Är man stark måste man vara snäll

Större delen av livet har jag varit pacifist och ansett att det inte blir något krig utan vapen. Jag gick t o m i fängelse för att jag inte ville göra värnplikten.

Men idag börjar jag ge upp hoppet om mänskligheten,

Det är nog inte riktigt så enkelt att det är vapnen som skapar krig, kanske är det  t o m så att vapnen behövs för att förhindra krig?

Idag tror jag att krig skapas när någon vill ha något som någon annan har. Det kan vara materiellt eller det kan helt enkelt handla om makt. Det behövs inga vapen för att detta ska leda till konflikt eller krig, det enda som krävs är ojämlikhet, girighet eller makthunger.

När jag var barn, var ilskan bara en dålig känsla, men i 30årsåldern insåg jag (tack vare en klok och intuitiv terapeut) att ilskan kunde vara bra. Så småningom har jag förstått mer om ilskan, dess syfte och funktion.

Ilskan har vi för att skydda vår integritet. När någon vill kliva över våra gränser, så är det ilskans jobb att sätta stopp för det. Jag tror t o m att ilskan ska kunna döda om det behövs för att skydda oss själva eller någon närstående. 

Jag är dessutom övertygad om att om vi har en sund relation till vår ilska så behöver den aldrig vara något annat än bestämd, den behöver aldrig bli våldsam, eftersom omgivningén "känner av" att vi kan sätta gränser. Den sunda ilskan är bara ett steg starkare än angriparen.

Idag tror jag inte längre riktigt på ett "paradiset på jorden", där alla är snälla och glada. Det kommer alltid att finnas människor som lider brist på något, och det kommer alltid att finnas de som vill ha något som någon annan har och kliver över andras gränser. Då behövs det en "Bamse", en "snäll", stark makthavare som tar hand om och skyddar de svaga från de som trampar på dem på olika sätt.

Idag så känns det som det är ont om "Bamsar". Våra politiska makthavare har i stort sett abdikerat och lämnat över makten till de ekonomiska makthavarna, och dessa i sin tur är väldigt giriga och vill bara ha mer och mer. Det finns ingen Bamse som skyddar alla "Lille skuttar".

Vi ser detta överallt, både lokalt och globalt. Massor av "Lille skuttar" försöker i desperation få tillgång till det de behöver, de drunknar i Medelhavet, de dödas i kemvapenattacker och dödar oskyldiga människor i hemska terrordåd. Andra, i våra egna storstäder, skapar sitt eget samhälle, de ger sig in i brottets bana för att få tillgång till det som samhället förnekar dem.

Samtidigt som samhället håller på att göra "en posten" 
(dvs avveckla sig själv) på alla fronter. Skolan förmår inte lyfta de svaga barnen, vården blir allt mer svårtillgänglig, polisen har sällan tid att hindra och utreda brott med mindre än att någon är död, järnvägen står ofta stilla. Flyktingarna drunknar i medelhavet medan EU ser på på andra sidan sina stängda gränser. Vare sig EU eller FN förmår stoppa krigen i Syrien och på andra platser.

Vår planet håller på att kollapsa medan vi konsumerar mer och mer, billigare och billigare på bekostnad av barnen och miljön på andra sidan klotet där vi inte kan se dem.

Världen skriker efter "Bamsar" som kan sätta gränser för alla "Vargar" och "Krösusar" och ta hand om alla "Lille skuttar". Våra makthavare måste återta makten och börja sätta gränser, samtidigt som de börjar ta hand om de svaga.

Det blir nog inget "Paradis på jorden" men Världen kan bli mycket vackrare om de starka tar hand om de svaga i stället för att trampa på dem och utnyttja dem.

Respekt

För en tid sedan skrev jag om vikten av att ha full tillgång till vår Ilska för att kunna sätta gränser, i samma veva beslutade svenska staten att satsa massor av miljarder på ett gäng nya JAS-plan, samtidigt som det satsas allt mindre på viktiga funktioner isom vård och skola i samhället. Jag kände att jag måste ta min tanke ett varv till och utlovade ett nytt blogginlägg om detta.

