Djävulen

Djävulen representerar de mörka sidorna av oss, det som kan kallas synd och frestelser, men som kanske bättre benämns misstag och missbruk. Ett tidigare namn för denna aspekten av människovarandet är Satan, vilket kommer från ett Hebreiskt ord med betydelsen Anklagaren. Djävulen representerar det i oss som har sitt upphov i vårt Föräldra-Jag, eller som Don Miguel Ruiz kallar det Domaren. Det är den delen av oss som talar om för oss att vi är fel eller dåliga på olika vis. Under vår uppväxt får vi på olika vis och av olika personer i vår omgivning veta att vi inte är bra som vi är, vi blir dömda. Barnet som är beroende av människorna runt sig för sin överlevnad, integrerar dessa dömande personer som en inre domare som sedan får vara den som upprätthåller vår utifrånstyrning.

När vi inte längre har kontakt med den vi Är, kämpar vi för att vara människor i vår omgivning till lags, men vi lyckas aldrig riktigt tillfredsställa vår inre domare, hur vi än försöker så säger domaren "Du är kass, fel eller syndig!" För att må mindre dåligt söker vi bekräftelse och bedövar oss på olika mer eller mindre självdestruktiva vis.

Vad Djävulen säger oss är att vi förlorat kontakten med vårt Sanna Jag. Han uppmanar oss att finna oss själva och åter bli inifrånstyrda.

Djävulens baksida talar om för oss att vi har kapitulerat, vi kanske inte låter oss styras av det yttre, men vi har blivit ett offer för det yttre och våra erfarenheter, att det finns någon annan del av oss som är äkta och sann har vi till och med glömt bort. Livet har blivit en enda självdestruktiv kamp för att inte gå under och alla medel är tillåtna.

Klicka på bilden för att dra
dina egna tarotkort!

Valmöjlighet (8 stavar)

Har vi egentligen något val? Det kan vi inte veta, kanske är det så att allt är planerat i förväg av oss själva eller någon annan. Men en sak vet vi, vi har Upplevelsen av valmöjligheter.

Hela vårt liv består av ständiga val, praktiskt taget varje stund väljer vi och fattar beslut. Det måste vara så för annars så ter sig Livet ganska meningslöst. Dessutom är det omöjligt att uppleva något alls i frånvaron av dess raka motsats. Tänk dig att inte mörker fanns, hur skulle vi upplevas ljuset då? Det går inte allt måste relateras till något annat för att kunna upplevas.

Visst hade det ofta varit mycket enklare om vi inte hade haft något val, så mycket enklare det skulle vara om vi slapp välja vilken sorts mjölk vi ska köpa, vilken tandkräm vi använder, om vi ska diska eller göra något annat.... Men trots allt så vill vi inte ha det så, tänk om jag inte tycker om "den enda tandkrämen" eller om något annat är mera angeläget i stunden än just disken....

Eftersom val är en väldigt stor del av vår vardag, och inte minst därför att varje val medför konsekvenser så är det viktigt att ha en metod för att göra "rätt" val. Det är inte lätt att veta vad vi ska välja... å ena sidan ... fast å andra sidan... Först och främst måste vi veta vilken del av oss som är mest lämpad att göra valet. 

Vi kan dela in människovarandet i fyra delar med olika uppgifter:
Kroppen - som agerar, det är kroppen som tar oss framåt i det fysiska Livet, det är kroppen som står för all fysisk handling.
Intellektet - som noterar, intellektets huvudsakliga uppgift är att notera ALLT som vi upplever och sedan jämföra det med tidigare erfarenheter. Ofta låter vi intellektet fatta våra beslut, och om det hade haft alla fakta,så hade det varit en bra lösning, men intellektet har inte alla fakta eftersom storheten LIVET ingår i varje beslut, och Livets nästa "move" kan vi aldrig förutse fullt ut. Därför är inte intellektet den bäste att fatta besluten.
Känslorna - som reagerar, våra känslor är ett signalsystem, som talar bl a om för oss hur nära vårt sanna Jag vi är. Känslorna ger oss kraft och hjälper oss att hantera Livet på alla möjliga vis, men om intellektet saknade alla fakta så tenderar känslorna att blunda för fakta som beslutsfattare.
Själen/Anden - som inspirerar, vår Själ är förbunden med allt och även om vi inte alltid är medvetna om det så har Själen därmed All kunskap, det är därför den delen av oss som är bäst lämpad att fatta beslut. Själen vet vart vi ska och vilket val som gagnar oss bäst i varje Nu.

Själen är alltså den del av oss som gör de bästa valen för oss, om vi alltid är sanna mot oss själva och gör vad vi Vill, då kommer våra Val att vara lyckosamma. Här tar Själen hjälp av vår kropp, de val som harmonierar med vår inre visdom får vår kropp att slappna av, i den stunden de fattas. Intellektet däremot kommer att komma med en massa invändningar och argument för och emot det ena eller andra valet, men det gör vi klokast i att inte lyssna till. 8 stavar manar oss att lyssna inåt och vara sanna mot oss själva.

Baksidan av 8 stavar varnar oss för att låta våra val styras utifrån eller av rädslor. Försöker vi vara alla till lags, blir det väldigt svårt att göra några val överhuvud taget. Likaså kommer våra val att begränsas rejält om vi lyssnar på våra rädslor.

Klicka på bilden för att dra
dina egna tarotkort!

