Storebror ser dig

Mad jämna mellanrum förfasar sig människor över att FRA och NSA kan läsa vad de skriver på nätet, Nu senast med Snowdens avslöjanden. På Facebook får jag riktad reklam utifrån min övriga aktivitet på nätet utan att jag bett om det. Även det skulle jag kunna uppleva som integritetskränkande. Fler och fler offentliga platser kameraövervakas till en del människors förskräckelse.

I stället undrar jag, vad är problemet? vad är det vi vill dölja? skäms vi över någon del av oss och vårt agerande? eller gör vi något olagligt? (i så fall är det ju bra att lagen upprätthålls).

Jag skulle föredra mer öppenhet och mer transparens, framför allt från "Storebrors" sida. Det är helt oacceptabelt att våra folkvalda agerar bakom vår rygg i det fördolda utan insyn. Vi har valt dem att styra på vårt mandat då måste vi också kunna se att de sköter sig. Likaså så skulle jag önska att handeln märkte alla sina varor med en klimatmärkning, likt den energimärkning som idag finns på vitvaror. Jag vill kunna se direkt i hyllan hur mycket koldioxid per kilo av en vara det går åt för att producera och frakta en vara till butiken. Som det är idag så är det nästan enbart priset som vi lätt kan jämföra och där kan mycket väl ett närproducerat äpple vara dyrare än ett från Chile, men med en klimatmärkning skulle jag troligen lätt kunna konstatera att det lägre priset är på miljöns bekostnad.

Det är med våra relationer till företag och makthavare som med våra nära personliga relationer att de vinner på ärlighet och öppenhet i alla lägen. Den enda som förlorar på öppenhet är den som har något att dölja, och då har den ju redan skadat relationen.

Min "Minn"

Ett år har gått,
49 står oss åter
av Vår
50-åriga relation!

Det är en så Fantastisk Gåva att få ha dig i mitt Liv.
Underbara Människa, Härliga Kvinna!
Så Tacksam att få vara Din Man
Och att du vill vara Min Kvinna!

Vi kommer allt Närmare varandra hela tiden
och jag har lärt mig att det enda som skapar avstånd
är när vi inte låter varandra vara den vi Är
och göra vad vi Vill.

Att komma Nära och att Älska
Handlar om att Släppa taget och Ge
och aldrig om att hålla fast och vilja ha.

Det handlar om den barnsliga glädjen
att hitta en vacker sak,
glatt hålla fram den och säga
"Titta vad jag hittade till dig Älskling!"

Och det handlar om så mycket, mycket mer....

Älskar dig Oändligt
Min Beatrice!
<3 <3 <3

Anknytning

Vi behövde ingen.

Båda hade vi massor av Vänner som vi sa att vi Älskade, kanske gjorde vi också det, åtminstone en del av dem. Men det var i de flesta fallen en ytlig Kärlek, kanske vore det mer rätt att säga att vi "tyckte om". Tyckte om att Krama dem, tyckte om att stödja och hjälpa dem, tyckte om att se och bli sedda, tyckte om att samtala med.

Båda hade vi Mål och Mening i våra Liv, vi hade Drömmar emot vilka vi strävade. Vi hade fullt upp med våra Drömmar och våra Vänner. Trygga och Nöjda med våra Liv. Oss själva nog.

Vi sa att vi Älskade varandra, och det fanns en Längtan att Beröra, att lära känna varandra, inte för att vi behövde varandra utan just för denna Längtan.

Vi blev ett par.

Tacksamma för all tid vi fick med varandra, tacksamma för vår Underbara Närhet. Utan att begränsa varandra öppnade vi våra Hjärtan. Ville bara varandra väl. Vi gav varandra små gåvor. Vi Älskade varandra och vi Älskade med varandra.

Fortfarande behöver vi ingen, fortfarande har vi våra Vänner som vi Älskar, fortfarande har vi våra Drömmar, men vi Vill inte vara utan varandra.

Vi Älskar våra Vänner men den Kärleken kan inte mäta sig med den Kärlek vi Känner för varandra. Vi begränsar inte varandra och Vill varandra bara Väl, Tacksamma för all tid vi får Tillsammans.

Att Drömma våra Drömmar själv har blivit trist. I stället Drömmer vi Tillsammans.

OBS! Bara för män. Låt oss ta kontrollen över våra kvinnor (partners) !! (av Micke Gunnarsson)

Text och bild lånad från Micke Gunnarsson

Ärligt. Det är nu dags för oss män att stiga fram. Att vi tar plats. Att vi verkligen visar vart skåpet ska stå. Kan vara ärlig och säga att jag har varit dålig på detta men tränar varje dag. Tror inte detta bara gäller mig, tror det är många av oss män i förhållanden som känner igen sig.

Tips på hur du enkelt kan ta makten och kontrollen över din partner kommer lite senare i texten. Håll ut.

Men visst är det så för många par. Jag talade med några vänner senaste veckan och det är likadant (säger absolut inte att alla har det så här). Jag bloggade själv om det för någon vecka sedan. Jag tog då exemplet på att när min fru är borta en vecka från hemmet så är det en betydligt större grej än när jag är det. Och kanske klarar jag inte ens det själv som man, utan om min fru ska vara borta från hemmet och jag ska ha ALLA mina barn själv så kallar jag både in far och mor och svärmor. Kanske får jag till det så bra att jag till och med kan ta en helkväll på golfbanan    Och så var det ju det här med maten. Man kan riktigt höra hur ens barn pustar när mamma vinkar hejdå, ja ja då blir det pannkakor hela veckan, eller korv med mos…men å andra sidan så är det värt det för det blir säkert hämtmat också…hahaha.

En hemsk fråga till mig och dig, du pappa:
Hur hade vi fixat situationen om telefonsamtalet kom som sa att din fru kommer att vara borta från familjen i 3 månader? Jag hade gripits av smått panik. Dels av saknad men även hur jag skulle få ihop allt. Jobb, tvätt, disk, mat, fritidsaktiviteter, läxor, tandläkare, kalas, träning, inhandling av studentkläder, inhandling mm mm

Jag vet att detta hade varit en mångt mycket större grej för mig än min fru. Hur hade det varit för dig?

Jag personligen har vuxit upp i ett hem där min mamma trollade bort resten av familjens sysslor. Kastade jag mina strumpor på golvet så var de borta nästa sekund. När vi hade ätit så gick alla från bordet och sa tack för maten. Och plötsligt så var disken borta. Ren magi. Och magikern blev så duktig att hon blev till och med osynlig. Vi kunde alla i familjen fortsätta att ligga i soffan och se på TV utan att vi ens märkte henne gå framför oss med dammsugaren. Ibland kunde vi bli lite irriterade att hon skulle vara just där och städa, vi fick ju liksom skruva upp Tv:n så jäklans högt. Visst är det skönt med en magiker i huset!

