Det enda av värde

Det finns bara en enda resurs som vi kan tillgodogöra oss, och det är frukten av vårt arbete. Inget annat kan vi tillskansa oss utan att tära på någon eller något annat.

Ur det perspektivet så finns det bara en enda resurs som kan göra ett land rikt och det är människor.

Likväl så pratas det mycket om idag att vi inte har råd med än det ena än det andra.

Vi har inte råd med en mänsklig vård av de gamla vars arbete en gång skapade oss de förutsättningar vi har i dag. Detta trots att det finns många arbetslösa (outnyttjade resurser) som skulle kunna bidraga med sitt arbete och göra vården bättre samtidigt som det skulle göra landet rikare.

Vi har inte råd att ta emot flyktingar, trots att fler människor i landet är det enda som kan bidra till att göra landet rikare.

Vi har inte råd att gå i pension medan vi fortfarande i någon mån kan njuta av ålderns höst, i stället ska vi gå kvar på de jobb som finns samtidigt som ungdomarna går arbetslösa. Blir inte summan ekonomiskt den samma oavsett vem som arbetar? det är ju lika stor resurs som vi tillgodogör oss!

Vi har inte råd att ta hand om våra sjuka så att de en dag åter igen kan bidraga till våra gemensamma resurser, i stället tvingar vi dem att gång på gång återuppta arbetet innan de är återställda, tills vi sugit ut sista droppen, och källan har sinat för gott, och detta trots alla outnyttjade resurser (arbetslösa) som skulle kunna få bidraga med sitt arbete i väntan på tillfrisknandet. Summan på pluskontot blir ju den samma, samtidigt som en resurs inte förstörs.

Vi har inte råd med tillräckligt med personal i skolan för att våra barn ska kunna förädla den resurs som de är, i stället försöker vi "piska" kunskapen i dem med ständiga prov och tester, allt medans det finns massor med nysvenska akademiker som utför ett underkvalificerat arbete om de ens har något.

Vi måste sluta se pengar som en egen storhet med ett eget inneboende värde och i stället värdera den resurs som varje människa är.

Skördetid

Jag ser det i mängder, Livets Överflöd!

Skogen är full av Blåbär, smultron och då och då kan man hitta några kantareller. Snart är hallonen också mogna. Också läkeörter finns det att skörda. Och allt detta utan att ens leta medvetet.

I år är ett bra blåbärsår, åtminstone i södra Götaland. Riklig blomning utan frost och inte allt för torrt, resultatet syns nu.

När jag ser allt skogens överflöd så får det mig att än mer längta efter det enkla livet. Hur skulle det vara att leva som samlare/odlare? Om jag verkligen gick in för det, la tiden och lärde mig vad jag ska plocka, när jag ska plocka det och var. Hur långt skulle jag klara mig? Just denna tiden skulle jag lätt kunna livnära mig på bär och svamp, utan tvekan, men det kommer ju en vinter sen.

Bären går att lägga in och frysa, likaså kan jag frysa eller torka svampen. Så småningom kommer hasselnötterna att mogna (det är dock olagligt att plocka hasselnötter utan markägarens tillstånd), det skulle bli ett bra tillskott till mitt skafferi.

Säkert finns det också mycket annat att plocka som kan tillgodose mitt näringsbehov om jag bara har kunskapen, rötter, blad och gröna växter. Så klart skulle jag kunna dryga ut kosten med fiske och jakt om det legat för mig. Jakt och fiske ingår så klart inte i allemansrätten och inte heller rötter från levande växter (Vad allemansrätten omfattar är örter, bär, svamp och döda växtdelar på marken, där går gränsen), men det finns ställen där fisket är fritt, och säkert skulle jag kunna hitta någonstans att plocka nötter och rötter med markägarens tillstånd.

Med egna odlingar i mindre omfattning skulle jag utan tvekan kunna tillgodose de flesta av mina behov. Dessutom så skulle jag ha kontroll på vad jag stoppar i mig, jag skulle veta att det inte innehöll okända gifter eller liknande.

Säkert skulle jag behöva massor med tid för mitt näringssök och mina odlingar, särskilt i början innan jag har lärt mig, men jag undrar om jag inte i det långa loppet skulle kunna klara mig på mindre tid än den tid jag idag använder till lönearbete för att införskaffa medel till mat.

