Processen

Kanske är den här snabbkursen hos Livet över nu, kanske finns det en och annan rest som måste gås igenom, det återstår att se, men jag känner att det är dags för en summering.

Detta att jag blir handlingsförlamad och tror att jag inte kan göra någonting när jag hamnar i en sådan här "Livskris" är både en black om foten, och en stor gåva. För det innebär att jag stannar i det som är, grubblar, känner, skriver, pratar av mig med Vänner... helt enkelt ältar på alla vis, och det innebär att jag får möta mig själv och mina känslor.

Jag fascineras och vördar hur oerhört välregisserat Livet leder oss och ger oss precis vad vi behöver, var det hela började det vet jag inte, kanske har jag hela livet varit på väg hit (liksom jag hela tiden är på väg till en massa andra möten och kriser), jag tror det.

Men jag väljer att börja där jag satte mig ner och skrev första texten:

Hela resan har jag haft två Kärlekar, ingendera vill jag vara utan och jag är helt övertygad om att båda är menade för mig: Inte kan Livet väl spela mig ett sådant spratt

Jag skriver och skriver, delar en status "Ledsen :-(" och Älsklingen med flera tror att jag vill bli sedd och tröstad, men det jag gör är att bekräfta för min Ledsnad att den får finnas, att den är OK. Det är min väg att hantera känslor. Inget jag skriver publiceras ännu på flera dagar, men jag skriver till Älsklingen och till mina närmsta Vänner och speglar mig i dem ser tydligare både mig själv och situationen, och når mina Känslor: Mina ord

I grunden Vet jag att allt som sker är bra, i ett samtal med Vännen Sanna inspireras jag till denna text och Vilar i Tilliten, Just nu kanske den inte är det jag bäst behöver för att möta det jag ska möta i mig, det kan både vara en flykt och en vila: Livet målar

Tack vare en del missförstånd och rena gissningar så börjar jag nå min ilska, jag tycker att hon gjort fel och borde agerat annorlunda, jag ser även att jag har del i det hela, i Själva verket så är inte beskrivningen korrekt, det var inte hon som hoppade över stängslet även om hon kanske nafsade efter gräset på utsidan, det var jag som knuffade henne. Men jag behövde komma till Ilskan: Gräset är inte grönare på andra sidan

Jag ser hur hur Outstanding Underbar vår relation varit, och är Tacksam, Vilar i Tilliten en stund igen: Vad mer är möjligt

Här kan det vara på sin plats med en liten återblick från det fina vi haft och som jag är Fantastiskt *tårögt* Tacksam för oavsett vad som sker:

Från den första förälskelsen: Jag tycker om all den plats du tar upp
och: Den strålande Stjärna Du Är

Vi delade upplevelser som vi båda gillar: Utesittning

Jag Upplever den förutbestämda Storheten i vårt möte, Hur vi är en del av en plan: I begynnelsen var ordet "Kärlek"

Vår Kärlek är Outstanding: Bara vilja varandra väl

Vår Kärlek läker gamla mönster i mig: Byte av fokus

Under hela vår tid tillsammans har hon varit Fantastisk på att dela min Dröm, medan jag blivit allt sämre på att dela hennes Drömmar och Liv *gråter*: Det enkla Livet

Slut på resumen

Jag upplever Älsklingen som oärlig och förlorar Respekten för henne, vilket ger mig "tillfälle" att bryta: Otrohet 

Jag börjar se att det finns delar som jag varit rädd för hos Älsklingen: Den stora utmaningen

Jag förstår vad jag har förlorat och känner hopplöshet inför möjligheten att återfinna det, samtidigt är jag väldigt dömande mot allt och alla: Ska du finna en måste du möta tusen, åter tusen

Jag vill inte ge upp och ber henne om det som vi egentligen skulle gjort från början eller rent av innan detta hände: På nätterna drömmer jag

Jag släpper taget om Trollstorp och låter det vila, jag ser vad som är viktigast just nu: Ett Kärleksbrev - Kärlek på riktigt

Känner mig bortvald och får möta gammal sorg: Nu får jag möta mig själv

Mina nakna sår får gamarna att börja flockas, de som lever på andras olycka, på att trösta och tycka synd om andra: Detta föranleder en text om energitransaktioner: Gamar

