6 stavar (Dali Universal Tarot)

På bilden finns en ryttare som kommer segrande hem från striden Hans mantel ger ett intryck av en ådrad muskulös arm som får honom att se väldigt stolt och okuvlig ut. Namnskiffret bildar en sockel där ryttaren står staty, det är en hedervärd seger. En kvinna (hans kvinna ?) står nedanför och både hyllar och sträcker sig välkomnande mot honom som för att räcka honom en hjälpande hand. Även om han är stor och stark så kan den svagare och mjukare kvinnliga sidan vara väl så stark och utgöra stöd för honom att luta sig mot.

Kortet talar om konkurrens och seger, du kommer att eller har redan segrat, och du har all anledning att vara stolt och känna dig hedrad men varje konkurrens kommer för eller senare att sluta med förlust. Det kan aldrig finnas mer än en världsmästare inom varje område, och det är knappast troligt att den är du och även om den är det så kommer du snart att bli omsprungen av nästa världsmästare. Därför kommer du att slutgiltigt segra först när du låter den manliga tävlande sidan ge upp och över lämnar dig åt den mjukare kvinnliga sidan. Hon är en segrare genom att aldrig tävla, hon segrar bara för att hon väljer att vara en segrare, så länge hon gör det kommer hon att känna sig som en segrare utan konkurrens. 

Baksidan av kortet varnar oss för att ge upp kampen men att ändå inte känna oss som en segrare. har du dragit sex stavar bakvänt så behöver du hitta ditt värde utan att hänga upp det på prestation eller jämförande med andra.

Klicka på bilden för att dra
dina egna tarotkort!

Du är en bra Idé

Detta inlägg är inspirerat och delvis lånat av Susanne Löfgren

 
Att vara den man är och tro på sig själv och det man gör - kan vara en utmaning, därför är det viktig att ha det i åtanke och ständigt påminna sig om/jobba med det! För vem ska vi annars vara om inte oss själva, alla andra är ju liksom upptagna redan.

Det är bara dumt och onödigt och energikrävande att gå omkring och jämföra sig med andra, eller att försöka bli som dem, för deras liv är deras liv och ser inte ut som ditt! Vi är alla unika! Dessutom har vi ofta en tendens att jämföra oss med de som vi anser är "bättre" eller "snyggare" eller andra såna där subjektiva saker! Dock kan vi finna ökad inspiration och motivation från andra! DET är en bra grej!

Lika illa är det faktiskt när vi jämför oss med andra som vi ser som "sämre" eller "fulare", för det innebär att vi säger till oss själva att det finns bättre och sämre, och accepterar vi det så kommer vi ofrånkomligen snart att hamna bland de som är "sämre", för det kan bara finnas en världsmästare på varje område och det är knappast troligt att det är vi själva och även om det mot förmodan skulle vara fallet så kommer vi ändå snart att bli omsprungna av någon annan. det finns alltid någon som är bättre och börjar vi jämföra så har vi redan förlorat.

En annan viktig grej är att göra vad man tycker om! Det är så viktigt att göra sånt som man mår bra av och som skänker en glädje! Jag tror vi kom till jorden för att uppfylla våra drömmar, göra vad vi längtar efter inte för att uppfylla någon annans drömmar eller kliva in i någon roll som inte har ett dugg med vad vi själva drömmer om att göra. Det kommer aldrig att göra oss lyckliga eller få oss att må bra, och därmed så kommer vi troligen inte heller att göra särskilt bra i från oss. Nej tacka vet jag rätt man eller kvinna på rätt plats, och rätt plats är alltid den plats vi själva väljer för att vi vill det.

I alla lägen är det oerhört viktigt att ösa kärlek över sig själv och älska allt man är! Att behandla sig själv som sin bästa vän! Det är ju trots allt sig själv som man lever med 24/7! Handen på hjärtat, så som man behandlat sig själv många gånger, så skulle man aldrig drömma om att behandla någon annan!

