Du lever vidare i mig

Igår lämnade du din kropp, och jordelivet. Du for måhända vidare till en bättre plats, utan smärtor, glömska och förvirring. Jag väljer att tänka att det var lika bra för dig. Jag tror inte att du hade ont av denna Världen, men du hade nog inte heller särskilt mycket gott av den längre. Och lämnat den hade du på sätt och vis gjort sedan flera år tillbaka, in i glömskans och förvirringens värld.

Jag är så tacksam att jag har fått ha dig som Mor. Du lärde mig mycket och du lär mig alltjämt saker. Jag var nog bara ca 7 år när du lärde mig att använda symaskinen, den fina gröna Husqvarna ZigZag som nu finns här hos mig, och som jag nyttjar då och då. Du var ju så illa tvungen att lära mig, för hur du än försökte låsa in maskinen för att få ha den ifred så hittade jag ändå fram till den, och när du sen skulle använda den fann du att allt var ett enda trassel. När jag var sjuk satte du varp på bandväven och lärde mig att väva på den, eller så åkte du iväg och skaffade väv och garn som jag kunde brodera små korsstygnsdukar med. Men att knyppla lärde du mig aldrig hur många gånger jag än trasslade dina alster i vardande.

Och nog är det dig jag har ärvt min kreativitet ifrån. Jag minns hur du byggde levande julkrubbor med palmer gjorda av ändarna av morötter och rödbetor som du fått blasten att börja växa på. En annan jul gjorde vi bonader med vaxkritor på lakansväv som du sedan smälte in i tyget med strykjärnet. En gång köpte du en damejeanne som du sedan skapade ett litet ekosystem i och korkade igen. Hela ekosystemet utgjorde fot till den lampa som fick tjänstgöra som sol. Växter var för övrigt en av dina paradgrenar, Få är väl de hem där det prunkar lika mycket av blommor och blad i varje fönster, som det gjorde i ditt hem i dina krafts dagar. Jag tittar på mina stackars slokande krukväxter och inser att där har jag mycket kvar att lära.

Måhända fick du många av dina kreativa idéer från Land, Ica-Kuriren, Husmodern och andra ställen. Men du ryggade inte för att prova vad det än var som tilltalade dig. Där lever du vidare i mig, kanske hade jag varit en helt annan om jag inte fått detta mod att prova av dig.

Såklart insåg jag inte din storhet då, och tyvärr så förstod jag mycket av ditt Kärleksspråk alltför sent, sedan ditt sinne redan fördunklats av demensens dimmor. Inte tänkte jag på att det var Kärlek när du åtskilliga sena kvällar, sedan dagens mödor äntligen skulle vara slut, fick plocka fram symaskinen och sätta dig att laga de kläder som jag ofta rivit sönder i min ovarsamhet. Inte heller kunde jag tolka din omtanke då jag efter mycket tjat om ett par svarta jeans (då alla skulle ha "Puss o Kram" eller "Gul & Blå") till sist fick ett par illasittande svarta Manchesterjeans. :-|

Men som sagt: Jag uppskattar och förstår dig mer och mer för varje dag som går, nu sedan jag försöker att leva det liv som var ditt. För Lanthushåll var din absolut bästa gren och ditt yrke. Självklart är det du som inspirerat mig till detta liv, och självklart lever du vidare i mig i mitt liv som strävande självhushållare. Ofta önskar jag att jag hade haft dig att fråga till råds idag. Och jag hoppas att du, där du nu är, känner den beundran och Kärlek som växer i mig efterhand som jag mer och mer förstår vilken talang och storslagenhet som krävdes av dig för att föda sex personer i stort sett med ett självhushåll.

Tack Mor för allt du gett mig, och alltjämt ger mig ♥

En dag ska jag sluta kämpa

Fler och fler får möta dem, de där små Äkliga Älgalössen! De kryper in under kläderna när jag går i skog och mark, ner i hårbottnen. sen sitter de där och är nästan omöjliga att få tag på... och de bits... jag märker först inte deras bett... men efter några timmar så börjar betten klia och vätska, sedan håller de på så i 2-3 veckor. Kläder kuddar, möbler och mitt hår blir fullt med var-fläckar och -klumpar.

Just nu hatar jag dem djupt och innerligt, och börjar fäkta och slåss så fort jag märker av dem. Kläderna åker av varje gång jag känner något som kryper, och det är ofta... Mitt fokus är på Älgalusen och deras är på mig.

Kanske är det dax att sluta kämpa. Jag har gjort det förr med nässlor, myggor, björnbär, myror och möss, det funkar så klart med älgalusen också.

Allt handlar om min inställning, kämpar jag och är arg och irriterad så är det precis som att simma motströms mot Livets flöde, Allt elände kommer till mig och Livet blir en kamp. Alternativet är Kärlek, Överlåtelse och Tacksamhet. Då flödar Livet min väg och allt blir mycket lättare. Nu vet jag ju inte om jag kan vara Tacksam för älgalusen, möjligen för att de påminde mig om att sluta kämpa och i stället simma medströms. Kärlek skulle kunna funka, jag kan be älgalusen att flyga vidare till sitt värddjur samtidigt som jag välkomna älgalusen att dricka av mitt blod om den måste, jag är ju trots allt blodgivare, spelar det ngn roll vem som får ta del av mitt blod, men då behöver jag samtidigt en strategi för att såren inte ska bli irriterade.

