Tänk... (av Carola Liva Lind)

Text och bild lånad av Carola Liva Lind

Tänk..

Om den du söker....
Den du reser efter...
Den du letar efter


Den du längtar efter
Den du önskar möta
Den du vill Älska
Den du vill njuta av


Den du vill respektera
Den du vill uppleva med...



...........

ÄR DU!!!!

[Carola Liva Lind]

Långdistans-sex

Det finns en skillnad mellan manlig och kvinnlig sexualitet. Mannens orgasm är som ett sprinterlopp, kort och intensiv, väldigt mycket Yang. Kvinnans orgasm är mera som ett långdistanslopp, den börjar i ett långsamt tempo, sakta byggs den upp och ökar mer och mer.

Det finns en uppenbar obalans i detta. Många är de kvinnor som lämnats ensamma med sin lust - mitt i loppet - sedan mannen somnat uttömd efter sitt sprinterlopp.

Men problemet är inte oöverstigligt. Visserligen är det nog så att generna hos den tidiga människohanne som kunde ha sanbbt sex bakom ryggen på alfahannen gynnades, men personligen kan jag tycka att mannens orgasm är något av ett antiklimax, hur underbar den än må vara, luften går ur och det är slut på det roliga.

Men också vi män kan lära oss att uppskatta "slow sex". Vägen till orgasmen är minst lika njutbar som själva orgasmen. Att långsamt tillsammans med läppar, händer, tunga och kön utforska varandras erogena zoner och uppleva hur de blir fler och fler är helt Underbart. Naturligtvis har könsdelarna en självklar plats i detta men så snart det börjar "hetta till" för mannen, tar han ett steg tillbaka och undantas från alltför hetsande smekningar.

När vi män på detta sätt väljer att njuta av "långdistans-sex" i stället för att vara orgasmfokuserade, då kan vi uppnå ett jämbördigt sex som vi båda tillsammans kan njuta i timmar av hångel, kyssar och smek.

Gör du våld på dig själv? (av Susanne Löfgren)

Text och bild lånad av Susanne Löfgren

 

Om du gör våld på dig själv - så gör du våld på din omvärld. 

Vi är alla ett - och hela världen är en spegling av din inre värld. 

Så många människor som gör våld på sig själv. Jag ser det dagligen. Jag gör det själv ibland och då brukar kroppen eller själen påminna mig om att jag inte gör gott - det är inte kärlek. 

Det skall tränas och kämpas - t o m om våra kroppar är sjuka. 

Det sägs onda små ord och tänks onda små tankar om oss själva. Tankar och ord som att vi är otillräckliga, att vi inte räcker till som vi är, måsten och krav, strävan efter att passa in, efter "perfektion". 

Jag behöver känna, tänka och agera kärleksfullt om mig själv om jag skall kunna ge ut detsamma till min omvärld. 

Ibland när jag känner att någon eller något drar min energi, då jag känner mig trängd och låst och inte har något att ge - för ska jag ge måste det komma helt, sant och äkta ur mitt hjärta. Jag kan inte göra det för att någon förväntar sig eller kräver det av mig. Jag kan inte göra det då, för då är det inte äkta och då är det inte kärlek. 

Jag har känt mig blockerad där många gånger, funderat och tänkt: Är jag inte kärleksfull nu? 

Men om jag går emot mig själv och mina känslor, då är jag inte kärleksfull mot varken mig själv eller min omvärld.

Om jag känner den där lilla gnagande känslan av: "Men jag då"? Då gör jag det inte heller av kärlek.Då behöver jag stanna i MIN kraft och energi. Att gå emot mig själv är att ge bort min kraft till någon annan eller något annat. Det är inte äkta och sant. Det är inte kärleksfullt. Å det gör inte någon gott. 

Att visa sig själv kärlek och respekt är att vara kärleksfull emot sig själv. Det är att ta ansvar för sitt liv och låta andra ta ansvar över sina liv. 

En älskad vän till mig satte ord på det så bra: "Jag har blivit så uppmärksam på människor som vill ha något av mig. Känslomässigt. Då låser det sig för mig och jag kan inte ge men det är för att jag känner att de inte står i sin kraft utan behöver hämta kraft utanför sig själv. Och den energin känns!!" 

 

Livet skall inte vara en kamp. Om du hela tiden gör våld på dig själv genom att böja och bända dig efter andras behov, så blir livet en evig kamp. Det kommer att ta mycket energi och det är inte kärleksfullt. Men vågar du stå i din egen kraft, känna att du duger och är fantastisk precis så som du ÄR, inte så som andra önskar att du ska vara för att "passa in i deras liv". Då blir livet ett fritt flöde. Då är du kärleksfull mot dig själv, Å därmed även kärleksfull mot din omgivning! :-) <3

Låt ditt inre ljus skina! Å låt ingen smutsa ner det! :)

[Susanne Löfgren]

Människor kommer och går

Vi människor är trygghetsfreaks... vi vill ha fasta tydliga strukturer ikring oss , som vi kan stötta oss emot....

Men livet är förändring... livet måste få bre ut sig gränslöst... förändras... annars dör det.