Tänk dig själv, om en vän till dig skulle säga saker till dig som: Du duger inte! Usch, hur ser du ut egentligen, människa?! Du klarar inte det här! Du är ju fan hjärndöd! Etc, etc.. Skulle du ha kvar den människan i ditt liv - nej knappast! Du skulle säga upp bekantskapen med omedelbar verkan! Snacka om energivampyr liksom! Men hur många gånger har vi inte sagt sådär till oss själva? Sorgligt eller hur?

När jag ser mig omkring i naturen är allt perfekt ordnat, varje organism har sin plats i ett oändligt nätverk av liv, allt hänger ihop i ett självreglerande system, där finns ingen del som inte är bra och viktig, inga dåliga organismer utan bara bra. Vi är en del av naturen, en del av livet, även om vi tycks ha fjärmat oss ganska långt från det ibland. Också vi är bra organsimer med vår plats och uppgift att fylla.

SJÄLVA LIVET TYCKTE JAG VAR EN BRA IDÉ... och vem är jag att säga emot!

Vad jag behöver

Det finns en enda art på jorden som använder mer resurser än den behöver.

Jorden, nej förresten Livet, är ett självreglerande system, där allting ständigt strävar efter balans. Minskar födan åt en art så minskar arten, och därmed de som i sin tur lever på den arten. Ökar födan som en annan art tillgodogör sig så ökar den arten, eller så blir det utrymme för en annan art, och de som lever av de arterna ökar i sin tur. Det är ett system som ständigt pendlar från ena sidan till den andra, stor population - liten population. Men väldigt sällan tar någon art slut helt, det sker nästan enbart när livsbetingelserna förändras drastiskt, klimatet blir annorlunda, stora naturkatastrofer och sådant.

Det finns en enda art som satt denna finstämda mekanik ur spel. Denna enda art förbrukar mer än den behöver av resurserna. Denna art förändrar livsbetingelserna drastiskt för alla levande varelser på denna jord... utan undantag.

Arten är människan. Homo Sapiens!

Jag skrev att vi satt mekaniken ur spel, men det har vi inte, mekaniken fungerar fortfarande även om vi tänjer dess gränser till det yttersta. Den mekaniken går nämligen inte att sätta ur spel. Men vi förbrukar mer resurser än vi behöver och vi förändrar livsbetingelserna för alla levande varelser på jorden.

Det finns andra existenser som är delaktiga i stora obalanser. Fjällämlarna är ett exempel. Med jämna mellanrum så blir deras betingelser alldeles otroligt gynnsamma, deras föda ökar och de som äter lämlar minskar samtidigt. Lämmelpopulationen exploderar, med följden att majoriteten av dem så småningom går under. Vad som hänt är att lämlarna på sitt bakvända sätt har återställt balansen, och det tar flera år innan de åter igen blir för många. Ett annat exempel är cancercellen som delar sig okontrollerat i vår kropp, det fungerar en tid men så småningom så blir den "värdindividens" och därmed sin egen undergång, och balansen är återställd.

Vi förbrukar mer resurser än vi behöver och vi rubbar livsbetingelserna drastiskt. Och vi gör det allihopa i "den rika världen" nästan utan undantag. Visst det finns människor som bor trångt i en skruttig lägenhet och som bara precis har mat för dagen. De flesta av oss tycker ju faktiskt att vi inte har mer än vi behöver, och det är kanske sant också. Men lika fullt förbrukar vi indirekt mer än vi behöver, vi är nämligen innlemmade i ett system där allt vi köper (för att sedan bruka) bidrar till överkonsumtionen. När vi betalar hyran, när vi köper en liter mjölk eller en rulle toapapper (saker som vi absolut behöver) då är en stor del (ca 70-80%) av det vi betalar ränta som i slutänden går till överkonsumtion någon annan stans.

Om vi inte slutar med detta så kommer så småningom mekaniken att återställa balansen, genom att på ett eller annat sätt decimera människorna (och förmodligen många andra arter samtidigt) likt lämlarna.

Vad behöver vi egentligen?