"Man blir inte rik på stora inkomster utan på låga kostnader" är ett talesätt som jag ger helt rätt. Att odla och samla sin egen mat är helt klart fullt möjligt, men det kräver tid, om än troligen mindre än den tid det kräver att jobba ihop pengar till mat. Men de störst kostnaderna i de flesta hushåll är boendet och energin, så att skaffa ett billigt boende har för mig hög prioritet, med det så skulle jag bli fri att sänka de flesta andra kostnaderna, samt minska tiden som jag behöver lönearbeta rejält.

Den felande länken (Jord, Arbete, Kapital del 2)

 Tidigare publicerad på Det Enkla Livet den 7 augusti 2012

För någon vecka sedan skulle jag berätta en vacker historia, men det blev en annan betydligt sorgligare historia.

Kanske var det denna historien jag ville berätta....

Tänk dig en begränsad värld i form av en by där alla yrkeskategorier finns, där finns snickare, skogshuggare, flyttkarlar, frisörer, jordbrukare, osv. Byn har tillgång till en viss areal jord, det är det kapital som Livet tillhandahåller oss alla gemensamt, ingen i byn kan äga denna jord utan den är allas (nu levande och kommande generationers) gemensamma Livskapital. Så måste det vara för man kan inte köpa något av Livet.

Livet tillhandahåller åt oss kapital i form av jord och energi i form av Livskraft som ytterst kommer från solen som driver vindar, regn och fotosyntesen, samtidigt som den värmer oss. Ingen i byn kan säga att den äger solen, det är allas gemensamma resurs, som bedriver sitt arbete med jorden, idag och i framtiden.

Jorden och  solen är inte enbart en resurs åt oss att utnyttja, det är även en resurs som vi måste ta ansvar för.

Låt oss stoppa där

"Livet tillhandahåller åt oss alla gemensamt kapital i form av jord och energi i form av Livskraft"
Men utöver detta så tillhandahåller Livet oss kunskap, kreativitet och arbetsglädje, i form av snickare, skogshuggare, flyttkarlar, frisörer, jordbrukare osv.

Vi har alltså alla gemensamt försetts med 3 resurser: Jord, Livskraft och Varandra, och allt som har sitt ursprung i dessa 3 är vår gemensamma rättighet, och vårt gemensamma ansvar. Vi har allt vad vi behöver!

I den förra berättelsen skapade byinvånarna pengar, vilket visade sig vara ett misstag. I denna berättelsen kommer de inte att göra om samma misstag.

Om vi har allt vi behöver och inga pengar fanns, vad skulle du göra då? Skulle du arbeta? Ja det tror jag att du skulle men kanske inte lika mycket och kanske inte med samma saker som nu, kanske skulle du göra flera olika saker i stället för att göra det samma från morgon till kväll år ut och år in. Troligen skulle du göra det, men du skulle arbeta för att du tyckte det var roligt och med det som du ville jobba med, kanske skulle du rentav jobba för glädjen att göra något för någon annan. Låt oss säga att du älskar att klippa hår och skapa vackra, kreativa frisyrer. Du skulle förmodligen vara väldigt duktig som frisör eftersom det var vad du älskade att göra. Förmodligen skulle de andra byborna ganska ofta komma till dig och be dig klippa dem, och du skulle med glädje göra det, kanske inte just nu, men nästa gång du ville klippa hår skulle du välkomna den granne som bett dig klippa sitt hår.

Kanske skulle du klippa väldigt mycket hår, så pass mycket så att du inte hann att odla din egen mat, fast troligen skulle du odla något bara för att du tyckte att det var kul, kanske skulle du t ex odla dill och andra kryddörter, då skulle du när sommaren kom längta efter färska potatis till din dill, och ganska säkert skulle det finnas någon annan i byn som tyckte om att odla rotsaker och odlade mer än han behövde själv. Då skulle du gå till honom och be om potatis, och han skulle med glädje ge dig potatis.

Kanske skulle du i stället vänta till lördagen då alla samlas på torget med det överflöd som deras passion (det som i dag kallas arbete) har genererat. Där skulle du ställa dig på en upphöjning för ändamålet och ropa till de andra "Finns det någon som har potatis?" och troligtvis skulle det finnas någon med extra potatis, i annat fall så skulle någon säga "Just nu har jag inga potatis med nästa vecka får du gärna.