Känner att vi ofta tar detta med relationer för allvarligt. Inte så att vi inte ska ta varje relation på allvar fullt ut i nuet, självklart! Men om en relation tar slut så ses det som ett misslyckande, och vi undrar vad blev fel? vad är det för fel på mig? vad var det för fel på den andre?

Tänk om vi i stället kan se på alla våra relationer med Tacksamhet, Tacksamma för allt den gav oss, både det som var bra och det som var sämre.
... istället för att fokusera på bristen, och se relationen som ett misslyckande bara för att den tog slut.

Hur många vänner har du som du haft länge? Jag har en 42-årig vänskapsrelation, många andra vänner finns i mitt liv, men de flesta har funnits där kanske ett 10-tal år eller mindre... jag har förändrats och utvecklats vänner har försvunnit, vi har växt ifrån varandra, blivit färdiga med varandra. Många av mina vänner är viktiga för den jag är idag, de kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta... men vi har andra liv i dag där vi inte har samma behov av varandra, kanske hörs vi av eller ses en gång om året, men ändå är de viktiga.

För stunden finns det 4 vänner som är viktiga i nuet, som jag har kontakt med minst en gång i veckan, vänner som jag inte vill vara utan för länge, de har samtliga dykt upp i mitt liv de senaste 3 åren. Men det gör dem inte mindre viktiga än någon av de vänner som jag känt i 10, 20, 30 eller 40 år.

Jag är Tacksam för alla mina Vänner, vare sig de finns här idag eller om de bara fanns ett par månader för 30 år sedan, för alla har varit Viktiga.

Likadant är det med Kärleksrelationer, de kommer och går, och varje relation är lika viktig oavsett dess längd. De varar helt enkelt tills vi är färdiga med varandra och det är dags att gå vidare. Självklart längtar jag fortfarande efter min 50-åriga relation (men har insett att den kanske måste bli med min vän). Och självklart är det underbart med en långvarig relation, men varje relation är viktig oavsett dess längd, och en långvarig relation som egentligen är färdig för länge sedan är inget att eftersträva.

Tänker på denna texten, och att den är lika giltig för Kärleks- som Vänskaps-relationer:

Människor kommer in i ditt liv av en orsak,

för en period eller för resten av livet.

 
När någon kommer in i ditt liv av en orsak, är det oftast

för att fylla ett behov du har uttryckt.

De har kommet för att hjälpa dig genom en gåva,

för att ge dig vägledning och stöd. För att hjälpa dig

fysiskt, känslomässigt och spirituellt.

Det kan verka som om de är sända från himlen,

och det är de!

De är där för det du behöver dom för.

Så plötsligt, utan att du gör något fel

eller på ett till synes opassande tidpunkt,

kommer denna person att säga eller göra något

som gör att erat förhållande tar slut.

Ibland dör dom, andra gånger lämnar dom dig.

Ibland provocerar de dig och tvingar dig att fatta ett beslut.

Det som är viktigt att förstå är att ditt behov är mättat,

ditt öde är fullbordat, deras arbete är utfört.

Den bön du skickade till universum har blivit bönhörd,

och det är nu dags att gå vidare.

Några människor kommer in i ditt liv för en PERIOD,

för att det är din tur att dela med dig, att växa eller att lära.

De ger dig en upplevelse, lugn eller bara får dig att le!

Kanske lär de dig eller visar dig något du aldrig gjort förut.

Vanligen ger de dig en ofantlig mängd av glädje.

Tro på det* Det är äkta!

Men bara för en period.

Livslånga förhållanden lär dig livslånga läxor,

sådant du måste bygga upp för att få en

solid känslomässig grund.

Ditt jobb är att acceptera läxan, älska denna människa

och använda det du har lärt i andra relationer

och områden av ditt liv.

Det sägs att kärleken är blind, men vänskapen är klarsynt.

Tack för att du är en del av mitt liv,

antingen det är för en period eller för resten av livet.

Hand i hand (av Carola Liva Lind)

Text och bild lånad av Carola Liva Lind

Att följas åt. Sida vid sida

Inte bakom, inte framför, inte långt ifrån

Sida vid sida

Som två synkronicerade stöttepelare

Som exakt avväger den andres behov

Sår egen näring

Låter sina rötter flätas samman

Aldrig sågar av en gren för den andre

Låter varandra fingrar flätas samman

Själar smälta ihop

Till enhetlig kreativitet

I ett gemensamt varande där den ene njuter och den andre njuter för att den ene njuter