Men detta ledde till ett gigantiskt jobb för mig och gör det än idag. Jag kunde inte tvätta själv då Jenny och jag träffades. Jag är ganska så usel på mat. Jag har svårt att få ihop helheter. Det har varit lättare för mig att dra till jobbet då barnen varit sjuka än för Jenny. Min tid har ibland verkat vara viktigare än hennes. Jag tror många inte alls känner igen sig i denna beskrivning, men jag tror många åxå gör det.

Så jag tycker det är dags för oss män att kliva fram och visa våra kvinnor att det är banne mig nog att de inkräktar på vår roll som pappor. Det är slut med att svärmor frågar oss pappor när mamma ska ut en kväll om jag ska passa barnen. Vaddå passa barnen!? Det är ju mina barn. Får Jenny någonsin frågan då jag jobbar en kväll om hon ska passa barnen? ALDRIG!? Det får va nog nu, dags att vi kliver fram och faktiskt puttar bort våra fruar en smula. Vi är inga ungar längre!!

Och så var det de här med kontroll och makt. Jag gjorde en grej för några år sedan med Jenny där jag hade 100% kontroll över henne och jag vill dela med mig av detta tips till alla ni andra män out there!

Det är lördag och klockan är 09.00, Jenny står i duschen, plötsligt knackar det på dörren. Jag öppnar och säger till Jenny att det är någon som söker henne. Hon kommer ut och framför henne står en utav hennes långväga bästa vän som hon inte träffat på över ett år. Båda står och stirrar på varandra och kramar om varandra. Ingen av de fattar någonting. (makt)

Jag ber de sätta sig i bilen så fort de kan och köra mot stan. Jag ger de en väska. De ger sig av. (makt) 10 min senare får de ett sms, de ska då bege sig till pressbyrån och säga ett magiskt ord i kassan. De gör så och får vidare instruktioner. (makt) Så här håller det på. De får besöka caféer, äta lunch, middag och så avslutas det hela med en teaterföreställning och så får de sova på hotell. De vet ingenting mer än timme för timme. MAKT!! Detta är bland det roligaste jag varit med om att skapa. Ett slags spel som egentligen går ut på att genom min möjlighet till kontroll visa hur jäklans mycket min partner betyder för mig, hur mycket jag älskar henne och hur jäkla dålig jag är på att visa detta. Det är liksom smart att göra det medan vi fortfarande är i liv. Sedan behöver man inte rigga ett dygn som detta (även om det är förbaskat kul), det kan räcka med en ros, en handskriven lapp…men snälla vi män…vi har kraften och makten att göra detta. Ta ingen för givet och fundera på hur vi dels uppskattar varandra och faktiskt också på hur våra egna vingar ser ut när vi ska flyga. Har du också blivt vingklippt? Dags att låta nya växa ut. Dags att bli vuxen:-)

Kram och ha en vacker ledig dag!

/Micke

Gemensamvaro - Gemenskapa

Att vara en Human Being är lätt, att bara Vara i det som Är, Följa flödet, det som kommer till oss...

Men är det inte en del av människovarandet att också Drömma, att skapa en riktning och ett mål, Drömma och förverkliga våra Drömmar? Att vara en Human Doer?

Jag vet inte men för mig blir livet tomt utan en riktning, för mig innebär bara Vara att jag aldrig någonsin möter mina rädslor.

Tiden finns inte egentligen, och Förväntningar Begränsar och skapar Besvikelse. Men likväl så finns det Längtan och Drömmar.

Människovarandet, Tiden och Drömmarna må vara en Illusion som egentligen inte är verklig, men likväl är det i denna kontexten vi befinner oss, likväl är Illusionen nödvändig för att vi/Gudomen ska kunna uppleva det som är Verkligt.

Att Gemensamvara är Underbart, dela vår tid med varandra, vara Nära och Närvarande tillsammans Här och Nu, men frågan är om det leder oss Närmare varandra. Vi kan inte glömma oss själva vad som är viktigt för oss var och en, inte åsidosätta oss själva, för då blir Gemensamvaron en uppoffring.

Båda har vi våra Drömmar våra Längtor som på intet sätt får försummas för då blir det en uppoffring.

Båda måste vi så våra frön och se dem växa upp, vi kan hjälpas åt att vattna och vårda varandras frön i Gemensamvaro, vi kan skörda varandras drömmar tillsammans. I Närvaro och Härvaro, Här och Nu.

Men vi behöver också Gemenskapa, Drömma tillsammans. Så våra Gemensamma frön och se dem växa upp samtidigt som vi växer samman utan att bli ofria och begränsade.

Utan Gemensamma Drömmar kommer vi aldrig att ta oss förbi de rädslor som vi bär och som hindrar oss från total Gemensamvaro.

Senare på Solsickegatan

För några år sedan berättade jag om Hans och andra på Solsickegatan, ni kanske undrar hur det gick för dem.

Hans och Emilia hade sin relation en tid, de bodde var för sig och hade andra partners mellan varven var och en på sitt håll. de märkte dock att deras relation svalnade efter hand och snart var de mera som vänner än som ett par, alltmera sällan delade de Intimiteten med varandra, mest var det så att de tog en kopp kaffe tillsammans eller bjöd varandra på middag och satt och pratade om sina respektive kärleksbekymmer.

Hans mötte den ena kvinnan efter den andra, var och en mer och mer som den Kvinna han ville ha, men alltid var det något som fattades, alltid var det något som hon störde sig på hos honom. Relationerna varade sällan mer än 3 månader, och när de tog slut så hastade Hans vidare utan att sörja nämnvärt, de var ju ändå inte redo för hans kärlek, eller de var ju inte den han ville ha, så hur kunde det bli annorlunda. Hans omgav sig med en massa Vänner, Vänner som han Älskade och Kramade, de fanns där för honom och han för dem alltid, så han behövde aldrig känna sig ensam eller sakna en partner. Han behövde inte någon viss annan människa, han klarade sig bra med bara sig själv och sina Vänner.

Med varje ny relation lärde sig Hans något om sig själv, något gammalt sår blev läkt eller något gammalt mönster avslöjades. För varje relation blev Hans mer och mer redo för den relation som han drömde om, en fullkomligt jämbördig och villkorslös relation där man bara vill varandra väl utan att ställa krav på varandra eller vilja förändra varandra. 

