Att Lyckas (av Sanna Nova Emilia)

Text Lånad av Sanna Nova Emilia

"ATT LYCKAS" - Vad innebär detta? Och kan "att lyckas" existera utan sin motsats - dvs. "att misslyckas". Vad innebär det i så fall att misslyckas?

Som jag ser det så kan vi enbart "lyckas eller misslyckas" utifrån ett givet mål som vi satt upp för oss själva. Men tänk om vi alla är en del av någonting större? Tänk om vi inte förmår se hela bilden? Tänk om vi inte förmår se det slutgiltiga målet utan enbart våra egenhändigt skapade delmål? Hur vet vi då vad som är en lyckträff och vad som är en tabbe?

Jag tänker att dessa mål som vi sätter upp för oss själva ibland hindrar oss ifrån att se var vi egentligen är på väg. Att tankarna på målet ibland hindrar oss ifrån att följsamt låta oss föras med av livets flod mot den destination som floden (livet själv) önskar leda oss till. Jag vet inte vad målet med mitt liv är. Vet du? Allt jag vet är att jag är här för att leva och uppleva. Att jag är här för att låta livet leva genom mig.

Ett återkommande mantra som jag läser ofta här på Facebook är "Vad mer är möjligt?" - "Hur blir det bättre än så här?" - Men tänk om allt är perfekt precis som det är? Tänk om vi inte behöver jaga något mål, om vi inte behöver jaga fler möjligheter eller ett tillstånd som är "bättre än så här"? Tänk om vi inte är här för "att lyckas", utan för att uttryckas? Tänk om vi inte är här för jaga horisonter utan för att njuta av dess skönhet och vila i allt som är?

[Sanna Nova Emilia]

MITT ansvar... (av Kalle Johansson)

 Text och bild lånad av Kalle Johansson

 

”Jag kan inte hjälpa det…

...jag kan inte...

...jag klarar inte...

...ingen förstår mej...

...ingen har det lika jobbigt som just mej...”

.

Ja massor av såna saker sa jag hela tiden förr,

för jag inte ville anstränga mej. Ville nog inte

må bra, eftersom jag sa så. Jag ville inte eller

tordes inte ta ansvar för mitt eget liv. Det enda

ansvar jag har egentligen.

.

Ansvarslöst uppträdande var jag inte ovan vid.

Enda ansvaret jag tog på mej i det aktiva missbruket

var att förstöra mitt liv ännu mer. Passivitet var lika vanligt.

Förr brukade jag avsvärja mej allt ansvar för att

slippa få skulden. Jag vägrade erkänna att det var JAG

som var ENDA anledningen till mitt mående.

.

Jag har lärt mej idag att det också hindrade mej

från att känna att jag var något värd, från att göra

något av min begåvning, från att uppleva glädjen

av att ha åstadkommit något.

.

Rädslan för att misslyckas har gjort att jag inte

velat ta på mej något ansvar. Idag är jag inte det

minsta rädd för att misslyckats, det finns inga misslyckanden

idag anser jag utan bara fel lösning. Och då kan jag enkelt

idag välja en annan lösning. För en lösning som är

rätt idag är inte säkert att den är rätt i morgon, för

så mycket hinner att hända tills i morgon eftersom

jag strävar efter att ständigt gå framåt i livet.

.

Jag är inte rädd för att misslyckas, för det fanns ett motgift.

Det var att inse just att det inte finns några misslykanden.

Jag kan inte misslyckas om jag har överlämnat sitt liv till livet

på dess villkor och att jag tar till mej allt som ges och

kommer till mej som gåvor. Då visar livet mej vägen.

Mina medresenärer hjälper mej till rätta på min färd.

.

Jag har valt bättringsvägen. En väg I livet, inte emot livet.

Jag väljer att göra det bästa av varje ögonblick, utan undantag

eller oavsett vad som händer. Jag har redan sagt:

”...Jag kan hjälpa det...

...jag kan...

...jag klarar...

...jag förstår mej...

...jag har det LIKA lätt som alla andra...”

Jag har tagit ansvar för mitt liv i dag.

Och jag ansvarar för MITT mående och mina val.

Det ansvaret ger mej ett underbart liv..

[Kalle Johansson]

Människor kommer och går

Vi människor är trygghetsfreaks... vi vill ha fasta tydliga strukturer ikring oss , som vi kan stötta oss emot....

Men livet är förändring... livet måste få bre ut sig gränslöst... förändras... annars dör det.

Känner att vi ofta tar detta med relationer för allvarligt. Inte så att vi inte ska ta varje relation på allvar fullt ut i nuet, självklart! Men om en relation tar slut så ses det som ett misslyckande, och vi undrar vad blev fel? vad är det för fel på mig? vad var det för fel på den andre?