Utan avund eller missunnsamhet

Med det bästa i hjärtat för den andre

Alltid lojalt sätta sig själv först så att den andre kommer först

Alltid vattna sin egen själ så at den andres inte skrumpnar

Tillåta alla, precis alla känsloyttringar som existerar

Hylla ilska

Hylla gråten

Hylla oförutsedda händelsers effekt

Hylla individen

Tillsammans
Hand i hand med båda händer

Stolt se dig växa för då växer jag

Stolt visa upp dina dåliga sidor för då vet jag du är sann

Milt forma min kropp efter din även när det regnar

Se mitt förflutna som ett bra kapitel att läsa på äldre dagar

Alltid vara modig nog att vara rädd

Alltid vara öppen med allt som jag är rädd för då du älskar att krama min rädsla

Aldrig sätta vänners tyckande eller din image före min litenhet

Hand i hand även i det stora, när alla stjärnor lyser

Tillsammans sjungande vid elden på stranden

Lekande med barnen, vettvilligt i gräset

Se varandra

Se igenom varandra

Se på varandra vad du behöver

Önska mitt bästa oavsett vad

Aldrig härska, aldrig behöva behärska, bara acceptera

Låta huden växa samman

Tungorna tala tillsammans

Ögonen blick stråla ihop

Utan krav på polish

Utan krav på hel och ren

Utan krav på märken och status

Bara smutsigt rent intimt innerligt skönt och avslappnat vi

Frisläppta

Från samhällets alla krav

Frisläppta själar lösgjorda från mina egna bojor

För att slingrande samsas om så liten yta så möjligt i det stora hela

För att tillsammans

Upptäcka

Resten av livet

I djup

Kärlek

Nu.

[Carola Liva Lind]

"OM" finns inte

Det finns inget att förlåta.

Ibland gör människor oss illa, kan vi förlåta dem? kan vi förlåta handlingen?

Är det dem vi behöver förlåta...
eller att vi lät det ske

att vi bjöd in handlingen i vårt liv?

Är det kanske oss själva vi behöver förlåta?
Sker det något i våra liv som vi inte har bjudit in?
Sker det något i våra liv som vi inte behöver för att komma vidare?

Om inte Om fanns.
Om jag bara hade förstått tidigare...
Om jag inte hade gjort si eller så...
Om jag inte haft den uppväxten jag haft...
Om jag inte varit den jag är...

Om Om inte fanns.

Men Om finns inte!

Vi är bra precis som vi Är!
Hur kan vi vara annorlunda!
Vi gör alltid vårt bästa utifrån där vi befinner oss just då!
Vad annat kan vi göra!

Det är meningslöst att göra sig själv illa för att vi 

t ex tillåtet någon att göra oss illa...
likväl gör vi det ändå ibland...
och hur skulle vi kunna göra annorlunda!
Vi är ju den vi Är
precis där vi Är
Just Nu

Vi är Viktiga och Värdefulla Precis som vi Är!
det finns inget att förlåta

och Om finns inte.

Den strålande stjärna Du Är

Du ska bara vara den Vackra, Strålande Stjärna Du Är med Ditt rika Liv och Jag ska bara vara den Vackra, Strålande Stjärna Jag Är med Mitt rika Liv Allt annat är ointressant Kan vi sedan berika varandras Liv så är det Underbart Begränsar vi varandra är det FAIL Just nu berikar du mitt Liv och jag är så Tacksam för det Här och Nu

Faller alltid uppåt... (av Kalle Johansson)

Text och bild lånad av Kalle Johansson

Mot mina drömmars mål ska jag fortsätta

och om jag snubblar eller till och med faller,

ska jag inte välja att stanna kvar där,

och skylla på någon annan för att JAG fallit.

Jag ska inte förlora mitt mål ur sikte, nej

jag ska ta MITT ansvar, erkänna att det

var JAG som föll och resa mej ända upp.

För först när jag nått toppen så kan jag

se nya spännande toppar att fortsätta bestiga

oh njuta av klättringen. För den rätta utsikten

mot nästa topp har jag just nu där jag befinner

mej på min klättring nu.

.

I dag kan jag, ni, alla, var och en av oss,

se tillbaka på livet och få en skymt av

varför det ena och det andra hänt,

och hur det passar in i mitt livs mosaik.

Om jag inte är rädd för att se det som hänt

som erfarenheter i stället för som förbannelser.

.

Jag kan minnas tuffa bestigningar i livet och

verkligen SE och KÄNNA hur mycket starkare

jag blivit av dom. Dom bröt inte ner mej som jag

inbillade mej förr i tillfället de skedde. Idag vet jag att

tuffa hinder för mej framåt, starkare än nånsin,

bara jag vågar se det så och inte klagar på att

hindren kommit, utan tackar för möjligheten

och erbjudandet jag fått till att växa mej starkare.

.

Och så kommer det att vara även i fortsättningen.

Jag har snavat många gånger. Jag har fallit hårt,

kommer med all säkerhet att falla hårt igen.

Jag kommer att snava även i fortsättningen.

Men jag lär mej mer och mer om mej själv,

om varför jag snavar eller faller och om hur jag

ska bära mej åt för att komma på fötter igen.

Och jag väljer själv om jag blir starkare av varje

snavning eller fall, eller om jag tillåter mej att bli svagare

av dem genom självömkan och rättfärdiganden tex.

.

Livet är en ständigt pågående process.

De tillfällen när jag snavar och faller behövs

för att jag bättre ska förstå vilka steg jag

måste ta för att nå toppen, nå mina drömmars mål.

Jag snavar ju oftast för att jag ska lära mej att gå

på ett annat sätt eller i någon annan riktning, jag gör det

ju inte för att jag ska bli liggandes kvar i sörjan.

.