Återigen så vilar jag i den Förståelse, Tacksamhet och Tillit som alltid finns där i bakgrunden: Jag skulle kunna hata

Jag inser hur Magiskt välregiserat detta är och fylls av Vördnad, Tacksamhet och Tillit till Livet: Tryggt vilar jag i Livets famn

Under ett Random möte börjar jag se ett av mina gamla mönster som skapats för att hålla avståndet: Hit men inte längre

Jag saknar och sörjer vardagsKärleken: Tomhet

Mera sorg och uppgivenhet: Framtiden

Återigen regiserar Livet på bästa sätt, De firar hennes födelsedag och lägger ut en massa bilder från sin lycka på "Mina" platser. Det hjälper mig att vara i min Ilska: Adrenalin

Ilskan drabbar även Älsklingen, jag tror mig veta vad hon behöver göra och försöker kontrollera henne: Sann

Fortfarande skyller jag vår separation mest på henne och försöker förstå varför hon agerat som hon gjort: Abstinens

Åter i Tillit, om livskrisernas Gåva: Katastrofer

Jag avvisar Älsklingens spontana Kärlek under förevändning att det stör min sorgeprocess och ger henne en släng av min Ilska: Slutord

Jag inser att hon har läkt ett stort sår i mig och sörjer: Utan hopp

Insikterna börjar komma den ena efter den andra: Aldrig sörjt förut

Jag tycker det räcker nu, och försöker fly in i Tilliten: Nu tar jag paus

Första STORA insikten. Jag börjar förstå att jag för kanske första gången börjat knyta an till en annan människa, och vad det innebär: Om du inte fanns

Jag ser hur jag ibland brustit i respekten mot Älsklingen och släpper henne fri att gå Sin väg: Hur blir man vuxen

Jag försöker släppa taget samtidigt som jag försöker styra Älsklingen: Bara Väntaaaar

Försöker åter släppa: Det finns ingen Framtid

Andra STORA Insikten kommer, jag ser igenom mina mönster: Bakdörr
Ett beslut: All in

Var går mina gränser?: Öppna relationer

Jag har nått vändpunkten: Nu vänder det

Läkande sorg: Det är som om jag skriker

Ta hem: Nu ser jag klarare

Försöker kontrollera henne: Vem tror jag mig vara

Investeringar krävs: Att välja Kärlek.

Tar mig tillbaka till Livet och tilliten: Berättelser i mitt huvudMer sorg ska ut: Kramar mig själv
Våren i sin vackra skrud

Jag börjar släppa taget så smått: Första dagen

Först när jag släppt taget om henne, när framtiden kommer oavsett, då är jag redo att ha henne i mitt Liv igen, och hon släpper in mig: Nu börjar det

Nu bygger vi vidare på vår relation igen, denna gång är våra förutsättningar bättre än någonsin, Processen hjälpte mig att se massor i mig själv och hjälpte mig att gå vidare i en fördjupad relation, något som troligen inte varitr möjligt om inte detta hänt. Jag behövde tappa Tilliten (även om den Alltid finns där i botten) för att möta dessa gamla instängda Känslor och mönster, men nu är jag tillbaka i Tilliten och Livet går vidare, säkert kommer det att komma mer ut av detta, men Allt som sker är Gott, Allt som sker är en Gåva, Oavsett vad.

Och den största Gåvan är min Älskling och vår Kärlek

Att välja Kärlek

Jag föddes hit, ett självmedvetande skapades,ett Ego, jag gick igenom trauman och fick sår.

Egot behövdes för att jag skulle kunna Uppleva, för att det "utanför" skulle kunna relateras till något, för att jag skulle kunna Känna.

Såren gjorde ont, så jag skapade mönster och strategier för att undvika dem, detta i sig skapade nya sår, och nya strategier.

Jag var väldigt mycket mina strategier och mönster, på så sätt kunde jag hålla den mesta smärtan borta.

