Den Romantiska Kärleken

Originalbilden är "stulen" från Cirkus eros

I dag är det Sommarsolståndet, en tidpunkt som traditionellt har firats med ett Hieros Gamos, "Det gudomliga Äktenskapet", föreningen mellan det Manliga och Kvinnlga, mellan Yin och Yang, mellan Himmel och Jord.

Kanske är Den Romantiska Kärleken ett enda stort Hieros Gamos Föreningen av det separerade till ETT

Kanske är Romantiken den största Andliga Läromästaren. den som gör att vi kan Uppleva något annat än separation.

Romantik är väl det där som gör hela tillvaron ljusare, när man Älskar någon, De små (eller stora) Kärleksgåvorna, detta att man alltid har den Älskade med i tankarna i vad man gör och det gör allt så mycket roligare... att laga en enkel middag men man gör det för den Älskade, eller en liten oansenlig sten som man hittar på stranden och bara vill ge till sin Älskade... Att gå i affären och handla vardagsmat och hela tiden titta efter något vackert att ge den Älskade... Allt det där som gör tillvaron ljus (och lite rosaskimrande) när man Älskar. Därför att den Älskade är en del av oss, som alltid finns med oss. Jag och den Älskade är delar av ett större Vi.
Det är Underbart att leta efter små Kärleksgåvor till en Nära Vän, men det är och förblir en Vängåva och inte romantik. för mig. Skillnaden ligger någonstans i graden av Anknytning, graden av Intimitet, graden av öppet Hjärta och i VI- känslan. som jag önskar mig finns mellan mig och partnern i hög grad, men som aldrig blir den samma i en Vänskapsrelation. om än den kan ha väldigt mycket av detta.

Allt är ett, allt annat är en Illusion, men varför finns då denna Illusion? Varför skapades den? Kanske skapades den just för att "Alltet" skulle kunna uppleva den "Etthet" den är. För att kunna uppleva något så måste dess raka motsats upplevas, om solen var allt som fanns, om Allt var ljus och värme, skulle den kunna uppleva det då? Om det inte fanns något mörker och någon kyla runt ljuset och värmen skulle den kunna uppleva sig själv då?

Jag tror att illusionen om separation är till för att kunna uppleva "Etthet". Vi är här i den separerade kontexten med vårt separerade Ego för att kunna uppleva just att vi inte är separerade. Jag tror också att just Kärleken mellan två separerade egon, är den ultimata upplevelsen av detta, när två separerade egon väljer att skapa ett VI med alla delar, med Kroppen, Intellektet, Själen och Känslorna, när vi väljer att fullständigt öppna vårt Hjärta och nakna och sårbara knyta an till en annan människa, den fullständiga Intimiteten och Närheten, där vi verkligen upplever att Vi är ETT, Enhet, Etthet. Det är inget beroende, det är något annat, två separerade individer som är fullständigt kapabla att klara sig själv men som väljer att Uppleva Ettheten. Det är inte att vara ofri, det är att vara fri att uppleva den storslagna Enheten, Ettheten. Och det är något helt annat än att tänka, säga och tro på orden "Vi är Ett" Det är att Uplleva "Vi är Ett"

Måhända kan solen tänka, tro på och förstå att den är Ljus och Värme, men den kan inte Uppleva det utan mörkret och kylan.
Vi Är "Ljus och Kärlek" Vi Är "Alla ETT", men det blir bara ord om vi inte Upplever det. Kanske kan man då Uppleva denna ETTHET med flera, med Alla och Allt, men jag tror inte det. Om vi lever i den separerade kontexten för att Uppleva detta, då måste vi också vara i separationen, i Egot, för att förmå Uppleva det. Och Hur kan vi få Upplevelsen av att Vi är ett oskiljaktigt Ett om den andra delen av Vi också är delar av ett annat Vi med samma dignitet, då är ju jag separerad från deras Vi, från den delen av vårt Vi som jag är Ett med.

Är inte just Illusionen om Frihet, att vi kan vara Fria, den största Illusionen om separation! Kanske är "Friheten" Egot och separationen utlevt till sin yttersta gräns?

Men det innebär inte att de Älskande är ofria, bara att vi väljer att hela tiden vara ett Vi oavsett om vi är tillsammans eller om vi är var för sig med andra människor.

Att välja Kärlek

Jag föddes hit, ett självmedvetande skapades,ett Ego, jag gick igenom trauman och fick sår.

Egot behövdes för att jag skulle kunna Uppleva, för att det "utanför" skulle kunna relateras till något, för att jag skulle kunna Känna.