Ilska och vapenskrammel är inget bra sätt att sätta gränser, för oavsett om vi satsar hela statsbudgeten på militären så kommer vi knappast att kunna mäta oss med folkrikare stater i världen, bli starkast och därmed vara trygga. Inte heller hjälper det om jag lär mig allt om hur man dödar, min integritet kan ändå bli hotad och kommer kanske just därför att bli det =(

Men det finns ett annat bättre sätt. Om vi respekterar oss själva och andra så blir vi och våra gränser respekterade. Jag tänker på högstadietiden, då jag på rent trots skolkade en massa (jag gillade egentligen skolan och den möjlighet den gav mig att visa mig duktig), på lektionerna tramsade vi och bråkade. men det fanns en lärare på vars lektioner jag aldrig ville skolka, inte för att hans ämnen var vare sig roligare eller tråkigare än någon annans ämne, sant är att jag gillade hans ämnen men det fanns många andra ämnen som jag gillade lika mycket men som ändå fick se min bänk gapa tom allt som oftast.

Nej det handlade om respekt, han respekterade oss elever och sig själv och behövde aldrig höja rösten för att sätta gränser. Vi lyssnade självklart på honom.

Samma sak med nationen Sverige, innan mordet på Olof Palme så var vi en respekterad nation, jag har hört berättas om folk som varit på internationella toppmöten om bl a bistånd När Sverige talade så satt alla knäpptysta och lyssnade för man visste att vi stod för våra ord och inte hade någon dold agenda, vi ville ärligt hjälpa utsatta länder. Medan man när USA talade kunde höra folk som lekte med pennor och prasslade med papper, varför skulle de lyssna på dem, alla visste ju att det egentligen bara handlade om pengar till amerikanska företag.

Idag är det ingen skillnad ingen lyssnar på oss heller för vi är inte intresserade av att hjälpa någon mer än våra svensaka företag, och så är bistånd ju något som man åtminstone måste låtsas att man bryr sig om om man vill bli omvald.

Det hjälper inte med hur många JAS-plan som helst om vi inte är Ärliga i vårt uppsåt och vår vandel så brister vi i respekt för andra, då kan vi inte heller respektera oss själva och integriteten finns inte. Då blir vi inte heller respekterade. Det gäller både för nationer och på det personliga planet.

Gandhi satte gränser, Martin Luther King satte gränser, och det var inte med Ilska och vapen utan med Ärlighet, Respekt och Kärlek. Inga vapen i världen kunde gjort det bättre.

Sätta gränser

När jag var ung lärde jag mig aldrig slåss, jag fick lära mig att man inte skulle slåss. Jag kunde däremot brottas och om någon muckade med mig var det få som kunde tävla med min styrka och tyngd. Det var helt enkelt meningslöst att försöka slåss med mig för vem kan slåss när någon håller fast dem och deras armar.

När det blev dags för värnplikten i 20-årsåldern blev totalvägran ett självklart alternativ för mig, som idealistisk yngling var fängelsestraffet en ära för mig.

Att jag kunde sätta gränser och skydda mig rent fysiskt när jag växte upp, hjälpte mig inte när någon retade mig eller mobbade mig, då var jag värnlös eftersom jag inte hade någon kraft att sätta bakom min ilska. Faktiskt skämdes jag också för att jag blev arg, för att jag hade fått lära mig att ilska var något dåligt.

Första gången jag förstod att Ilska kunde vara något bra var när jag i 25-30 årsåldern fick "födas på nytt", under en kurs fick jag ta mig ut medan 9 stora karlar låg tvärs över mig. Jag försökte röra mig men kunde inte, försökte igen men kunde inte ens röra ett lillfinger. Då blev jag arg och då gick det att ta mig ut. Jag såg den positiva kraften i min ilska och började använda den i mitt jobb, när något större träd eller liknande skulle flyttas så kunde jag använda min ilska för att få extra kraft.

Så småningom började jag att acceptera alla känslor som lika bra och värdefulla, jag förstod ilskans syfte, som är att skydda vår integritet och sätta gränser. Under flera år lärde jag själv ut att "en sund ilska ska kunna döda om den behöver det för att skydda oss själva eller någon närstående" utan att fullt ut själv förstå vad jag lärde ut.