Tänk om vi i stället kan se på alla våra relationer med Tacksamhet, Tacksamma för allt den gav oss, både det som var bra och det som var sämre.
... istället för att fokusera på bristen, och se relationen som ett misslyckande bara för att den tog slut.

Hur många vänner har du som du haft länge? Jag har en 42-årig vänskapsrelation, många andra vänner finns i mitt liv, men de flesta har funnits där kanske ett 10-tal år eller mindre... jag har förändrats och utvecklats vänner har försvunnit, vi har växt ifrån varandra, blivit färdiga med varandra. Många av mina vänner är viktiga för den jag är idag, de kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta... men vi har andra liv i dag där vi inte har samma behov av varandra, kanske hörs vi av eller ses en gång om året, men ändå är de viktiga.

För stunden finns det 4 vänner som är viktiga i nuet, som jag har kontakt med minst en gång i veckan, vänner som jag inte vill vara utan för länge, de har samtliga dykt upp i mitt liv de senaste 3 åren. Men det gör dem inte mindre viktiga än någon av de vänner som jag känt i 10, 20, 30 eller 40 år.

Jag är Tacksam för alla mina Vänner, vare sig de finns här idag eller om de bara fanns ett par månader för 30 år sedan, för alla har varit Viktiga.

Likadant är det med Kärleksrelationer, de kommer och går, och varje relation är lika viktig oavsett dess längd. De varar helt enkelt tills vi är färdiga med varandra och det är dags att gå vidare. Självklart längtar jag fortfarande efter min 50-åriga relation (men har insett att den kanske måste bli med min vän). Och självklart är det underbart med en långvarig relation, men varje relation är viktig oavsett dess längd, och en långvarig relation som egentligen är färdig för länge sedan är inget att eftersträva.

Tänker på denna texten, och att den är lika giltig för Kärleks- som Vänskaps-relationer:

Människor kommer in i ditt liv av en orsak,

för en period eller för resten av livet.

 
När någon kommer in i ditt liv av en orsak, är det oftast

för att fylla ett behov du har uttryckt.

De har kommet för att hjälpa dig genom en gåva,

för att ge dig vägledning och stöd. För att hjälpa dig

fysiskt, känslomässigt och spirituellt.

Det kan verka som om de är sända från himlen,

och det är de!

De är där för det du behöver dom för.

Så plötsligt, utan att du gör något fel

eller på ett till synes opassande tidpunkt,

kommer denna person att säga eller göra något

som gör att erat förhållande tar slut.

Ibland dör dom, andra gånger lämnar dom dig.

Ibland provocerar de dig och tvingar dig att fatta ett beslut.

Det som är viktigt att förstå är att ditt behov är mättat,

ditt öde är fullbordat, deras arbete är utfört.

Den bön du skickade till universum har blivit bönhörd,

och det är nu dags att gå vidare.

Några människor kommer in i ditt liv för en PERIOD,

för att det är din tur att dela med dig, att växa eller att lära.

De ger dig en upplevelse, lugn eller bara får dig att le!

Kanske lär de dig eller visar dig något du aldrig gjort förut.

Vanligen ger de dig en ofantlig mängd av glädje.

Tro på det* Det är äkta!

Men bara för en period.

Livslånga förhållanden lär dig livslånga läxor,

sådant du måste bygga upp för att få en

solid känslomässig grund.

Ditt jobb är att acceptera läxan, älska denna människa

och använda det du har lärt i andra relationer

och områden av ditt liv.

Det sägs att kärleken är blind, men vänskapen är klarsynt.

Tack för att du är en del av mitt liv,

antingen det är för en period eller för resten av livet.

Faller alltid uppåt... (av Kalle Johansson)

Text och bild lånad av Kalle Johansson

Mot mina drömmars mål ska jag fortsätta

och om jag snubblar eller till och med faller,

ska jag inte välja att stanna kvar där,

och skylla på någon annan för att JAG fallit.

Jag ska inte förlora mitt mål ur sikte, nej

jag ska ta MITT ansvar, erkänna att det

var JAG som föll och resa mej ända upp.

För först när jag nått toppen så kan jag

se nya spännande toppar att fortsätta bestiga

oh njuta av klättringen. För den rätta utsikten

mot nästa topp har jag just nu där jag befinner

mej på min klättring nu.

.

I dag kan jag, ni, alla, var och en av oss,

se tillbaka på livet och få en skymt av

varför det ena och det andra hänt,

och hur det passar in i mitt livs mosaik.

Om jag inte är rädd för att se det som hänt

som erfarenheter i stället för som förbannelser.

.