Någon annan skulle ställa sig upp på upphöjningen och säga "Jag gick ut i skogen och fällde ett träd, som jag sedan kapade och klöv ved av, finns det någon som behöver ved så har jag det här"

En man längtade efter att ha stora fester med musik och dans, han gick fram till upphöjningen och ropade "Jag skulle vilja bjuda er alla på dans finns det någon som vill hjälpa mig att bygga till mitt hus med en stor sal där jag kan ordna dans varannan månad?" Någon skulle fråga vad han skulle ha salen till mellan danserna, ska den stå tom så tycker jag att det verkar vara ett onödigt slöseri på timmer. Kan vi inte bygga ett hus med en stor sal här vid torget så kan vi byta våra varor där när det regnar och vi kan ha våra byamöten där på vintrarna samtidigt som du kan ordna dans där varannan månad, Vi skulle också kunna använda den till skola för våra barn och annat.

Kanske skulle någon som älskade att skapa saker av metall uppfinna en ny spis som gjorde uppvärmningen av husen och matlagningen lättare, Hon skulle ställa sig på torget och bertätta om sin nya uppfinning och erbjuda sig att göra spisar till alla som ville ha.

Ibland skulle du komma till torget och be om spenat eller något annat som ingen hade, då skulle någon berätta att hon hade rödbetsblast som du kunde få att koka i stället... eller någon skulle tala om att kusinen i grannbyn odlar spenat... eller skulle någon tala om att det borta i skogsbrynet växte massor med målla som ger den godaste spenat...

Visst låter det som en bättre berättelse än den vi alla tillsammans berättar om pengar!

Läs och signera The Free World Charter! om du instämmer

Ta gärna och titta på hela denna filmen någon gång när du har tid, eller bara början just nu =))

"Skapa" det du vill ha...

Jag skrev i går om att inte förbruka mer än vi behöver, och att jag ville flytta ut i skogen... tydligen får jag sällskap där för det var större intresse för detta blogginlägget än för något jag skrivit på mycket länge. =))

Annars möter jag ibland när jag talar om att ta vara på våra resurser, inte leva över våra tillgångar och liknande, föraktfulla kommentarer om brist- eller fattigdoms-tänk. "Bort detta!"

För idag ska man skapa det man vill ha i livet med hjälp av "attraktionslagen". Man gör attraktionstavlor och man affirmerar en ny man eller kvinna, och nåde den som tänker brist, för då attraherar man just brist!

Och att attraktionslagen fungerar är jag helt övertygad om, men det är just frågan om att attrahera något som redan finns inte om att skapa något ur intet. Vad jag upplever är att det väldigt ofta handlar om att attrahera lyx och flärd utan hänsyn till verkligheten, som faktiskt innefattar andra naturlagar än attraktionslagen också.

Måhända har min mormors fattiga torparbakgrund gått i arv, men någonstans ifrån har jag nog (om jag får säga det själv) också ärvt sunt förnuft. Kanske är det min uppväxt på ett lantbruk där man levde nära VERKLIGHETEN och där man i mångt och mycket klarade sig på det som fanns att tillgå på gården som gör sig gällande.

Det handlar inte om bristtänk, det handlar om att ingenting kommer ur intet, lever vi över våra tillgångar så tar vi resurser från någon annan, det är bara så. Vår jord är begränsad, och obegränsad tillväxt i en begränsad värld är en omöjlighet oavsett attraktionslagen. Om äpplena från Chile kostar mindre än de Svenska äpplena trots att de fraktats över halva jordklotet beror det inte på att de förbrukar mindre resurser, det beror inte heller på att de svenska äppleodlarna tar ett överpris för sina äpplen. snarare beror det på att någon annan betalar priset för både odling, och transporten hit. Endera är det underbetald arbetskraft i Chile, eller är det miljöförstörande kemikalie-odling som står för kostnaderna, eller bådadera. Vi lever på chilenarnas och naturens bekostnad när vi äter de äpplena. Så är det bara. Inget skapas ur intet. Ingen kan få mig att tro att chilenska äpplen förbrukar mindre resurser än äpplena som odlas i Kivik som ligger en knapp timme härifrån.

Attraktionslagen fungerar på gott och ont, men liksom allt annat så måste den användas med sunt förnuft och hänsyn till allt annat levande. Om jag attraherar pengar så kanske jag känner mig trygg för stunden, tills pengarna tar slut. Attraherar jag min ideala partner, så kanske jag blir lycklig, tills jag upptäcker att min lycka inte kan vara avhängig någon annan.