För varje avslutad relation så kändes också "utbudet" allt mindre. De Kvinnor som kunde väcka Hans intresse blev allt färre, tidigare hade det praktiskt taget räckt med att de var intresserade för att han skulle bli intresserad, men nu krävdes det en Kvinna som verkade kunna macha honom på alla plan för att attraktion skulle uppstå. Så småningom kom han fram till att det var gagnlöst att söka en relation eller en partner. Hans förlitade sig på att Livet skulle föra partnern i hans väg då det var dax och släppte tanken på relation, i stället började han inrikta sig på ett Liv utan någon partner, visserligen lämnade han plats för en relation, men det var inte där fokus fanns. Nu blev orden sanna, Han behövde verkligen ingen viss annan människa. Han var fullständigt nöjd med bara sig själv.

Här hände något viktigt! Tidigare hade Hans hela tiden velat HA något, men först när man inte vill ha något kan man Ge, först när man inte vill ha Kärlek kan man Älska, först då är det möjligt att Öppna sitt Hjärta och låta Kärleken flöda fritt. Kärleken vill aldrig ha något, den vill bara Ge, Kärleken är ren oförfalskad Generositet.

Så kom hon då en dag, Sara, Kvinnan som befann sig på samma plats som Hans, Kvinnan som inte behövde någon, Kvinnan som var redo att Älska. Och Hans var inte intresserad! eller visst var han intresserad, det var en ny trevlig bekantskap, en ny Vän som han trivdes utmärkt tillsammans med, men han var inte intresserad av någon relation. Hon var inte heller intresserad av någon relation, utan enbart att få Älska.

Men det fanns en Längtan hos dem en Längtan att Beröra, en Längtan att få Ge, en Längtan efter att vara varandra Nära och att få Älska varandra. Och efter en tid så gick de in i en relation, den mest Fantastiska relation som någon av dem hade Upplevt. De ville bara varandra väl, de öppnade sina Hjärtan och Gav och tog emot varandras Kärlek. 

Sakta läkte det "första såret", deras Kärlek avvisades inte, sakta knöt de an till varandra, för Hans del var det första gången sedan han var ett mycket litet barn som han Öppnat sitt Hjärta och knutit an till en annan Människa. Sara släppte in honom i sitt Liv och Älskade honom precis som han var, med en Kärlek som rev alla murar som han byggt för att skydda sitt sårade Hjärta. 

Hans och Sara behöver inte varandra, men de vill inte vara utan varandra, de Längtar att öppna sina Hjärtan ändå mer, Längtar att komma varandra ändå närmare, Andas varandras luft, Gemenskapa sina Drömmar med två Vidöppna Hjärtan som slår i takt.

Makt

Det började med att jag hade ont i höften då jag vaknade om morgnarna i vår dåliga säng. Den dagen kom då det kändes hela dagen och dagen därpå var varje rörelse förknippad med en huggande smärta, jag kunde inte ligga, sitta eller stå utan att det gjorde ont. det var lite likt den ischias jag hade under en period för ca 20 år sedan, fast inte ändå.

Det vore enkelt att skylla på enbart sängen, och visst har den del i det hela, men samtidigt så har vi under långa perioder kunnat sova i den sängen besvärsfria. Jag tror att vår kropp klarar det mesta när vi är i balans och energierna flödar fritt. Varje dag uppkommer mutationer vid celldelningen som skulle kunna leda till cancer, varje dag utsätts vi för bakterier och virus som skulle kunna göra oss sjuka, men för det mesta avvärjer vårt immunförsvar dessa hoten. Så länge energierna flödar fritt och oblockerat så klarar vi praktiskt taget allt. Så varför denna smärta nu?

Med Älsklingens massage, med varma bad, spikmatta och processer som aktiverar kroppens smärtlindring försöker jag dämpa smärtan och få igång energiflödet. Samtidigt talar jag med smärtan och frågar den vad den vill säga mig, för i min Värld är allt vi möter en Gåva som kan hjälpa oss att se oss själva om vi förmår att ta emot den. Det går sådär, intellektet säger att det finns ett samband med min ekonomi som för tillfället är körd i botten, paradoxen är att smärtan hindrar mig från att göra allt jag kan för att förbättra ekonomin. Men direkt från smärtan får jag inga svar och inga känslor väcks i mig.

Nästa morgon är det eter värre och vi kör och hämtar en bättre säng att sova i. Natten därpå förvärras inte smärtan men den blir inte heller bättre.

Med en väns coachande fråga om jag kommit åt grundkänslan bakom... kommer det spontana svaret: "Maktlöshet" och det känns rätt... Min dåliga ekonomi gör mig maktlös, den hindrar mig att göra alla de val jag vill eftersom jag är tvingad att lägga min energi på att förbättra ekonomin med jobb och mera jobb.

Men en ekonomi som går upp och ner är inget nytt för mig, det finns också en annan orsak till känslan av maktlöshet. För första gången i mitt Liv ger jag mig in i en relation med ambitionen att vara helt utan kontroll. Jag vill inte kontrollera vare sig henne eller relationen, jag vill inte kontrollera mina känslor eller ha några flyktvägar.

Att inte ha kontroll kan upplevas som maktlöshet, men kontroll över andra eller skeden kan vi egentligen aldrig ha, och att kontrollera mig själv och mina känslor upplever jag bara som begränsande. Makt och kontroll är inte synonymer, makt kommer av förmågan att ta Ansvar i varje given sittuation, inte av att försöka kontrollera situationerna. Makt kommer av Tillit till att Livet alltid ger oss precis vad vi behöver inte av gagnlösa försök att kontrollera Livet.

Den Romantiska Kärleken

Originalbilden är "stulen" från Cirkus eros

I dag är det Sommarsolståndet, en tidpunkt som traditionellt har firats med ett Hieros Gamos, "Det gudomliga Äktenskapet", föreningen mellan det Manliga och Kvinnlga, mellan Yin och Yang, mellan Himmel och Jord.

Kanske är Den Romantiska Kärleken ett enda stort Hieros Gamos Föreningen av det separerade till ETT

Kanske är Romantiken den största Andliga Läromästaren. den som gör att vi kan Uppleva något annat än separation.

