Berättelser i mitt huvud (inspirerad av Carina Zetterström)

Jag har trott att antingen måste vi fortsätta att bygga vår relation eller så måste jag sörja för att kunna gå vidare,

Jag har trott att jag blir helt handlingsförlamad av väntandet, att jag inte kan ha fokus på något annat, att jag inte kan göra något.

Jag har trott att jag antingen måste vara kvar eller släppa taget, släppa taget ville jag inte och vara kvar visste jag inte om det fanns.

Jag har trott att processen kommer att pågå tills jag har mött allt jag ska möta, sen kan jag gå vidare på ena eller andra viset.

Men sanningen är att jag måste ingenting, jag kan bara vara i det som är här och nu...

Livet behöver inte stå stilla bara för att jag inte vet hur detta ska sluta. Det hjälper inte att jag sitter och väntar avgörandet kommer inte snabbare för det.

Vi måste inte bygga vår relation nu, det kan vi göra när som helst.
Jag måste inte sörja nu, sorgen kommer när den kommer och jag tror att jag redan sörjt en hel del.
Jag behöver inte bli handlingsförlamad, det är bara något som jag har hittat på, jag kan ju lika gärna gå vidare i vardagen medan jag väntar.
Jag behöver inte vare sig hålla kvar eller släppa taget, Jag hittar tillbaka när som helst ,fast till en annan plats där nuet är, och släppa taget kommer jag att göra lite och lite under tidens gång, om det är det jag måste göra.
Jag behöver inte vara i denna processen hela tiden, processerna kommer när det är dax för dem, i sinom tid.
Jag möter Livet och mig själv hela tiden med eller utan denna processen.

Jag måste ingenting, Jag kan bara vara i det som är här och nu. I full Tillit till att det blir precis som det ska.

Vagnen

Vagnen står för vår resa genom Livet. Hela livet är vi på väg, vi passerar olika viktiga och mindre viktiga skeden, varje dag passerar vi en mängd vägskäl där vi måste fatta beslut om vilken väg vi ska ta. Ibland rusar Livet fram som en bergochdalbana, andra gånger kan det tyckas som vi står stilla eller rent av färdas baklänges.

Vem styr vårt Liv? Är det vi själv eller någon annan? Vet vi vart vi ska? och måste vi veta det? Kan vi veta vart vi ska? En del människor kan nog det, de har en tydlig känsla för "detta är vad jag ska göra!" precis som de föds med ett mål i Livet, andra har inte samma tydliga plan för Livet. Men oavsett vilket så måste vi hela tiden välja vilken väg vi ska gå.

Ska vi själva ta kommandot eller ska vi låta Livet självt styra vår färd? Det som är rätt för mig är kanske inte rätt för dig, men jag tror att vi alla har en åtminstone vag känsla eller en åtminstone svag inre röst som vet precis vad vi ska välja i varje vägskäl. Vagnen uppmanar oss att öva oss att känna igen den känslan eller rösten. Det kan vara svårt, kanske har vi inte lyssnat på den på länge och den har blivit allt otydligare, men ju mer vi lyssnar på den och följer den desto tydligare blir den. Har vi tillgång till den rösten så har vi en trygg vägledning i Livet. I varje vägskäl, stanna upp och känn, försök att stänga av de tjattriga rösterna som tjatar för och emot, och bara känn, vilket val får din kropp att slappna av?
 

Vagnens baksida talar om att vi på ett eller annat vis har slutat att välja själva. Kanske har vi målat in oss i ett hörn med mängder av åtaganden, föräldraskap, räntor på bostadslån, osv. Kanske är vi alltför medvetna om vårt mål, och har stakat ut vägen en gång för alla för längesedan, vi bara följer en plan och glömmer bort att göra de små valen på vägen. Vi kan också ha lämnat över ratten helt till någon annan, är det någon annan som stakat ut vår väg?

Klicka på bilden för att dra
dina egna tarotkort!

Det är skillnad på bekräftelse och Kärlek

Det är skillnad på bekräftelse och Kärlek

Ibland så tar barnet som inte kände sig Älskat över i mig
Han som bara blev bekräftad och sedd
För det han gjorde
Eller inte gjorde.

Då gör jag ingenting
Av längtan att känna mig Älskad
Oavsett.

Då skyr jag alla "måsten"
Allt som kan ge bekräftelse
För är det bara bekräftelse
Så kan det kvitta.

Ja jag vet att jag
"Måste"
Älska mig själv
För att kunna känna mig Älskad.

Men jag flyr också detta "måste".

Kanske Älskar jag mig själv
Mer än någonsin
När jag inte dömer mig själv
För att jag inte gör något.

Ett görande ger bekräftelse
Likt ett arbete ger lön.

Kärlek renderas av ett Varande.

Kärlek ÄR ett Varande!

Sen-träsket

Jag skriver detta för att göra den berättelse som jag berättar om mig själv just nu tydlig, främst för mig själv.

Jag har fastnat i "Sen-träsket". Ju mer jag försöker ta mig loss desto hårdare sitter jag fast, så jag ger upp och bara stannar där jag är. Jag har varit där förut, många gånger, men sällan suttit så fast som nu. Det är en del av mig som bara skjuter upp allting till sen, inte förrän jag MÅSTE göra något gör jag det, och också då går det tungt.

Om någon annan hade skrivit detta så hade jag sagt "Varför är du där?" och svaret är "Jag vet inte" min nästa replik är det lika bra jag skriver med en gång så ingen annan tar den ;) "Men om du hade vetat, vad hade du svarat då?"

