Misströstan (7 mynt)

Misströstan, att ge upp, att inte finna någon väg, att sluta kämpa.

Ibland är faktiskt Misströstan den ända väg som finns kvar, för det kan vara en väg.

Många av oss har fått med oss i Livet att vi ska vara "duktiga" och prestera, vi biter ihop och försöker finna en väg, Allt ska vi klara av och vi ska klara det själv. När vi är problemlösare som klarar allt så hopar sig för eller senare problemen. Det är som om vi ber om större och större problem att tampas med. Vi blir allt duktigare på att lösa dem och Livet blir en kamp. En kamp mot problemen, en kamp mot oss själva, en kamp mot själva Livet.

Livet är ingen kamp, Livet är ett flöde som vi kan följa med eller kämpa emot. Vi tror att vi kan styra Livet, vi tror att vi vet vart vi ska, vi sätter upp mål och tar oss dit till varje pris. Men när Livet blir en kamp, då kämpar vi mot flödet i Livet.

När Livet blir oss övermäktigt, när alla vägar är uttömda,  då finns det bara en enda väg ut, att ge upp, att erkänna att det här fixar jag inte, och lämna över till Livet.

7 mynt uppmanar oss att ge upp kampen, att be om hjälp, av vänner, av Livet självt.

"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden."
 
Baksidan av Misströstan varnar oss för att ge upp också Tilliten till Livet, då landar vi i total uppgivenhet och ingen väg leder ut.

Klicka på bilden för att dra
dina egna tarotkort!

Svek

När vi är sanna mot oss själva är praktiskt taget Allt möjligt, men är vi det inte så riskerar vi att göra oss illa.

Men det är inte så lätt att vara sann mot sig själv. Gång på gång sviker jag mig själv, trots att jag vet att jag inte kan vara någon annan än den jag Är.

I många år har jag tränat mig på att känna igen min autentiska vilja, på att höra Självets autentiska röst, och likväl sviker jag mig själv.

Det är kanske inte så konstigt för tiden som jag direkt eller indirekt låtit mig styras utifrån är många gånger längre. Jag har övat på det så mycket mer.

Jag har kämpat för att vara duktig och få bekräftelse, likväl har jag inte trott på berömmet när jag fått det, för innerst inne har jag vetat att det inte varit Jag, det har bara varit ett spel.

Jag har gått mot mig själv och låtsats vara en annan än den jag är för att bli älskad, men jag har inte kunnat ta emot kärleken för det har inte varit mitt sanna Jag som blivit älskat.

Jag har lyssnat på intellektet och varit den jag tänkt att jag ska vara, men innerst inne har jag vetat att det varit en fejk, för det var inte mitt sanna Jag.

Jag har trotsat för att inte förlora mig själv, men inte heller då har jag varit mitt Själv.

Av rädsla att bli avvisad har jag anpassat mig mot min autentiska vilja, men jag har avvisat mitt Själv.

Jag har inte värderat mitt Själv, och därför inte kunnat känna mig Värdefull.

Hur duktig jag än varit, hur mycket bekräftelse jag än fått, hur Älskad jag än blivit, hur mycket uppmärksamhet jag än fått, så har ändå Självkänslan och Egenvärdet brustit, för det har inte varit Jag, jag har svikit mitt Själv.

Man kan inte vara alla till lags, men man kan vara sitt Själv till lags. När vi låter oss styras inifrån blir vi trygga och känner oss starka,

...och allt blir möjligt!

Offer för min barndom - Så länge jag väljer det

Periodvis har jag svårt att ta hand om vardagen, mitt hem och alla "måsten", jag ägnar mig åt alla möjliga flyktbeteenden. Svårast av allt är att få till det med städningen. Det är ofta först "i sista stund" (t ex när jag vill få en besökare att känna sig välkommen) som jag lyckas ta mig för att städa.

Jag har skyllt detta motstånd på min barndom. Jag upplevde mig inte som Älskad av min mor, berättar jag. Det fanns ingen närhet på något plan i mitt hem. Den enda bekräftelse som stod till buds var när jag var duktig och presterade. Mor såg bara fel och brister i det jag gjorde. När jag skulle städa tjatade hon på mig, tills jag "i sista stund" gjorde en lite slarvig städning, och då fick jag bara höra vad som inte var bra. Resultatet var att jag fick mer uppmärksamhet (negativ uppmärksamhet är bättre än ingen uppmärksamhet) ju längre jag väntade att städa, och när jag väl gjorde det blev det ju ändå bara negativ uppmärksamhet.

Berättelserna är många och jag har trott på dem, tills  idag. Denna tro har haft många negativa effekter, det är t ex svårt att Älska mig själv fullt ut när barnet i mig inte känner sig Älskat. Just nu har motståndet varit värre än någonsin, och jag kände att det var dags att göra något åt det. Min äldsta vän, som varit med mig sedan jag var 7 år hjälpte mig att se från andra perspektiv.

Mycket i mina berättelser är sant, men det är inte hela sanningen. Jag har använt de här berättelserna som en ursäkt för att slippa möta mig själv, gjort mig till ett offer för min barndom.

Min mor var naturligtvis ett "barn av sin tid", På 60-talet började samhället på allvar lägga sig i hur man uppfostrade barnen, med mödravård, Alva och Gunnar Myrdal och frågeprogram på radion mm. Man fick bland annat lära sig att man inte skulle "klema bort" barnen, skrek de så skulle man inte ta upp dem, mat skulle de ha på bestämda tider, där var det minsann inte frågan om några curling-föräldrar. Få är de 60-tals barn som fått uppleva en massa kramar. Vad den tidens föräldrar däremot gjorde var att man stöttade sina barn i vårt växande. Man hjälpte oss igång och lämnade oss sedan att klara oss själva.

När jag börjar titta runt mina berättelser så ser jag andra minnen. Jag minns hur min mor köpte mängder med väv och garn till korsstygnsbrodderier till mig. Hon gjorde en koja till mig av en trappstege i trädgården. Vi gjorde julbonader tillsammans med vaxkrita på lakans väv som vi sedan stök in i tyget. Jag minns hur vi gick på skogspromenad med lillasyster i vagnen och plockade blommor, blåbär eller mossa. En jul gjorde vi en julkrubba med nackarna av morötter och rödbetor som fick växa upp till små träd och buskar. Och mor log. Hon tyckte om att pyssla med oss barn, detta var ett av hennes Kärleksspråk, Kreativt skapande tillsammans. En annan gång la hon timmar på att varpa en bandväv, så jag skulle ha något att göra, hon snickrade påtbrädor, och lärde mig sy med symaskinen. Jag minns söndagsskole-utflykter med mor. Hur hon satt bredvid mig när jag vaknade efter att ha opererat bort polyperna, då fick jag två böcker: Bamses skola, om räkning och färger. Långt upp i tonåren så skjutsade hon mig när jag skulle någonstans, eller hämtade mig mitt i natten. I fotoalbumen finns bilder på oss barn när vi leker, varför tog hon dom? om inte för att hon tyckte om oss och tyckte om att se oss leka. Bilderna blir fler och fler, bilder av hennes glada ögon när hon gör olika saker med oss. Nog var jag Älskad!

Nu vet jag! Nu kan jag ge den lille pojken i mig kramarna som han inte fick, och han behöver inte längre fly från städningen för att bli sedd. Nu kan jag städa för att  jag vill och för min egen skull.

Och självfallet är allt som jag upplevde i barndomen en gåva, både "bra" och "dåligt". Det har gjort mig till den jag är!