Romantik är väl det där som gör hela tillvaron ljusare, när man Älskar någon, De små (eller stora) Kärleksgåvorna, detta att man alltid har den Älskade med i tankarna i vad man gör och det gör allt så mycket roligare... att laga en enkel middag men man gör det för den Älskade, eller en liten oansenlig sten som man hittar på stranden och bara vill ge till sin Älskade... Att gå i affären och handla vardagsmat och hela tiden titta efter något vackert att ge den Älskade... Allt det där som gör tillvaron ljus (och lite rosaskimrande) när man Älskar. Därför att den Älskade är en del av oss, som alltid finns med oss. Jag och den Älskade är delar av ett större Vi.
Det är Underbart att leta efter små Kärleksgåvor till en Nära Vän, men det är och förblir en Vängåva och inte romantik. för mig. Skillnaden ligger någonstans i graden av Anknytning, graden av Intimitet, graden av öppet Hjärta och i VI- känslan. som jag önskar mig finns mellan mig och partnern i hög grad, men som aldrig blir den samma i en Vänskapsrelation. om än den kan ha väldigt mycket av detta.

Allt är ett, allt annat är en Illusion, men varför finns då denna Illusion? Varför skapades den? Kanske skapades den just för att "Alltet" skulle kunna uppleva den "Etthet" den är. För att kunna uppleva något så måste dess raka motsats upplevas, om solen var allt som fanns, om Allt var ljus och värme, skulle den kunna uppleva det då? Om det inte fanns något mörker och någon kyla runt ljuset och värmen skulle den kunna uppleva sig själv då?

Jag tror att illusionen om separation är till för att kunna uppleva "Etthet". Vi är här i den separerade kontexten med vårt separerade Ego för att kunna uppleva just att vi inte är separerade. Jag tror också att just Kärleken mellan två separerade egon, är den ultimata upplevelsen av detta, när två separerade egon väljer att skapa ett VI med alla delar, med Kroppen, Intellektet, Själen och Känslorna, när vi väljer att fullständigt öppna vårt Hjärta och nakna och sårbara knyta an till en annan människa, den fullständiga Intimiteten och Närheten, där vi verkligen upplever att Vi är ETT, Enhet, Etthet. Det är inget beroende, det är något annat, två separerade individer som är fullständigt kapabla att klara sig själv men som väljer att Uppleva Ettheten. Det är inte att vara ofri, det är att vara fri att uppleva den storslagna Enheten, Ettheten. Och det är något helt annat än att tänka, säga och tro på orden "Vi är Ett" Det är att Uplleva "Vi är Ett"

Måhända kan solen tänka, tro på och förstå att den är Ljus och Värme, men den kan inte Uppleva det utan mörkret och kylan.
Vi Är "Ljus och Kärlek" Vi Är "Alla ETT", men det blir bara ord om vi inte Upplever det. Kanske kan man då Uppleva denna ETTHET med flera, med Alla och Allt, men jag tror inte det. Om vi lever i den separerade kontexten för att Uppleva detta, då måste vi också vara i separationen, i Egot, för att förmå Uppleva det. Och Hur kan vi få Upplevelsen av att Vi är ett oskiljaktigt Ett om den andra delen av Vi också är delar av ett annat Vi med samma dignitet, då är ju jag separerad från deras Vi, från den delen av vårt Vi som jag är Ett med.

Är inte just Illusionen om Frihet, att vi kan vara Fria, den största Illusionen om separation! Kanske är "Friheten" Egot och separationen utlevt till sin yttersta gräns?

Men det innebär inte att de Älskande är ofria, bara att vi väljer att hela tiden vara ett Vi oavsett om vi är tillsammans eller om vi är var för sig med andra människor.

Ett val

Allt är ett val,
jag har Alltid
Förmågan att välja.
Jag kan välja
Att flyta med floden,
Utan att välja.
Oavsett vart floden leder
Så är den full med stenar,
Blockeringar, stora stenar
Som jag valt att lägga i dess väg
Leda om dess lopp
Förbi
Mina rädslor,
Mina gamla sår,
Min smärta.
Men den vänder alltid åter
Åter till huvudfåran

Lusten är en bra illustration
Den är som en flod som flödar
Som hela tiden vill vidare
Vill mer och mer
Tills den slutligen störtar ner i havet
Till orgasmen
Och stillnar.

Om jag inte väljer att stanna upp
Sätter ner fötterna mitt i Lusten
Och stå mitt i den
Utan att låta den föra mig vidare.
Hur mycket Lust uthärdar jag
Hur länge kan jag stå där
Utan att släppa taget
Och flyta med
Utan att kliva upp på stranden
Bort från Lusten.

Det är hela tiden ett val
Som jag kan välja att välja
Eller att inte välja

Likaså med Kärleken
Dess flod leder mig
Till den totala nakenheten
Den totala öppenheten
Gentemot en annan människa
Sakta ringlar den sig fram
Tills vi står där nakna
Bröst mot bröst
Med ett vidöppet Hjärta
Utan värn.

Två men ändå ett
Självständiga
Men ändå behövande.
Gemenskapande
För att vi väljer det

Men jag har lagt många stenar på vägen.
Som leder floden
Ur sitt lopp
Bort från Närheten
Bort från Gemenskapen
Bort från Sårbarheten

Jag har ett val
Alltid ett val
Som jag kan välja
Eller inte välja
Jag kan välja att låta floden leda mig
På den väg
Som jag har valt åt den
Med lagom lite närhet
Lagom lite gemenskap
Lagom lite sårbarhet

Eller jag kan sätta ner fötterna
Stanna kvar mitt i floden
Hur mycket Närhet uthärdar jag
Hur mycket Gemenskap uthärdar jag
Hur mycket Sårbarhet uthärdar jag

Vi har alltid ett val
Som vi kan välja
Eller inte välja

Vi kan välja att Tillsammans
Lyfta bort stenarna
Som vi lagt i flodens väg
En efter en
Baxar vi undan stenarna
Stödjer varandra
På vår Gemensamma väg
Mot större Närhet
Större Gemenskap
Större Sårbarhet
Öppnare Hjärta

Vi kan välja att Gemenskapa
Ett Vi
För att vi väljer det.

Eller vi kan välja
Att följa med flödet
Förbi alla stenarna
Längre och längre
Ifrån Varandra
Ifrån Närhet
Gemenskap 
Sårbarhet

Men floden strävar Alltid
Tillbaka till huvudfåran...

Processen

Kanske är den här snabbkursen hos Livet över nu, kanske finns det en och annan rest som måste gås igenom, det återstår att se, men jag känner att det är dags för en summering.