Jag förstod inte förr vad mina snubblande fallande steg

betydde i det förflutna. Jag såg de bara som att det var

för att hindra mej i livet. Och försökte samma steg,

gång på gång, med samma resultat naturligtvis, bara

lite smärtsammare för varje gång. Till slut gjorde så

ont att jag inte visste om jag skulle kunna resa mej igen,

MIN PERSONLIGA BOTTEN...Woooohooo för den idag!!!

Då blev jag villig att ta andra steg och en annan riktning

och det har gett mej ett härligt liv idag.

.

När jag faller vet jag idag helt och fullt ut att det

är för mitt eget bästa jag faller och om att nu

liksom tidigare faller jag ”uppåt” och inte nedåt.

Bara jag ser det och utnyttjar den styrkan det finns

i att falla eller snubbla.

.

Jag kommer att få mer och mer överblick över helheten

med tiden, jag har inge bråttom idag. Jag ser delar

av den dagligen. Min mosaik är som den ska vara,

och även mina snubblande steg behövs....

[Kalle Johansson]

Kärlek och attraktion

Vad är Kärlek och vad är Attraktion?

För mig så är Kärlek något som finns inom oss, när vi säger "jag Älskar dig" så menar vi egentligen "jag är i kontakt med Kärleken i mig i mötet med dig" typ. Att uppleva att vi Älskar Världen helt oberoende av en partner, men som så klart mycket väl kan vara en del av den attraktion som vi upplever till en annan människa, vi attraheras av de människor som det är lätt att vara i kontakt med vår Kärlek tillsammans med. 

Men det finns så mycket annat som kan attrahera oss, framför allt om vi inte är i kontakt med vår egen Kärlek, Vi kan attraheras av någon som tillfredsställer våra behov, av t ex bekräftelse, vi attraheras av de människor som kan hjälpa oss att göra upp med vårt fårflutna etc. men då är det inte Kärlek utan snarare just brist på kontakt med Kärleken. Självklart så attraheras vi av de människor som är i resonans med oss, det är Kärlek men kan mycket väl mera vara "ämnad" som Vänskap än som en partner-relation.

Att vi saknar "det där pirret" behöver inte vara dåligt, då vi är i kontakt med Kärleken i oss själva behöver vi ingen, och det är ofta känslan av att behöva som vi fått lära oss att tolka som Kärlek. Att vi inte känner igen attraktionen kan betyda just att vi inte behöver människan, men inte minst då kan h*n vara bra för oss, samtidigt så kan det också vara ett uttryck för att det inte är Kärlek utan bara en längtan/saknad som finns hos oss. Det kan vi inte fundera ut, det måste vi känna, känns det tryggt så är det rätt oavsett vart det sen leder. ♥

Jag tycker om all den plats du tar upp

I mina tankar tar du plats

Den strålande stjärna du är
målar ett lyckligt leende på mina läppar

Min hud minns beröringen av dina händer

Jag funderar över lösningar

på sådant du önskar dig

Myggbetten minner om 

ditt huvuds tyngd på min axel
under stjärnhimmeln

Den vackra elden i din passion
lyser upp mitt hjärtas alla rum

Mina händer längtar efter din kind

Jag tycker om all den plats du tar upp
 

Jag har plats för mer av dig!

♥

ÄR DU!

Funderar du någonsin på hur du SKA vara?

Varför det?

Min Prins ♥ (av Annette Gustafsson)

Lånad av Annette Gustafsson

Dina ögon mot mig LER... ♥

NÄR vi på varandra SER... ♥

Jag försvinner in i din skimrande själ och ditt hjärta så varmt, fint och njutningsfullt..

åhhhh.... jag skälver jag ryser jag rörs och berörs av din närhet älskade..

att få VARA här med dig...

FÅR..BLOMMORNA att dansa av glädje... ♥

MYGGORNA att surra sin sång av glädje och lycka... ♥

TRÄDEN att följa med oss i rytmen av vår kärlekssång ♥

JAG..

DU..

JA VI BÅDA skälver av VÄLBEHAG och LYCKA ♥♥

TIDEN står STILL i detta NU när vi ÄNTLIGEN funnit VARANDRA igen ♥♥

Jag smeker din kind där vi står i solens sken..

Du rör min hals ..

min mun...

mina ögon...

Du tittar mig djupt in i ögonen lyfter mitt ansikte mot dig och våra munnar smälts samman i den vackraste varmaste och kärleksfullaste kyss ♥

VI LEVER.. ♥

VI ÄR.. ♥

VI NJUTER.. ♥

DU OCH JAG.. ♥

VI FINNS... ♥

VI ÄR ÄR ÄR ÄR ÄR.. ♥

ETT ETT ETT ETT ♥♥♥

Vi befinner oss nu i det oändliga havet av KÄRLEK OCH LYCKA ♥

ÄLSKADE..här vill jag stanna för evigt med dig..

DU ÄR JAG

JAG ÄR DU

VI ÄR ETT ♥♥♥♥

ÄLSKAR DIG

ÄLSKAR DIG

ÄLSKAR DIG....