Jag lärde mig att kontrollera mina tankar, för tankar är skapande, och ett val. Ett okontrollerat sinne kommer hela tiden att styras av våra rädslor, och skapa mer av det vi är rädda för. Jag valde att Älska mig själv, jag valde att Fascineras och Förundras av Livet. Sådant som födde "vackra, behagliga" Känslor utan att jag behövde investera eller riskera något.

Jag lärde mig att "Allt är Kärlek" och valde att se det så, naturligtvis mötte jag mer av det, och det var trevligt och behagligt. Jag fick och har många Fantastiska Vänner som jag Älskar, Jag Älskar Livet, Jag mår Bra.

Men även om jag Älskar många människor sas "på riktigt" Jag Känner verkligen Kärlek till dem, det Känns 100% Ärligt när jag säger "Jag Älskar dig!" Så finns det väldigt få människor som jag verkligen skulle sörja och Förtvivlas om jag miste dem. I ett fåtal fall så skulle jag nog gråta och sakna lite, men inte mer än ungefär  ett par dagar, Det skulle vara tråkigt helt enkelt. Men det är ju en del av Livet, Vänner kommer och går, alla måste vandra sin väg. Vi var helt enkelt färdiga med vandra. Och själva Döden är ju en del av Livet.

Inte ens när jag förlorade en partner sörjde jag, för jag hade inte investerat något, min sårbarhet låg instängd där djupt under mina mönster, strategier och kontrollerade tankar.

Visst mådde jag före det mesta ganska bra, jag upplevde mycket "kärlek", glädje och tacksamhet, för jag valde hela tiden nya vänner, nya upplevelser som kunde ge mig det. Men emellanåt fanns det inte något sådant som kunde uppta min tid och mina tankar och då var det ganska trist och tomt. t o m när jag fann de lyckliga stunderna så kändes det lite tomt, något fattades.

Så lärde jag mig att möta mina rädslor, jag blev vän med Rädslan. Jag lärde mig att Känna alla Känslor även Sorgen, Smärtan och Ilskan. Ja det blev lite bättre, jag Kände mig mera Levande, Kärleken, Glädjen och Lyckan kändes mer, Även mycket sorg och smärta var ok...

Jag kände också mera Sorg och Förtvivlan när jag förlorade en partner och när min far dog. Men jag var ändå väldigt förstående, "Alla måste ju som sagt vandra sin väg", och "Vänner kommer ju och går" och går vidare när vi är färdiga med varandra, så även Partners, Och "Döden är ju en del av Livet"

Men fortfarande var det ganska trist mellan kickarna. Något fattades.

Måhända kan man säga att jag inte hade så mycket Ego... och det vet ju alla att det är bra. Trots allt så fick jag ju Uppleva mycket Ljus och Kärlek, och jag har många Underbara Vänner som jag Älskar. Många som är Viktiga för mig.

Men det är inte sant, för långt där nere under mina mönster, strategier och kontrollerade tankar ligger mitt Ego instängt och gråter över all gammal smärta.

Jag tror att om jag vill Uppleva Verklig Kärlek, inte bara "ljus och kärlek" med små bokstäver, då måste jag också investera min Sårbarhet, då måste jag öppna upp mitt Hjärta och släppa in någon där, men då kommer också den gamla smärtan ut. Då måste jag Uppleva att det finns någon/några som jag inte Vill vara utan (även om jag vet att jag skulle klara det). Då måste jag också vara beredd att väva samman våra Liv, att Drömma tillsammans. Och att Sörja Förtvivlat om jag skulle mista denna.

Då Väljer jag Kärlek på riktigt inte bara orden på ytan.

Vapenvila (4 svärd)

Att lägga ner vapnen och ge upp striden men inte oss själva, att införa en vapenvila och sluta fäktas mot oss själva och världen. Livet är inte en kamp om vi inte väljer att göra en kamp av det. Visserligen kan det ibland kännas som om hela livet kämpar mot oss, visserligen kan vi ibland uppleva att vi omges av fiender som försöker att få oss på knä, men det krävs två för en fight, och den delen vi kan påverka är oss själva. Den kamp vi upplever är vårt eget motstånd mot Livet, och Livets flöde kan vi aldrig besegra, att försöka blir att likt Don Quijote slåss mot väderkvarnarna. Och den dagen vi slutar slåss mot väderkvarnarna då har heller inte väderkvarnarna någon att slåss med.