Att följa sitt hjärta (av Susanne Löfgren)

 Text och bild lånad av Susanne Löfgren

Att följa sitt hjärta! Det viktigaste som finns i livet!

Att följa intuitionen, lita till och lyssna på den där känslan i magen som berättar för en vad som är rätt!

Alldeles rätt för just en själv!

Vi är alla så olika och unika! Därför vet vi bara själva vad som fungerar bäst just i MITT liv! Vi mår bra av olika mat, upplevelser, arbeten osv..!

Det gäller att finna sin egen väg!

Ibland möter vi motstånd från andra människor när vi väljer att följa våra hjärtan. Kommentarer som: Men SÅ kan man ju INTE göra! Andras värderingar, rädslor, oro som de speglar i oss, men det står för just dem och har inte så mycket med oss själva och våra beslut att göra. Står vi upp för oss själva, så får vi respekt och omgivningen vänjer sig även om den kan chockas ibland när vi väljer nya vägar i livet!

När vi är oss själva och följer vår intuition drar vi till oss det som är rätt för oss just där och då i våra liv! De människor vi behöver omge oss med, kanske för att lära, finna styrka, osv! Vi kliver in på rätt spår där vi ska vandra just där och då!

Känslor är färskvara och vi kan välja nya vägar många gånger i våra liv oavsett om det gäller relationer, arbeten, områden vi skall bo på eller annat!

Kroppen är väldigt duktig på att tala om för oss när saker är rätt eller fel - bara vi vågar lyssna på den! Den kanske börjar lite försiktigt, men om vi inte lyssnar på den måste den göra sig hörd på starkare sätt! Vi kanske rentav blir riktigt sjuka på det ena eller andra sättet till slut, då vi vägrat lyssna på våra kroppar och de måste protestera hejvilt för att ens ha en liten chans!

Som Sanna Ehdin så bra uttryckte det, när vi är sjuka betyder det att våra kroppar har något att säga oss!

Min kropp har blivit väldigt duktig på att tala om saker för mig, ju mer lyhörd jag blir, desto duktigare blir den på att tala om för mig! Så fort jag går emot mina känslor och gör saker som jag inte vill göra/ inte kan stå för, mår jag dåligt, inte bara psykiskt utan det sätter sig som värk, smärta och sjukdom i min kropp! När jag kliver in på rätt spår för mig och följer min känsla/mitt hjärta, då mår jag bra igen! Egentligen säger det väl sig självt...

Sen får vi inte glömma att vi är formade av det här samhället som vi har växt upp i. Många gånger i en process på väg mot något annat/ något nytt, kan vi mitt i all lust och kraft känna tvivel, känna oro, rädsla, kanske t om känna oss fullständigt panikslagna!

Tankar som; Nä så kan/får man ju inte göra! Tankar som att en massa "borden" och "måsten" skall följas istället för att följa intuitionen. Tankar som "vad ska alla andra tycka om detta?"

Tankar som: Kommer jag att klara detta?

Vi kan trilla lite hit och dit, ur spår ibland, ingen väg är spikrak. Ibland förstår vi knappt ens varför vi känner och vill vissa saker och ibland kämpar vi med att förstå: hur kan jag känna såhär NU? Varför känns det FEL? När det nyss kändes så RÄTT?

Känslor är färskvara.

Livet blir vad du gör det till.

Å livet är så vackert i all sin skörhet, all sin prakt! Med såväl sina mörka som ljusa sidor.

Vi får vara allt vi är, med ALLA våra känslor! Det är det som ÄR att LEVA! Fullt ut!

Känslor som anses som fula/otillbörliga/otillåtna och därmed stängs inne - försvinner inte! De trycks bara undan och kommer tillbaka senare med full kraft! Att förneka sin ilska och sorg är verkligen inte kärleksfullt varken mot sig själv eller mot någon annan!

Det vi kan känna - kan vi även läka!

Ju mer du lyssnar till ditt hjärta - desto lättare kommer du att höra!

Ditt liv som du givits på denna jord. Denna vackra gåva att skapa som en underbar målning!

[Susanne Löfgren]

Mognad

Häromdagen råkade jag höra några koka ord av poeten Lars Gustafsson på radion. "...Unga människor har en tendens att snegla oroligt på vilket intryck de gör på omvärlden, bäst intryck gör vi när vi ger fan i vilket intryck vi gör"

http://sverigesradio.se/sida/play.aspx?ljud=3963538&t=2395

Vem är du vem är jag? Vet vi det någonsin? Kanske kan vi veta vem vi själva är men ofta, mycket ofta är det en bild av oss själva vi håller fram inför världen. Ju ärligare vi är mot oss själva desto sannare bild håller vi fram. Och sannast blir den väl när vi bara Är den vi är utan att hålla fram någon bild - "När vi ger fan i vilket intryck vi gör".

Den amerikanska sångerskan Janis Ian skrev sin första sång när hon var 12 år. Något år senare fick hon av två olika storheter i skivbranschen reda på dels (av den ena) "att du kommer aldrig någonsin att bli någon sångare men vi vill gärna anlita dig som låtskrivare" och (av den andre) "Du sjunger fantastiskt, och vi vill gärna ha dig som sångerska i vår grupp men dina låtar är skräp". Inom loppet av några veckor fick 13-14-åringen lära sig något som det ofta tar oss hela livet att förstå: Det spelar ingen roll vad du säger och gör folk kommer ändå alltid att ha sin egen uppfattning om det. Det enda du kan göra är att vara dig själv.