DU SOM NÅNSTANS DÄR UTE FINNS ♥

MIN SJÄLAFRÄNDE AV KÄRLEK KÄRLEK KÄRLEK ♥♥♥♥♥

[Annette Gustafsson]

Koka soppa på en spik

Vi har alla hört historien om vandraren som kokar soppa på en spik och vi vet att det inte går, att det i själva verket inte är spiken som han kokar soppa på utan en massa andra resurser som hamnar i grytan.

Kanske har du också hört att allt är energi som vi med tankens kraft kan styra, att du med tankens kraft kan få denna energi att manifestera sig som vad som helst i ditt liv, det finns belägg för detta, kvantfysikerna har observerat att deras förväntningar kan få mikroskopiskt små elementarpartiklar att manifestera sig på en bestämd plats och en bestämd tidpunkt. Men därifrån och till att få en ny fin BMW eller en ny perfekt partner att manifestera sig direkt ur energin som omger oss är steget långt.

Det finns berättelser om hur Jesus manifesterar sig ur tomma intet framför lärljungarna för att sedan försvinna igen. I Castanedas böcker berättas det hur man kan förflytta sig från en plats till en annan utan bara med tankens kraft, och det finns många fler berättelser... Och ja, jag tror det är fullt möjligt att materialisera praktiskt vad som helst ur "tomma intet" dvs ur den energi som omger oss överallt.... om du är en av ett fåtal gurus eller mästare....

Men för de allra flesta av oss så är det inte så, vi lever i en kontext med mycket bestämda regler för hur energier rör sig genom vårt universum, hur det övergår till materia. Jag vet att det är fullt möjligt att få t ex en BMW att manifestera sig i vårt liv, bara så där.... Men.... den kommer inte ur tomma intet, lika lite som soppan kommer från spiken, om vi lyckas manifestera en BMW i vårt liv eller en perfekt partner, så kommer den från någon annan del av den kontext vi lever i det har alltså minskat BMW eller perfekta partners någon annan stans i kontexten i samma grad som de har ökat i vårt liv.

...om du nu inte råkar vara en mästare som faktiskt kan koka soppa på en spik förstås.

Vår kontext är begränsad, den energi som finns i universum är begränsad, den kan inte förbrukas eller skapas ny, men den är till stor del bunden i en process i vår kontext, under en viss tid i en viss form. Vill jag ha ett träd som jag kan såga brädor till mitt hus av, då kan jag inte ta energi ur luften och skapa det trädet, jag får vackert gå ut och hugga det i skogen och ta den energin ur den kontexten där den under tio- eller hundra-tals år varit bunden.

Om vi plockar mer än vårt behov av energi i olika former ur kontexten så är det en överkonsumtion oavsett om vi manifesterar den med tankens kraft eller om vi sliter i vårt anletes svett för att tjäna pengar att köpa den för. Oavsett hur många spik du har så måste du tillföra något annat för att det ska bli mat av det.

Socialisering (av Zitassa)

Text och bild lånad av Zitassa

Har funderat på om man kan bli så utvecklad personligen att man känner sig inte passa in någonstans....

eller om jag just nu hamnat i ingenmansland på något vänster...

vad är det som gör att jag inte har något vettigt att säga, är det på grund av att jag inte kan delta i skitsnack, prat om väder, prat om andra, prat om mig själv,

eller på grund av att jag inte vill delta i dessa normer som handlar om att prata om sitt missnöje om allting.

känner att vårat samhälle bygger idag på att antingen prata om sig själv, förhöja sig själv hela tiden, genom berättelser om sina dygder och genom andras öden, andras olycka, sin sjukdom, sin otur.

vart är vi på väg kan jag känna, jag vägrar delta i sånt och då passar jag inte in, utan kommer sitta som en enstöring och fortsätta mitt liv som jag valt själv.

var har jag hamnat, var är jag just nu i min utveckling?

känner att jag funderar för mycket, kanske borde komma ner på jorden igen och börja spela med i dessa sociala spel, för utan dom finns liksom ingen möjlighet för deltagande i samhället.

eller så fortsätter jag på min väg och förblir ensam i mina tankar.

är detta en livskris?

[Zitassa]

Balans (9 stavar)

Om vi står på ett ben så märker vi hur foten hela tiden korrigerar sitt läge från sida till sida för att behålla Balansen, aldrig att foten står stilla. Balans är rörelse, ständiga korrigeringar, från höger till vänster, framåt och bakåt, från ljus till mörker, glädje och sorg, vila och vakenhet...

Vi behöver Balans i Livet men Balans är aldrig ett stillastående tillstånd utan en rörelse mellan ytterligheterna, skulle vi försöka stå absolut stilla i ett jämviktsläge så faller vi eftersom Livet i sig själv är rörelse som vi måste förhålla oss till för att hålla Balansen.

9 stavar uppmanar oss att förhålla oss till Livet, att korrigera vårt läge för att hålla Balansen.

Baksidan av Balansen varnar för en fastlåsning vid ett uppkommet jämviktsläge, försöker vi hålla (kvar) Balansen faller vi

Klicka på bilden för att dra
dina egna tarotkort!

Konsten att se konsten... (av Sofia Elenäs)

Texten lånad av Sofia Elenäs

Dans!

Vad är det som bilder av konstformen dans kan locka oss att se?
Genom att välja bort att visa dansarens ansikte, kanske vi lättare kan få upp ögonen för det?