Jag gör mig en bild av det energifällt som omger min kropp, det energifällt som jag föreställer mig upprätthåller alla funktioner i min kropp. Jag ser det som ett vatten med krusningar på ytan, hela tiden i liv och rörelse. När ett bett blir inflamerat föreställer jag mig att det blir som en kvardröjande malström på ytan, istället låter jag älgflugans bett bli som stenar som genomtränger ytan och sjunker varefter ytan genast sluter sig igen.

Processen

Kanske är den här snabbkursen hos Livet över nu, kanske finns det en och annan rest som måste gås igenom, det återstår att se, men jag känner att det är dags för en summering.

Detta att jag blir handlingsförlamad och tror att jag inte kan göra någonting när jag hamnar i en sådan här "Livskris" är både en black om foten, och en stor gåva. För det innebär att jag stannar i det som är, grubblar, känner, skriver, pratar av mig med Vänner... helt enkelt ältar på alla vis, och det innebär att jag får möta mig själv och mina känslor.

Jag fascineras och vördar hur oerhört välregisserat Livet leder oss och ger oss precis vad vi behöver, var det hela började det vet jag inte, kanske har jag hela livet varit på väg hit (liksom jag hela tiden är på väg till en massa andra möten och kriser), jag tror det.

Men jag väljer att börja där jag satte mig ner och skrev första texten:

Hela resan har jag haft två Kärlekar, ingendera vill jag vara utan och jag är helt övertygad om att båda är menade för mig: Inte kan Livet väl spela mig ett sådant spratt

Jag skriver och skriver, delar en status "Ledsen :-(" och Älsklingen med flera tror att jag vill bli sedd och tröstad, men det jag gör är att bekräfta för min Ledsnad att den får finnas, att den är OK. Det är min väg att hantera känslor. Inget jag skriver publiceras ännu på flera dagar, men jag skriver till Älsklingen och till mina närmsta Vänner och speglar mig i dem ser tydligare både mig själv och situationen, och når mina Känslor: Mina ord

I grunden Vet jag att allt som sker är bra, i ett samtal med Vännen Sanna inspireras jag till denna text och Vilar i Tilliten, Just nu kanske den inte är det jag bäst behöver för att möta det jag ska möta i mig, det kan både vara en flykt och en vila: Livet målar

Tack vare en del missförstånd och rena gissningar så börjar jag nå min ilska, jag tycker att hon gjort fel och borde agerat annorlunda, jag ser även att jag har del i det hela, i Själva verket så är inte beskrivningen korrekt, det var inte hon som hoppade över stängslet även om hon kanske nafsade efter gräset på utsidan, det var jag som knuffade henne. Men jag behövde komma till Ilskan: Gräset är inte grönare på andra sidan

Jag ser hur hur Outstanding Underbar vår relation varit, och är Tacksam, Vilar i Tilliten en stund igen: Vad mer är möjligt

Här kan det vara på sin plats med en liten återblick från det fina vi haft och som jag är Fantastiskt *tårögt* Tacksam för oavsett vad som sker:

Från den första förälskelsen: Jag tycker om all den plats du tar upp
och: Den strålande Stjärna Du Är

Vi delade upplevelser som vi båda gillar: Utesittning

Jag Upplever den förutbestämda Storheten i vårt möte, Hur vi är en del av en plan: I begynnelsen var ordet "Kärlek"

Vår Kärlek är Outstanding: Bara vilja varandra väl

Vår Kärlek läker gamla mönster i mig: Byte av fokus

Under hela vår tid tillsammans har hon varit Fantastisk på att dela min Dröm, medan jag blivit allt sämre på att dela hennes Drömmar och Liv *gråter*: Det enkla Livet

Slut på resumen

Jag upplever Älsklingen som oärlig och förlorar Respekten för henne, vilket ger mig "tillfälle" att bryta: Otrohet 

Jag börjar se att det finns delar som jag varit rädd för hos Älsklingen: Den stora utmaningen

Jag förstår vad jag har förlorat och känner hopplöshet inför möjligheten att återfinna det, samtidigt är jag väldigt dömande mot allt och alla: Ska du finna en måste du möta tusen, åter tusen

Jag vill inte ge upp och ber henne om det som vi egentligen skulle gjort från början eller rent av innan detta hände: På nätterna drömmer jag

Jag släpper taget om Trollstorp och låter det vila, jag ser vad som är viktigast just nu: Ett Kärleksbrev - Kärlek på riktigt

Känner mig bortvald och får möta gammal sorg: Nu får jag möta mig själv

Mina nakna sår får gamarna att börja flockas, de som lever på andras olycka, på att trösta och tycka synd om andra: Detta föranleder en text om energitransaktioner: Gamar

Återigen så vilar jag i den Förståelse, Tacksamhet och Tillit som alltid finns där i bakgrunden: Jag skulle kunna hata

Jag inser hur Magiskt välregiserat detta är och fylls av Vördnad, Tacksamhet och Tillit till Livet: Tryggt vilar jag i Livets famn

Under ett Random möte börjar jag se ett av mina gamla mönster som skapats för att hålla avståndet: Hit men inte längre

Jag saknar och sörjer vardagsKärleken: Tomhet

Mera sorg och uppgivenhet: Framtiden

Återigen regiserar Livet på bästa sätt, De firar hennes födelsedag och lägger ut en massa bilder från sin lycka på "Mina" platser. Det hjälper mig att vara i min Ilska: Adrenalin

Ilskan drabbar även Älsklingen, jag tror mig veta vad hon behöver göra och försöker kontrollera henne: Sann