Vi har fysiska behov, vi behöver mat och skydd för väder och vind, men vi behöver inte jordgubbar som fraktats från Kanarieöarna eller kött från Argentina eller Nya Zeeland och vi behöver inte 100-tals kvadratmeter och inglasade uterum i varje villa.

Vi har behov av trygghet, vilket katastrofalt motverkas av denna överkonsumtion som innebär att vi måste konkurrera och i värsta fall slåss om resurserna. "Den enes bröd den andres död" Vi lever på andras bekostnad, när det som fört mänskligheten dit vi är idag är samarbete, så gör vi precis tvärtom, vi kämpar mot varandra och det skapar en otrygg värld.

Vi har behov av gemenskap med andra människor, och det gynnas i vårt moderna samhälle där vi kan umgås och lära känna varandra online och utan svårighet kan resa till andra sidan Atlanten. men frågan är har vi tid att umgås i vårt jagande för att överkonsumera direkt eller indirekt? har vi tid med gemenskap eller har vi alltför bråttom att umgås med fler och fler?

Vi har behov av en identitet, av att veta vem vi är, men gynnas detta av att vi hela tiden förknippar oss med det vi gör och det vi äger? Kanske vore det bättre att vi slutade tävla efter en nyare bil, ett bättre jobb, dyrare semesterresor och i stället reste lite mer in i oss själva för det är där vi kan finna vem vi är. Inte i en slankare kropp, bättre betyg, eller större villa. Frågan är om vi hinner se oss själva eller om vi i stället när den vi är ropar efter att bli sedd dämpar rösten med antidepressiva eller ännu ett par skor.

Vi behöver förverkliga oss själva, men gör vi det genom att skaffa ett bättre jobb och tjäna mer pengar? eller är det inte just förknippat med att just tillåta oss att Vara Den Vi ÄR! Och är den vi är den som springer efter mer eller för att överhuvudtaget överleva dagen?

Men hur kommer vi loss ur ekorrhjulet?

Kanske kan vi det inte helt och hållet, men jag vet i a f min väg ut ur det. Jag behöver inte mitt hus som är alltför stort för mig att orka sköta (78 m² ) Vad jag behöver är ett enkelt boende i skogen. Kanske kan jag hitta en billig tomt med ett litet hus. Om jag har lite eller inget lån så kommer jag att ha tid att fixa till huset själv, för några tusenlappar kan jag köpa solceller så att jag kan göra min egen el till matlagning, kyl, dator (för dator behöver jag för att skriva och av sociala skäl) och vattenpump. Värmen kan jag ordna med en kamin eller vedspis. Mat kan jag antingen odla själv eller köpa närproducerat, kanske av traktens lantbrukare.

Så skönt det känns att tänka i de här banorna, jag blir lugn av det. Easy, Slow Living är verkligen något som jag skulle må bra av. Det enda jag egentligen behöver är en tomt, vatten, ved, solsken och då och då några resor (gärna med buss eller tåg) till mina vänner.

Jag förväntar mig inte på något vis att alla ska leva så här, var och en måste hitta sitt sätt att må bra. Sedan kommer det att gå som det går med världen och mänskligheten. Jag skulle tycka det var kul om vi överlevde =))

Mästerskap (10 mynt)

Foto: Pelle Hedlund

Mästerskap handlar om självförtroende, vår tillit till vår förmåga att hantera det praktiska och det materiella. Yrkesstolthet, Kunskap. Mästaren kan sitt gebit till fulländning, h*n vet precis hur h*n ska hantera den materiella världen. Därav följer också materiell trygghet. Det handlar även om att vara den som för i den sociala dansen människor emellan.

10 mynt uppmanar oss att finslipa våra kunskaper till mästerskap, när vi uppnår mästerskapet finns det ingen som kan rubba oss i denna världen. Vi ombeds också att "se över vårt hus" och fullända vår materiella trygghet.