Detta att jag blir handlingsförlamad och tror att jag inte kan göra någonting när jag hamnar i en sådan här "Livskris" är både en black om foten, och en stor gåva. För det innebär att jag stannar i det som är, grubblar, känner, skriver, pratar av mig med Vänner... helt enkelt ältar på alla vis, och det innebär att jag får möta mig själv och mina känslor.

Jag fascineras och vördar hur oerhört välregisserat Livet leder oss och ger oss precis vad vi behöver, var det hela började det vet jag inte, kanske har jag hela livet varit på väg hit (liksom jag hela tiden är på väg till en massa andra möten och kriser), jag tror det.

Men jag väljer att börja där jag satte mig ner och skrev första texten:

Hela resan har jag haft två Kärlekar, ingendera vill jag vara utan och jag är helt övertygad om att båda är menade för mig: Inte kan Livet väl spela mig ett sådant spratt

Jag skriver och skriver, delar en status "Ledsen :-(" och Älsklingen med flera tror att jag vill bli sedd och tröstad, men det jag gör är att bekräfta för min Ledsnad att den får finnas, att den är OK. Det är min väg att hantera känslor. Inget jag skriver publiceras ännu på flera dagar, men jag skriver till Älsklingen och till mina närmsta Vänner och speglar mig i dem ser tydligare både mig själv och situationen, och når mina Känslor: Mina ord

I grunden Vet jag att allt som sker är bra, i ett samtal med Vännen Sanna inspireras jag till denna text och Vilar i Tilliten, Just nu kanske den inte är det jag bäst behöver för att möta det jag ska möta i mig, det kan både vara en flykt och en vila: Livet målar

Tack vare en del missförstånd och rena gissningar så börjar jag nå min ilska, jag tycker att hon gjort fel och borde agerat annorlunda, jag ser även att jag har del i det hela, i Själva verket så är inte beskrivningen korrekt, det var inte hon som hoppade över stängslet även om hon kanske nafsade efter gräset på utsidan, det var jag som knuffade henne. Men jag behövde komma till Ilskan: Gräset är inte grönare på andra sidan

Jag ser hur hur Outstanding Underbar vår relation varit, och är Tacksam, Vilar i Tilliten en stund igen: Vad mer är möjligt

Här kan det vara på sin plats med en liten återblick från det fina vi haft och som jag är Fantastiskt *tårögt* Tacksam för oavsett vad som sker:

Från den första förälskelsen: Jag tycker om all den plats du tar upp
och: Den strålande Stjärna Du Är

Vi delade upplevelser som vi båda gillar: Utesittning

Jag Upplever den förutbestämda Storheten i vårt möte, Hur vi är en del av en plan: I begynnelsen var ordet "Kärlek"

Vår Kärlek är Outstanding: Bara vilja varandra väl

Vår Kärlek läker gamla mönster i mig: Byte av fokus

Under hela vår tid tillsammans har hon varit Fantastisk på att dela min Dröm, medan jag blivit allt sämre på att dela hennes Drömmar och Liv *gråter*: Det enkla Livet

Slut på resumen

Jag upplever Älsklingen som oärlig och förlorar Respekten för henne, vilket ger mig "tillfälle" att bryta: Otrohet 

Jag börjar se att det finns delar som jag varit rädd för hos Älsklingen: Den stora utmaningen

Jag förstår vad jag har förlorat och känner hopplöshet inför möjligheten att återfinna det, samtidigt är jag väldigt dömande mot allt och alla: Ska du finna en måste du möta tusen, åter tusen

Jag vill inte ge upp och ber henne om det som vi egentligen skulle gjort från början eller rent av innan detta hände: På nätterna drömmer jag

Jag släpper taget om Trollstorp och låter det vila, jag ser vad som är viktigast just nu: Ett Kärleksbrev - Kärlek på riktigt

Känner mig bortvald och får möta gammal sorg: Nu får jag möta mig själv

Mina nakna sår får gamarna att börja flockas, de som lever på andras olycka, på att trösta och tycka synd om andra: Detta föranleder en text om energitransaktioner: Gamar

Återigen så vilar jag i den Förståelse, Tacksamhet och Tillit som alltid finns där i bakgrunden: Jag skulle kunna hata

Jag inser hur Magiskt välregiserat detta är och fylls av Vördnad, Tacksamhet och Tillit till Livet: Tryggt vilar jag i Livets famn

Under ett Random möte börjar jag se ett av mina gamla mönster som skapats för att hålla avståndet: Hit men inte längre

Jag saknar och sörjer vardagsKärleken: Tomhet

Mera sorg och uppgivenhet: Framtiden

Återigen regiserar Livet på bästa sätt, De firar hennes födelsedag och lägger ut en massa bilder från sin lycka på "Mina" platser. Det hjälper mig att vara i min Ilska: Adrenalin

Ilskan drabbar även Älsklingen, jag tror mig veta vad hon behöver göra och försöker kontrollera henne: Sann

Fortfarande skyller jag vår separation mest på henne och försöker förstå varför hon agerat som hon gjort: Abstinens

Åter i Tillit, om livskrisernas Gåva: Katastrofer

Jag avvisar Älsklingens spontana Kärlek under förevändning att det stör min sorgeprocess och ger henne en släng av min Ilska: Slutord

Jag inser att hon har läkt ett stort sår i mig och sörjer: Utan hopp

Insikterna börjar komma den ena efter den andra: Aldrig sörjt förut

Jag tycker det räcker nu, och försöker fly in i Tilliten: Nu tar jag paus

Första STORA insikten. Jag börjar förstå att jag för kanske första gången börjat knyta an till en annan människa, och vad det innebär: Om du inte fanns

Jag ser hur jag ibland brustit i respekten mot Älsklingen och släpper henne fri att gå Sin väg: Hur blir man vuxen

Jag försöker släppa taget samtidigt som jag försöker styra Älsklingen: Bara Väntaaaar

Försöker åter släppa: Det finns ingen Framtid

Andra STORA Insikten kommer, jag ser igenom mina mönster: Bakdörr
Ett beslut: All in

Var går mina gränser?: Öppna relationer

Jag har nått vändpunkten: Nu vänder det

Läkande sorg: Det är som om jag skriker

Ta hem: Nu ser jag klarare

Försöker kontrollera henne: Vem tror jag mig vara

Investeringar krävs: Att välja Kärlek.