Skulle jag göra lumpen idag är det mycket möjligt att jag hade agerat annorlunda, och faktiskt gjort lumpen. för idag insaer jag att även om våld inte är ett bra sätt att lösa konflikter så är potentialen att kunna hävda sina gränser rent fysiskt en förutsättning för att kunna sätta gränser utan våld. Det måste finnas makt bakom orden.

Detta föder en konflikt i mig, fortfarande anser jag att vi inte någonsin skulle behöva använda någon militärmakt i världen, och att dess existens faktiskt i sig ger upphov till våld och krig. Om ingen hade vapen skulle ingen behöva dem. men för att klara oss utan dem måste vi ha dem.

Likaså måste varje grupp av människor skydda sig från de som gör våld på dess gränser. Vi dömmer brottslingar och utesluter dem ur vår gemenskap, likväl är deras brott oftast ett symtom på att de själva inte blivit respekterade. Tjuven har kanske uteslutits ur arbets- och den ekonomiska gemenskapen, Våldsbrottslingen har kanske inte blivit respekterad för den den är, Missbrukaren har kanske fråntagits möjligheten att känna sig hoppfull inför framtiden. Det bästa vi kan göra för dem är att ta med dem i gemenskapen och respektera dem, men det är inte alltid möjligt, Vi kan inte låta dem fortsätta att förgripa sig på våra gränser under tiden vi hjälper dem att läka. Det är en paradox även detta att den som mer än allt behöver gemenskapen måste uteslutas ur den för att hen skadar den.

-

Det har nu vid publiceringen gått några dagar sedan jag skrev detta och jag inser att jag i stor utsträckning är fel på det... mer om detta i ett senare blogginlägg.

Ilskan - Vår Viktigaste Känsla

Ilskan är kanske vår Viktigaste Känsla? Nej så är det så klart inte, alla våra Känslor är lika viktiga. Men Ilskan är nog vår mest eftersatta och missförstådda Känsla.
 
Det hela började kanske med Jesus ord om att vända andra kinden till, som ofta i bibeln troligen är missförstått, Jesus kunde själv vara arg och sätta gränser vilket skildras flera gånger i evangelierna. Vad Jesus pratade om var förmodligen en effektiv form av ickevåld gentemot det mest förnedrande våldet (att slå någon på kinden med baksidan av handen). Om du slår någon på den högra kinden på det sättet så måste du använda höger hand, men på samma vis måste du använda vänster hand för att slå på vänster kind, men att använda vänster hand i Palestina på den tiden, till annat än toalettbesök och liknande innebar en stor skam. Den som förnedrade dig måste alltså förnedra sig själv om man vände andra kinden till eller upphöra med våldet.

I de kretsar jag ofta rör mig så är Kärlek det "vapen" som ska användas i alla sammanhang, Ilska anses som "lågt" och något för mindre "medvetna". Om våra barn tillgriper våld i en konflikt så säger vi åt dem att inte slåss.  Det finns många exempel på tillfällen och sammanhang då Ilskan nedvärderas, den räknas praktiskt taget aldrig som ok mer än när det är staten/samhället som utövar den. Samhället har skaffat sig monopol på gränssättning och vi ska bara hålla oss innom de tilldelade ramarna.

Men vad händer när vi inte får använda vår Ilska? Hur går det med vår Självkänsla då? Och hur ska vi kunna sätta gränser gentemot andra? Kan vi över huvud taget ta Ansvar om vi inte har någon Makt bakom?

Vi måste inse att Ilskan är en rättighet och lika viktig som allt annat som Livet har utrustat oss med. Vi har fått våra fötter att gå med och våra ögon att se med, också våra Känslor har ett syfte och en funktion. Ilskan har vi för att skydda vår integritet, om någon kliver på vår fot, så ber vi vänligt men bestämt hen att kliva av, gör hen inte det så är det Ilskans sak att knuffa bort hen.

Jag brukar hävda att Ilskan ska kunna döda om den behöver det för att skydda oss själva eller våra närstående. Kan den det så behöver Ilskan aldrig bli våldsam utan bara Bestämd för då utstrålar vi Makt och ingen kommer att hota våra gränser.