Fortfarande skyller jag vår separation mest på henne och försöker förstå varför hon agerat som hon gjort: Abstinens

Åter i Tillit, om livskrisernas Gåva: Katastrofer

Jag avvisar Älsklingens spontana Kärlek under förevändning att det stör min sorgeprocess och ger henne en släng av min Ilska: Slutord

Jag inser att hon har läkt ett stort sår i mig och sörjer: Utan hopp

Insikterna börjar komma den ena efter den andra: Aldrig sörjt förut

Jag tycker det räcker nu, och försöker fly in i Tilliten: Nu tar jag paus

Första STORA insikten. Jag börjar förstå att jag för kanske första gången börjat knyta an till en annan människa, och vad det innebär: Om du inte fanns

Jag ser hur jag ibland brustit i respekten mot Älsklingen och släpper henne fri att gå Sin väg: Hur blir man vuxen

Jag försöker släppa taget samtidigt som jag försöker styra Älsklingen: Bara Väntaaaar

Försöker åter släppa: Det finns ingen Framtid

Andra STORA Insikten kommer, jag ser igenom mina mönster: Bakdörr
Ett beslut: All in

Var går mina gränser?: Öppna relationer

Jag har nått vändpunkten: Nu vänder det

Läkande sorg: Det är som om jag skriker

Ta hem: Nu ser jag klarare

Försöker kontrollera henne: Vem tror jag mig vara

Investeringar krävs: Att välja Kärlek.

Tar mig tillbaka till Livet och tilliten: Berättelser i mitt huvudMer sorg ska ut: Kramar mig själv
Våren i sin vackra skrud

Jag börjar släppa taget så smått: Första dagen

Först när jag släppt taget om henne, när framtiden kommer oavsett, då är jag redo att ha henne i mitt Liv igen, och hon släpper in mig: Nu börjar det

Nu bygger vi vidare på vår relation igen, denna gång är våra förutsättningar bättre än någonsin, Processen hjälpte mig att se massor i mig själv och hjälpte mig att gå vidare i en fördjupad relation, något som troligen inte varitr möjligt om inte detta hänt. Jag behövde tappa Tilliten (även om den Alltid finns där i botten) för att möta dessa gamla instängda Känslor och mönster, men nu är jag tillbaka i Tilliten och Livet går vidare, säkert kommer det att komma mer ut av detta, men Allt som sker är Gott, Allt som sker är en Gåva, Oavsett vad.

Och den största Gåvan är min Älskling och vår Kärlek

Om du inte fanns

Så mycket enklare det hade varit om du inte fanns

Då skulle jag inte ha upplevt verklig Kärlek och Närhet

Då skulle jag aldrig ha börjat att knyta an till en annan människa

Då skulle jag aldrig ha öppnat mitt hjärta så mycket.

Då skulle jag inte ha upplevt vår Spontana Naturliga fysiska Närhet som gavs och togs emot så Självklart och Vilkorslöst.

Då skulle jag aldrig ha upplevt en Relation helt utan krav och förväntningar.

Då skulle jag aldrig ha upplevt en relation där man Bara vill varandra Väl.

Då skulle jag inte Upplevt någon som Älskade mig helt och fullt precis som jag Är.

Då skulle jag aldrig ha Upplevt en Relation där båda är enbart Tacksamma för all tid vi delade.

Då skulle jag inte fått höra om din vardag varje dag.

Då skulle jag aldrig ha Upplevt Dig!

Då skulle jag kunna fortsätta att lämna varje relation mer eller mindre med en klackspark, utan att nämnvärt känna och lägga det huvudsakligen utanför mig själv: "Hon var inte redo" "Hon ville inte ha mig utan någon som var annorlunda" etc..

Då skulle jag fortfarande aldrig ha knutit an till någon människa.

Då skulle jag aldrig ha Upplevt Dig!

Jag känner att du har gjort något med mig (eller om något har förändrats i mig som gjorde vår relation möjlig).

Jag måste revidera mycket som jag sagt och trott mig veta om Kärlek och Relationer.

Jag har sagt att den enda rätta inte finns, att det finns många Kärlekar för varje människa som likt Vänner kommer och går. Och jag tror fortfarande att det är så men att UPPLEVA att det bara finns en enda rätta är det bästa som kan hända Kärleken.

Jag har sagt att man inte kan vara beroende av varandra i en bra Relation, och jag tror fortfarande att det är så, att vi måste kunna vara nöjda utan någon relation för att kunna ha en bra relation. Men att UPPLEVA att man inte kan vara utan en annan människa är det bästa som kan hända Kärleken.

Men du Finns och jag är oerhört Tacksam för det. Jag är så Tacksam att jag fått UPPLEVA Dig, Att Jag fått ÄLSKA Dig och att jag ÄLSKAR Dig.

Jag är Oerhört Tacksam att jag inte kan tänka mig att Leva utan Dig!

Men ändå måste jag tänka mig att leva utan dig.....

Du säger att du vill sitta ner och diskutera en VÅR gemensamma framtid, men du är Upptagen med Allt och Alla och har inte tid med mig, för det är så många som pockar på din uppmärksamhet.

Jag skulle också kunna pocka, men jag vill inte det (fast jag ändå gör det gång på gång), för jag vill kunna känna att du vill ge mig av din tid för att du vill det inte för att jag ber om det.

Det vore enklare om du inte fanns men nu finns du fast inte ändå.