Svårast av allt är väl att acceptera när andras bild av oss fundamentalt skiljer sig från vår egen, då är det lätt att bli ivrig och börja försöka korrigera bilden. Men åter igen. Vi kan aldrig någonsin kontrollera den andres bild av oss.

Vi speglar oss i varandra, och varje bild är sann, men varje bild är också beroende av hur ytan på den spegel vi speglar oss i ser ut. Självklart är det lätt att känna igen oss själva som sanna när vi speglar oss i oss själva. Men också den bilden som speglas genom någon annans förväntningar och fördomar är sann. Det är deras sanning och den kan jag aldrig göra något åt.

Varje sanning är lika sann, för sanningen uppstår i det vi upplever, och det vi upplever är alltid sant... för oss själva... olika sanningar men Sanna.

Måhända uppstår det aldrig något möte om vi har olika bilder av varandra, men vi behöver heller inte Möta alla som vi möter. Och må hända är det i den gemensamma bilden av varandra som Möten uppstår, kanske är det enbart då som vi är beredda att se varandras bilder och låta upplevelsen breddas.

Vad är det då som gör det så svårt att tillåta andra att ha sin egen sanning om oss? Är det vår rädsla för att deras sanning om oss ska sprida sig till andra? Förmodligen är det så. Men åter igen, vad kan vi göra åt det?

Tänk om deras bild av oss också är sann, tänk om jag förutsättningslöst kan tillåta andras sanningar om mig att spegla sig i mig och kanske upptäcka ännu en liten bit av mig själv som jag ännu inte sett. Då blir min Sanning om mig fullständigare.


Janis Ian framför sin egen sång liksom hon gjort i
44 år trots andras sanningar om henne!

Narren

Narren är Oskuldsfullhet och Naivitet personifierad, han struntar totalt i vad andra tycker och tänker, han gör vad som faller honom in utan hänsyn till morgondagen. Alla placeras vi i olika "lådor", vi kanske hamnar i "föräldralådan", "lärarlådan", "politikerlådan", "arbetarlådan" eller "gymlådan". Vilken låda vi än hamnar i så innebär det förväntningar, vi förväntas vara på vissa sätt som förknippas med våra lådor. Den friaste lådan vi kan hamna i är "tokiglådan" väl där så är vi fria att vara precis hur vi vill, vi kan göra saker som andra inte skulle kunna göra lika fritt eftersom det inte stämmer med deras lådor. Narren får lov att vara sig själv.

Men vem ska vi vara om vi inte är oss själva? borde inte alla vara sig själv? borde inte alla vara narrar? Borde vi inte alla låta oss styras inifrån? Narren uppmanar oss till just detta, att vara sanna mot oss själva och att inte kompromissa bort oss själva. Det är ingen lätt sak, vi behöver alla vår försörjning, och alla kan inte vara stå-uppare. Vi behöver alla ett socialt sammanhang. Men oavsett hur svårt det kan vara så har vi egentligen inget val, för det finns ingen annan som kan vara vi, är inte vi det så förfelar vi vår plats i skapelsen. Först när vi är oss själva kan vi finna vårt inre värde och vår inre trygghet fullt ut.

Narrens baksida är trotset, i vår iver att vara oss själva kan vi lätt hamna i en annan sorts utifrånstyrning, att vara oss själva innebär inte att vi alltid måste vara annorlunda än alla andra.

Narren är ofta sanningssägare och det innebär en risk att hamna i ett utanförskap. Att säga sanningen är inte alltid välkommet.

Klicka på bilden för att dra
dina egna tarotkort!

Det finns inga dysfunktionella barn (av Sanna Nova Emilia)

Text och bild lånad av Sanna Nova Emilia

Föreställ dig att du är en sol, men att ditt ljus gör människor omkring dig besvärade. Föreställ dig att din värme får människor att känna obehag och att din kärlek gör människor obekväma. Vad skulle du göra då? Om du var en sådan sol?

Jag har insett detta tidigare, men jag inser det idag på en ännu djupare nivå, vad det innebar att vara en sol som inte fick skina. Jag inser nu vilka effekter det har haft på mitt liv och på mitt välmående att jag gång på gång försökte släcka mig själv för att bli omtyckt och accepterad. Jag minns att jag redan i tidig barndom bar på en känsla av att vara främmande i världen. Känslan av att jag egentligen kom ifrån en värld som var mer förmögen att både ge och ta emot kärlek. Jag hade nu landat i en värld där min kärlek var besvärande, där min glädje, mitt skratt, min livsglöd och energi var irriterande. Jag hade landat i en värld där konkurrens, bedömningar, värderingar och hierarkier alltid krävde att någon skulle vara sämre för att någon annan skulle kunna vara bra.  Där någon annan alltid behövde ha det sämre, för att någon annan skulle ha det bra. Jag anpassade mig givetvis. Gjorde mig mindre än vad jag var. Tystare än vad jag var. Mindre rörlig än vad jag var. Mindre glädjesprudlande än vad jag var. Jag blev kraftlös för att någon annan skulle få känna sig kraftfull. Jag blev sorgsen för att någon annan skulle få känna sig glad. Jag blev destruktiv för att någon annan skulle få känna sig kreativ och jag valde att känna mig värdelös för att någon annan skulle få känna sig värdig.

Det är inte svårare än så. All sjukdom är stagnerad energi. Energi som vänts inåt till ett slutet rum där den inte längre får flöda fritt. Som kontinuerliga blixtnedslag där energin bränner sönder nervtrådarna för att kroppen saknar en åskledare.