Såren gjorde ont, så jag skapade mönster och strategier för att undvika dem, detta i sig skapade nya sår, och nya strategier.

Jag var väldigt mycket mina strategier och mönster, på så sätt kunde jag hålla den mesta smärtan borta.

Jag lärde mig att kontrollera mina tankar, för tankar är skapande, och ett val. Ett okontrollerat sinne kommer hela tiden att styras av våra rädslor, och skapa mer av det vi är rädda för. Jag valde att Älska mig själv, jag valde att Fascineras och Förundras av Livet. Sådant som födde "vackra, behagliga" Känslor utan att jag behövde investera eller riskera något.

Jag lärde mig att "Allt är Kärlek" och valde att se det så, naturligtvis mötte jag mer av det, och det var trevligt och behagligt. Jag fick och har många Fantastiska Vänner som jag Älskar, Jag Älskar Livet, Jag mår Bra.

Men även om jag Älskar många människor sas "på riktigt" Jag Känner verkligen Kärlek till dem, det Känns 100% Ärligt när jag säger "Jag Älskar dig!" Så finns det väldigt få människor som jag verkligen skulle sörja och Förtvivlas om jag miste dem. I ett fåtal fall så skulle jag nog gråta och sakna lite, men inte mer än ungefär  ett par dagar, Det skulle vara tråkigt helt enkelt. Men det är ju en del av Livet, Vänner kommer och går, alla måste vandra sin väg. Vi var helt enkelt färdiga med vandra. Och själva Döden är ju en del av Livet.

Inte ens när jag förlorade en partner sörjde jag, för jag hade inte investerat något, min sårbarhet låg instängd där djupt under mina mönster, strategier och kontrollerade tankar.

Visst mådde jag före det mesta ganska bra, jag upplevde mycket "kärlek", glädje och tacksamhet, för jag valde hela tiden nya vänner, nya upplevelser som kunde ge mig det. Men emellanåt fanns det inte något sådant som kunde uppta min tid och mina tankar och då var det ganska trist och tomt. t o m när jag fann de lyckliga stunderna så kändes det lite tomt, något fattades.

Så lärde jag mig att möta mina rädslor, jag blev vän med Rädslan. Jag lärde mig att Känna alla Känslor även Sorgen, Smärtan och Ilskan. Ja det blev lite bättre, jag Kände mig mera Levande, Kärleken, Glädjen och Lyckan kändes mer, Även mycket sorg och smärta var ok...

Jag kände också mera Sorg och Förtvivlan när jag förlorade en partner och när min far dog. Men jag var ändå väldigt förstående, "Alla måste ju som sagt vandra sin väg", och "Vänner kommer ju och går" och går vidare när vi är färdiga med varandra, så även Partners, Och "Döden är ju en del av Livet"

Men fortfarande var det ganska trist mellan kickarna. Något fattades.

Måhända kan man säga att jag inte hade så mycket Ego... och det vet ju alla att det är bra. Trots allt så fick jag ju Uppleva mycket Ljus och Kärlek, och jag har många Underbara Vänner som jag Älskar. Många som är Viktiga för mig.

Men det är inte sant, för långt där nere under mina mönster, strategier och kontrollerade tankar ligger mitt Ego instängt och gråter över all gammal smärta.

Jag tror att om jag vill Uppleva Verklig Kärlek, inte bara "ljus och kärlek" med små bokstäver, då måste jag också investera min Sårbarhet, då måste jag öppna upp mitt Hjärta och släppa in någon där, men då kommer också den gamla smärtan ut. Då måste jag Uppleva att det finns någon/några som jag inte Vill vara utan (även om jag vet att jag skulle klara det). Då måste jag också vara beredd att väva samman våra Liv, att Drömma tillsammans. Och att Sörja Förtvivlat om jag skulle mista denna.

Då Väljer jag Kärlek på riktigt inte bara orden på ytan.

Jag älskar mitt ego och mitt ego älskar mig! (av Sanna Nova Emilia)

Text och bilder lånade av Sanna Nova Emilia

Det är vår medfödda rättighet att njuta av livet. Det är vår medfödda rättighet att vara lyckliga människor. Det är vår medfödda rättighet och på ett sätt kanske även vår enda skyldighet att ta ansvar för vår egen lycka, vår egen tillfredsställelse, vårt eget välmående, vår egen njutning. Det är detta som för mig är distinktionen mellan det jag kallar för ”utifrånstyrning” och ”inifrånstyrning” och det är detta som gör egoism och altruism till exakt samma sak. Utifrån perspektivet att vi alla är ett – att vi alla består av samma sammansättning av komponenter, som celler i en kropp, så inser vi att det vi ger till oss själva ger vi också automatiskt till andra människor. Vi byter perspektiv. 