Livet vill oss bara väl, vi är ju själva en del av Livet. När vi dömer andra och deras agerande då dömer vi oss själva, allt vi upplever är en spegling av oss själva, att kämpa mot det vi ser är lika effektivt som att slå sönder spegeln om vi inte tycker om bilden vi ser i den, vi blir inte vackrare för det, det enda som händer är att vi får svårare att se oss själva. Nyckelordet är Acceptans, med acceptansen slutar kampen.

När vi slutar slåss mot omvärlden innebär det också att vi får energi över för att gå in i oss själva. Där i vårt inre finner vi Friden snarare än kampen, där finner vi också Kraften att bygga något Konstruktivt snarare än att kämpa mot något destruktivt.

Baksidan av vapenvilan är att ge upp oss själva, att sluta kämpa innebär inte att vi slutar vara en individ med en egen vilja, att acceptera allt innebär inte att vi inte kan reagera på det vi upplever runt oss, att lägga ner vapnen innebär inte att vi ska sluta hävda vår integritet, och sätta gränser, gentemot övergrepp. Men det innebär att vi reagerar kreativt och konstruktivt, snarare än destruktivt. I stället för att ge något missförhållande fokus och därmed ge det energi så kan vi ta vårt ansvar och fokusera på och skapa ett bättre alternativ.

Klicka på bilden för att dra
dina egna tarotkort!

Vad är egot?

Tidigare publicerat den 25/10-10 på Sigges radioteater

Jag tror inte på egots död, liksom vi fått allt annat för ett syfte, så har också egot en funktion. Egot är för mig individuationen, utan egot kan inget upplevas, då är allt bara ett. Upplevelse kräver kontraster, och åtskillnad, mellan ljust och mörkt, varmt och kallt, glädje och sorg, du och jag.....

Om allt är Ett och Allt som finns, då finns ingen åtskillnad, ingen brist, inget misslyckande och..... ingen upplevelse.

Därför är också allt som finns det som inte finns. Om solen vore allt som fanns, hur skulle den då kunna uppleva ljuset! Ljus kräver mörker för att synas, för att kunna upplevas. Men mörker existerar inte egentligen, det är bara upplevelsen av brist på ljus, liksom kyla är upplevelsen av brist på värme. Inte heller existerar vi egentligen som individ, vi är bara upplevelsen av åtskillnad från Enheten. Är det detta egot är, upplevelsen av brist och åtskillnad som möjliggör alla upplevelser, även upplevelserna av Överflöd och Enhet.

Kanske är egot upplevelsen av det lilla självet, som möjliggör upplevelsen av det stora självet, det lilla självmedvetandet som möjliggör det stora självmedvetandet. Är det detta som är vår plats i skapelsen, sjävmedvetandet, som är medvetet om allt annat. Gräset finns för att föda djuren, insekterna för att föda fåglarna och andra djur. Allt är ett kretslopp, Liv föder nytt Liv, inget går någonsin förlorat. Vi föder ingen, mer än mkt marginellt, skapelsen skulle klara sig väldigt bra utan oss, kanske bättre, men skulle då skapelsen veta att den finns? Är detta vår plats i skapelsen. Är vår uppgift att vara medvetandet om skapelsen, och detta just genom egot. När vi blir självmedvetna så blir skapelsen självmedveten.

Så om egot "dör" då förfelar vi vår uppgift, då har vi ingen funktion längre. Egot är nödvändigt, men finns egentligen inte. Om vi bara är egot då förfelar vi vår uppgift likaså, då blir skapelsen bara medveten om det som inte är, och inte det som verkligen är.

Självmedvetande möjliggör självdistans. Jag tror att vår uppgift är att "leva i världen men inte av den", Ju mer vi kan ställa oss själva vid sidan av oss själva, betrakta oss själva i närvaro i nuet. Se på egot som en Älskad excentrisk gammal släkting, "Se så han gör nu, han är för tokig!" Se att det är den vi är men inte är, och samtidigt se den vi verkligen är som Ett med Allt....