Våren i sin vackra skrud

Våren i sin vackra skrud
Sjön ligger blank
Ån rinner mot havet

Här har jag paddlat en gång

Jag skulle vilja paddla med dig
en enkel packning i kanoten
3 dagar eller så
iväg
dit strömmen för oss

Vi fick 8 månader
Var det allt?
Var det så det var regisserat?
Så mycket vi aldrig hann
Kanske aldrig hinner

Det är så mycket mer
jag skulle vilja uppleva med dig
Jag saknar dig så

Jag skulle vilja
sova under bar himmel med dig

Jag saknar vår närhet
vår beröring
Jag saknar att drömma med dig
Jag saknar ditt huvud på min axel

Våren i sin vackra skrud
Det var nu det skulle börja
Det var nu vår Kärlek
skulle blomma
mogna och bära frukt

Det var nu vi skulle börja
bygga vår framtid
bygga vår gemenskap

Jag saknar dig så

Att hålla om Lille Sigfrid
Går nog bra
Men när också Vuxne Sigfrid
behöver en famn
vad gör jag då

Jag saknar din famn
Jag saknar famnen
att sörja den i

Jag sörjer så gott jag kan
Flyr sen
Tröttar ut mig med något
tills jag stupar

Jag saknar dig så

Kärlek och attraktion

Vad är Kärlek och vad är Attraktion?

För mig så är Kärlek något som finns inom oss, när vi säger "jag Älskar dig" så menar vi egentligen "jag är i kontakt med Kärleken i mig i mötet med dig" typ. Att uppleva att vi Älskar Världen helt oberoende av en partner, men som så klart mycket väl kan vara en del av den attraktion som vi upplever till en annan människa, vi attraheras av de människor som det är lätt att vara i kontakt med vår Kärlek tillsammans med. 

Men det finns så mycket annat som kan attrahera oss, framför allt om vi inte är i kontakt med vår egen Kärlek, Vi kan attraheras av någon som tillfredsställer våra behov, av t ex bekräftelse, vi attraheras av de människor som kan hjälpa oss att göra upp med vårt fårflutna etc. men då är det inte Kärlek utan snarare just brist på kontakt med Kärleken. Självklart så attraheras vi av de människor som är i resonans med oss, det är Kärlek men kan mycket väl mera vara "ämnad" som Vänskap än som en partner-relation.

Att vi saknar "det där pirret" behöver inte vara dåligt, då vi är i kontakt med Kärleken i oss själva behöver vi ingen, och det är ofta känslan av att behöva som vi fått lära oss att tolka som Kärlek. Att vi inte känner igen attraktionen kan betyda just att vi inte behöver människan, men inte minst då kan h*n vara bra för oss, samtidigt så kan det också vara ett uttryck för att det inte är Kärlek utan bara en längtan/saknad som finns hos oss. Det kan vi inte fundera ut, det måste vi känna, känns det tryggt så är det rätt oavsett vart det sen leder. ♥

Semester

Nu är det många som har eller precis har haft semester.

Blev det som du tänkt?

Många är det som arbetar sig igenom året för dessa få veckor då allt ska ske, längtar, bygger upp förväntningar.

Många är det som väntar på sommaren och solen.

Många som går och väntar på den rätte.

Månader av längtan, strävan dit och bort härifrån.

Många lever för något sen, något annat, bara inte detta....

... och när det sedan kommer, blev det som du tänkt?

Jag är dålig på semester, det var väldigt länge sedan jag hade mer än högst två veckor sammanhängande semester. Men å andra sidan är jag väldigt bra på att ta ledigt när jag behöver det, en dag eller två när det är något jag vill skapa, när jag behöver vila, när jag vill besöka någon eller får besök.

Jag är ganska bra på att  njuta av mitt jobb också, av vädret och naturen, av stoltheten över yrkeskunskapen, Här och Nu. Visst händer det att jag jobbar fast jag längtar efter något annat, av praktiska skäl, sociala eller ekonomiska, men oftast går det ganska bra att njuta även då.

Jag vet att jag är lyckligt lottad som har ett jobb där jag kan ta ledigt när jag vill, som får gå ute i naturen dagligen i jobbet, men någonstans så är det jag själv som har inrättat mitt liv så, som har sökt mig till detta Livet.

Jag har skaffat mig ett liv där jag behöver ganska lite, det ger mig frihet att följa min längtan Här och Nu, i stället för att förlägga all längtan någon gång i framtiden... på sommaren... på semestern... när Hon dyker upp i mitt Liv.