Tar mig tillbaka till Livet och tilliten: Berättelser i mitt huvudMer sorg ska ut: Kramar mig själv
Våren i sin vackra skrud

Jag börjar släppa taget så smått: Första dagen

Först när jag släppt taget om henne, när framtiden kommer oavsett, då är jag redo att ha henne i mitt Liv igen, och hon släpper in mig: Nu börjar det

Nu bygger vi vidare på vår relation igen, denna gång är våra förutsättningar bättre än någonsin, Processen hjälpte mig att se massor i mig själv och hjälpte mig att gå vidare i en fördjupad relation, något som troligen inte varitr möjligt om inte detta hänt. Jag behövde tappa Tilliten (även om den Alltid finns där i botten) för att möta dessa gamla instängda Känslor och mönster, men nu är jag tillbaka i Tilliten och Livet går vidare, säkert kommer det att komma mer ut av detta, men Allt som sker är Gott, Allt som sker är en Gåva, Oavsett vad.

Och den största Gåvan är min Älskling och vår Kärlek

Nu börjar det

Nu går allt fort, Plötsligt drömmer vi tillsammans igen och bara någon dag senare lever vi ihop. Vi hade aldrig släppt varandra, vi hade aldrig gett upp... hemma hos oss finns alla spår kvar, sen en månad, små Kärleksmeddelande, Kärleksgåvor...

Vi behövde detta för att se vad vi hade, vad vi behövde och komma vidare.

Det är över nu... Det är nu det börjar, byggandet av ett gemensamt Liv, öppnandet av våra hjärtan, skapandet av ett Vi, mötandet av våra rädslor...det kommer inte att gå av sig själv, men med Kärlek, kommunikation och mod, så ska det gå. Det vi har är redan så Fantastiskt, vi har de bästa av förutsättningar.
 

Svartsjukan

Visserligen var det jag som lämnade vår relation, och varför har jag sett. Men som jag ser det är Ansvaret lika mycket bådas. Hade jag inte lämnat vår relation så hade kanske du gjort det, nu eller senare.

Vi hade tydligt definierat flyktvägarna, utan att vi visste att det var det vi gjorde. Men vi hade inte definierat hur vi skulle få relationen att hålla.

Vi sa båda att Ärlighet och Öppenhet är det Viktigaste i en Relation = Ärlig Kommunikation.
Det var ju iofs en definiering av hur vi skulle få relationen att hålla, men samtidigt så kan vilket brott som helst mot detta ge en förevändning att fly.

Jag  sa att om vi över huvud taget tänker tanken partner (av vilket slag det vara månde) om en annan människa då är det något som brister i vår Relation, Då är det dax att titta på Vår relation. Det var min flyktväg.

Du sade lite tvärt om, Att alla människor attraheras då och då av andra människor än partnern. Kanske hade du skapat din flyktväg där.

Det innebar kanske att du omedvetet gick och väntade på att någon av oss skulle attraheras av någon utanför relationen.

Där har vi också din svartsjuka, som bjöd mig att skapa flykten. Eftersom du gick och väntade på att någon av oss skulle attraheras av någon utanför relationen så scannade du av kvinnorna i min omgivning, du tyckte dig se att någon var attraherad av mig, och att jag också var intresserad av denne, Vilket var sant så långt att jag tyckte det var en intressant människa, men absolut inte på något partnerplan. Men du förbjöd mig att träffa henne då jag hade vägarna förbi, för annars... Vilket naturligtvis triggade trotset i mig, jag var väldigt frestad att titta in om hos denna människa då jag hade vägarna förbi bara för att visa att du skulle minsann inte begränsa mig.

Det hade varit skönt för dig, för då hade du kunnat lägga ansvaret helt på mig. men jag nappade inte, så i stället fick du ta ansvaret genom att tillåta dig att attraheras av en annan människa. Vägen var utstakad, det skulle komma att ske för eller senare. 

Berättelser i mitt huvud (inspirerad av Carina Zetterström)

Jag har trott att antingen måste vi fortsätta att bygga vår relation eller så måste jag sörja för att kunna gå vidare,

Jag har trott att jag blir helt handlingsförlamad av väntandet, att jag inte kan ha fokus på något annat, att jag inte kan göra något.

Jag har trott att jag antingen måste vara kvar eller släppa taget, släppa taget ville jag inte och vara kvar visste jag inte om det fanns.

Jag har trott att processen kommer att pågå tills jag har mött allt jag ska möta, sen kan jag gå vidare på ena eller andra viset.

Men sanningen är att jag måste ingenting, jag kan bara vara i det som är här och nu...

Livet behöver inte stå stilla bara för att jag inte vet hur detta ska sluta. Det hjälper inte att jag sitter och väntar avgörandet kommer inte snabbare för det.

Vi måste inte bygga vår relation nu, det kan vi göra när som helst.
Jag måste inte sörja nu, sorgen kommer när den kommer och jag tror att jag redan sörjt en hel del.
Jag behöver inte bli handlingsförlamad, det är bara något som jag har hittat på, jag kan ju lika gärna gå vidare i vardagen medan jag väntar.
Jag behöver inte vare sig hålla kvar eller släppa taget, Jag hittar tillbaka när som helst ,fast till en annan plats där nuet är, och släppa taget kommer jag att göra lite och lite under tidens gång, om det är det jag måste göra.
Jag behöver inte vara i denna processen hela tiden, processerna kommer när det är dax för dem, i sinom tid.
Jag möter Livet och mig själv hela tiden med eller utan denna processen.

Jag måste ingenting, Jag kan bara vara i det som är här och nu. I full Tillit till att det blir precis som det ska.

Att välja Kärlek

Jag föddes hit, ett självmedvetande skapades,ett Ego, jag gick igenom trauman och fick sår.

Egot behövdes för att jag skulle kunna Uppleva, för att det "utanför" skulle kunna relateras till något, för att jag skulle kunna Känna.

Såren gjorde ont, så jag skapade mönster och strategier för att undvika dem, detta i sig skapade nya sår, och nya strategier.

Jag var väldigt mycket mina strategier och mönster, på så sätt kunde jag hålla den mesta smärtan borta.

Jag lärde mig att kontrollera mina tankar, för tankar är skapande, och ett val. Ett okontrollerat sinne kommer hela tiden att styras av våra rädslor, och skapa mer av det vi är rädda för. Jag valde att Älska mig själv, jag valde att Fascineras och Förundras av Livet. Sådant som födde "vackra, behagliga" Känslor utan att jag behövde investera eller riskera något.

Jag lärde mig att "Allt är Kärlek" och valde att se det så, naturligtvis mötte jag mer av det, och det var trevligt och behagligt. Jag fick och har många Fantastiska Vänner som jag Älskar, Jag Älskar Livet, Jag mår Bra.