Baksidan av mästerskapet är en alltför stor fixering vid det praktiska och det materiella, kanske blir vi så duktiga på att föra oss i den yttre världen att vi glömmer bort vår nog så viktiga inre värld. Det är fullt möjligt att ha ett mycket stort självförtroende samtidigt som vi saknar självkänsla, förknippar vi hela vårt värde med den yttre världen så kommer vi att förlora oss själva hur mycket gods och guld vi än vinner. Mästerskapet kräver dessutom ständig finslipning, för att vi inte ska bli omsprungna av någon annan. Vad händer med mästarens värde när h*n inte längre är främst?

Klicka på bilden för att dra
dina egna tarotkort!

Separation

Föreställ dig att cellerna i din kropp tror att de är självständiga individer, separerade från varandra. Att alla celler föds onda och att de måste tävla med varandra för att överleva, för att få vad de behöver.

Då kallas det för autoimuna sjukdomar och cancer. Cellerna börjar att attackera varandra och slåss med varandra, de tar näringen från varandra och tränger undan varandra. De gör allt för att ta kontrollen över varandra.

Men så är det ju inte, cellerna är inte självständiga individer som är oberoende av varandra. Alla spelar i samma lag, och är beroende av varandra för sin överlevnad. Varje cell har sin särart och sin aldeles speciella funktion och uppgift att fylla i kroppen. När cellerna börjar tro att de är individer som måste kämpa med varandra, leder det till allvarliga sjukdomar eller till och med till att hela kroppen dör.

Föreställ dig nu att allt levande är celler i samma kropp. Varje individ har sin särart och sin uppgift att fylla i kroppen, men vi är alla helt ömsesidigt beroende av varandra. Vi spelar alla i samma lag.

När vi tror att vi är självständiga individer, separerade från varandra. Att alla föds onda och att vi måste tävla med varandra för att överleva, för att få vad vi behöver.

Då upplever vi konkurrens, svält, miljöförstöring och krig. Vi börjar att attackera varandra och slåss med varandra, vi tar näringen från varandra och tränger undan varandra. Vi gör allt för att ta kontrollen över varandra.

När vi börjar tro att vi är individer som måste kämpa med varandra, leder det till allvarliga "sjukdomar" eller till och med till att hela arter dör ut.

Vi är alla delar av samma värld, samma Liv strömmar genom vår ådror. Var börjar du och var slutar jag? Jag tror inte att det finns någon punkt mellan oss där den ene tar slut och den andra tar vid. Även om det kan se ut som vi är åtskilda så har vi all upplevt sådant som tyder på att vi är förbundna med varandra. Vi har alla upplevt "telepati" och synkronicitet. vi har kanske hela dagen tänkt på någon och plötsligt så ringer han. Eller vi blir plötsligt oförklarligt oroliga för att senare få reda på att någon närstående råkade ut för något obehagligt precis då. Vi har alla upplevt hur "slumpen" har på ett otroligt sätt spelat oss i händerna.... eller slagit undan fötterna för oss när vi behövt en knuff för att komma tillbaka på banan.

Vi behöver inse nu att vi är ett, att vi all spelar i samma lag. Vi behöver sluta att kämpa om resurserna och makten, och börja samarbeta. Vi behöver sluta att se en dold attack bakom varje ord vi hör innan vi tar Livet av hela vår art.

Vi är inte separerade och vi kan aldrig separera från varandra.

Seger (6 stavar)

För mig är seger det samma som att ge upp. I samma stund jag börjar tävla har jag förlorat. Det finns alltid  någon som är snabbare, bättre, klokare, rikare, smartare... någonstans någon gång.

Först när jag ger upp kampen kan jag välja att vara en segrare i varje stund. Jag kan välja att göra mitt bästa i varje Nu och mer kan vi aldrig någonsin göra. Mitt bästa varierar med dagsformen, därför blir jag ibland en förlorare också om jag tävlar bara med mig själv.

Till och med när jag inte gör mitt bästa, eller kanske gör ingenting, är det bra nog och jag kan välja att vara en segrare.

Segerns baksida är konkurrens, en ständig jakt på mer och bättre där segern och friden uteblir.