När vi ser ett ansikte är det lätt hänt att genast fastna i bedömningar av den människan.
Det verkliga seendet blir fördolt för oss på grund av de tankar som uppstår kring själva personen.

Låt oss istället ta oss tillbaka till vårt ursprung, när vi första gången bländades av ljuset, innan vi hade ett språk.

Varde ljus! och vi överväldigas av de starka intrycken, ett fyrverkeri av färger.

Så småningom börjar vi kunna urskilja mönster och strukturer, linjespel av ljus och skuggor…

Plötsligt uppstår ur kaoset en gudomlig ordning.
Storögt, nyfiket och ogenerat ser vi oss omkring i världen.
Ett förtrollande magiskt möte i lustgården, innan någonting har blivit dolt för oss….

Vi är Närvaro! Ingenting annat än närvaro.
Senare blir vi medvetna om att vi befinner oss i en kropp och vi får lära oss att vi är separerade från den övriga världen.
Är det verkligen sant?

Vårt seende ändras när vi upptäcker vår nakenhet..
Nu kommer tankarna på hur vi uppfattas av andra och rädslorna och oron smyger sig på.
Vi döljer det vi tror inte accepteras av andra. Vi undviker att se på varandra mer än korta ögonblick.

Som tur är finns det stunder då vi glömmer bort att dölja vårt sanna jag. När vi gör något som kräver vår fulla koncentration och vår fullständiga närvaro.
Så som dans.

Slöjan glider isär och vi kan, om vi är tillräckligt uppmärksamma upptäcka närvaron hos dansaren.
Att lyckas fånga det ögonblicket när närvaron lekfullt och förföriskt ger oss människor en glimt av det, som egentligen inte kan fångas på bild, kan bli ett tillfälle att förmedla något viktigt. Något som finns tillgängligt för oss alltid…

När vi Är fullkomligt närvarande, här och Nu, upphör tid och rum och vi kan skåda in i paradiset!!!

[Sofia Elenäs]

6 stavar (Dali Universal Tarot)

På bilden finns en ryttare som kommer segrande hem från striden Hans mantel ger ett intryck av en ådrad muskulös arm som får honom att se väldigt stolt och okuvlig ut. Namnskiffret bildar en sockel där ryttaren står staty, det är en hedervärd seger. En kvinna (hans kvinna ?) står nedanför och både hyllar och sträcker sig välkomnande mot honom som för att räcka honom en hjälpande hand. Även om han är stor och stark så kan den svagare och mjukare kvinnliga sidan vara väl så stark och utgöra stöd för honom att luta sig mot.

Kortet talar om konkurrens och seger, du kommer att eller har redan segrat, och du har all anledning att vara stolt och känna dig hedrad men varje konkurrens kommer för eller senare att sluta med förlust. Det kan aldrig finnas mer än en världsmästare inom varje område, och det är knappast troligt att den är du och även om den är det så kommer du snart att bli omsprungen av nästa världsmästare. Därför kommer du att slutgiltigt segra först när du låter den manliga tävlande sidan ge upp och över lämnar dig åt den mjukare kvinnliga sidan. Hon är en segrare genom att aldrig tävla, hon segrar bara för att hon väljer att vara en segrare, så länge hon gör det kommer hon att känna sig som en segrare utan konkurrens. 

Baksidan av kortet varnar oss för att ge upp kampen men att ändå inte känna oss som en segrare. har du dragit sex stavar bakvänt så behöver du hitta ditt värde utan att hänga upp det på prestation eller jämförande med andra.

Klicka på bilden för att dra
dina egna tarotkort!

Att leva kroniskt förälskad (av Sanna Nova Emilia)

Text och bild lånad av Sanna Nova Emilia

Om du någon gång har upplevt ömsesidig förälskelse så vet du exakt vilken känsla av oslagbarhet, liv och kraft den upplevelsen kan skapa i en människa. Vi behöver varken äta eller sova. Problem som i vanliga fall kan kännas påfrestande blir till bagateller och vi går omkring med ett konstant leende över våra läppar. Vi skrattar medan vi dammsuger och medan vi skrapar upp slemmet ifrån botten av diskhon.

Vi sjunger medan vi går ut med soporna och medan vi torkar spyor och bajs som vår magsjuka hund lämnat i soffan. Vi gör små busiga glädjeskutt över vattenpölarna i ösregnet, vi skrattar åt att vi backar in i lyktstolpar och vi gör dubbla saltomortaler över livets vallgravar. Ingenting känns svårt eller omöjligt och vi är fyllda av en till synes outsinlig källa av energi.

Vad är det då som gör förälskelsen till en så magisk upplevelse? Svaret är enkelt. Vi blir SEDDA för det bästa som finns i oss! Att bli sedd på det sättet resulterar i att vi känner oss precis så – som fantastiska människor! En annan människa visar oss ett hängivet intresse och nyfikenhet inför vår person. Han eller hon ställer frågor om vilka vi är, om vad vi tänker, tycker och känner, om vad vi har varit med om och om vad vi har upplevt i våra liv och personen i fråga är genuint intresserad av svaren!  Vi får dessutom den andre att känna på exakt samma sätt!