Jag är uppvuxen i en olycklig familj där ingen förmådde ta ansvar för sitt eget välmående, och där min lycka och glädje, min önskan att njuta av och glädjas åt livet blev en börda och även stundtals bestraffades. Ett enda slag över fingrarna på ett barn med handen i kakburken kan förändra hennes förmåga att njuta av livet för alltid. Jag har personligen och många med mig rättfärdigat min egen njutning och mina omsorger om mig själv med att jag genom att fylla på mig själv kan ge mer till andra. Jag sa det själv i ett radioprogram för bara ett par veckor sedan. Att vi måste fylla på oss själva för att kunna ge mer till andra. Men NEJ! I dessa ord ryms fortfarande rättfärdigandet och skulden. Vi har den fulla rätten att njuta av livet i sin fullhet, att ta hand om oss själva, att bry oss om oss själva, älska oss själva och ge till oss själva i överflöd – utan att rättfärdiga det med att det ska vara för att vi ska orka ge mer till andra. Jag behöver inte din tillåtelse för att njuta och du behöver inte min. Du har ingen skuld hos mig och behöver inte göra någonting för mig för att få rätten att njuta av ditt liv.

Min kropp, mitt jag, mitt varande – är mitt och enbart mitt! Jag har fått min kropp och min livsessans för att i första hand jag – den delen av alltet som är jag – ska njuta av den, inte för att andra ska njuta av den. Inte för att prostituera min kropp och min själ för andra människors njutning – utan för att ta ansvar för allt som tilldelats just mig. Det må låta självklart när jag skriver detta, men det är långt ifrån självklart – Om det vore vedertaget så skulle världen se helt annorlunda ut. Jag har ”vetat” det länge, men jag har inte förstått det. Att vi inte är skyldiga någon någonting. Att vi föddes utan skuld. Och att om vi alla kände den fulla tillåtelsen och rätten att fullt ut ta ansvar för våra egna liv, vårt eget välmående, vår egen njutning (utan rädsla, skuld och skam) så skulle världen vara en fredlig plats. En plats fylld av kärlek och tillfredsställelse. En plats där vi inte behövde manipulera andra för att få rätten att tillgodose våra egna behov.

Eget ansvar = Egoansvar. Att ta ansvar för sitt ego är att tillåta egots kärlek att överskölja oss och fylla oss.  Detta är en medvetenhet som snuddat vid min hjärnhinna tidigare men som nu äntligen trängt igenom barken. Egot i sin renaste form är något vackert, kärleksfullt, berikande, ömsint, ett flödande kärlekshav att ösa ur för att berika sitt inre och låta sin egen livskraft flöda ut i världen. Ego ÄR kärlek. Det är enbart ego i kombination med rädsla, skam och skuld, som skapar fördärv både i och omkring en människa.

Frihetens ekvation:

Ego = Kärlek och enhet

Fångenskapens ekvation:

Ego + Rädsla, skam och skuld = Separation.

Individens fångenskap

Min personliga begränsning har byggt på en föreställning om att jag inte har rätt att njuta av mitt liv om jag inte först ger någonting av mig själv till någon annan.  Hur kan vi någonsin kalla oss för fria om vi behöver en annan människas tillåtelse för att få njuta av allt som livet har att erbjuda? Om vi först ser oss tvungna att uppfylla en plikt för att få inkassera en förmån som är oss självklart given? Det här innebär att det för oss inte enbart handlar om att omfamna och älska vårt ego, utan att även tillåta oss att omfamnas och älskas utav det. Att hylla och fira vårt ego och befriad från skuld och skam ta emot allt vackert som det önskar ge oss. Vi kan här och nu ge upp kampen om att befria oss ifrån egot för egot kommer aldrig att överge oss, egot kommer aldrig att sluta älska oss. Befrielsen ligger i att fullt ut vilja, våga och inse att vi är förtjänta av vårt egos kärlek.

Samhällets fångenskap

Vår samhällsinstitution bygger på separation och på föreställningen att vi måste erbjuda andra någonting eller kräva något av dem för att få möjligheten att njuta av livet – och inte minst för att få rätten att överleva. Upplevelsen av separation är nödvändigt för att göda rädslan, skammen och skulden och hålla liv i det på sikt ohållbara system som vi skapat. Ett system som styrs av konkurrens, profit, ekonomisk skuld och av produktion och konsumtion av saker som ingen egentligen vill ha eller behöver. Om upplevelsen av separation inte fanns så skulle vi inte konkurrera med varandra utan istället samarbeta.

