Att hon Älskar mig det vet jag och att jag alltid kommer att Älska henne och det vi haft vet jag. Men det är drömmen om vår gemensamma framtid som jag måste sörja.
Intellektuellt kan jag både tänka mig och tro på en Gemensam Framtid, men jag måste släppa förväntningarna om det annars går jag sönder, annars kan jag inte sörja och gå vidare.
Det var så mycket som var exceptionellt i vår relation. Så mycket som jag aldrig upplevt tidigare, som jag nu måste tänka mig att leva utan.
Det första som poppar upp är detta:
Jag har ett stort behov av fysisk Närhet och Beröring som både kan, men inte behöver leda till Lust. Ingen som jag tidigare mött har kunnat macha mig i det. Men Du kunde! Så många gånger har min beröring blivit avvisad och det gör ont, så mycket som det är ett behov som jag måst kämpa för att kunna leva ut, som blivit avvisat sedan mycket tidiga år. Kan jag tänka mig en framtida relation utan detta!!! Aldrig tidigare har jag upplevt att Beröringen givits och tagits emot så Självklart och Naturligt. Kan jag tänka mig att Leva utan detta!!!
Det vill jag och det tänker jag inte göra, jag vill ha det igen men jag kan inte förvänta mig att det blir med henne.
Men mitt i allt detta så inser jag att hon har läkt mig. Oavsett vad som händer så har jag nu fått det bekräftat att min beröring inte är äcklig eller obehaglig på något vis, att jag inte är äcklig eller obehaglig på något vis. Intellektuellt har jag förstått det, det handlar om deras dåliga erfarenheter av mäns beröring och sex, men jag har nog alltid tagit åt mig. Nu Vet jag att det inte ligger hos mig.
