Kraftmätning (2 stavar)

Att utsätta oss och våra idéer för prövningar, att mäta kraften gynnar både oss och idéerna. Av prövningar och utmaningar växer vi, det samma gäller våra idéer. Det är sed inom vetenskapsvärden att varje arbete och varje teori ska prövas av utomstående, först sedan det genomgått en sådan prövning anses det vara godtagbart. Det samma gör varje författare, när ett verk är färdigt så lämnar man det till någon som kan kritisera det och ge en annan synvinkel. Vi blir hemmablinda, våra egna idéer och verk kan vi inte kritisera, eftersom vi inte kan se dem ur ett annat perspektiv.

Två stavar säger oss att det är dags att släppa vår skapelse ut i världen, låta den pröva sina vingar och se om de bär, välj någon som är vänligt sinnad men kritisk som kan hjälpa dig att granska din skapelse ur andra perspektiv, först sedan den slipats mot andra är den redo att flyga fritt.

Baksidan av Två stavar varnar oss för att släppa iväg våra skapelser och att lufta våra drömmar för tidigt. Vi måste först själva vara trygga med våra idéer och skapelser innan vi låter dem pröva vingarna annars riskerar de att störta för gott. Ju djärvare våra drömmar är desto hårdare kritik får de utstå.

Klicka på bilden för att dra
dina egna tarotkort!

Jag har gått på glödande kol, jag kan göra vad jag vill (med text och bild av Carola Liva Lind)

 Text och bild lånad av Carola Liva Lind

 
Om jag visste

Om jag visste, att inga hinder fanns, vad skulle jag välja då?

Om jag visste, att alla val var mina, skulle det bli annorlunda så?

Om jag visste, att Tilliten var min, att vara och att ha, hur skulle Jag känna då?

Om jag visste, att möjligheterna var oändliga, vilka tankar skulle jag så?

Om jag visste att alla drömmar kunde bli sanna, vad skulle jag tänka på?

Om jag visste, att begränsningen fanns i min fantasi, hur skulle jag reagera då?

Om jag visste, att inga hinder fanns, skulle himlen fortfarande vara blå?

Om jag visste, att jag kunde välja exakt vad jag vill i livet, skulle vi då vara två?

Om jag visste, att valet är mig fritt att välja, hur skulle jag vilja må?

Om jag visste, att allt är som det ska och inget är fel, hur skulle det gå?

Om jag visste att allt som är, Är på grund av Mig, vilken konsekvens skulle det få?

Om jag visste, att Livet är en projicering, skulle jag ändra något då?

Om jag visste, att Livet är mitt att forma, vem ska jag då skylla på?

(C) Carola Lind

 Klicka här för att ta tre enkla steg förbi dina begränsningar

Impotent ilska

När jag var barn fick jag lära mig att jag inte skulle vara arg och definitivt inte slåss. Jag blev berövad min ilska.

Ilska är vår mest förbjudna känsla, men liksom alla andra känslor så har den en funktion och det är viktigt att den får finnas. Ilskan behöver vi för att kunna skydda vår integritet. Om någon "står på våra tår" så ber vi den att kliva av, men om den inte flyttar sig så är det ilskans sak att knuffa bort vederbörande. När vi säger åt våra barn att de inte ska slåss så gör vi deras ilska impotent, vi förbjuder dem att sätta kraft bakom den och gör den maktlös. Jag skulle vilja hävda att vår ilska ska kunna döda om den behöver det. En sund ilska ska alltid vara precis så stark som den behöver vara, och om den är det så behöver den aldrig bli våldsam, för ingen kommer någonsin att hota den, alla känner att "henne trampar man inte på!"

I stället för att säga åt våra barn att inte slåss, borde vi kanske lära dem att aldrig använda övervåld, ingen av oss skulle fördöma vår dotter om hon knäar en tilltänkt våldtäktsman i skrevet. Men hur ska hon kunna göra det om hon sedan dagis fått reda på att hon aldrig får slåss? Ibland måste vi kunna använda våld för att skydda oss. Kanske borde vi i våra skolor i stället lära ut någon österlänsk självförsvarsteknik åt både flickor och pojkar, då får man inte bara lära sig att skydda sig med våld, om det behövs, utan dessutom att hitta sin balans i sitt centrum, på alla vis, både fysiskt och psykiskt. Eleverna blir trygga i sig själv och får en ökad självkänsla. Just dålig självkänsla tror jag oftast är det som orsakar övervåld.