Det gör mig sorgsen, frustrerad, vemodig och upprörd att vi skapat ett system där våra barn inte får finnas i sin fulla kraft. Där våra barn inte får utlopp för sin fullständiga uppenbarelse, sin enorma energi , sin kärlek till livet och sin oerhörda potential. Det finns inga dysfunktionella barn. Det finns bara dysfunktionella vuxna som anpassat sig till ett dysfunktionellt system och nu önskar att barnen ska göra detsamma. Vi fick lära oss att allting handlar om det yttre och om huruvida vi passade in i den yttre  formen eller inte. Våra inre var det ingen som såg. Vi började att ignorera våra egna behov och våra egna känslor. Vi körde över oss själva så pass många gånger att vi slutade att känna våra egna känslor och behov och vi förväntar oss nu att barnen ska göra detsamma. Vi till och med drogar barnen och betraktar dem som sjuka. Det är vi som i vårt oförstånd gör dem dysfunktionella. Energin behöver få sitt utlopp och det är vår uppgift att hjälpa dem att kanalisera den.

Människors rädslor skrämde mig tidigare men de skrämmer mig inte längre. Jag har bestämt mig för att bara vara jag, fullt ut. Jag har bestämt mig för att vara precis så kraftfull som jag är, precis så lycklig och energisprudlande, kreativ och värdefull som jag är. Jag har bestämt mig för att återigen ösa av min kärlek till alla som vill och vågar ta emot. Det är jag skyldig mig själv. Jag har bestämt mig för att låta den strålande sol som är jag lysa så som den alltid varit menad att lysa i full tillit till att den som blir besvärad införskaffar ett par rejäla solbrillor med bra UV-skydd.

För en värld befolkad av levande människor…

[Sanna Nova Emilia]

"Skapa" det du vill ha...

Jag skrev i går om att inte förbruka mer än vi behöver, och att jag ville flytta ut i skogen... tydligen får jag sällskap där för det var större intresse för detta blogginlägget än för något jag skrivit på mycket länge. =))

Annars möter jag ibland när jag talar om att ta vara på våra resurser, inte leva över våra tillgångar och liknande, föraktfulla kommentarer om brist- eller fattigdoms-tänk. "Bort detta!"

För idag ska man skapa det man vill ha i livet med hjälp av "attraktionslagen". Man gör attraktionstavlor och man affirmerar en ny man eller kvinna, och nåde den som tänker brist, för då attraherar man just brist!

Och att attraktionslagen fungerar är jag helt övertygad om, men det är just frågan om att attrahera något som redan finns inte om att skapa något ur intet. Vad jag upplever är att det väldigt ofta handlar om att attrahera lyx och flärd utan hänsyn till verkligheten, som faktiskt innefattar andra naturlagar än attraktionslagen också.

Måhända har min mormors fattiga torparbakgrund gått i arv, men någonstans ifrån har jag nog (om jag får säga det själv) också ärvt sunt förnuft. Kanske är det min uppväxt på ett lantbruk där man levde nära VERKLIGHETEN och där man i mångt och mycket klarade sig på det som fanns att tillgå på gården som gör sig gällande.

Det handlar inte om bristtänk, det handlar om att ingenting kommer ur intet, lever vi över våra tillgångar så tar vi resurser från någon annan, det är bara så. Vår jord är begränsad, och obegränsad tillväxt i en begränsad värld är en omöjlighet oavsett attraktionslagen. Om äpplena från Chile kostar mindre än de Svenska äpplena trots att de fraktats över halva jordklotet beror det inte på att de förbrukar mindre resurser, det beror inte heller på att de svenska äppleodlarna tar ett överpris för sina äpplen. snarare beror det på att någon annan betalar priset för både odling, och transporten hit. Endera är det underbetald arbetskraft i Chile, eller är det miljöförstörande kemikalie-odling som står för kostnaderna, eller bådadera. Vi lever på chilenarnas och naturens bekostnad när vi äter de äpplena. Så är det bara. Inget skapas ur intet. Ingen kan få mig att tro att chilenska äpplen förbrukar mindre resurser än äpplena som odlas i Kivik som ligger en knapp timme härifrån.

Attraktionslagen fungerar på gott och ont, men liksom allt annat så måste den användas med sunt förnuft och hänsyn till allt annat levande. Om jag attraherar pengar så kanske jag känner mig trygg för stunden, tills pengarna tar slut. Attraherar jag min ideala partner, så kanske jag blir lycklig, tills jag upptäcker att min lycka inte kan vara avhängig någon annan.

I stället för att använda attraktionslagen till att dra till mig pengar, resor, saker och vänner, så använder jag den för att attrahera det jag vill känna. Tryggheten bor inte utanför oss i något vi kan äga, den enda sanna tryggheten måste vi finna i oss själva. Genom att finna tillit till att Livet alltid ger mig vad jag behöver så känner jag mig trygg, och därmed attraherar jag mera trygghet. Rikedomen står inte att finna i ett ha mycket och dyra saker eller att resa långt bort på semester två gånger om året, rikedomen finner jag i att ha en underbar son som är trygg i sig själv, jag har mängder med fantastiska vänner som finns för mig, jag har mat på bordet, jag har hälsan och finner glädje i Livet nästan varje dag. Det får mig att känna mig rik och därmed attraherar jag mera rikedom, om än den kanske inte består i gods eller guld. Lycka går inte att köpa på ett shoppingcenter eller på en resebyrå, den går inte heller att finna på en dejtingsida eller på krogen. Lyckan är ett val, jag väljer att vara lycklig för allt det fina som omger mig, naturen, vännerna, sonen, rikedomen och tryggheten osv. och därmed attraherar jag mera Lycka.