<3

Jag skulle kunna hata

Jag skulle kunna hata och förbanna
henne som övergav mig för en annan

Jag skulle kunna Hata och förbanna
den hon övergav mig för

Jag skulle kunna Hata och förbanna henne
för att hon inte ville jobba på
vår Underbara Relation
vår Kärlek

Jag skulle kunna ångra mig och klandra
att jag inte såg signalerna i tid
att jag inte tog tag i det som jag faktiskt såg

Jag skulle kunna hata och förbanna
alla som orsakat mig smärta

Jag skulle kunna ångra mig och klandra
alla misstag som jag gjort

Det har jag också gjort

Jag har varit Ledsen, Arg,
Besviken, Hämndgirig
och mera Ledsen

Men framförallt har jag
Älskat

Men jag är Tacksam!

Jag är Tacksam för alla sår
som detta har läkt i mig själv

Jag är Tacksam för alla rädslor
som detta tagit mig förbi

Jag är Tacksam för allt Ego
som detta knuffat av tronen

Jag ser det tydligt nu
inget som jag själv räknat ut
skulle kunna ge mig
Allt detta!

Och till det
En Vackrare Kärlek
och en Bättre Relation
än jag någonsin mött förut

Jag tar det inte personligt

De kunde inte gjort annorlunda
De var så sanna mot sig själva
som de kunde vara
och utan uppsåt.

Hur skulle de kunna göra annorlunda
utan att ljuga för sig själva
och mig

Så otroligt välregiserat
Alltihop

Tack Livet!
för att du leder mig
för att du visar mig
vem jag Är
för att du läker mina sår
och öppnar mitt Hjärta

Tack Livet
För att
jag alltid kan vila
i det jag möter
i trygg förvissning
om att allt är gott

Tryggt vilar jag
i Livets famn
i Tillit

Att Lyckas (av Sanna Nova Emilia)

Text Lånad av Sanna Nova Emilia

"ATT LYCKAS" - Vad innebär detta? Och kan "att lyckas" existera utan sin motsats - dvs. "att misslyckas". Vad innebär det i så fall att misslyckas?

Som jag ser det så kan vi enbart "lyckas eller misslyckas" utifrån ett givet mål som vi satt upp för oss själva. Men tänk om vi alla är en del av någonting större? Tänk om vi inte förmår se hela bilden? Tänk om vi inte förmår se det slutgiltiga målet utan enbart våra egenhändigt skapade delmål? Hur vet vi då vad som är en lyckträff och vad som är en tabbe?

Jag tänker att dessa mål som vi sätter upp för oss själva ibland hindrar oss ifrån att se var vi egentligen är på väg. Att tankarna på målet ibland hindrar oss ifrån att följsamt låta oss föras med av livets flod mot den destination som floden (livet själv) önskar leda oss till. Jag vet inte vad målet med mitt liv är. Vet du? Allt jag vet är att jag är här för att leva och uppleva. Att jag är här för att låta livet leva genom mig.

Ett återkommande mantra som jag läser ofta här på Facebook är "Vad mer är möjligt?" - "Hur blir det bättre än så här?" - Men tänk om allt är perfekt precis som det är? Tänk om vi inte behöver jaga något mål, om vi inte behöver jaga fler möjligheter eller ett tillstånd som är "bättre än så här"? Tänk om vi inte är här för "att lyckas", utan för att uttryckas? Tänk om vi inte är här för jaga horisonter utan för att njuta av dess skönhet och vila i allt som är?

[Sanna Nova Emilia]

Tricket (av Susanne Löfgren)

 Text och bild lånad av Susanne Löfgren

Tricket är att känna dig tacksam över allt det du har!

Det skänker sådan glädje och lycka!

Om du ständigt jagar efter lycka, kärlek eller vad det nu må vara.

Så blir det väldigt tomt.

Du blir ju liksom aldrig nöjd.

Att känna tacksamhet över det du har - ger frid.

Vi människor har så lätt att ta det mesta för givet.

Ofta måste vi mista människor, saker, trygghet osv - innan vi uppskattar dem!

Varför inte uppskatta dem HÄR och NU?

Jag kom på mig själv med en tanke i tvättstugan nyss - att jag känner mig så tacksam över att det finns ett sånt bra torkskåp att hänga in kläderna i så att de torkar snabbt och bra!

Ju mer tacksamhet jag känner - desto lättare och liksom av sig självt kommer de där tacksamma tankarna! :-)

En härlig bonus är upptäckten att kärleken och lyckan - de finns här inuti mig hela tiden!

Att känna trygghet i mig själv - är att vara trygg var jag än befinner mig!

Jag kan känna mig lycklig över att leva, finnas, andas!

Lycka och tacksamhet över att jag är frisk och stark!

Det behöver inte ens finnas några skäl till att känna lycka! Ibland känner jag mig bara sådär genuint genomlycklig! Varför ifrågasätta denna härliga känsla? Det är bara att ta in den, låta den fylla mig med värme och glädje!

Lycklig över att jag får äta mig mätt varje dag! Lycklig över mitt älskade fina lilla hem! Lycklig över min familj och mina vänner! Lycklig över att få möta en ny sol gå upp! Lycklig över varma små hundkramar!

Lycklig över äventyret som LIVET är! :-)

[Susanne Löfgren]

Människor kommer och går

Vi människor är trygghetsfreaks... vi vill ha fasta tydliga strukturer ikring oss , som vi kan stötta oss emot....

Men livet är förändring... livet måste få bre ut sig gränslöst... förändras... annars dör det.