Jag kan minnas tuffa bestigningar i livet och

verkligen SE och KÄNNA hur mycket starkare

jag blivit av dom. Dom bröt inte ner mej som jag

inbillade mej förr i tillfället de skedde. Idag vet jag att

tuffa hinder för mej framåt, starkare än nånsin,

bara jag vågar se det så och inte klagar på att

hindren kommit, utan tackar för möjligheten

och erbjudandet jag fått till att växa mej starkare.

.

Och så kommer det att vara även i fortsättningen.

Jag har snavat många gånger. Jag har fallit hårt,

kommer med all säkerhet att falla hårt igen.

Jag kommer att snava även i fortsättningen.

Men jag lär mej mer och mer om mej själv,

om varför jag snavar eller faller och om hur jag

ska bära mej åt för att komma på fötter igen.

Och jag väljer själv om jag blir starkare av varje

snavning eller fall, eller om jag tillåter mej att bli svagare

av dem genom självömkan och rättfärdiganden tex.

.

Livet är en ständigt pågående process.

De tillfällen när jag snavar och faller behövs

för att jag bättre ska förstå vilka steg jag

måste ta för att nå toppen, nå mina drömmars mål.

Jag snavar ju oftast för att jag ska lära mej att gå

på ett annat sätt eller i någon annan riktning, jag gör det

ju inte för att jag ska bli liggandes kvar i sörjan.

.

Jag förstod inte förr vad mina snubblande fallande steg

betydde i det förflutna. Jag såg de bara som att det var

för att hindra mej i livet. Och försökte samma steg,

gång på gång, med samma resultat naturligtvis, bara

lite smärtsammare för varje gång. Till slut gjorde så

ont att jag inte visste om jag skulle kunna resa mej igen,

MIN PERSONLIGA BOTTEN...Woooohooo för den idag!!!

Då blev jag villig att ta andra steg och en annan riktning

och det har gett mej ett härligt liv idag.

.

När jag faller vet jag idag helt och fullt ut att det

är för mitt eget bästa jag faller och om att nu

liksom tidigare faller jag ”uppåt” och inte nedåt.

Bara jag ser det och utnyttjar den styrkan det finns

i att falla eller snubbla.

.

Jag kommer att få mer och mer överblick över helheten

med tiden, jag har inge bråttom idag. Jag ser delar

av den dagligen. Min mosaik är som den ska vara,

och även mina snubblande steg behövs....

[Kalle Johansson]

Det spelar ingen roll

Det spelar faktiskt ingen roll hur det du gör och säger landar, det enda som är viktigt är att du mår bra av att göra det du gör, då flyger DU!

Det spelar faktiskt ingen roll om ditt arbete är värdefullt eller ej, det enda som är viktigt är att det är värdefullt för dig, då är DU Värdefull!

Det spelar faktiskt ingen roll vad folk tycker och tänker om dig, det enda som är viktigt är att du är sann mot dig själv, då är DU Viktig!

Det spelar faktiskt inte heller någon roll att du är rädd för att misslyckas eller få kritik, det enda som är viktigt är att du vågar vara i din rädsla för då är DU Levande!

Så länge du är sann mot dig själv så kan det bara bli rätt, oavsett hur det blir, för då gör du det du är ämnad att göra, då är DU Rätt!

Djuren är inte rätt eller fel, de är bara djur. Växterna är inte rätt eller fel, de är bara växter. Bergen är inte rätt eller fel, de är bara berg. Haven är inte rätt eller fel, de är bara hav. Himlakropparna är inte rätt eller fel, de är bara himlakroppar.

Du är inte rätt eller fel, du är bara DU!

Fröet

I allt vi upplever bor fröet till dess raka motsats…

När vi får en räkning kanske vi upplever brist,
men när vi betalt den så upplever vi att vi har allt vi behöver....
I förnedringen finns fröet till förhärligandet...etc.
T o m i glädjen bor... fröet till sorgen...

Det finns ingen brist, det är en illusion,
du sitter ju här,
alltså har du fått allt vad du behöver.

Finns ingen brist
 
Finns inte heller behov
 
Utan behov
 
Inga krav
 
Finns inte krav
 
Finns inte heller misslyckanden
 
Utan misslyckanden
 
Inget dömande
 
Finns inget dömande
 
Finns ingen fördömelse…

Men vi kan uppleva det,
för utan att uppleva brist,
kan vi inte uppleva överflöd

Men bristen är en illusion,
du sitter ju här,
alltså har du fått allt vad du behöver.

Allt hänger på vilket frö vi vattnar

Det finns inget dömande

I dag är det Domsöndagen och temat i de kristna kyrkorna är "den yttersta domen". Jag försökte göra min tolkning av dagens evangelietext, men om jag skulle bli nöjd med den så blev det alltför långsökt. Läs den själv om du vill och känn efter hur texten känns för dig: Evangeliet enligt Johannes kapitel 5, vers 22 - 30

För mig är själva tanken på den yttersta domen bara alltför absurd. Det finns inget dömande i skapelsen, det finns enbart konsekvens. Livet strävar alltid efter balans, blir det obalans så uppkommer en konsekvens som återställer balansen.