Inget av det vi vill ha bor utanför oss, vi kan inte attrahera något utanför oss för att skapa något inom oss!

Jag tänker på en tv-serie eller film som gick på tv när jag var barn. "Pojken med Guldbyxorna". Där vi får följa pojken Mats och hans äventyr tillsammans med fadern efter att Mats en dag hittat ett par byxor på vinden, byxor som skänker dem oanade rikedomar. Mats behöver bara stoppa ned handen i byxfickan så kan han fiska upp sedel efter sedel så länge han orkar hålla på.
Till en början tillfredsställer de båda enbart sina egna fattiga önskningr, men efter hand tar Mats förstånd och idealism överhand och de två startar tillsammans firman Nilsson International. Största problemet i början är att oförmärkt kunna växla in alla småsedlar i större valörer. Efter hand står det också klart att deras penninginnehav och donationer på något mystiskt sätt hänger samman med att pengar försvinner från bankvalv och värdetransporter. Snart innehåller tidningar och radionyheter inslag kring myndigheternas strävan att avslöja "mannen utan fingeravtryck".

Hur vet jag att det jag vill verkligen är det jag vill? (av Sanna Nova Emilia)

Sanna Nova Emilia (www.sannanovaemilia.se) är grundare av True Heart Education - som verkar för att i samarbete med Sveriges skolor, förskolor, föräldrar, politiker samt övriga nyckelpersoner i barns och ungas liv förbättra förutsättningarna för barns psykiska och känslomässiga hälsa och utveckling. Just nu aktuell med boken ”Att lära med Hjärtat – När kunskap och värde blir ett”. Här följer hennes krönika från http://qoolaqvinnor.se:

Här om dagen satt jag på tunnelbanan in till stan och noterade en märklig känsla i min mage. Jag hade mycket svårt att tyda vad den ville säga mig. Var jag nervös? Var jag orolig? Var jag stressad? Var jag förväntansfull? Var jag trött? Var jag hungrig? Var det jag kände en begynnande ångestattack eller hade jag ätit något olämpligt? Hade jag behov av att gå på toaletten eller var jag sexuellt frustrerad? Kanske kände jag en blandning av allt?

Jag konstaterade som så många gånger förut hur vansinnigt svårt det kan vara emellanåt att tyda det mänskliga fordonets signaler. Jag kan fullt ut förstå varför människor äter och dricker för mycket, tränar för intensivt, vältrar sig i pornografi, arbetar för mycket, köper för många par skor, sätter för många barn till världen, sitter för länge framför Facebook och TV och äter alltför många piller och praliner. Jag undrade där och då i mitt splittrade och förvirrade tillstånd hur många gånger jag själv hade tagit någonting att äta fastän jag egentligen varit nervös? Eller hur många gånger jag hade känt mig stressad trots att jag i själva verket hade varit hungrig? Hur många gånger hade jag egentligen tagit ett glas vin trots att jag i själva verket hade behövt gråta och hur många gånger hade jag bett någon dra åt fanders trots att allt jag egentligen hade velat ha var en kram?

När jag resonerar så här med mig själv så undrar jag hur många beslut i mitt liv som jag egentligen har fattat inifrån mig själv och hur många beslut jag har fattat utifrån vad jag trott har varit jag? Hur vet vi att det vi vill verkligen är det vi vill? Hur vet vi att det inte är en programmering av samhällsnormer eller omgivning? En produkt av tidigare generationers projiceringar?

Inom den personliga utvecklingsvärld som jag rör mig i så är det många som kräver ”friheten att få vara sig själva!”. Men vari består egentligen den friheten? Hur mycket vet jag egentligen om huruvida det jag gör är något jag programmerats till att göra? Hur mycket vet jag om det som känns som "mitt sanna jag" verkligen ÄR mitt sanna jag eller om det är någonting jag programmerats till att tro? Vet vi att vi lever i tvåsamhet för att vi vill det eller för att vi är programmerade till att det är så det ska vara? Vet vi att vi köper hus, bil, vovve, gifter oss och skaffar barn för att vi vill det eller för att vi är programmerade till att det är så det ska vara? I vilka avseenden spelar vi i själva verket roller i tron att vi är fria och självförverkligade?

Jag antar att det är en stor del av själva livsresan att ta reda på just detta. Att skala av sig lagren av projicerade föreställningar som fått oss att distansera oss ifrån oss själva och vårt ursprungliga jag. Men vad är egentligen vårt ursprungliga jag? Vi matas dagligen med en mängd artificiella behov som för oss längre och längre bort ifrån våra djupt liggande mänskliga behov. ”Köp en större TV!”, ”Bli smalare och vackrare! Köp en mega-extra-tonus-flex-bend-allaround-trimmer som gör dig smal på fem minuter!”, ”Bli bättre och mer framgångrik!”, ”Bli mer spirituell och upplyst!” Och mitt i allt detta är det så enkelt att glömma att samtliga av våra behov i grund och botten är känslomässiga.

