Känslohantering och könsroller (Av Sofia Elenäs)

Text lånad av Sofia Elenäs

Jag har nu börjat läsa igenom och flytta gamla inlägg till en ny blogg. Det är väldigt intressant att se tillbaka och se vad tidigare insikter och beslut lett till i min utveckling och vad viktiga alla typer av upplevelser och erfarenheter tillsammans med andra människor har varit oavsett om de känts tråkiga eller roliga, bra eller dåliga.

I mitt inlägg tråkigheter fattade jag beslutet att själv ta ansvar för mina känslor och försöka att inte anklaga den som väcker dem.

Det här är oerhört svårt när man lever i en nära relation ifall man ideligen själv blir anklagad för sånt som en annan person känner. Det är så lätt att gå in i en försvarsställning i det läget och så är dramat igång. Det kan bli så oerhört viktigt att få upprättelse och bekräftelse från den person som anklagat en. Smärtan över att känna sig orättvist behandlad blir till sår som vi inbillar oss att endast den som väckt dessa känslor kan läka.

Den här smärtan blir till ett smetigt kitt som binder samman människor, inte för att de älskar varandra utan för att de väcker ett motstånd hos varandra, skapar en dragkamp, där repet sammanlänkar oss och binder oss samman.

Att jag som kvinna bär ansvaret för hur jag påverkar män, är en uppfattning som lett till att kvinnor på många sätt blivit förtryckta genom tiderna. Vi har tvingats dölja vilka vi är av hänsyn till vår omgivning.

Det finns en slöja som jag upplever att många kvinnor bär, även i de kulturer där den inte är synlig för ögat. Vi tar på oss ansvaret för andra människors känslor på ett sätt som hindrar oss från att vara de vi innerst inne är. En slöja som hindrar oss från att säga och göra vad vi innerst inne vill.

En god vän gjorde mig medveten om detta och befriade mig i somras från min slöja. Jag finner verkligen stöd i relationsanarkin att själv bestämma hur jag vill bli behandlad och skapa de relationer jag mår bra av och bara göra de saker som vi vill göra tillsammans, relationer där jag blir accepterad och älskad villkorslöst. Vi tillbringar tid tillsammans för att vi uppskattar varandra och inte för att vi lovat varandra att hålla ihop i nöd och lust.

Naturligtvis finns det något som döljer även många mäns sanna jag, den roll de förväntas spela i samhället kräver en tung rustning att bära. Härligt att umgås med människor utan rustning och slöja där likheterna mellan oss är stora och olikheterna endast är något som ger oss möjlighet att njuta på flera sätt av varandra.

[Sofia Elenäs]

Don't hate the player - Hate the game? (Av Susanne Löfgren)

Text och bild lånad av Susanne Löfgren

Som vanligt kommer funderingar och skrivklåda när jag absolut borde lägga min tid på annat - i detta fall sova! :P Men det måste ut när det kommer! ;)

Alltså det här med att spela spel och ha sig... Blev en sån diskussion inatt och jag fick återigen lite tankar och funderingar kring det. Det där med att spela spel är inte min grej. Alls.

Såhär funkar jag: Jag är den jag är - take it or leave it! Funkar det inte, då hade den människan aldrig passat mig i längden ändå. Orkar inte hålla på att tänka på hur/vad man säger/gör, inte säger/gör?! Vissa kanske tycker att det är roligt att hålla på så, det får stå för dem och det säger jag inget om, men för mig funkar det inte.

Funderar inte på såna saker som om jag är "för av" eller "för på" eller vad det nu rör sig om. Jag är jag bara, det blir varken bättre eller sämre än så! Det räcker gott å väl tycker jag! =)

Jag gillar raka puckar och ärlighet.

Faktum är att hellre är jag själv för resten av mitt liv, än spelar en roll, något som inte är jag. Jag nöjer mig inte. Ska det vara något så ska det vara något jäkligt bra! Å finns ingen jäkligt bra som passar mig, då har jag det bra som jag har det ändå! Har så mycket kärlek och glädje i mitt liv! =)

När såna här funderingar/samtal ploppar upp undrar jag i mitt stilla sinne: håller alla på sådär? Spelar spel och har sig? Är det bara jag som inte orkar hålla på så? Är det nån slags mognadsfråga, eller bara en fråga om olika tycke/smak?

Hur funkar ni?

[Susanne Löfgren]

Mästerskap (10 mynt)

Foto: Pelle Hedlund

Mästerskap handlar om självförtroende, vår tillit till vår förmåga att hantera det praktiska och det materiella. Yrkesstolthet, Kunskap. Mästaren kan sitt gebit till fulländning, h*n vet precis hur h*n ska hantera den materiella världen. Därav följer också materiell trygghet. Det handlar även om att vara den som för i den sociala dansen människor emellan.

10 mynt uppmanar oss att finslipa våra kunskaper till mästerskap, när vi uppnår mästerskapet finns det ingen som kan rubba oss i denna världen. Vi ombeds också att "se över vårt hus" och fullända vår materiella trygghet.