Men även om jag Älskar många människor sas "på riktigt" Jag Känner verkligen Kärlek till dem, det Känns 100% Ärligt när jag säger "Jag Älskar dig!" Så finns det väldigt få människor som jag verkligen skulle sörja och Förtvivlas om jag miste dem. I ett fåtal fall så skulle jag nog gråta och sakna lite, men inte mer än ungefär  ett par dagar, Det skulle vara tråkigt helt enkelt. Men det är ju en del av Livet, Vänner kommer och går, alla måste vandra sin väg. Vi var helt enkelt färdiga med vandra. Och själva Döden är ju en del av Livet.

Inte ens när jag förlorade en partner sörjde jag, för jag hade inte investerat något, min sårbarhet låg instängd där djupt under mina mönster, strategier och kontrollerade tankar.

Visst mådde jag före det mesta ganska bra, jag upplevde mycket "kärlek", glädje och tacksamhet, för jag valde hela tiden nya vänner, nya upplevelser som kunde ge mig det. Men emellanåt fanns det inte något sådant som kunde uppta min tid och mina tankar och då var det ganska trist och tomt. t o m när jag fann de lyckliga stunderna så kändes det lite tomt, något fattades.

Så lärde jag mig att möta mina rädslor, jag blev vän med Rädslan. Jag lärde mig att Känna alla Känslor även Sorgen, Smärtan och Ilskan. Ja det blev lite bättre, jag Kände mig mera Levande, Kärleken, Glädjen och Lyckan kändes mer, Även mycket sorg och smärta var ok...

Jag kände också mera Sorg och Förtvivlan när jag förlorade en partner och när min far dog. Men jag var ändå väldigt förstående, "Alla måste ju som sagt vandra sin väg", och "Vänner kommer ju och går" och går vidare när vi är färdiga med varandra, så även Partners, Och "Döden är ju en del av Livet"

Men fortfarande var det ganska trist mellan kickarna. Något fattades.

Måhända kan man säga att jag inte hade så mycket Ego... och det vet ju alla att det är bra. Trots allt så fick jag ju Uppleva mycket Ljus och Kärlek, och jag har många Underbara Vänner som jag Älskar. Många som är Viktiga för mig.

Men det är inte sant, för långt där nere under mina mönster, strategier och kontrollerade tankar ligger mitt Ego instängt och gråter över all gammal smärta.

Jag tror att om jag vill Uppleva Verklig Kärlek, inte bara "ljus och kärlek" med små bokstäver, då måste jag också investera min Sårbarhet, då måste jag öppna upp mitt Hjärta och släppa in någon där, men då kommer också den gamla smärtan ut. Då måste jag Uppleva att det finns någon/några som jag inte Vill vara utan (även om jag vet att jag skulle klara det). Då måste jag också vara beredd att väva samman våra Liv, att Drömma tillsammans. Och att Sörja Förtvivlat om jag skulle mista denna.

Då Väljer jag Kärlek på riktigt inte bara orden på ytan.

Nu ser jag klarare

Det slår aldrig fel... det vi pratar mest om och klagar på och beklagar andra människor för det säger vi till oss själva.

Under hela denna resan har jag tänkt och sagt saker som "hon måste ta sig tid och mod att se sig själv" Och jag har startat krig mot andra människor som inte tycks våga se sig själv.

Men det finns inget i detta som har med någon annan att göra än mig, det finns ingen jag kan skylla på, visst är det så att hon har sina issius att se på och lära av i detta, men det har inget med mig att göra det handlar bara om henne.

Det enda jag kan se är mig själv och min del, jag kan ta ansvar för det och möjligen förändras, det är det som är upphovet till det som hände i min värld. Vad andra gör har inte med mig att göra.

Jag ser hur det hela tiden har handlat om mina gamla mönster, gamla strategier som barnet i mig har skapat för att slippa i från smärta och närhet, för att slippa knyta an och riskera att bli övergiven.

Det var jag som måste ha mod att se detta i mig.

Det var jag som övergav henne, det är det enda som hände. Jag fann en anledning att fly. Jag såg visserligen en anledning i henne, men det var jag som flydde.

Det var jag som alltid skapat bakdörrar för att lätt komma undan, så också denna gång, jag låtsades att hon hade brister som hon behövde se och jobba me, men det var mina brister som Jag behövde se och jobba med,

Jag trodde mig se att hon hade strategier för att fly, men det var mina strategier som jag behövde se.

Jag trodde att hon hade anknytningsproblem som hon behövde läka, men det var Mina anknytningsproblem jag behövde se och läka,

Jag trodde att det var hon som agerade utifrån barnet, men det var hela tiden mitt barn som agerade.

När vi pekar på någon så pekar 3 fingrar på oss själva.

Jag ser också att det kanske inte finns något annat sätt, jag tror inte jag hade kunnat få alla dessa insikterna på något annat sätt, oavsett vem som hade berättat detta för mig så hade jag ändå inte kunnat se det.

Då gäller samma på andra hållet, oavset vad jag ser hos någon annan, så kan jag omöjligt förändra något, de måste se själva, på sitt sätt. Det handlar bara om något som jag behöver se i mig själv.

Öppna relationer

Jag vill verkligen inte att en relation med mig ska vara begränsande utan enbart vidgande för både partnern och mig.

Runt ikring mig ser jag och hör om relationer med olika grader av begränsningar, alla "friska" relationer tillåter mer eller mindre vänskap utanför relationen. Men när det kommer till sexet så är relationen nästan alltid begränsande. Du kan dela min partners tid, du kan dela hens tankar, du kan till och med få dela partnerns kropp i forma av t ex flytthjälp, arbetskraft, danspartner, lagkamrat etc. men när det kommer till könet då är det Stopp!

Varför är det så? och måste det vara så?

Jag har verkligen försökt att tänka mig att kunna dela min partner sexuellt med en annan människa, och intellektuellt är det inga större problem, även känslomässigt har jag ibland kunnat känna att det skulle vara ok. Men jag har aldrig varit där och verkligen fått uppleva det och vad som skulle hända i mig då, och det är bara korta stunder som jag lyckas känna mig riktigt bekväm med tanken.

Nu försöker jag att ta det ett varv till.

Det handlar nog inte om sexet och könet i sig. Sex kan vara ganska ytligt och fysiskt, helt enkelt ett rent kroppsligt behov som tillfredsställs mer eller mindre ömsesidigt, och det är helt ok med sådan sex, om man tycker att det är ett bra sätt, för mig personligen så föredrar jag nog att onanera om det bara handlar om det.