Du längtar inte efter en större TV. Den 50-tummare du har fungerar alldeles utmärkt men du tror att det ska göra dig lite lyckligare och få dig att känna dig lite mer tillfredsställd. Dessutom kanske du skulle göra någon annan imponerad vilket skulle kännas bra. Och visst skulle det kännas skönt att vara lite smalare och lite vackrare, men om du var den sista människan kvar på jorden så skulle du inte bry dig. Det du söker är känslan av att känna energi och kraft i ditt liv och att känna dig accepterad och älskad. Du behöver inte bli bättre eller mer framgångsrik, det du söker är att känslan av gemenskap och trygghet av att veta att du är uppskattad och omtyckt och att din överlevnad är säkrad. Du behöver inte bli mer spirituell eller upplyst, det du söker är förmågan att acceptera och älska dig själv hur fet, misslyckad och oduglig du än känner dig, för att du då även skulle vara förmögen att acceptera andra på samma sätt. Utan att döma. Utan att jämföra. Frihet!!

Men de flesta av oss, inklusive jag själv, har fått lära oss att förneka våra känslor och grundläggande behov större delen av våra liv. Det är därför inte så lätt att tyda de där signalerna när vi aldrig har fått lära oss att förstå vårt eget känslospråk. Jag vet fortfarande inte vad det var jag kände den där morgonen på tunnelbanan, men det var ett stort steg på vägen att bara acceptera att jag inte hade någon aning om vad mitt behov var där och då istället för att försöka döva känslan genom att köpa ett par nya skor, som jag gjort så många gånger förut.

[Sanna Nova Emilia]

Kejsaren

Kejsaren är en Ledare och Makthavare. Att ha makt betyder att man alltid kan välja att ha initiativet, att man alltid kan svara an på en situation. Makt innebär ett stort Ansvar, att alltid välja det bästa i varje situation, det bästa i den sfär där vi har makten, men också det bästa för hela Livet. Det duger inte att trampa på någon på vägen, för också det är makthavarens ansvar, och kommer att få konsekvenser som slår tillbaka på honom själv.

Att ha makt innebär också att kunna delegera makt, vi kan inte göra allt själv, därför måste makthavaren kunna se varje medarbetares potential. "Hur mycket makt kan vi delegera till just denna medarbetaren?" är kanske den viktigaste frågan som makthavaren hela tiden måste ställa.

Kejsaren talar till oss om personlig makt, att ta makten över oss själva i varje läge, när det gäller oss själva så kan vi inte delegera makten, för då förlorar vi vårt Själv. Han uppmanar oss att vara inifrånstyrda och vara sanna mot vår Vilja och våra Önskningar, med som alltid med makt så följer ett Ansvar, konsekvenserna av våra val är alltid vårt ansvar, både i det stora och det lilla.

Baksidan av Kejsaren antyder att vi delegerar makten över oss själva, att vi tillåter oss att bli utifrånstyrda, och därmed förlorar vårt Själv, visserligen så slipper vi skenbart vårt ansvar genom att göra så, men det är en illusion, "Jag följde bara order." är aldrig en hållbar ursäkt. Ansvaret för våra handlingar och dess konsekvenser är alltid vårt eget! Hamnar Kejsaren uppochner kan det också peka på ett kontrollbehov, vi kanske är auktoritära och glömmer att delegera makten dit där den hör hemma, vi kan inte ta ansvar för andra människors agerande och känslor det måste vi låta dem göra själva.

Klicka på bilden för att dra
dina egna tarotkort!

Rättså jävla nöjd (av Susanne Löfgren)

Text och orginalbild lånad av Susanne Löfgren

Jag är rätt så jävla nöjd!

Nöjd över att jag älskar att njuta av livet och tillåter mig att göra det! Jag älskar att äta! Jag älskar att träna! Jag älskar att känna mig frisk, stark och kraftfull, fylld av energi!

Jag orkar inte bry mig om alla trötta ytliga jävlar och mitt mål här i livet är knappast att behaga alla andra, det är att må gott och trivas i mitt lilla liv och vara mig själv! Å de som älskar mig för den jag är - och trots den jag är, de är de som betyder nåt! :)

Jag vet att jag är värdefull och viktig! Jag vet att jag aldrig aldrig någonsin kommer att härja sådär som jag gjorde under många år av mitt liv. Kämpade och slet, försökte leva på lite energi i nåt slags försök att bli så snygg som möjligt, snygg som i smal, liten, deffad, u name it! Det var bara det att jag var så trött och sjuk och mådde så dåligt att det allra vackraste jag har försvann - mitt leende!

Idag vet jag bättre än så och jag är så jädra tacksam över det!

Det finns de som är bittra trots att de "har allt". Det finns de som känner sann och äkta livsglädje trots att de inte har massor av pengar och pinaler eller "perfekta" kroppar och fasader. Det är därför att det inte är vad det sitter i!

Uppskatta det du har! Känn glädje och tacksamhet över det! Ta inget för givet!

Livet är här och nu - LEV DET! :-)

[Susanne Löfgren]

Styrkan (Lusten)

Här handlar det om förmågan att svara an i varje given situation i livet, vad vi än möter så kan vi om vi besitter tillräcklig inre styrka hantera situationen, Till detta krävs självkänsla snarare än självförtroende, Självkänslan är en medvetenhet och Tillit till den vi i grunden Är och vårt inneboende Värde, medan självförtroende är en tro på vår förmåga att agera. Oavsett vad vi gör eller inte gör så har vi ett inre Värde, vi är Värdefulla för den vi är som en oersättlig del av Skapelsen, utan oss skulle Skapelsen vara fattigare eftersom vi var och en har en unik plats i Helheten. Och oavsett vad som händer oss så kan vi med en stark Självkänsla bibehålla vårt inre Lugn, vår känsla av att behärska situationen. Det är inte i vårt yttre agerande den känslan föds utan den är något som vi måste finna inom oss.