Svaret blir: Det är ett ensamt barn i mig som vill bli sedd, och som vet att han får uppmärksamhet genom att inte göra sina "måsten". Han vet att om han städar sitt rum får han veta att han inte gjort det bra nog, och sedan är det slut med uppmärksamheten. Men om han gör det sen, så kommer han att få uppmärksamhet ända tills han gjort det. Under tiden grottar han ner sig i alla möjliga göranden för att slippa vara i ensamheten och ledsnaden, påbörjar massor av evighetsprojekt som att göra ett stapeldiagram på befolkningen i alla värdens länder på en rulle hushållspapper, eller så sorterar han om alla böckerna och skivorna i en ny ordning, kanske påbörjar han ett nytt spännande projekt, som faktiskt kan röna positiv uppmärksamhet om det bara blir färdigt. Allt för att slippa ledsnaden, ensamheten och för att få uppmärksamhet genom att göra sen.

Ännu en av mina repliker som jag ger mig själv: "Vad är gåvan i detta?"

Gåvan är att jag kan läka den lille ensamma killen, låta honom bli sedd och ge honom kärlek. För det är ju så det är, så länge jag vägrar se honom, så trampar jag bara allt djupare och hårdare fast i träsket. Killen är inte den jag är, det är en historia som jag berättat för mig själv gång på gång genom hela livet. Och jag kommer att fortsätta berätta den ända tills jag väljer att berätta en annan historia. Men killen är en del av mig, en del som jag har med mig, och som fäster mig vid det förflutna med sitt oläkta sår. Först när såret har läkts kan han växa upp och bli ett med mitt vuxna jag.

Vad skulle jag behöva för att läka honom? Först gör jag en lägerelds-process sedan gör jag om historien.

Jag har ett minne av killen som sitter på golvet i sitt ostädade rum och plockar upp legobitarna en och en genom att bygga ett hus av dem, när mor tittar in och säger åt honom att städa. 

-Jag håller på, säger han.
-Det gör du ju inte, du bygger ju med lego.
-Jag plockar upp legobitarna, svarar han.
Varpå mor muttrar något och försvinner ut genom dörren.

Slut på scen 1

Omtagning Scen 1

Mor öppnar dörren och frågar:
-Varför städar du inte?
-Jag vill inte städa, jag vill att vi leker.
Mor sätter sig ner och bygger lego med honom. Efter en stund säger hon:
-Vad fint du bygger. Men vi behöver städa också.
-Då vill jag att vi gör det tillsammans.

Så städar de tillsammans medan de pratar och har roligt. När de är färdiga kramar mor honom och säger:
-Vet du, jag tycker om dig precis som du är.
-Och jag dig.

-Nu ska jag gå och laga mat, ska vi hjälpas åt?

-JAAAA!

Slut på Scen 1

Jag är bra precis som jag ÄR! Det spelar faktiskt ingen roll om jag gör ngt nu eller sen. Det viktiga är att jag gör vad jag vill. Vad är funktionellt? Jag vill ju faktiskt ha ett hem som jag trivs i. Jag vill vara den jag är i min fulla kraft. Jag behöver inte sabotera för mig själv bara för att söka bekräftelse på att jag duger oavsett vad jag gör. Och om jag fortfarande sitter fast i sen-träsket, så kan jag komma därifrån genom att göra NU! om det är funktionellt, om det leder mig ditt jag vill komma. Kanske räcker det med att minnas kramen och orden: "Vet du, jag tycker om dig precis som du är" för att komma loss ur träsket.

Och även om jag sitter kvar där så är det ok det också. Jag är bra precis som jag ÄR! Och det är jag både NU och sen!

Måste, bör och skall…

Tidigare publicerad den 12/11-10 på Sigges radioteater

Varför tror jag att jag måste ngnting?

Om Livet (Gudomen/Kärleken/Kraften/etc) är allt som finns, då finns inget annat att behöva eller önska.
Då Kräver Livet inte heller ngt, för vad sulle det kunna kräva om det inte finns ngt som inte är Livet.
Då kan Livet inte heller misslyckas med att få det Det behöver, för det finns inget att behöva.
Finns inget Misslyckande, så finns heller ingen dom, eller fördömelse,
Inget bättre eller sämre, inget bra eller dåligt. Allt bara Är och det Är Livet,
Då finns inte heller ngt behov av att konkurrera och bråka, för vad ska vi bråka om!

Så varför tror jag att jag att jag måste ngnting?
Livet har inte sagt det,
Du har inte sagt det,
Ingen annan har sagt det.
Det är bara jag som säger det.
Det är mina rädslor som säger det.

Som tur är är jag allergisk mot orden måste, bör och skall, De föder en otrolig stress i mig. Ibland tar det tid att se det, men om jag är stressad så kan jag tänka "Vad är det jag tror jag måste nu?"

Det är icke-ord, ord som beskriver ngt som inte finns. Vi kanske tror att vi måste ngt för att uppnå ngt.

T ex så kan vi tro att vi måste jobba för att få pengar, för att köpa mat. Men i min värld är det inte sant, för jag vet aldrig vad som händer imorgon, kanske kommer en förträngd eller oplanerad utgift och jag har ändå inte pengar till mat, kanske ringer ngn och ber mig utföra ngt av mina många bisysslor, som ger mig mer pengar än om jag jobbat på mitt lönearbete, kanske bjuder ngn mig på middag och behovet av pengar till mat uteblir etc.

Vi kan aldrig veta ngnting, aldrig gardera oss inför morgondagen. Den blir som den blir.

Det enda vi måste är att vara sanna mot oss Själva, och lita på Livet.
Men inte ens det måste vi, det är ett val vi gör.

Alla måsten, bör och skall hindrar oss från att vara sanna mot oss Själva, och från att vara i Tillit, till Livet.

Så svaret blir "Jag måste ingenting, det enda jag behöver är att känna Tillit till Livet… om jag vill det!"