Men riktigt bra sex, upplever jag, innefattar massor av intimitet och närhet på så många andra plan än det rent fysiska.

Det finns ett tillfälle när jag tror att jag Verkligen skulle kunna leva med att partnern har sex med någon annan än mig, och det är om jag av någon anledning inte är kapabel att tillfredsställa just detta rent fysiska behov. Det kan handla om två saker, dels en rent fysisk oförmåga och dels att vi inte lyckas förstå varandras behov. Liksom jag kan tänka mig att det finns saker där vi inte lyckas förstå varandra när det gäller andra saker, men där input från en tredje part kan hjälpa oss att förstå varandra så skulle det kunna vara så med våra sexuella behov. Men samtidigt undrar jag har vi inte då ett kommunikationsproblem i relationen?

En bra relation handlar väl om just intimitet och närhet. Att kunna öppna sig helt för partnern, naken i sin totala sårbarhet. Att kunna knyta an, och våga lita på att partnern alltid finns där när jag behöver någon som hjälper mig att ta hand om mina sår, och att veta att partnern inte lämnar ut mig åt "vargarna" i en sådan situation utan står kvar vid min sida.

För att komma dit så krävs det en väl fungerande Ärlig och rak Kommunikation, och en förmåga och vilja att Kommunicera alla våra behov till varandra. Har vi inte det så har vi först och främst ett kommunikationsproblem som vi behöver lösa.

Så det är kanske egentligen partnerns Intimitet som jag har svårt att dela med någon annan.

Varför är det så? Handlar det helt enkelt om att jag som barn måste dela min mor med mina syskon, att hon helt enkelt inte kunde vara där alltid när jag behövde henne eftersom något annat syskon krävde hennes uppmärksamhet? och att jag inte vill riskera att det händer igen med partnern.

Praktiskt är det ju så att vi faktiskt alltid måste dela partnern med an mängd andra åtaganden som hen har. Barn, Jobb, sjuka föräldrar, syskon eller vänner. Andra som kräver partnerns uppmärksamhet. Som vuxna så klarar vi ju av det, vi är för det mesta kapabla att själva ta hand om våra sår.

Är det helt enkelt det sårade barnet som inte vill dela partnerns intimitet? Så är det nog, för jag tror att det är just det sårade barnet jag skulle få möta om situationen uppstår. Då borde man med andra ord också kunna ta hand om det sårade barnet för att avlägsna den begränsningen i relationen, men vill jag det?

All in!

Nu är det All in som gäller, i min nästa relation, vare sig det blir en fortsättning för oss (vilket jag hoppas och tror) eller om det blir i en helt ny relation, så kommer jag att satsa allt på att bli ett VI och inte ett Hon och Han. Jag ska inte ha några bakdörrar på glänt, brister ska lyftas fram i ljuset men fokus ska ligga på det som är bra att bygga på och vårt Gemensamma VI. Det går nämligen inte att komma ända fram om man inte har hela siktet inställt på det.

Det lärde jag mig första gången i tonåren, då vi på gymnastiken skulle lära oss att göra handstående och få betyg i det. Jag var lite rädd att falla och slå mig, så jag lät det ena benet släpa efter lite så jag kunde ta emot mig på det om jag föll. Jag kom aldrig upp i handstående, det är nämligen omöjligt att stå på händerna om man inte låter båda fötterna lämna marken helt och fullt. När jag insåg det och vågade satsa fullt ut då gick det.

I övermorgon ses vi för att diskutera vår eventuella Gemensamma Framtid, jag har ingen aning om vad vi kommer att säga och vad som krävs, men jag är helt säker på att vi båda vill ha en Gemensam Framtid.

Jag har gått och funderat på vad som är viktigt för mig, vilka krav jag ska ställa och vilka krav jag kan ställa upp på... men jag vill inte ställa några krav, jag vill inte begränsa henne för jag tror inte på det, det enda jag vill ha är att vi båda satsar på att vi ska bli mer och mer ett VI, hur det sen ska gå till det får växa fram, ingen av oss vet nog hur det går till (iaf inte jag) att riktigt knyta an till en annan människa och bli ett, så det får vi helt enkelt låta växa fram.

Bra så! Here we go!

All In!

Bakdörr

Jag kan se det nu, hur jag när allt detta började genast backade.

Jag ser också hur jag haft det mönstret i alla mina relationer, genast smitit ut genom bakdörren så fort jag fått en chans, faktiskt lite lättad. Med ett undantag, då vi båda bestämt oss för att inte ge upp för lätt, och i stället höll fast vid relationen onödigt länge.

Jag ser även hur jag i alla mina relationer skapat denna nödutgången. Jag har letat efter saker som skulle kunna försvåra en relation, så har jag skyddat mig både från närheten och smärtan, jag har kunnat säga "det skulle aldrig funkat ändå" och skakat av mig det hela.

Men jag ser också hur jag denna gång inte stängde dörren utan stannade i öppningen. Jag har läkt.

Det finns ingen framtid

Det finns ingen framtid. 
Det finns bara Nu. 
I Nuet skapar jag min framtid.

Vill man ha en gemensam framtid
Då måste det finnas någon
Som vill och har tid
Att skapa den med mig

Finns inte det
Så får jag skapa min egen framtid
Som jag vill ha den

Så det gör jag nu...

Bara väntaaaaar.....

Du säger att vi ska ses och prata om Vår gemensamma framtid, jag har ingen aning om vad det innebär för dig, en fördjupad relation eller kanske att du vill att vi ska vara vänner, du kan ha kommit fram till vad som helst... du ska bestämma en tid då vi kan ses.... och jag sitter och väntar... på tiden... på mötet... på att du ska se något jag skrivit, och kanske reagera... på ett livstecken... men mest väntar jag på att du på eget initiativ ska höra av dig...

Kanske kommer det aldrig att ske... kanske hinner du inte med någon eller något som inte pockar på din uppmärksamhet...

Och jag går sönder. Jag kan inte sitta och vänta här. får inget gjort på något plan, bara väntar.

Jag inser att jag måste ta tag i mitt liv, jag kan inte hänga upp min tillvaro på att du ska höra av dig. Jag måste börja sörja, släppa taget, släppa förhoppningarna... börja Leva igen.

Men det är svårt att sörja när jag inte vet om det finns något att sörja.

Det är svårt att sörja något som kanske finns här och som jag inte vill vara utan...

Men jag måste... annars går både jag och min tillvaro sönder

Jag måste ta en dag i taget, just nu finns du inte här alltså finns du inte. Vad skulle jag göra då om jag inte bara satt här och väntade?