Klicka på bilden för att dra
dina egna tarotkort!

Det finns inget dömande

I dag är det Domsöndagen och temat i de kristna kyrkorna är "den yttersta domen". Jag försökte göra min tolkning av dagens evangelietext, men om jag skulle bli nöjd med den så blev det alltför långsökt. Läs den själv om du vill och känn efter hur texten känns för dig: Evangeliet enligt Johannes kapitel 5, vers 22 - 30

För mig är själva tanken på den yttersta domen bara alltför absurd. Det finns inget dömande i skapelsen, det finns enbart konsekvens. Livet strävar alltid efter balans, blir det obalans så uppkommer en konsekvens som återställer balansen.

De tidiga jägar- samlar-kulturerna visste detta. De visste att Respekterar vi inte Livet så uppstår det en konsekvens, som slår tillbaka på oss själva. De visste att om vi skördar det sista av ngn art så uppstår brist och vi kan inte skörda igen, De visste att om ngn art blev för många så uppstod brist på deras föda och arten decimerades så att balansen återställdes. De visste att bristen i sig inte fanns den var bara ett resultat av en obalans, eller av bristande Respekt för Livet.

Konsekvensen av att tro på en allsmäktig gudom som skapat allt och samtidigt är dömande är katastrofal. Vi kan inte vara större än den gudom som vi tror på. Och även om vi inte personligen bekänner oss till den tron, så präglar den vår kultur. En allsmäktig gudom som dömer sin egen skapelse är bara så absurd, och så fjärran från det vi ser i skapelsen.

Om gudomen har skapat Allt och är Allt som finns, kan den inte behöva ngt, för det finns inget som inte är gudomen, med andra ord det finns inget som gudomen kan behöva, den är ju allt. Om gudomen inte behöver ngt då finns inte heller ngn brist, eftersom det inte finns ngt att lida brist på. Utan behov finns inga krav, och inga misslyckanden. Och finns inga misslyckanden så finns det inte heller ngt att döma eller fördöma.

De tidiga kulturerna visste detta, och respekterade Livet. Man såg till att upprätthålla balansen i Skapelsen, och undvek konsekvens. Men när människan övergick från jägare/samlare och blev herde/odlare, började vi tro att vi hade makt över skapelsen. Vi trodde att vi kunde bestämma hur stor skörd vi skulle få. Genom att bryta ny mark och odla mera, genom att ha större boskapsflockar, kunde populationen öka. Men då populationen ökade så uppstod en brist som en konsekvens av obalansen. Marken blev utarmad av för intensivt nyttjande, eller det fanns inte mer ny mark att bryta, inget mer bete. Konsekvenserna av de tidiga herde-/odlar-kulturernas överutnyttjande av naturen ser vi bl a i Sahara i norra Afrika.

Ur människans hybris, ur bristen på Respekt för Skapelsen, föddes tanken på brist som ett straff. Människan hade blivit maktgalen och vägrade att se att bristen enbart var en konsekvens av den obalans de själva skapat. Istället skyllde man på gudomen, man skapade en berättelse om gud som den maktgalna människans avbild. Man skapade en bild av en gudom med behov som den kunde misslyckas att få uppfyllda. En gudom som straffade och dömde sin skapelse för att den inte kunde uppfylla dess behov.

Detta måste nog vara mänsklighetens största misstag. Konsekvensen ser vi överallt i dag. Ur tron på brist, föds tron på misslyckande, konkurrens, girighet, dömande och fördömande.

Det må vara hur det vill med gudomens natur, men att tro på en gudom som behöver ngt ger som konsekvens att vi aldrig kan uppnå det vi önskar oss mest av allt: En Hållbar Värld i Fred och Harmoni! Den Världen kan bara uppstå som konsekvens av Respekt och Kärlek till Varandra, Allt Levande, och Hela Skapelsen.

Vill vi välja den konsekvensen så måste vi välja Att Vara Kärlek. Annars dömer vi oss själva till undergång.