Jag är dålig på "Den Rätta" också, men å andra sidan är jag bättre och bättre på att se varje ny relation som den rätta relationen Här och Nu i Närvaro. Varje relation jag haft har varit "rätt".

Det finns en njutning i att längta också, men om det bara blir denna njutningen och sedan besvikelse över brustna drömmar...

Allt beror på val vi gör och dess konsekvenser, ibland ser vi inte konsekvenserna av våra val förrän senare, vi målar in oss i ett hörn. Men vi kan välja om, vi kan välja att Njuta Här och Nu i större utsträckning och vi kan skala bort det som begränsar vår Frihet att vara Närvarande i större utsträckning, steg för steg, bit för bit.

Vi kan välja att dansa i regnet i stället för att sakna solen.

Om jag förstod (av Sanna Nova Emilia)

Texten och bilden är lånad av Sanna Nova Emilia.
Flickan på bilden är Jonna som dog 15 månader gammal

Hur mycket sorg ryms i ett människohjärta?
Hur många tårar får där plats?
Jag vänder min blick emot himmelen och gråter
Låter min sorg få ljuda oförvanskad, ren och sann
Är det så att våra hjärtan är en berghäll?
En sten som våra tårar gröper ur?
Är det så att varje tår som faller
skapar tomrum att fylla av himmelskt ljus?
Kan det vara så att det är våra tårar
som banar väg för lycksalighet?
Kan det vara så att det är sorgen,
att det är sorgen,
som ger glädjen liv?

På sängen ligger dina kläder
så tomma, så tomma på dig
Även doften har lämnat dem nu

Kläder utan kropp
En modersfamn utan barn
En storebror utan lillasyster
En familj för evigt halv
men kanske ännu helare, än förut?
I farstun står dina skor
Jag ids inte ställa undan dem
Jag kan inte gömma min sorg
Kan inte gömma min saknad
Kan inte stänga någon garderobsdörr om min förtvivlan

Jag förlorar dig en liten bit för varje dag som går

För varje dag som går blir avståndet allt längre  
mellan nu och då, mellan skratt och tystnad
mellan din varma hand och tomheten

Varför känns det som om jag är fängslad?
Fångad i en illusion
Varför känns det som om det finns mer att veta
som jag inte vet?
Är det kanske du som befinner dig i verkligheten?                                                                                                                                                  Är det kanske jag som sover utan att jag vet om det?

Jag tror att min dröm är sann
Att drömmen är min verklighet
Och jag känner det så tydligt
att det är en medvetenhet som fattas mig
Att det är någonting jag inte förstår
Någonting jag inte ser
Och inom mig så vet jag
att om jag förstod detta något,
om jag såg detta något
Då skulle jag inte sakna, jag skulle längta

Då skulle jag inte gråta, jag skulle le

Då skulle jag inte misströsta, jag skulle tacksamt ta emot 

allt det du ville ge mig,

genom att du gick... 

[Sanna Nova Emilia]

Hitta fler videor liknande denna på Det Andliga Sverige

Sorg (3 svärd)

Vi människor skapar bindningar, vi knyter an till människor och ting, någon eller något blir viktigt för oss. När vi sedan förlorar det som blivit viktigt, så upplever vi så klart en saknad, Astrid Lindgren beskrev det klockrent med orden "Du fattas mig!" Jag tror vi behöver våra bindningar, ur dem föds känslorna av gemenskap och enhet, men för eller senare så måste allt som är viktigt för oss försvinna ur vårt Liv, om inte förr så när vi försvinner ur Livet. 

Vad gör vi då? 

Hur kan vi leva med saknaden? 

Hur kan vi behålla banden utan att gå i sönder?

Naturligtvis så har Livet gett oss ett verktyg också för att hantera detta, verktyget är Sorgen. Sorgen är lösningen på det olösliga, när vi förlorar någon eller något som är viktigt för oss så är det Sorgens uppgift att göra det möjligt för oss att stanna kvar i Kärleken. Om vi inte sörjer så måste vi stänga av, men det är då inte bara saknaden som vi stänger av utan även den Kärlek som vi förknippar med det vi förlorat. Sorgen gör det möjligt för oss att behålla banden och därmed även känslorna av Gemenskap och Enhet.

Sorgen är alltså viktig, beklaga därför förlusten, men aldrig sorgen.

Baksidan av Sorgen varnar oss för att stänga av våra känslor men även för att fastna i saknaden, vilket i sig är ett tecken på att vi stängt av. Egentligen kan vi aldrig förlora någon eftersom vi inte kan äga någon, därför kan vi heller aldrig sakna någon. Men våra Känslor och Upplevelser äger vi, och de kan vi heller aldrig förlora men vi kan stänga av dem.