Ur självkänslan föds också vår Lust, inte först och främst den sexuella lusten utan mera passionen till livet, längtan att skapa och vår inre vilja. Det är Lusten som ger oss styrsel i Livet, har vi en bra kontakt med vår Lust så vet vi alltid vilket val som är rätt val för just oss. Uttryckt på ett annat sätt så handlar det om att alltid lyssna på vår inre röst, den röst som vår Gudomliga del talar till oss genom, och som alltid leder oss precis dit vi ska oavsett om vi är medvetna om det eller ej.

Baksidan av Styrkan är bristande självkänsla och en oförmåga att veta vart vi ska i Livet. Är vi osäkra på vårt eget värde blir vi utifrånstyrda då vi hela tiden måste söka vårt värde och bekräftelse utifrån. Vi behöver en yttre plan som kan leda oss genom Livet, denna plan som vi underkastar oss kan vara en tro på vad som helst, religioner, konventioner, vetenskap, kultur, samhällssystem, tradition eller en auktoritär ledare. Självklart är det utan den inre styrseln svårt att veta vilken auktoritet vi ska följa, varpå vi lätt blir som ett rö för vinden eller underkastar oss någon form av beroende, vi utsätts också för en konstant stress eftersom en yttre bekräftelse aldrig kan uppväga bristen på den inre bekräftelsen, utan den kommer vi konstant att tvivla på oss själva och vårt värde oavsett hur mycket bekräftelse vi får utifrån.

Klicka på bilden för att dra
dina egna tarotkort!

Bokslut 2011

I dag är det midvintersolståndet, årets kortaste dag. Vid den här tiden varje år så brukar jag göra ett bokslut över det gångna året... det är nu slut på en cykel och början på en ny... om nu cykler kan ha slut och början.
 
Jag brukar ställa mig 4 frågor:

1. Vad är du färdig med, vad vill du släppa, rensa bort?
2. Vad är du tacksam för?
3. Vad vill du bjuda in i ditt liv?
4. Vad vill du ge?

Det viktigaste som hänt mig under det gångna året är att jag krackelerat allt mer. Åtskilliga är de illusioner om mig själv och världen som jag sett igenom. Följden blev en desillusion, en känsla av hopplöshet och meningslöshet. Det driv jag hade visade sig vara i stora delar utifrånstyrt och känns inte viktigt längre. Kvar blev inget driv alls. Mot slutet av året har jag dock börjat skymta ett nytt driv.

Det mest omvälvande som hänt var fars död, den gav nya perspektiv på många sätt. Så klart åtföljdes den av en sorg, men allra mest av tacksamhet. Tacksamhet är också den dominerande känslan som jag känner inför all kärlek som jag fått uppleva under året även om den ibland varit kantad av besvikelse.

Den stora behållningen från året är Acceptans av Allt som är.

Jag känner mig färdig med utifrånstyrning. Jag behöver den inte längre.

Jag är tacksam för alla stora känslor som jag upplevt och den tilltagande Acceptansen.

Jag önskar mig mera Vilja och Glädje i Livet.

Jag vill inte ge något specifikt, jag vill bara följa min inre längtan att ge av mig själv på olika vis, som inspiration, som stöd och som en spark i baken.

Jag vill tacka alla som läser mina ord. Och jag önskar er ett fantastiskt nytt år med massor av glädje och närvaro!
♥ 

Vårt fria val

Vi har ett fritt val. Vi kan välja vad vi ska göra, vi kan välja våra tankar, och därmed indirekt även våra känslor. Men vi kan inte välja vem vi ÄR! Vi ÄR en del av den process som kallas Livet, och inget vi väljer.

Det viktigaste valet vi har är om vi ska vara inifrån- eller utifrån-styrda. Om vi låter våra tankar döma oss själva är vi paradoxalt nog utifrånstyrda. Om vi väljer att tänka ut  hur vi ska vara är vi faktiskt också utifrånstyrda. Om vi låter en chef, ekonomin, våra föräldrar, barn, vår partner eller en bok  styra hur vi  ska vara är vi utifrånstyrda. Om vi väljer att ta ansvar för andras känslor är vi utifrånstyrda. Om vi låter våra rädslor styra oss är vi utifrånstyrda.

Vårt intellekt har, som jag ser på det, till huvudsaklig uppgift att notera vad vi upplever. Det är även ett redskap som hjälper oss att hantera livet på gott och ont. Allting börjar med en tanke. Om jag väljer att "gå dit" så har det börjat med tanken att jag ska "gå dit". Om jag blir ledsen för något så är det en reaktion på en tanke om det jag upplever. Det kan t ex handla om tanken "jag får inte vara med" eller "jag duger inte".

Det är praktiskt taget omöjligt att stänga av våra tankar, men vi kan styra dem så de inte styr oss. För vårt intellekt har sina brister, det jämför hela tiden våra aktuella upplevelser med det som vi tidigare har upplevt, och är väldigt snabbt med att döma utifrån tidigare erfarenheter. Det är en bra funktion, när det gäller att reagera adekvat på ett farligt rovdjur på stenåldern. Men det är inte lika funktionellt att känna sig utanför eller avvisad för att någon väljer att umgås med någon annan än oss, i nittionio fall av hundra kan vi vara säkra på att valet inte har ett dugg med oss att göra, det handlar inte om att välja bort oss det handlar om att välja någon annan, men vårt intellekt känner igen det från en tidigare erfarenhet där vi känt oss bortvalda.

