag av resurser, då riskerar vi att göra om allt större "misstag" med allt större konsekvenser som följd både för oss själva och Livet. Därför uppmanar 5 mynt oss att se på oss själva och vårt agerande, och ta Ansvar för konsekvenserna.

Klicka på bilden för att dra
dina egna tarotkort!

Åt den som har...

Det är tidig vår och snart är det dags att sätta potatisen. Sten har bekymmer. Förra årets skörd blev inte så bra, det kom alldeles för lite regn under säsongen. Trots att familjen har snålat hela vintern och ofta gått hungriga har alla potatis gått åt så Sten har inga potatis att sätta. Som tur är har kon fått en kalv, den borde han kunna byta på marknaden mot de 2 säckar potatis som han behöver.

Tidigt på morgonen på marknadsdagen leder han iväg kalven mot marknadsplatsen. Väl där går han till Tore som är traktens storbonde, av någon anledning har Tore tillskansat sig mycket mer mark än alla andra på bygden. Sten försöker byta kalven mot potatis, men han får reda på att Tore bara handlar mot silverpenningar, potatisen kostar 5 uns per säck. Sten har inga silverpenningar. Under förmiddagen går han runt bland de andra bönderna på marknaden men alla handlar bara mot silver.

Tore står och följer Sten med blicken och när solen står högst på himlen går han fram till honom och undrar om han vill sälja sin kalv, han erbjuder honom 5 uns silver, vilket är ett dåligt pris men kalven är ju trots allt bara några veckor och måste äta gräs hela sommaren innan den blir värd något. Sten säger förtvivlat, "Men det räcker ju bara till hälften av de potatis som jag behöver!". Mer än så säger sig Tore inte kunna betala, så då blir det ingen affär. "Men varifrån ska jag få resten av potatisen", frågar Sten, "mina barn kommer att svälta i vinter om jag inte sätter 2 säckar potatis". Eftersom Sten är en duglig karl och duktig bonde så lovar Tore att låna honom penningarna. Går allt väl kommer Sten att kunna skörda 15-20 säckar potatis, då kan han sälja lite och betala tillbaka 5½ uns silver, lite vill ju Tore ha för att han ställer upp och hjälper Sten. Sten gillar inte att skuldsätta sig men vad ska han göra. Han får sina potatis och Tore får kalven och en skuldsedel.

Sommaren går och trots att Sten gör allt som står i hans makt, och trots att vädret är bra så är gud inte nådig detta året heller, när hösten kommer blir skörden bara 12 säckar. Det kommer att bli kärvt med maten också i vinter men att betala skulden är en hederssak så när nästa marknadsdag kommer lastar Sten 1½ säck potatis på kärran. När Sten kommer till marknaden går han till Tore för att sälja sin potatis och betala skulden samt få ett par silverpenningar till annat som han behöver på gården. Men nu får han veta att potatisen bara inbringar 3 uns per säck, ska han bli skuldfri får han allt komma med en halv säck till och då får han dessutom ett halvt uns silver över. Sten frågar runt men ingen annan vill betala bättre, så vad har han för val.

Från den dagen sover Sten illa, stora delar av nätterna ligger han vaken och vänder sig medan han grubblar. Magen knorrar ständigt eftersom Sten inte äter mer än barnen, inte ska de behöva lida för att han misslyckas som bonde.

När nästa vår kommer finns det ingen sättpotatis...

Det finns inget dömande

I dag är det Domsöndagen och temat i de kristna kyrkorna är "den yttersta domen". Jag försökte göra min tolkning av dagens evangelietext, men om jag skulle bli nöjd med den så blev det alltför långsökt. Läs den själv om du vill och känn efter hur texten känns för dig: Evangeliet enligt Johannes kapitel 5, vers 22 - 30

För mig är själva tanken på den yttersta domen bara alltför absurd. Det finns inget dömande i skapelsen, det finns enbart konsekvens. Livet strävar alltid efter balans, blir det obalans så uppkommer en konsekvens som återställer balansen.

De tidiga jägar- samlar-kulturerna visste detta. De visste att Respekterar vi inte Livet så uppstår det en konsekvens, som slår tillbaka på oss själva. De visste att om vi skördar det sista av ngn art så uppstår brist och vi kan inte skörda igen, De visste att om ngn art blev för många så uppstod brist på deras föda och arten decimerades så att balansen återställdes. De visste att bristen i sig inte fanns den var bara ett resultat av en obalans, eller av bristande Respekt för Livet.

Konsekvensen av att tro på en allsmäktig gudom som skapat allt och samtidigt är dömande är katastrofal. Vi kan inte vara större än den gudom som vi tror på. Och även om vi inte personligen bekänner oss till den tron, så präglar den vår kultur. En allsmäktig gudom som dömer sin egen skapelse är bara så absurd, och så fjärran från det vi ser i skapelsen.

Om gudomen har skapat Allt och är Allt som finns, kan den inte behöva ngt, för det finns inget som inte är gudomen, med andra ord det finns inget som gudomen kan behöva, den är ju allt. Om gudomen inte behöver ngt då finns inte heller ngn brist, eftersom det inte finns ngt att lida brist på. Utan behov finns inga krav, och inga misslyckanden. Och finns inga misslyckanden så finns det inte heller ngt att döma eller fördöma.

De tidiga kulturerna visste detta, och respekterade Livet. Man såg till att upprätthålla balansen i Skapelsen, och undvek konsekvens. Men när människan övergick från jägare/samlare och blev herde/odlare, började vi tro att vi hade makt över skapelsen. Vi trodde att vi kunde bestämma hur stor skörd vi skulle få. Genom att bryta ny mark och odla mera, genom att ha större boskapsflockar, kunde populationen öka. Men då populationen ökade så uppstod en brist som en konsekvens av obalansen. Marken blev utarmad av för intensivt nyttjande, eller det fanns inte mer ny mark att bryta, inget mer bete. Konsekvenserna av de tidiga herde-/odlar-kulturernas överutnyttjande av naturen ser vi bl a i Sahara i norra Afrika.

Ur människans hybris, ur bristen på Respekt för Skapelsen, föddes tanken på brist som ett straff. Människan hade blivit maktgalen och vägrade att se att bristen enbart var en konsekvens av den obalans de själva skapat. Istället skyllde man på gudomen, man skapade en berättelse om gud som den maktgalna människans avbild. Man skapade en bild av en gudom med behov som den kunde misslyckas att få uppfyllda. En gudom som straffade och dömde sin skapelse för att den inte kunde uppfylla dess behov.

Detta måste nog vara mänsklighetens största misstag. Konsekvensen ser vi överallt i dag. Ur tron på brist, föds tron på misslyckande, konkurrens, girighet, dömande och fördömande.

Det må vara hur det vill med gudomens natur, men att tro på en gudom som behöver ngt ger som konsekvens att vi aldrig kan uppnå det vi önskar oss mest av allt: En Hållbar Värld i Fred och Harmoni! Den Världen kan bara uppstå som konsekvens av Respekt och Kärlek till Varandra, Allt Levande, och Hela Skapelsen.

Vill vi välja den konsekvensen så måste vi välja Att Vara Kärlek. Annars dömer vi oss själva till undergång.