Känner att vi ofta tar detta med relationer för allvarligt. Inte så att vi inte ska ta varje relation på allvar fullt ut i nuet, självklart! Men om en relation tar slut så ses det som ett misslyckande, och vi undrar vad blev fel? vad är det för fel på mig? vad var det för fel på den andre?

Tänk om vi i stället kan se på alla våra relationer med Tacksamhet, Tacksamma för allt den gav oss, både det som var bra och det som var sämre.
... istället för att fokusera på bristen, och se relationen som ett misslyckande bara för att den tog slut.

Hur många vänner har du som du haft länge? Jag har en 42-årig vänskapsrelation, många andra vänner finns i mitt liv, men de flesta har funnits där kanske ett 10-tal år eller mindre... jag har förändrats och utvecklats vänner har försvunnit, vi har växt ifrån varandra, blivit färdiga med varandra. Många av mina vänner är viktiga för den jag är idag, de kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta... men vi har andra liv i dag där vi inte har samma behov av varandra, kanske hörs vi av eller ses en gång om året, men ändå är de viktiga.

För stunden finns det 4 vänner som är viktiga i nuet, som jag har kontakt med minst en gång i veckan, vänner som jag inte vill vara utan för länge, de har samtliga dykt upp i mitt liv de senaste 3 åren. Men det gör dem inte mindre viktiga än någon av de vänner som jag känt i 10, 20, 30 eller 40 år.

Jag är Tacksam för alla mina Vänner, vare sig de finns här idag eller om de bara fanns ett par månader för 30 år sedan, för alla har varit Viktiga.

Likadant är det med Kärleksrelationer, de kommer och går, och varje relation är lika viktig oavsett dess längd. De varar helt enkelt tills vi är färdiga med varandra och det är dags att gå vidare. Självklart längtar jag fortfarande efter min 50-åriga relation (men har insett att den kanske måste bli med min vän). Och självklart är det underbart med en långvarig relation, men varje relation är viktig oavsett dess längd, och en långvarig relation som egentligen är färdig för länge sedan är inget att eftersträva.

Tänker på denna texten, och att den är lika giltig för Kärleks- som Vänskaps-relationer:

Människor kommer in i ditt liv av en orsak,

för en period eller för resten av livet.

 
När någon kommer in i ditt liv av en orsak, är det oftast

för att fylla ett behov du har uttryckt.

De har kommet för att hjälpa dig genom en gåva,

för att ge dig vägledning och stöd. För att hjälpa dig

fysiskt, känslomässigt och spirituellt.

Det kan verka som om de är sända från himlen,

och det är de!

De är där för det du behöver dom för.

Så plötsligt, utan att du gör något fel

eller på ett till synes opassande tidpunkt,

kommer denna person att säga eller göra något

som gör att erat förhållande tar slut.

Ibland dör dom, andra gånger lämnar dom dig.

Ibland provocerar de dig och tvingar dig att fatta ett beslut.

Det som är viktigt att förstå är att ditt behov är mättat,

ditt öde är fullbordat, deras arbete är utfört.

Den bön du skickade till universum har blivit bönhörd,

och det är nu dags att gå vidare.

Några människor kommer in i ditt liv för en PERIOD,

för att det är din tur att dela med dig, att växa eller att lära.

De ger dig en upplevelse, lugn eller bara får dig att le!

Kanske lär de dig eller visar dig något du aldrig gjort förut.

Vanligen ger de dig en ofantlig mängd av glädje.

Tro på det* Det är äkta!

Men bara för en period.

Livslånga förhållanden lär dig livslånga läxor,

sådant du måste bygga upp för att få en

solid känslomässig grund.

Ditt jobb är att acceptera läxan, älska denna människa

och använda det du har lärt i andra relationer

och områden av ditt liv.

Det sägs att kärleken är blind, men vänskapen är klarsynt.

Tack för att du är en del av mitt liv,

antingen det är för en period eller för resten av livet.

Njut av det du har (av Susanne Löfgren)

Text och bild lånad av Susanne Löfgren

Det är viktigt att påminna sig själv ibland tycker jag - om att njuta av det man har HÄR och NU!

Då kommer tacksamheten och lyckan över det!

Är det inte lätt ibland - att vi tror det där gräset på andra sidan är så mycket grönare att vi glömmer bort att njuta av det vi faktiskt HAR?

Singeln kanske längtar efter en partner. Den som befinner sig i ett förhållande kanske saknar mycket från singeltiden. Någon längtar efter barn. Någon annan, som har barn saknar tiden med mindre ansvar för andra och mer tid för sig själv.

Det är helt okej och väldigt mänskligt att längta! Jag längtar själv ofta till många saker!

Å jag menar inte att det bara stirras blint på det vi saknar, det är lite väl mycket fokus på det ibland bara! Nog njuter singeln även av singellivet, såväl som att den som är i ett förhållande njuter av de goda sidorna i det också, för att ta ett exempel bara.

MEN det är så viktigt att påminna sig. Jag brukar själv påminna mig om det i längtans stunder. Att det jag inte alltid är överförtjust över idag - kan komma att vara något jag saknar en annan dag!

Oavsett om du lever själv eller med en annan människa, oavsett om du har barn eller inte, oavsett om du jobbar med din dröm eller knackar på och vill vidare till annat - kommer du att i alla dessa situationer ha glada och mindre glada stunder!