För mig som gammal pacifist och totalvägrare känns dessa tankar omvälvande, men ändå sanna, för första gången tror jag att man faktiskt kan skydda freden med våld. Men i förlängningen så innebär detta att varje stat ska kunna skydda sig mot alla tänkbara hot, och att det inte fungerar det visar historien oss, med krig och kapprustning. Men om hot om våld (på nationell nivå) föder våld samtidigt som en försvarslös stat inte kan skydda sin integritet, hur gör vi då?

Om alla stater kommer överens om att jorden är en enda stat och har en gemensam försvarsmakt som kan ingripa då någon enskild "delstat" blir hotad, skulle det fungera då? USA, FN och EU är från början sådana fredsprojekt i mindre skala. Att de ännu inte har fungerat det vet vi men trots det så är det nog enda vägen. Det har inte funkat ännu men det måste funka om vi ska överleva, och det börjar som alltid i oss själva, om vi accepterar och respekterar varandra fullt ut precis som vi är, om vi vägrar att ta resurser på någon annan individs bekostnad, då kanske vi kan komma ända fram en dag.

Under skäppan

När jag var barn gillades inte den jag var, visade jag mitt sanna Själv så blev jag avvisad. Jag var blyg som barn, mötte inte blicken, ville inte bli sedd, av rädsla att bli avvisad.

Genom åren har jag skapat mängder med strategier, för att bli sedd utan att visa mig. Strategier som håller tillbaka mitt största Jag. Många av strategierna är svåra t o m för mig själv att genomskåda.

Den första strategin var nog att vara duktig, att Göra i stället för att Vara. Funkar utmärkt! Jag blir bekräftad och sedd utan att visa mig. Andra såg vad jag gjort i stället för mig. Jag har jobbat mkt med detta, genomskådat och skalat av bit för bit. Idag tror jag att jag är färdig med detta, jag har trott det förr, men lurat mig själv. Men idag känns det skillnad, det ligger ingen energi där längre, finns inget driv i görandet för att bli sedd.

Nästa subtila strategi som jag genomskådade var att öppna mig för att dölja mig. Genom att hålla fram delar av mig själv öppet, naket, skapade jag illusionen av att jag syntes för att slippa visa mig. Men den innersta kärnan, mitt högsta Jag visade jag aldrig. Är jag färdig med detta? Jag tror det. Lager efter lager har jag tagit fram i ljuset, skalat mig närmare och närmare den innersta kärnan. Idag känns det inte som det finns ngt som döljs för mina vänner, faktiskt inte för någon alls.

Men det finns ett steg kvar. Jag har en gåva till Världen. Vi har alla en gåva till Världen. Vi har alla ett ljus som ska lysa klart på himmelen. Jag har gått från att vara ett litet ljus som lyser upp det rum där mina tryggaste vänner samlas till att vara en gatlykta som lyser på alla som passerar. Många passerar, många får del av mitt ljus, men fortfarande lyser jag bara på de som passerar mina kvarter. Självklart är mitt ljus inte till för alla, alla har sitt ljus att följa, sin väg att gå. En del behöver helt enkelt inte mitt ljus, för att finna sin väg. Men de finns också de vars ljus skulle lysa starkare om de bara kom till mitt kvarter, om de hittade min gatlykta.

Vi är alla ämnade att lysa för alla, vi är alla ämnade att vara Solen. Jag vet precis vilken väg jag ska gå, jag vet mitt nästa steg för att sätta mitt ljus på himlen, för att bli Solen. Och här kommer nästa strategi in. Jag tar inte det steget. Jag stannar kvar i toppen på lyktstolpen, i stället för att lyfta till himlen. Jag skyller på att jag är upptagen av att lysa på mina kvarter, för att slippa vara Solen som lyser på alla, som alla ser, och som inte har ngt att dölja sig bakom, som aldrig kan skylla på ngt, inget att skyla sig bakom. Jag lyser på de få, för att slippa lysa på alla. Jag visar mig för de få för att slippa visa mig för alla.

Dags för nästa steg!