När vi är nyförälskade är vi endast förmögna att se likheter hos varandra. ”Åh! Smultronyoghurt är min favorit också!”,  ”Åh! Har du också bara svarta strumpor? Vi måste vara själsfränder!”  Och alla små eventuella egenheter vi har är bara gulliga små karaktärsdrag som ger karisma åt vår person. Vi är beredda att plocka ner stjärnhimlar, månstrålar och avlägsna galaxer. Vi är beredda att ge varandra allt! Man brukar prata om fjärilar i magen, men jag tror att känslan vi till stor del upplever är – Hopp! Hopp om att få finnas, hopp om att förverkligas, hopp om att bli bekräftad i vår existens. Hopp om att äntligen bli sedda och älskade för dem vi är och för det bästa som finns i oss.

Att bli älskad och sedd på det sättet är en upplevelse som vi alla i större eller mindre utsträckning är svältfödda på. Vi fick alla tidigt lära oss vad som förväntades av oss för att vi skulle duga och bli accepterade av vår omvärld. I förälskelsen möts vi som två svältfödda barn,  som på många sätt längtat ett helt liv efter att fullt ut få vara dem vi är tillsammans med någon annan.

Men…

Någonting händer längs vägen…

Så sakteliga smyger sig olikheterna in. Eller… vi blir snarare mer och mer medvetna om dem och förr eller senare så sitter vi där och beklagar oss över varandra istället. ”Åh! Vad du ska vara pedantisk hela tiden!”,  ”Hallå?! Det är faktiskt inte JAG som är pedantisk , det är DU som är slarvig!”, ”Men herregud! Du är ju som värsta Gestapo. Jag vågar ju knappt andas av rädsla att förorena din luft.”

Vi börjar pendla mellan att anta barn- eller föräldrarollen till varandra. Den av parterna som tar på sig föräldrarollen anser oftast barnet vara väldigt besvärligt och oansvarigt. Och den som antar barnrollen anser ofta föräldern vara väldigt kontrollerande och bossig. Vad som händer är att vi byter fokus. Istället för att se det bästa i varandra börjar vi att se det sämsta i varandra. I vår mest intima relation förvandlas vi till de fördömande vuxna människor som vi själva en gång i tiden skydde. De som ständigt skulle göra om oss, förändra oss, få oss att bli bättre, duktigare, dugligare, skötsammare.  Och någonstans så spelade det ingen roll ur vilken välvilja deras goda råd var födda. Vi ville bara få känna att vi dög, även när vi misslyckades. Vi ville bara få känna att de stod på vår sida.

Den här förändringen smyger sig successivt på i relationen. Knappt märkbart. Uppskattning byts mot tystnad. Tacksamhet byts mot självklarheter. Kärlek byts mot förväntningar. Glädje byts mot kritik. Vi blir till stor del varandras självutnämnda domare och vi frågar oss hur den som en gång fyllde oss med så mycket energi nu så fullständigt kan suga musten ur oss.

Vad skulle hända om vi istället valde att alltid lyfta varandra och enbart valde att öppna våra munnar när vi antingen ville hångla eller hade någonting positivt att säga till och om varandra? Är kritik och tillrättavisningar verkligen nödvändiga för att skapa en fungerande relation, eller för att bådas behov och önskemål ska bli tillgodosedda?  Jag tänker att det som ger mest energi till en relation också måste vara det som är bäst för en relation. Sådant som stärker och lyfter oss. Sådant som får oss att känna oss lika fantastiska som vi önskar vara! Så behöver vi verkligen döma och värdera varandra? Eller kan vi istället inspirera varandra till att bli det bästa vi kan bli genom positiv förstärkning av våra goda egenskaper? Kan vi vara den förändring som vi själva vill se i vår relation?

När vi fokuserar på det fantastiska hos varandra bidrar det automatiskt till att vi önskar bli ännu bättre människor. Vad skulle hända om vi i våra relationer fortsatte att ge varandra mer uppskattning än kritik, om vi fortsatte att se det bästa i varandra så som vi gör när vi är nyförälskade? Om 9 av 10 uttalanden av våra uttalanden om varandra är positiva och lyftande ökar energin i relationen. Kärleken och glädjen växer sig starkare. Närheten växer sig närmare, respekten blir mer respektfull, ödmjukheten mer ödmjuk och intimiteten mer intim. Det är så vi skapar kronisk förälskelse.

Jag vill tro att vi vuxna fungerar precis som barnen. När vi ser det goda i ett barn så lyser hon. När vi bekräftar det positiva i ett barn så växer hon och stärks i hela sin person och det ljuset faller alltid tillbaka på oss själva.

För en ny förälskad värld…

[Sanna Nova Emilia]

Den felande länken (Jord, Arbete, Kapital del 2)

 Tidigare publicerad på Det Enkla Livet den 7 augusti 2012

För någon vecka sedan skulle jag berätta en vacker historia, men det blev en annan betydligt sorgligare historia.

Kanske var det denna historien jag ville berätta....

