Under hela denna resan har jag tänkt och sagt saker som "hon måste ta sig tid och mod att se sig själv" Och jag har startat krig mot andra människor som inte tycks våga se sig själv.
Men det finns inget i detta som har med någon annan att göra än mig, det finns ingen jag kan skylla på, visst är det så att hon har sina issius att se på och lära av i detta, men det har inget med mig att göra det handlar bara om henne.
Det enda jag kan se är mig själv och min del, jag kan ta ansvar för det och möjligen förändras, det är det som är upphovet till det som hände i min värld. Vad andra gör har inte med mig att göra.
Jag ser hur det hela tiden har handlat om mina gamla mönster, gamla strategier som barnet i mig har skapat för att slippa i från smärta och närhet, för att slippa knyta an och riskera att bli övergiven.
Det var jag som måste ha mod att se detta i mig.
Det var jag som övergav henne, det är det enda som hände. Jag fann en anledning att fly. Jag såg visserligen en anledning i henne, men det var jag som flydde.
Det var jag som alltid skapat bakdörrar för att lätt komma undan, så också denna gång, jag låtsades att hon hade brister som hon behövde se och jobba me, men det var mina brister som Jag behövde se och jobba med,
Jag trodde mig se att hon hade strategier för att fly, men det var mina strategier som jag behövde se.
Jag trodde att hon hade anknytningsproblem som hon behövde läka, men det var Mina anknytningsproblem jag behövde se och läka,
Jag trodde att det var hon som agerade utifrån barnet, men det var hela tiden mitt barn som agerade.
När vi pekar på någon så pekar 3 fingrar på oss själva.
Jag ser också att det kanske inte finns något annat sätt, jag tror inte jag hade kunnat få alla dessa insikterna på något annat sätt, oavsett vem som hade berättat detta för mig så hade jag ändå inte kunnat se det.
Då gäller samma på andra hållet, oavset vad jag ser hos någon annan, så kan jag omöjligt förändra något, de måste se själva, på sitt sätt. Det handlar bara om något som jag behöver se i mig själv.