Enheten börjar och slutar inom mig

Så vad händer när jag nu ser att allting börjar och slutar inom mig? Att allting handlar om att ge mig själv tillåtelse att vara lycklig och njuta? Vad händer nu när jag ser att varje gång som jag lider, känner depression eller mår dåligt så har jag satt mig själv i skuld till min egen lycka och villkorat mig själv för att få rätten att njuta av den?

När vi ser detta så kan vi förändra hela världen…

Idag ramlade jag över följande citat av Folke Bernadotte:

”Vi har inte kommit till jorden för att bli lyckliga, men kanske för att göra andra lyckliga!”

Och oj!! vad jag inte alls håller med Folke om detta. Citatet snubblar dessutom på sin egen begränsning. Om vi inte har kommit till jorden för att bli lyckliga utan för att göra andra lyckliga så kan vi ju inte heller ta emot den lyckan som andra vill ge oss eftersom vi inte har kommit till jorden för att bli lyckliga. Hur mycket har inte denna tro begränsat oss människor? Hur mycket lycka har den inte hinrdat oss ifrån att uppleva?

När jag tar ansvar för min egen lycka och väljer det som får mig att må bra – befriad ifrån skam, skuld och rädsla – När jag tillåter mig själv att njuta av livet till fullo, av alla delar som mitt fysiska jag har att erbjuda och allt som ryms däri, när jag tillåter mig att skapa och njuta av det som ger mig lycka, då kommer den lyckan automatiskt att färga av sig på andra. Det finns tillräckligt många människor som springer omkring fyllda av bitterhet i tron att deras liv handlar om att göra andra lyckliga. Så det kanske är den mest avgörande insikten en människa kan få – att vi har rätt att vara lyckliga?

Vi behöver inte fylla på oss själva för att kunna ge mer till andra. Vi behöver fylla på oss själva för att ge mer till oss själva. Vilket innebär att alla får ännu mer och ingen kommer att bränna ut sig. Tänk så enkelt det plötsligt blev.

Med stor tacksamhet för mitt vackra ego…

[Sanna Nova Emilia]

Varför?

Om jag inte finns för någon

Om jag inte kan Lära mig något

Om jag inte kan Fixa något

i mig själv eller andra

Om jag inte kan lära ut något

Om jag inte vet vad jag Vill

Om jag inte gör något alls

Varför finns jag då?

När vågorna lägger sig

När tystnaden lägrar sig

När allt blir stilla

Då skriker det inom mig

Då gråter det inom mig

SE MIG!

HÅLL OM MIG!

ÄLSKA MIG!

Hur ÄR man

om man inte vet

vem man ÄR

eller hur man ÄR

eller får VARA...

Det är lätt att vara i Varandet

i möten med människor

och med Livet...

Svårare när vi bara ÄR...

Då skriker egot

i rädsla att DÖ!

Att INTE Finnas...

Plötsligt ÄR vi så mkt kärlek

Det hela sker på ett ögonblick, "faller vi in i" oss själva och sedan följer allt annat efter

Plötsligt ÄR vi så mkt Kärlek, klart att egot blir oroligt och måste göra allt för att bli sedd, så tvivel, brist och åtskillnad. Det är det egot är!

Men egot är också det lilla barnet som ÄR kärlek, men som blir avvisat. När egot gör sig påmint, se det barnet! Ta det upp i knät och ge det kärlek.

En del av mig bara VET att jag är värdefull, men det tycks som egot får panik av detta och går igenom hela provkartan av gamla mönster för att bli sedd och bekräftad. Liksom för att säga "du ska inta tro att du mår bra och är värdefull bara så där!"
 
Det känns som varje gång vi tar ett steg närmare vårt Sanna Jag, Livet, Enhet, Tillit, vårt Gudajag, varje gång vi öppnar vårt Hjärta ännu en bit, saker som egot avskyr.

Då börjar egot sin ystra dans, alla gamla beprövade mönster som vi trodde vi var färdiga med prövas om igen. För mig började det med rädslan för ekonomisk brist, sedan kom prestationsångesten med massor med stress i sällskap, "måste vara duktig för att vara värdefull!" Därefter så kom rädslan för att bli sedd som mitt högsta jag. Undrar vad som ska komma härnäst?

Alla dessa gamla egostrategier läks ännu ett snäpp och kommer i takt med det läkande som redan skett. Bit för bit den ena rädslan efter den andra.