När vi säger åt barnen att inte slåss. då gör vi deras Ilska impotent, hur ska de kunna lära sig att bli Trygga och sätta gränser om vi tar ifrån dem deras starkaste Maktmedel? Som barn finner man sin Trygghet i föräldrarna och andra vuxna, de behöver Trygga vuxna som kan skydda dem. Men efterhand som barnen växer upp och blir mera Självständiga behöver de hitta Tryggheten i sig själva, de behöver lära sig att sätta gränser och att slåss för att kunna bli det annars kommer de att finna sin trygghet i andra sammanhang som inte alltid är hälsosamma eller bra för dem, de blir beroende av den gruppen där de finner sin trygghet vare sig det handlar om fotbollslaget, mc-gänget eller nynasisterna....

Säger vi åt våra barn att inte slåss så gör vi dem till lydiga "undersåtar" i vilket sammanhang de än hamnar. I stället borde vi lära dem självförsvarstekniker och  att använda sin ilska på ett bra sätt. Istället för att säga "Slåss inte!" borde vi säga "Använd inte övervåld!".

Jag upplever brist på Självkänsla som ett av de största samhällsproblemen idag. Människor vill ha en ledare att följa, många är dåliga på att ta Ansvar för vare sig det ena eller det andra allt från sig själv till Jorden vi lever på, människor blir förtryckta och förtrycker varandra och sig själv, man bränner ut sig under arbetslivets orimliga krav och jakten på alla måsten som hör till den moderna konsumtionskulturen, vi agerar medberoende och "tar hand om" andras känslor för att inte förlora vårt sammanhang...

Dålig Självkänsla är en viktig bidragande orsak till detta, tror jag. Hur kan vi ta Ansvar om vi inte kan sätta gränser! Hur kan vi stå på egna ben om vi inte kan sätta gränser! Hur kan vi lita på oss själva om vi inte kan sätta gränser! Hur kan vi sätta ner foten på jobbet om vi inte litar på oss själva! Hur kan vi värna om miljön om vi hela tiden måste ha dyrare och bättre bilar och bostäder för att inte vara utanför... vårt sammanhang!



(Lite kul att jag som gammal pacifist och totalvägrare skriver detta =) Tur att man utvecklas!)

Breivik

Att döma och straffa hänger ihop med tanken att det finns "rätt" och "fel" i naturen finns inget dömande, där finns enbart konsekvens, skiljer vi oss på något fundamentalt sätt från resten av naturen?

När vi dömer någon så dömer vi också oss själva, när vi dömer oss själva dömer vi också andra, finns det något bra med det? Är det inte just dömande som skapar människor som kan göra sådana saker som Breivik? Tanken " det är något fel på mig" (som mycket väl kan vändas till "det är fel på alla andra") tror jag är den mest destruktiva tanke som finns.

Däremot måste vi som individer och som samhälle hävda våra gränser och skydda vår integritet, naturligtvis har Breivik tagit ett stort steg över samhällets gränser och måste hindras att göra det igen, på något vis, Bäst vore naturligtvis om vi på något vis kunde hjälpa honom att läka det skadade barnet inom och därmed skydda samhället, men tills det är läkt så är väl just förvaring utanför samhället det enda möjliga, och den självklara konsekvensen av hans övertramp.

Vapenvila (4 svärd)

Att lägga ner vapnen och ge upp striden men inte oss själva, att införa en vapenvila och sluta fäktas mot oss själva och världen. Livet är inte en kamp om vi inte väljer att göra en kamp av det. Visserligen kan det ibland kännas som om hela livet kämpar mot oss, visserligen kan vi ibland uppleva att vi omges av fiender som försöker att få oss på knä, men det krävs två för en fight, och den delen vi kan påverka är oss själva. Den kamp vi upplever är vårt eget motstånd mot Livet, och Livets flöde kan vi aldrig besegra, att försöka blir att likt Don Quijote slåss mot väderkvarnarna. Och den dagen vi slutar slåss mot väderkvarnarna då har heller inte väderkvarnarna någon att slåss med.