Känna glädje och sorg, lycka och olycka! Ibland känns det nästan som att vi tror att bara vissa saker sker/förändras i våra liv, så ska vi vara vaccinerade mot livets djupa dalar sen.

Livet går upp och ner, det är så det är att vara en människa och leva! I motgång kan vi ibland slita vårt hår, vara ledsna och förbannade och känna det som att hela världen är emot oss!

Det är helt okej. Det är mänskligt. Känslorna är själens språk och de är viktiga att lyssna på!

Men det är i motgångarna vi bygger ny kraft och styrka. Lär oss saker om såväl oss själva som om andra. Vi upptäcker att vi är så mycket starkare än vad vi trodde! Kanske ger de oss modet att bryta mönster och välja en annan väg, en bättre väg. Kanske gör de att vi möter oss själva! :)

Å de gör även att vi uppskattar de lyckliga stunderna desto mera sen!

Lyckan - den finns inuti dig hela tiden. Ingen annan kan sätta dit den åt dig, bara du själv kan hitta den.

Vad är du tacksam över idag?

[Susanne Löfgren]

När jag är som fulast (av Dominique NVC Costa)

Text och bild lånad av Dominique NVC Costa

När jag som fulast - ler min själ inombords - för jag vet att en dag kommer jag att känna mig som världens vackraste - för jag har den fula dagen att jämföra med.

Den dagen jag är fattig - ler min själ inombords - för jag vet att en dag kommer jag att känna mig som världens rikaste - för jag har den fattiga dagen att jämföra med.

Den dagen jag är sjuk - ler min själ inombords - för jag vet att en dag kommer jag att känna mig som världens friskaste - för jag har den sjuka dagen att jämföra med.

Den dagen jag är grymt behandlad - ler min själ inombords - för jag vet att en dag kommer jag att känna mig som världens mest omhuldade - för jag har den grymma dagen att jämföra med.

Den dagen jag lider - blir jag vän med smärtan och skriver - mig igenom djupaste mörker till intensivaste Gudomliga glädjen...

Jag lider, jag plågas, jag har smärta - och det gör mig så levande, så död, så njutande så komplett - jag kan aldrig älska så hett som i dödens gränsland...

Jag måste nog erkänna att två av mina bästa vänner är smärtan och döden..

Jag är så tacksam -

Jag arbetar idogt med Tillit till Regnbågsbron, då är alla gränser borta - och jag är lika nära de jag Älskar här som då - oavsett dimensioner.. Det är härligt att leva - när man längtar döden så hett - det är härligt att vara död - då man längtar att leva igen - efter en stund mellan världarna, sugen på nästa kurs i Evolutionen...

Jag är inte så rik, ganska ful, och en massa på minuslistan - och vet NI - aldrig, aldrig någonsin har jag känt mig så Rik och så full av hopp..

Det är lagen om alltings polaritet..

En annan lag - jag lyder är Attraktionslagen... Dock inte i denna fria text..

Då jag attraherar - gör jag det med stil - och då önskar jag endaste det optimala för mig.. ;-)

Lite sköna tankar i natten - från en luttrad själ ♥

[Dominique NVC Costa]

Tankar vid graven

Jag har inte känt något behov av att besöka fars grav sedan begravningen, han finns ju ändå inte där även om det var dit vi bar honom för hans sista vila. Men igår var fars födelsedag, den första då han inte finns på vår jord, och jag kände att jag ville åka till graven med en bukett blommor. Fars bemärkelsedagar var alltid viktiga då han levde, jag kan datumen för båda min fars namsdagar men bara för en av mina egna (vilket är det namn som vi har gemensamt), och ofta fick han en bukett blommor av mig på dessa dagar, t o m på farsdag ibland trots att detta är ett jippo som jag egentligen inte uppskattar.

När jag stod där vid graven tänkte jag på Livet, far var så mycket djur och natur för mig, far var våren. Det var med far jag hörde de första lärkorna och såg de första sädesärlorna komma, med honnom gick jag i vårens späda gräs och stängslade för djuren.

Far är begravd på farfars och farmors gravplats. Det är kanske lite extra speciellt för mig att stå där. Här ligger farfar som hette Sigfrid Pettersson, Här ligger far som hade Sigfrid som andranamn, där står jag som heter Sigfrid Pettersson, och hemma är min son som har Sigfrid som andranamn. Jag känner hur jag är en del av en kedja.

Farfar fick jag aldrig lära känna, han dog då jag var 3  månader. Men jag kan nog känna att vi var besläktade av vad jag fått höra. Jag anar att han var en man med stor integritet, civilkurage och självkänsla. Far är för mig Kärlek, värme, humor och han var social. på sätt och vis är vi nog lika men det är också mycket som skiljer oss alla tre. Vi har nog inte samma uppgifter i Livet, samma livsplan, jag har nog min egen Livsplan skild från deras, men jag känner ändå att det är min tur nu, att ta över, att Leva den Jag Är ämnad att vara. Det är min tur nu att föra Livet vidare. Och jag känner att även om vi är olika har de bidragit till den jag Är, jag känner Tacksamhet och att jag har deras stöd i ryggen på min vandring vidare i Livet.

Så går mina tankar vid graven, jag ser på stenen som kommit på plats, blommorna och Farfars och farmors sten. Jag höjer blicken och uppe på backen ser jag skogen som farfar en gång köpte och som far brukade. Där i skogen slår vitsipporna just ut. Livet går vidare....

Rättså jävla nöjd (av Susanne Löfgren)

Text och orginalbild lånad av Susanne Löfgren

Jag är rätt så jävla nöjd!