Trygghet

Att knyta an
att vila tryggt i mammas famn
att veta att mamma blåser om jag slår mig när jag klättrar upp på en stol
att vila med kinden mot mammas varma mjuka bröst när jag är ledsen
att gömma sig i skogen och skratta glatt när pappa hittar mig
att vägra borsta tänderna bara för att kolla att han kan få sin vilja fram
att cykla själv till havet och få skäll när vi kommer hem
att skriva ett kärleksbrev och posta det och sedan vara supernervös
att lita på livet och se det som en välvillig vän
att sluta jobbet utan att veta vad jag ska göra sen
att öppna mitt hjärta för ngn och behålla det öppet
att våga vara liten och gråta i en kvinnas famn
att våga möta den älskade även när hon är liten utan att försöka fixa
att vara stolt när den älskade är i sin fulla kraft
att spegla mig själv i den älskade utan något att gömma mig bakom
att se sig själv i den älskade och veta att hon är jag
att släppa den älskade fri att vara den hon är i alla delar.

Den dolda egoismen (av Sanna Nova Emilia)

 Läs om våra dolda motiv av Sanna Nova Emilia

Jag har kallat det för altruism och empati

Jag har kallat det för omtanke och kärlek

Men jag har alltid tillfredsställt andras behov

på grund av egoism och rädsla

Jag har kallat det för omsorg och välvilja

Jag har kallat det för genuin värme

Men jag har alltid stulit andra människors kraft

genom att ständigt finnas där för dem

Jag har kallat det för generositet

Jag har kallat det för att hjälpa

Men jag har enbart kontrollerat andra människor

Manipulerat andra människor

för att få dem att älska mig

och aldrig lämna mig…

Jag har kallat det för omtanke

Men det var aldrig någonting annat än beroende

Jag har kallat det för kärlek

Men det var aldrig någonting annat än rädsla

Jag har kallat det för generositet

Men det var aldrig någonting annat än skuld

Och jag tömde mig i bottenlösa tunnor

För mitt beroende, min skuld och min rädsla

visste ingen botten...

När jag drog tillbaka min energi

utan rädsla att förlora

och utan rädsla att inte vara älskad

så kallades jag för egoistisk och kall

När jag drog tillbaka min energi

så kallades jag för en kärlekslös svikare

För kontrollerande

Manipulativ

Självupptagen

Oempatisk

När jag drog tillbaka min energi

Så kallades jag för ogenerös och ohjälpsam

Men först nu så kan jag ge av hela mitt hjärta…

[Sanna Nova Emilia]

Min Energi

Motstånd, motstånd, Motstånd! Det är inget annat än motstånd som tar min energi. Vare sig det handlar om att slarva med sömn eller om att göra saker som bara tar min kraft, så handlar det om mitt motstånd mot att vara i min fulla kraft.

Det finns ingen annan som tar min energi, om jag inte tillåter det, det handlar bara om min rädsla för att vara i min fulla kraft. Det är inte fullmånen eller ngt annat som tar den, energin går till att kämpa mot mig själv.

Varför är det så? Vad är det jag är rädd för?

När jag är i min fulla kraft, då visar jag mitt Sanna Jag. Jag har gjort det förr, jag har gjort det och blivit avvisad, hånad, bedömd och dömd. Det är mycket värre att bli avvisad och dömd om jag visar mitt Sanna Jag. Då är det Jag som blir avvisad och dömd, det finns inget att skylla på.

Men vem är jag om jag inte är mitt Sanna Jag? Vem kan jag vara annat än jag? Har jag något val?

Det har blivit så tydligt för mig på sista tiden, när jag gör något annat än det mitt Sanna Jag vill då blir jag så trött, eller när jag försöker göra något som mitt Sanna Jag inte vill.

Vilken bra signal det är, och det finns en lösning, har jag också märkt, att ta tjuren vid hornen och faktiskt göra det mitt Jag Vill. Då går det lätt, inget motstånd.

Du finns för Världen!

Du finns för Dig! Du finns för Oss! Du finns för Världen! Det är inget du behöver göra, bara vara just där du Är, som den du Är, just Nu!

När du visar din sårbarhet Visar du Dig, vi ser Dig, och i Dig ser vi Oss själva, och vi ser vår sårbarhet, ser att den får finnas! Tack för ditt Underbara Mod! Tack för att Du Är Du!

När du visar din Styrka Visar du Dig, vi ser Dig, och i Dig ser vi Oss själva, och vi ser vår Styrka, ser att den får finnas! Tack för din Underbara Kraft! Tack för att Du Är Du!

Du Är Kärlek!

Det vi alla behöver, både vi själva och de vi möter, är att kunna se, acceptera och Älska oss själva precis som vi Är, med allt vi Är och inte är. Kan vi det, då kan vi också se, acceptera och Älska varandra, med allt vi Är och inte är. Då behöver vi inte varandras Kärlek i varje stund, för vi Är Kärlek!

Namasté
♥