Klicka på bilden för att dra
dina egna tarotkort!

Älskad på avstånd

Idag övergick gårdagens Längtan i saknad.

Utan Närhet ingen Längtan
Utan Längtan inget avstånd
Utan avstånd ingen saknad

Åter sitter lille Ingmar i gruset på gårdsplanen
Ensam

Utan Närhet ingen Gemenskap
Utan Gemenskap ingen åtskillnad
Utan åtskillnad ingen ensamhet

Jag har haft avstånd även när jag varit Nära
Allt för att slippa känna mig ensam
Låtsas jag att bara ytan finns då slipper jag känna

När jag nu öppnat mig för Närhet
Då vill det gärna bli som en gummisnodd
Drar mig tätt intill, Fast! För nära
När den sedan sträcks, Tänjs
Blir spänningen stor

Nästan smärtsam

Och jag vill inget hellre än
Att fara tillbaka intill
Alternativt brista
Stänga
Låtsas att bara ytan finns
Slippa känna

För mig blir Gåvan

Att vara Nära 

Även på avstånd
Utan spänning

Utan Smärta 

Och utan att brista
Eller stänga

Att veta att jag är Älskad
När jag sitter där i gruset och leker
Att veta att jag är Nära
Även när du inte är här
Ett med dig
Ett med Kärleken

Jag ÄR nära dig NU!
Vilar i din famn

Och låter dig vila i min famn
Smeker din kind

KÄNNER du vår Omfamning!
KÄNNER du vår KÄRLEK!

Min dröm

Häromdagen hämtade mitt Ex de sista av sina saker här. Jag städade huset, det blev tomt och rent. Jag bor i ett hus, inte ett hem just nu.

Det var ett avslut, rensade bort allt det gamla. Det blev tomt.

I tomheten kom saknaden, saknaden av en nära familj, en nära klan, en värld som lever i samklang med livet.
Saknaden av gemenskap, närhet, samvaro och samhörighet i vardagen. Jag tror att vi människor behöver varandra för att må riktigt bra. Vi är sociala varelser, ömsesidigt beroende av varandra, av ett sammanhang, en grund att stå på. Så klart behöver vi också kunna stå stadigt i oss själva, utan ngn, det är nog nästan en förutsättning för att kunna fungera väl och nära med andra människor.

Ur tomhet och saknad föds längtan.

Jag drömmer om ett liv i samklang med naturen och Livet självt. Jag vill bo i ett kollektiv eller en ekoby nära naturen. Ett ställe där vi har plats för vår egen sfär, men också mkt utrymme för gemensamma måltider, samvaro gemenskap och närhet. Ett hem med partner, ”syskon” och vänner som älskar och respekterar varandra.

Jag vill kunna sitta vid matbordet och ha inspirerande, öppna och ärliga diskussioner. Sitta nära varandra i soffan med en skål popcorn framför en film. Ha en famn att vila i när jag är ledsen, ett knä att gråta i. Eller bara för att det är mysigt med närhet. Och vara den famnen och det knät själv.  Prata med varandra om vad vi känner och upplever i livet, öppet och naket i tillit. Leka och busa tillsammans med både vuxna och barn. Planera och odla ett trädgårdsland tillsammans, skörda det och sedan laga en gemensam middag. Dela på ansvaret för några djur. Skratta, dansa, sjunga och spela tillsammans. Följa naturen och fira dess skeden.

Jag föreställer mig att det finns en enda övergripande regel för samvaron:
Var och en sätter sina gränser utan att kliva över ngn annans gränser.

Därutöver avtalar vi praktiska saker i konsensus.

Må det ske!

Saknad

 Tidigare publicerad den 8/3-10 på Facebook

När det var som mörkast
då kunde jag inte nå dig.

När det var som mörkast
var rädslan som störst.

När det var som mörkast
var smärtan outhärdlig.

När det var som mörkast
fanns du inte där.

När det var som mörkast
blev mörkret ändå större.

Fortfarande
kunde jag inte nå dig.

Fortfarande
var smärtan outhärdlig.

Fortfarande
fanns du inte där.

Fortfarande
kunde mörkret bli ändå större.

När det var som mörkast
fanns det en värme i mörkret.

När det var som mörkast
blev mörkret uthärdligt.

När det var som mörkast
då fanns du där igen.

Alla dessa år
har jag flytt mörkret.

Alla dessa år
har jag vänt i skymningen.

Alla dessa år
har jag flytt mig själv.

Alla dessa år
har jag saknat värmen
där i mörkret.

När det var som mörkast
då fanns du där igen.