Men som tur är så går det så snabbt... jag har blivit så trygg i grunden, att jag inte tror på egot mer än några få dagar som mest.

Sedan tar jag mig tillbaka till min trygga kärna, och har putsat bort ännu ett lager som döljer Ljuset och Kärleken som är jag.

Det verkar som det händer snabbare nu, inte bara i min värld, utan vi är många som går igenom dessa vågor och vågdalar i ett rasande tempo. Och våra vidöppna hjärtan gör att vi känner de snabba kasten mer, men samtidigt så gör den trygga kärnan att vi ändå samtidigt mitt i turbulensen är trygga.

Den trygga kärnan kan ta upp det avvisade barnet i knät och åter få det att känna sig Kärlek!

Vad är egot?

Tidigare publicerat den 25/10-10 på Sigges radioteater

Jag tror inte på egots död, liksom vi fått allt annat för ett syfte, så har också egot en funktion. Egot är för mig individuationen, utan egot kan inget upplevas, då är allt bara ett. Upplevelse kräver kontraster, och åtskillnad, mellan ljust och mörkt, varmt och kallt, glädje och sorg, du och jag.....

Om allt är Ett och Allt som finns, då finns ingen åtskillnad, ingen brist, inget misslyckande och..... ingen upplevelse.

Därför är också allt som finns det som inte finns. Om solen vore allt som fanns, hur skulle den då kunna uppleva ljuset! Ljus kräver mörker för att synas, för att kunna upplevas. Men mörker existerar inte egentligen, det är bara upplevelsen av brist på ljus, liksom kyla är upplevelsen av brist på värme. Inte heller existerar vi egentligen som individ, vi är bara upplevelsen av åtskillnad från Enheten. Är det detta egot är, upplevelsen av brist och åtskillnad som möjliggör alla upplevelser, även upplevelserna av Överflöd och Enhet.

Kanske är egot upplevelsen av det lilla självet, som möjliggör upplevelsen av det stora självet, det lilla självmedvetandet som möjliggör det stora självmedvetandet. Är det detta som är vår plats i skapelsen, sjävmedvetandet, som är medvetet om allt annat. Gräset finns för att föda djuren, insekterna för att föda fåglarna och andra djur. Allt är ett kretslopp, Liv föder nytt Liv, inget går någonsin förlorat. Vi föder ingen, mer än mkt marginellt, skapelsen skulle klara sig väldigt bra utan oss, kanske bättre, men skulle då skapelsen veta att den finns? Är detta vår plats i skapelsen. Är vår uppgift att vara medvetandet om skapelsen, och detta just genom egot. När vi blir självmedvetna så blir skapelsen självmedveten.

Så om egot "dör" då förfelar vi vår uppgift, då har vi ingen funktion längre. Egot är nödvändigt, men finns egentligen inte. Om vi bara är egot då förfelar vi vår uppgift likaså, då blir skapelsen bara medveten om det som inte är, och inte det som verkligen är.

Självmedvetande möjliggör självdistans. Jag tror att vår uppgift är att "leva i världen men inte av den", Ju mer vi kan ställa oss själva vid sidan av oss själva, betrakta oss själva i närvaro i nuet. Se på egot som en Älskad excentrisk gammal släkting, "Se så han gör nu, han är för tokig!" Se att det är den vi är men inte är, och samtidigt se den vi verkligen är som Ett med Allt....

Så lätt det är att falla

Tidigare publicerat den 21/1-09 på Sigges radioteater

Så lätt det är att falla tillbaka... Egot protesterar hej vilt när vi har det bra. Får oss att tro att det inte ska vara så alltid, att vi måste kämpa för att....

När ngn ger oss massor av energi ur flödet, när vi ger varandra massor av energi ur flödet... Då är egot där och säger "wow! här har du din källa, passa på och drick så mkt du kan" Vi glömmer att fylla på oss själva, bara lapar i oss och njuter, tror att vi måste ha denna "källa" i närheten alltid för att inte törsta... när vi så inte är vid källan då blir vi törstiga, låga på energi, och börjar kämpa förtvivlat för att få, få, få, stilla törsten ur ngn annans bägare. Egot har spelat sitt spel, gjort sina konster, och vi sprattlar där som en marionett som slår på oss själva för att vi bara fäktar mot världen när egot rycker i snörena.

Vårt ansvar alltid, även när vi badar i överflödets källa, är att fylla på oss själva, att se till att vara i kontakt med flödet, ge och ta emot ur flödet. Då får egot inte utrymme att leka sina lekar.