Därför kan det vara bra att styra våra tankar, och välja att inte ta någonting personligt. Och om vi väljer att inte ta något personligt då behöver vi inte heller fundera ut hur vi ska vara eller hur vi ska agera, eftersom andras reaktioner faktiskt inte handlar om oss utan om dem själva. Men om vi väljer att styra våra tankar bort från den tanke som i oss själva ger upphov till en "oönskad" reaktion som t ex ledsnaden ovan så händer också något annat, vi berövar oss själva ett annat av de verktyg vi har att hantera livet med, nämligen våra känslor.

Känslorna är det "mätinstrument" vi har som talar om hur mycket vi styrs inifrån eller utifrån, eller med andra ord så säger de oss hur närma oss själva vi är. Ledsnaden i exemplet handlar egentligen inte om att vi är bortvalda till förmån för någon annan, utan det handlar troligen om en gammal ledsnad från ett tidigare tillfälle då vi fick lära oss att välja bort oss själva, vi blev avvisade för att vi var den vi VAR. Nekar vi oss den ledsnaden så förlorar vi också kontakten med det minnet som är upphovet till vår nuvarande reaktion och därmed nekar vi oss också kontakten med den vi ÄR. Vi gömmer undan "problemet" och väljer än en gång att styras utifrån.

Om vi vill välja att styras inifrån så måste vi acceptera oss själva precis som vi är, med alla de reaktioner och känslor som dyker upp i livet. vår uppgift är bara att acceptera och notera "jaha nu upplever jag detta". Vi måste agera utifrån vår Genuina Vilja i stället för utifrån vad vi tänker och känner eller utifrån andras reaktioner på den vi ÄR.

Svek

När vi är sanna mot oss själva är praktiskt taget Allt möjligt, men är vi det inte så riskerar vi att göra oss illa.

Men det är inte så lätt att vara sann mot sig själv. Gång på gång sviker jag mig själv, trots att jag vet att jag inte kan vara någon annan än den jag Är.

I många år har jag tränat mig på att känna igen min autentiska vilja, på att höra Självets autentiska röst, och likväl sviker jag mig själv.

Det är kanske inte så konstigt för tiden som jag direkt eller indirekt låtit mig styras utifrån är många gånger längre. Jag har övat på det så mycket mer.

Jag har kämpat för att vara duktig och få bekräftelse, likväl har jag inte trott på berömmet när jag fått det, för innerst inne har jag vetat att det inte varit Jag, det har bara varit ett spel.

Jag har gått mot mig själv och låtsats vara en annan än den jag är för att bli älskad, men jag har inte kunnat ta emot kärleken för det har inte varit mitt sanna Jag som blivit älskat.

Jag har lyssnat på intellektet och varit den jag tänkt att jag ska vara, men innerst inne har jag vetat att det varit en fejk, för det var inte mitt sanna Jag.

Jag har trotsat för att inte förlora mig själv, men inte heller då har jag varit mitt Själv.

Av rädsla att bli avvisad har jag anpassat mig mot min autentiska vilja, men jag har avvisat mitt Själv.

Jag har inte värderat mitt Själv, och därför inte kunnat känna mig Värdefull.

Hur duktig jag än varit, hur mycket bekräftelse jag än fått, hur Älskad jag än blivit, hur mycket uppmärksamhet jag än fått, så har ändå Självkänslan och Egenvärdet brustit, för det har inte varit Jag, jag har svikit mitt Själv.

Man kan inte vara alla till lags, men man kan vara sitt Själv till lags. När vi låter oss styras inifrån blir vi trygga och känner oss starka,

...och allt blir möjligt!

Domedagen

Av en händelse så hörde jag på helgmålsbönen på radion igår, det var en pastor som pratade om yttersta domen. Han menade att om vi inte fick någon belöning så fanns det ingen anledning att försöka vara "god". Och om det ska finnas en belöning så måste också motsatsen finnas, dvs straffet i helvetet. Om vi inte riskerade att hamna i helvetet så skulle vi inte vara särskilt trevliga att leva med menade han.  

Jag känner inte alls igen den bilden av mänskligheten, att vi måste styras av yttre belöningar och straff för att förmå att vara goda. Jag försöker så mycket som möjligt att låta mig styras inifrån av min sanning och min vilja, och ändå tycker jag att jag är ganska "god". 

Visst finns det tillfällen då mina handlingar och ord kan vara mindre trevliga, tillfällen då jag agerar ur rädslor.  Men jag tror att dessa rädslor snarare har uppkommit p g a utifrånstyrning än p g a bristen på utifrånstyrning. Många av oss tillbringar en stor del av vårt vuxna liv med att hitta oss själva, men om vi som barn aldrig hade fråntagits oss själva så hade vi sluppit detta.

Jag tror inte att vi föds med någon "arvssynd". Ett mycket litet barn som ännu inte berövats sin oskuld uppvisar fullständig tillit, men sedan "ärver" vi våra rädslor från våra föräldrar då de (ofta omedvetet) med belöningar och bestraffningar nekar oss att vara de vi är liksom de själva nekats att vara de de är. Bilden av den dömande guden färgas av bilden av våra dömande föräldrar. För en empatisk och trygg människa behövs ingen domedag, glädjen att göra "gott" är belöning nog och obehaget då vi agerar ur rädsla är straff nog.