Nöjd över att jag älskar att njuta av livet och tillåter mig att göra det! Jag älskar att äta! Jag älskar att träna! Jag älskar att känna mig frisk, stark och kraftfull, fylld av energi!

Jag orkar inte bry mig om alla trötta ytliga jävlar och mitt mål här i livet är knappast att behaga alla andra, det är att må gott och trivas i mitt lilla liv och vara mig själv! Å de som älskar mig för den jag är - och trots den jag är, de är de som betyder nåt! :)

Jag vet att jag är värdefull och viktig! Jag vet att jag aldrig aldrig någonsin kommer att härja sådär som jag gjorde under många år av mitt liv. Kämpade och slet, försökte leva på lite energi i nåt slags försök att bli så snygg som möjligt, snygg som i smal, liten, deffad, u name it! Det var bara det att jag var så trött och sjuk och mådde så dåligt att det allra vackraste jag har försvann - mitt leende!

Idag vet jag bättre än så och jag är så jädra tacksam över det!

Det finns de som är bittra trots att de "har allt". Det finns de som känner sann och äkta livsglädje trots att de inte har massor av pengar och pinaler eller "perfekta" kroppar och fasader. Det är därför att det inte är vad det sitter i!

Uppskatta det du har! Känn glädje och tacksamhet över det! Ta inget för givet!

Livet är här och nu - LEV DET! :-)

[Susanne Löfgren]

Vinst (9 mynt)

Vinst är ofta ett svårt ord, åtminstone för mig. Kanske handlar det om att vi förknippar det med brist eller förlust?

När jag växte upp fick jag lära mig att "ingenting är gratis" och liknande s k "sanningar", men det är inte sant, vinst är förknippat med vår förmåga att ta emot, och därmed vår känsla av Värde.

Vi kom alla hit till Livet som Vinnare, av tusentals och åter tusentals spermier var det just den som innehöll hälften av dina anlag som fick befrukta ägget, Detta för att just du skulle bli till! som just den viktiga del av Livet som du är!

Det är inte självklart att vi är här, man räknar med att ca 60% av alla graviditeter slutar i missfall, den vanligaste orsaken till missfall är att fostret på något sätt inte är funktionsdugligt. Men du är Funktionell! du är en Vinnare! och en viktig del av Livet!

Nu är vi här och Hela Världen är till för Oss! Liksom Vi är till för Världen!

Allt har sin plats i Skapelsen och Livet brukar se till det Levande, Livet är ett överflöd och vi har bara att ta emot av det överflödet, allt vi behöver finns där för oss. Lättast att ta emot av Livets överflöd har vi genom att vara Tacksamma, Tacksamhet för vad vi faktiskt har gör oss redo att ta emot mer av överflödet.

Vi kan tycka att vi inte alls får vad vi behöver, men då fokuserar vi på bristen, och det gör det svårt att ta emot av överflödet. Sanningen är ju att vi visst har fått allt vi behöver, vi Lever ju i detta Nu!

Baksidan av Vinsten varnar oss för att frossa i överflödet och ta mer än vår andel av det, det är när vi gör så som bristen uppstår i någon annan del av Skapelsen.

Klicka på bilden för att dra
dina egna tarotkort!

Min morgongåva

Tidigare publicerad den 5/1-09 på Sigges radioteater

Vaknade upp fylld av tacksamhet för den fantastiska gåva som du gett mig, den fantastiska gåva som DU ÄR! Du låg där bredvid mig och jag kunde vända mig mot dig, ge dig min närhet, och du tog emot den. Nu vet jag hur jag vill känna, hur jag kan känna i mötet med andra, i mötet med livet! Jag vet hur livets stora fest känns!

Nu kan jag gå ut i livet, ta med mig din underbara gåva, och fira livet, kärleken, närheten. Ge den vidare till hela världen. Firandet, kärleken och närheten är till för hela världen, och hela världens firande, kärlek och närhet är till för mig! Jag ger av vårt överflöd, och tar emot överflödet från hela världen.

Jag ser hela världen genom de ögon som jag ser på dig med. Och hela världen älskar mig. Jag älskar dig! Du älskar mig! Hela världen är kärlek, firande och fest! Och hela världen är till för mig!

Du är min morgongåva! Tack för att du finns! Tack för att du visat mig världen!
"Jag har varit med om dig, jag kan aldrig förlora dig!" (okänd)

Jag önskar dig hela livet som en enda stor underbar fest!

Livsglädje (Av Susanne Löfgren)

Text och bild lånad från Susanne Löfgren

Hittade precis en dagboksanteckning från den 9 September i år och slogs återigen med full kraft av vad fantastiskt och underbart jag tycker det är att leva! Å hur otroligt tacksam och glad jag är! :-)

"

Kom nyss hem från en rask kvällspromenad i ett rätt så öde och mörkt Östersund. Kände energin flöda i kroppen, musiken göra mig smått hög, kroppen nästan sväva fram!


Känner ofta en sån sann och enorm lyckokänsla, glädje och kärlek till livet under mina promenader/ löprundor/styrkepass. Denna promenad var just en sådan härlig upplevelse!


Samtidigt som jag kände mig som en liten liten människa på jorden, kände jag mig så uppfylld av livet! Som en viktig och betydande del av allt! Älskar när jag känner det så! Jag fylls av sån oerhörd kraft!