Baksidan av mästerskapet är en alltför stor fixering vid det praktiska och det materiella, kanske blir vi så duktiga på att föra oss i den yttre världen att vi glömmer bort vår nog så viktiga inre värld. Det är fullt möjligt att ha ett mycket stort självförtroende samtidigt som vi saknar självkänsla, förknippar vi hela vårt värde med den yttre världen så kommer vi att förlora oss själva hur mycket gods och guld vi än vinner. Mästerskapet kräver dessutom ständig finslipning, för att vi inte ska bli omsprungna av någon annan. Vad händer med mästarens värde när h*n inte längre är främst?

Klicka på bilden för att dra
dina egna tarotkort!

Jag släpper dig fri

Jag släpper dig fri, 

Att vara den du är, 

Där du är.

Jag såg dig.
Jag tyckte om det jag såg.
Jag ville ha dig i mitt Liv.

Jag ville ha dig i min vardag.

Jag började drömma om vår vardag.
Jag skrev ett manus
Där du hade en roll,
Den näst viktigaste rollen.

Det var inte dig jag såg längre
Jag såg den roll jag skapat åt dig
Den hade drag av dig
Men det var inte Du

Så möttes vi

Men det var inte dig jag ville möta
Det var den roll jag målat åt dig

Jag försökte spela upp en scen

Längre fram i manus
En scen som Livet inte fört oss till ännu
En scen där du har en roll
Eller inte

Jag mötte inte det jag drömde om 

Men jag mötte dig 

Och jag tyckte om de jag mötte.

Jag mötte inte det jag drömde om
Men jag mötte mig
Och är tacksam för det.

Oändligt tacksam för vårt möte 

Med varandra
Med oss själva

Jag släpper dig fri

Att vara den du Är
Här och Nu

Jag släpper dig fri 

Att spela den roll

Livet självt skriver åt dig

Jag släpper oss fria
att vara de vi Är
Här och Nu

Jag släpper oss fria
Att spela de roller
Livet väljer åt oss

Här och Nu

Genomskinlig

Från och med nu är jag naken och transparent. Jag behöver inget drama längre, ingen rustning, inga roller eller masker. Jag behöver inte skydda eller ta hand om ngn.

Jag har plockat av mig del efter del av min rustning, kastat mask efter mask, gått ur drama efter drama. Så klart har det varit läskigt, men lättnaden är stor. Det tar så mycket kraft att bära rustningen, det blir så mkt repliker att hålla reda på.

Samtidigt som jag har haft motivet att bli sedd så har jag ändå inte visat mig. Jag är trött på det nu. trött på att gömma mig, trött på spel , roller och masker. Nu får allt helt enkelt vara som det är.

Säkert finns det mer att skala av, säkert så kommer jag att gå in i fler dramer, men då får det vara så helt enkelt.

På ett sätt känns det tomt, jag kan inget annat sätt att vara, kan inget annat sätt att mötas... men skit samma också med det...

Vara....

Var Ärlig och Sann

Tidigt fick jag lära mig att inte ljuga med orden, att vara Ärlig med orden. Jag minns inte riktigt varför jag skulle vara Ärlig, men det var troligtvis en kombination av att jag fick veta att föräldrarna och gud tyckte att jag var fel om jag inte var Ärlig och att jag skulle skämmas om jag inte var det. På ngt vis fick jag i alla fall veta att jag skulle uppleva mig som fel om jag ljög.

Lika tidigt fick jag lära mig att inte vara uppriktig med mina Känslor och den jag Var. Även här handlade det om att jag fick uppleva mig som fel om jag visade vissa Känslor och mitt Sanna Jag. Följden blev att samtidigt som jag inte visade vem jag Var så upplevde jag ändå att den jag Var och vad jag Kände som fel.

Jag tror att de flesta av oss har liknande lärdomar och upplevelser med oss från vår uppväxt.

De vi har blivit är de vi inte Är.

Alltså går det ikring en massa människor som inte  är de de Är och möter an massa andra människor som inte heller är de de Är. Egentligen är det inte Vi som möter varandra utan det är en massa präglingar, inlärda beteenden, mönster och roller som möts.

Men vi då? Var finns vi? Finns vi överhuvud taget? Uppenbarligen så finns vi eftersom vi just nu sitter här och läser detta. Men vet vi vem vi Är? Kan vi alls veta vem vi Är när vi aldrig visar oss? Och hur ska vi kunna vara Stolta över oss själva, hur ska vi kunna Älska oss själva när vi inte vet vem vi Är?

Det finns ett enkelt sätt att avhjälpa problemet. Ett enkelt beslut:

Att alltid, alltid vara Ärliga och Sanna och att aldrig, aldrig gömma oss!

Då kan vi Leva som de vi är ämnade att Vara, då kan vi vara i vår fulla Kraft!