I stället för att använda attraktionslagen till att dra till mig pengar, resor, saker och vänner, så använder jag den för att attrahera det jag vill känna. Tryggheten bor inte utanför oss i något vi kan äga, den enda sanna tryggheten måste vi finna i oss själva. Genom att finna tillit till att Livet alltid ger mig vad jag behöver så känner jag mig trygg, och därmed attraherar jag mera trygghet. Rikedomen står inte att finna i ett ha mycket och dyra saker eller att resa långt bort på semester två gånger om året, rikedomen finner jag i att ha en underbar son som är trygg i sig själv, jag har mängder med fantastiska vänner som finns för mig, jag har mat på bordet, jag har hälsan och finner glädje i Livet nästan varje dag. Det får mig att känna mig rik och därmed attraherar jag mera rikedom, om än den kanske inte består i gods eller guld. Lycka går inte att köpa på ett shoppingcenter eller på en resebyrå, den går inte heller att finna på en dejtingsida eller på krogen. Lyckan är ett val, jag väljer att vara lycklig för allt det fina som omger mig, naturen, vännerna, sonen, rikedomen och tryggheten osv. och därmed attraherar jag mera Lycka.

Inget av det vi vill ha bor utanför oss, vi kan inte attrahera något utanför oss för att skapa något inom oss!

Jag tänker på en tv-serie eller film som gick på tv när jag var barn. "Pojken med Guldbyxorna". Där vi får följa pojken Mats och hans äventyr tillsammans med fadern efter att Mats en dag hittat ett par byxor på vinden, byxor som skänker dem oanade rikedomar. Mats behöver bara stoppa ned handen i byxfickan så kan han fiska upp sedel efter sedel så länge han orkar hålla på.
Till en början tillfredsställer de båda enbart sina egna fattiga önskningr, men efter hand tar Mats förstånd och idealism överhand och de två startar tillsammans firman Nilsson International. Största problemet i början är att oförmärkt kunna växla in alla småsedlar i större valörer. Efter hand står det också klart att deras penninginnehav och donationer på något mystiskt sätt hänger samman med att pengar försvinner från bankvalv och värdetransporter. Snart innehåller tidningar och radionyheter inslag kring myndigheternas strävan att avslöja "mannen utan fingeravtryck".

Vad jag behöver

Det finns en enda art på jorden som använder mer resurser än den behöver.

Jorden, nej förresten Livet, är ett självreglerande system, där allting ständigt strävar efter balans. Minskar födan åt en art så minskar arten, och därmed de som i sin tur lever på den arten. Ökar födan som en annan art tillgodogör sig så ökar den arten, eller så blir det utrymme för en annan art, och de som lever av de arterna ökar i sin tur. Det är ett system som ständigt pendlar från ena sidan till den andra, stor population - liten population. Men väldigt sällan tar någon art slut helt, det sker nästan enbart när livsbetingelserna förändras drastiskt, klimatet blir annorlunda, stora naturkatastrofer och sådant.

Det finns en enda art som satt denna finstämda mekanik ur spel. Denna enda art förbrukar mer än den behöver av resurserna. Denna art förändrar livsbetingelserna drastiskt för alla levande varelser på denna jord... utan undantag.

Arten är människan. Homo Sapiens!

Jag skrev att vi satt mekaniken ur spel, men det har vi inte, mekaniken fungerar fortfarande även om vi tänjer dess gränser till det yttersta. Den mekaniken går nämligen inte att sätta ur spel. Men vi förbrukar mer resurser än vi behöver och vi förändrar livsbetingelserna för alla levande varelser på jorden.

Det finns andra existenser som är delaktiga i stora obalanser. Fjällämlarna är ett exempel. Med jämna mellanrum så blir deras betingelser alldeles otroligt gynnsamma, deras föda ökar och de som äter lämlar minskar samtidigt. Lämmelpopulationen exploderar, med följden att majoriteten av dem så småningom går under. Vad som hänt är att lämlarna på sitt bakvända sätt har återställt balansen, och det tar flera år innan de åter igen blir för många. Ett annat exempel är cancercellen som delar sig okontrollerat i vår kropp, det fungerar en tid men så småningom så blir den "värdindividens" och därmed sin egen undergång, och balansen är återställd.