Gick nere vid vattnet och blickade ut mot alla ljus på Frösön och det var så vackert så det nästan värkte i hjärtat! Älskade fina Östersund!


Det slog mig när jag gick där och kände livet flöda i kroppen vad enkelt så mycket i mitt liv har blivit!


Det är faktiskt så fantastiskt att jag t o m har GLÖMT att det fanns en tid när jag konstant krigade med mig själv! Då livet var en ständig kamp! Då jag knappt kunde se mig i en spegel för jag var så uppfylld av förakt mot den där stackars fina kroppen som jag har! Som gör att jag kan göra så mycket underbara saker som jag tycker om att göra! Som är platsen där min själ får bo i detta liv!


Att det faktiskt fanns en tid då jag inte kunde tycka att något jag gjorde var bra. Att jag inte såg något värde alls i allt det där fina som är jag! Att jag faktiskt på fullt allvar trodde att jag inte var annat än en börda för mina medmänniskor och att det kanske vore bättre om jag försvann från denna planet. Att jag ständigt slog på mig själv, hånade mig själv och förminskade mig själv till ett litet litet ingenting!


Tänk att jag har glömt allt det där nu! Att jag inte ens kan komma ihåg hur det kändes! Tänk att jag idag kan se på mig själv med kärleksfulla ögon! Tänk att jag har insett att det handlar om att leva ett liv - inte vinna ett krig! Att jag kan känna mig tacksam över att finnas, andas, älska, skratta, leva! Att det är alldeles fantastiskt att det finns bara en enda jag! Att jag är fullkomligt unik!


Jag känner sån otrolig tacksamhet över att jag mår bra, att jag är frisk! Att jag slutat hålla andan och faktiskt andas ut med djupa andetag! Jag känner mig tacksam över allt jag varit med om, gått igenom och alla jag mött på min väg. För det har gjort mig till den jag är idag!


Fina fina härliga underbara liv! Jag känner mig uppfylld av kärlek! Glad och lite rörd..! ♥"

[Susanne Löfgren]

Livet som en Vän

Jag har haft en av mina största gåvor i Livet mycket länge. Hur länge vet jag inte riktigt inte heller varifrån jag fått den. Men jag vet att det är en av de viktigaste ingredienserna i mitt Liv, utan den hade mitt Liv sett mycket annorlunda ut och säkert inte varit så trevligt som det nästan alltid är.

Jag ser Livet som en Vän!

Livet består av ständiga val och ett av de viktigaste  valen vi gör (för det är ett val) är om vi vill se Livet som något som drabbar oss  utanför vårt vållande och kontroll eller om vi vill se Livet som en Vän som vill oss väl. Det valet blir grundläggande för hur vi upplever allt i vårt Liv.

Vad önskar vi oss mest av allt? Jag tror att vi alla önskar oss att må Bra! Vill vi må bra så är valet att se Livet som en Vän något som gagnar oss. Med den synen på Livet så har Allt vi upplever en gåva till oss oavsett hur otrevligt det kan verka i stunden. Hur vi Har det kan vi inte alltid göra något åt, men hur vi Tar det är alltid vårt ansvar.

Ser vi tillbaka på vårt liv så kan vi ofta se att utan de svåra upplevelserna så hade vi inte varit de vi är idag, Så bröt jag t  ex 2005 benet, det är bland det bästa som hänt mig för tack vare den upplevelsen så blev jag medveten om min prestationsångest och att jag hade hela mitt värde i att vara duktig. Tack vare benbrottet har jag i dag mycket mindre stress och jag känner mig värdefull i mig själv. Vid ett annat tillfälle uppdagades vid besiktningen ett allvarligt fel på min bil, jag kunde valt att svära åt besiktningen men i stället valde jag att vara Tacksam för att de upptäckte felet och räddade mitt liv för bara 270 kr, jag kunde fått veta det vid en omkörning i 120 km/h på motorvägen, eller så hade jag kanske aldrig hunnit fatta vad som hände.

Denna Taoistiska berättelse illustrerar det väl:

"I en by bodde en fattig man vars enda tillgång var en vacker häst. En morgon var den borta, försvunnen. – Vilken olycka! sa byborna. Du kunde ha sålt hästen och fått massor med pengar. Vilken olycka! – Det kan vi inte veta, svarade den gamle mannen. Det enda vi vet är att hästen inte står kvar i stallet. Efter femton dagar kom hästen tillbaka med tretton vildhästar. – Tretton nya hästar! Vilken lycka! ropade byborna. – Det vet vi inte, svarade mannen. Det enda vi säkert vet är att hästen är tillbaka. Den gamles son började träna vildhästarna. Han föll snart av en häst och bröt benet. – Vilken olycka! ropade byborna. Vilken olycka! – Det vet vi inte, svarade mannen. Det enda vi vet säkert är att min son har brutit benet, svarade mannen. En månad senare blev det krig i landet och alla byns unga män tvingades ut i armén. Utom den gamle mannens son, efter- som hans ben var skadat. – Vilken lycka för dig att din son bröt benet! utbrast byborna. Han är skadad, men han är kvar hos dig. Vi får kanske aldrig se våra söner igen! Vilken olycka! – Det kan vi inte veta, svarade den gamle mannen. Allt vi vet är att min son är här och att era söner är i armén."

Vi vet aldrig vad en upplevelse kommer att leda till, det enda vi kan veta är att vi mår dåligt då vi förbannar den som något som drabbar oss och att vi mår bra då vi ser Livet som en Vän och söker gåvan i upplevelsen.