De tidiga jägar- samlar-kulturerna visste detta. De visste att Respekterar vi inte Livet så uppstår det en konsekvens, som slår tillbaka på oss själva. De visste att om vi skördar det sista av ngn art så uppstår brist och vi kan inte skörda igen, De visste att om ngn art blev för många så uppstod brist på deras föda och arten decimerades så att balansen återställdes. De visste att bristen i sig inte fanns den var bara ett resultat av en obalans, eller av bristande Respekt för Livet.

Konsekvensen av att tro på en allsmäktig gudom som skapat allt och samtidigt är dömande är katastrofal. Vi kan inte vara större än den gudom som vi tror på. Och även om vi inte personligen bekänner oss till den tron, så präglar den vår kultur. En allsmäktig gudom som dömer sin egen skapelse är bara så absurd, och så fjärran från det vi ser i skapelsen.

Om gudomen har skapat Allt och är Allt som finns, kan den inte behöva ngt, för det finns inget som inte är gudomen, med andra ord det finns inget som gudomen kan behöva, den är ju allt. Om gudomen inte behöver ngt då finns inte heller ngn brist, eftersom det inte finns ngt att lida brist på. Utan behov finns inga krav, och inga misslyckanden. Och finns inga misslyckanden så finns det inte heller ngt att döma eller fördöma.

De tidiga kulturerna visste detta, och respekterade Livet. Man såg till att upprätthålla balansen i Skapelsen, och undvek konsekvens. Men när människan övergick från jägare/samlare och blev herde/odlare, började vi tro att vi hade makt över skapelsen. Vi trodde att vi kunde bestämma hur stor skörd vi skulle få. Genom att bryta ny mark och odla mera, genom att ha större boskapsflockar, kunde populationen öka. Men då populationen ökade så uppstod en brist som en konsekvens av obalansen. Marken blev utarmad av för intensivt nyttjande, eller det fanns inte mer ny mark att bryta, inget mer bete. Konsekvenserna av de tidiga herde-/odlar-kulturernas överutnyttjande av naturen ser vi bl a i Sahara i norra Afrika.

Ur människans hybris, ur bristen på Respekt för Skapelsen, föddes tanken på brist som ett straff. Människan hade blivit maktgalen och vägrade att se att bristen enbart var en konsekvens av den obalans de själva skapat. Istället skyllde man på gudomen, man skapade en berättelse om gud som den maktgalna människans avbild. Man skapade en bild av en gudom med behov som den kunde misslyckas att få uppfyllda. En gudom som straffade och dömde sin skapelse för att den inte kunde uppfylla dess behov.

Detta måste nog vara mänsklighetens största misstag. Konsekvensen ser vi överallt i dag. Ur tron på brist, föds tron på misslyckande, konkurrens, girighet, dömande och fördömande.

Det må vara hur det vill med gudomens natur, men att tro på en gudom som behöver ngt ger som konsekvens att vi aldrig kan uppnå det vi önskar oss mest av allt: En Hållbar Värld i Fred och Harmoni! Den Världen kan bara uppstå som konsekvens av Respekt och Kärlek till Varandra, Allt Levande, och Hela Skapelsen.

Vill vi välja den konsekvensen så måste vi välja Att Vara Kärlek. Annars dömer vi oss själva till undergång.

Skam

När du gör mig illa
När du trampar på mig
Då talar du om
Att jag inte är
Värd ngt

När du ljuger för mig
När du inte vågar möta mig
Då talar du om
Att jag inte är
Värd respekt

När du skäller på mig
För att jag misslyckats
Då talar du om
Att jag inte är
Värd ngt
Om jag inte lyckas

När du straffar mig
För att jag
Sätter gränser
Då talar du om
Att jag inte är
Värd respekt

När du avvisar mig
För att
Jag visar känslor
Då talar du om
Att jag inte är
Värd att bli sedd

När du förminskar mig
För att jag lyckas
Då talar du om
Att jag inte
Är värd att lyckas

När du förminskar
Mina drömmar
Då talar du om
Att jag inte är värd
Att få
Det jag drömmer om

När jag inte
Känner mig värdefull
Då skäms jag
Och vill inte visa
Den jag är

Jag gömmer mig
För dig
Så att du inte ska se
Att jag inte är
Värd ngt

Jag gömmer mig
För dig
För att du inte ska säga
Att jag inte är
Värd ngt

Jag skäms
För att jag inte
Är värd ngt
För att jag inte
Är värdefull