Vi förbrukar mer resurser än vi behöver och vi rubbar livsbetingelserna drastiskt. Och vi gör det allihopa i "den rika världen" nästan utan undantag. Visst det finns människor som bor trångt i en skruttig lägenhet och som bara precis har mat för dagen. De flesta av oss tycker ju faktiskt att vi inte har mer än vi behöver, och det är kanske sant också. Men lika fullt förbrukar vi indirekt mer än vi behöver, vi är nämligen innlemmade i ett system där allt vi köper (för att sedan bruka) bidrar till överkonsumtionen. När vi betalar hyran, när vi köper en liter mjölk eller en rulle toapapper (saker som vi absolut behöver) då är en stor del (ca 70-80%) av det vi betalar ränta som i slutänden går till överkonsumtion någon annan stans.

Om vi inte slutar med detta så kommer så småningom mekaniken att återställa balansen, genom att på ett eller annat sätt decimera människorna (och förmodligen många andra arter samtidigt) likt lämlarna.

Vad behöver vi egentligen?

Vi har fysiska behov, vi behöver mat och skydd för väder och vind, men vi behöver inte jordgubbar som fraktats från Kanarieöarna eller kött från Argentina eller Nya Zeeland och vi behöver inte 100-tals kvadratmeter och inglasade uterum i varje villa.

Vi har behov av trygghet, vilket katastrofalt motverkas av denna överkonsumtion som innebär att vi måste konkurrera och i värsta fall slåss om resurserna. "Den enes bröd den andres död" Vi lever på andras bekostnad, när det som fört mänskligheten dit vi är idag är samarbete, så gör vi precis tvärtom, vi kämpar mot varandra och det skapar en otrygg värld.

Vi har behov av gemenskap med andra människor, och det gynnas i vårt moderna samhälle där vi kan umgås och lära känna varandra online och utan svårighet kan resa till andra sidan Atlanten. men frågan är har vi tid att umgås i vårt jagande för att överkonsumera direkt eller indirekt? har vi tid med gemenskap eller har vi alltför bråttom att umgås med fler och fler?

Vi har behov av en identitet, av att veta vem vi är, men gynnas detta av att vi hela tiden förknippar oss med det vi gör och det vi äger? Kanske vore det bättre att vi slutade tävla efter en nyare bil, ett bättre jobb, dyrare semesterresor och i stället reste lite mer in i oss själva för det är där vi kan finna vem vi är. Inte i en slankare kropp, bättre betyg, eller större villa. Frågan är om vi hinner se oss själva eller om vi i stället när den vi är ropar efter att bli sedd dämpar rösten med antidepressiva eller ännu ett par skor.

Vi behöver förverkliga oss själva, men gör vi det genom att skaffa ett bättre jobb och tjäna mer pengar? eller är det inte just förknippat med att just tillåta oss att Vara Den Vi ÄR! Och är den vi är den som springer efter mer eller för att överhuvudtaget överleva dagen?

Men hur kommer vi loss ur ekorrhjulet?

Kanske kan vi det inte helt och hållet, men jag vet i a f min väg ut ur det. Jag behöver inte mitt hus som är alltför stort för mig att orka sköta (78 m² ) Vad jag behöver är ett enkelt boende i skogen. Kanske kan jag hitta en billig tomt med ett litet hus. Om jag har lite eller inget lån så kommer jag att ha tid att fixa till huset själv, för några tusenlappar kan jag köpa solceller så att jag kan göra min egen el till matlagning, kyl, dator (för dator behöver jag för att skriva och av sociala skäl) och vattenpump. Värmen kan jag ordna med en kamin eller vedspis. Mat kan jag antingen odla själv eller köpa närproducerat, kanske av traktens lantbrukare.

Så skönt det känns att tänka i de här banorna, jag blir lugn av det. Easy, Slow Living är verkligen något som jag skulle må bra av. Det enda jag egentligen behöver är en tomt, vatten, ved, solsken och då och då några resor (gärna med buss eller tåg) till mina vänner.

Jag förväntar mig inte på något vis att alla ska leva så här, var och en måste hitta sitt sätt att må bra. Sedan kommer det att gå som det går med världen och mänskligheten. Jag skulle tycka det var kul om vi överlevde =))