Tänk dig en begränsad värld i form av en by där alla yrkeskategorier finns, där finns snickare, skogshuggare, flyttkarlar, frisörer, jordbrukare, osv. Byn har tillgång till en viss areal jord, det är det kapital som Livet tillhandahåller oss alla gemensamt, ingen i byn kan äga denna jord utan den är allas (nu levande och kommande generationers) gemensamma Livskapital. Så måste det vara för man kan inte köpa något av Livet.

Livet tillhandahåller åt oss kapital i form av jord och energi i form av Livskraft som ytterst kommer från solen som driver vindar, regn och fotosyntesen, samtidigt som den värmer oss. Ingen i byn kan säga att den äger solen, det är allas gemensamma resurs, som bedriver sitt arbete med jorden, idag och i framtiden.

Jorden och  solen är inte enbart en resurs åt oss att utnyttja, det är även en resurs som vi måste ta ansvar för.

Låt oss stoppa där

"Livet tillhandahåller åt oss alla gemensamt kapital i form av jord och energi i form av Livskraft"
Men utöver detta så tillhandahåller Livet oss kunskap, kreativitet och arbetsglädje, i form av snickare, skogshuggare, flyttkarlar, frisörer, jordbrukare osv.

Vi har alltså alla gemensamt försetts med 3 resurser: Jord, Livskraft och Varandra, och allt som har sitt ursprung i dessa 3 är vår gemensamma rättighet, och vårt gemensamma ansvar. Vi har allt vad vi behöver!

I den förra berättelsen skapade byinvånarna pengar, vilket visade sig vara ett misstag. I denna berättelsen kommer de inte att göra om samma misstag.

Om vi har allt vi behöver och inga pengar fanns, vad skulle du göra då? Skulle du arbeta? Ja det tror jag att du skulle men kanske inte lika mycket och kanske inte med samma saker som nu, kanske skulle du göra flera olika saker i stället för att göra det samma från morgon till kväll år ut och år in. Troligen skulle du göra det, men du skulle arbeta för att du tyckte det var roligt och med det som du ville jobba med, kanske skulle du rentav jobba för glädjen att göra något för någon annan. Låt oss säga att du älskar att klippa hår och skapa vackra, kreativa frisyrer. Du skulle förmodligen vara väldigt duktig som frisör eftersom det var vad du älskade att göra. Förmodligen skulle de andra byborna ganska ofta komma till dig och be dig klippa dem, och du skulle med glädje göra det, kanske inte just nu, men nästa gång du ville klippa hår skulle du välkomna den granne som bett dig klippa sitt hår.

Kanske skulle du klippa väldigt mycket hår, så pass mycket så att du inte hann att odla din egen mat, fast troligen skulle du odla något bara för att du tyckte att det var kul, kanske skulle du t ex odla dill och andra kryddörter, då skulle du när sommaren kom längta efter färska potatis till din dill, och ganska säkert skulle det finnas någon annan i byn som tyckte om att odla rotsaker och odlade mer än han behövde själv. Då skulle du gå till honom och be om potatis, och han skulle med glädje ge dig potatis.

Kanske skulle du i stället vänta till lördagen då alla samlas på torget med det överflöd som deras passion (det som i dag kallas arbete) har genererat. Där skulle du ställa dig på en upphöjning för ändamålet och ropa till de andra "Finns det någon som har potatis?" och troligtvis skulle det finnas någon med extra potatis, i annat fall så skulle någon säga "Just nu har jag inga potatis med nästa vecka får du gärna.

Någon annan skulle ställa sig upp på upphöjningen och säga "Jag gick ut i skogen och fällde ett träd, som jag sedan kapade och klöv ved av, finns det någon som behöver ved så har jag det här"

En man längtade efter att ha stora fester med musik och dans, han gick fram till upphöjningen och ropade "Jag skulle vilja bjuda er alla på dans finns det någon som vill hjälpa mig att bygga till mitt hus med en stor sal där jag kan ordna dans varannan månad?" Någon skulle fråga vad han skulle ha salen till mellan danserna, ska den stå tom så tycker jag att det verkar vara ett onödigt slöseri på timmer. Kan vi inte bygga ett hus med en stor sal här vid torget så kan vi byta våra varor där när det regnar och vi kan ha våra byamöten där på vintrarna samtidigt som du kan ordna dans där varannan månad, Vi skulle också kunna använda den till skola för våra barn och annat.

Kanske skulle någon som älskade att skapa saker av metall uppfinna en ny spis som gjorde uppvärmningen av husen och matlagningen lättare, Hon skulle ställa sig på torget och bertätta om sin nya uppfinning och erbjuda sig att göra spisar till alla som ville ha.

Ibland skulle du komma till torget och be om spenat eller något annat som ingen hade, då skulle någon berätta att hon hade rödbetsblast som du kunde få att koka i stället... eller någon skulle tala om att kusinen i grannbyn odlar spenat... eller skulle någon tala om att det borta i skogsbrynet växte massor med målla som ger den godaste spenat...

Visst låter det som en bättre berättelse än den vi alla tillsammans berättar om pengar!

Läs och signera The Free World Charter! om du instämmer

Ta gärna och titta på hela denna filmen någon gång när du har tid, eller bara början just nu =))