Livet vill oss bara väl, vi är ju själva en del av Livet. När vi dömer andra och deras agerande då dömer vi oss själva, allt vi upplever är en spegling av oss själva, att kämpa mot det vi ser är lika effektivt som att slå sönder spegeln om vi inte tycker om bilden vi ser i den, vi blir inte vackrare för det, det enda som händer är att vi får svårare att se oss själva. Nyckelordet är Acceptans, med acceptansen slutar kampen.

När vi slutar slåss mot omvärlden innebär det också att vi får energi över för att gå in i oss själva. Där i vårt inre finner vi Friden snarare än kampen, där finner vi också Kraften att bygga något Konstruktivt snarare än att kämpa mot något destruktivt.

Baksidan av vapenvilan är att ge upp oss själva, att sluta kämpa innebär inte att vi slutar vara en individ med en egen vilja, att acceptera allt innebär inte att vi inte kan reagera på det vi upplever runt oss, att lägga ner vapnen innebär inte att vi ska sluta hävda vår integritet, och sätta gränser, gentemot övergrepp. Men det innebär att vi reagerar kreativt och konstruktivt, snarare än destruktivt. I stället för att ge något missförhållande fokus och därmed ge det energi så kan vi ta vårt ansvar och fokusera på och skapa ett bättre alternativ.

Klicka på bilden för att dra
dina egna tarotkort!

Impotent ilska

När jag var barn fick jag lära mig att jag inte skulle vara arg och definitivt inte slåss. Jag blev berövad min ilska.

Ilska är vår mest förbjudna känsla, men liksom alla andra känslor så har den en funktion och det är viktigt att den får finnas. Ilskan behöver vi för att kunna skydda vår integritet. Om någon "står på våra tår" så ber vi den att kliva av, men om den inte flyttar sig så är det ilskans sak att knuffa bort vederbörande. När vi säger åt våra barn att de inte ska slåss så gör vi deras ilska impotent, vi förbjuder dem att sätta kraft bakom den och gör den maktlös. Jag skulle vilja hävda att vår ilska ska kunna döda om den behöver det. En sund ilska ska alltid vara precis så stark som den behöver vara, och om den är det så behöver den aldrig bli våldsam, för ingen kommer någonsin att hota den, alla känner att "henne trampar man inte på!"

I stället för att säga åt våra barn att inte slåss, borde vi kanske lära dem att aldrig använda övervåld, ingen av oss skulle fördöma vår dotter om hon knäar en tilltänkt våldtäktsman i skrevet. Men hur ska hon kunna göra det om hon sedan dagis fått reda på att hon aldrig får slåss? Ibland måste vi kunna använda våld för att skydda oss. Kanske borde vi i våra skolor i stället lära ut någon österlänsk självförsvarsteknik åt både flickor och pojkar, då får man inte bara lära sig att skydda sig med våld, om det behövs, utan dessutom att hitta sin balans i sitt centrum, på alla vis, både fysiskt och psykiskt. Eleverna blir trygga i sig själv och får en ökad självkänsla. Just dålig självkänsla tror jag oftast är det som orsakar övervåld.

För mig som gammal pacifist och totalvägrare känns dessa tankar omvälvande, men ändå sanna, för första gången tror jag att man faktiskt kan skydda freden med våld. Men i förlängningen så innebär detta att varje stat ska kunna skydda sig mot alla tänkbara hot, och att det inte fungerar det visar historien oss, med krig och kapprustning. Men om hot om våld (på nationell nivå) föder våld samtidigt som en försvarslös stat inte kan skydda sin integritet, hur gör vi då?

Om alla stater kommer överens om att jorden är en enda stat och har en gemensam försvarsmakt som kan ingripa då någon enskild "delstat" blir hotad, skulle det fungera då? USA, FN och EU är från början sådana fredsprojekt i mindre skala. Att de ännu inte har fungerat det vet vi men trots det så är det nog enda vägen. Det har inte funkat ännu men det måste funka om vi ska överleva, och det börjar som alltid i oss själva, om vi accepterar och respekterar varandra fullt ut precis som vi är, om vi vägrar att ta resurser på någon annan individs bekostnad, då kanske vi kan komma ända fram en dag.