Bullseye

När jag är trött på att vara duktig för att få uppmärksamhet.
När jag inte längre vill ge för att få bekräftelse.
När jag inte längre vill älska för att bli älskad.
När jag inte längre vill säga saker för att höras.
När jag inte längre vill synas för att bli sedd.
När allt som drivit mig har blivit meningslöst.

Om jag då inte vet vad jag vill.
Om jag då inte vet vem jag är.
Om jag då inte har något driv.

Vad finns då kvar?

Annat än att vara precis just där, utan driv, utan vilja, utan mening!
Mitt i mitt centrum oavsett!

Impotent ilska

När jag var barn fick jag lära mig att jag inte skulle vara arg och definitivt inte slåss. Jag blev berövad min ilska.

Ilska är vår mest förbjudna känsla, men liksom alla andra känslor så har den en funktion och det är viktigt att den får finnas. Ilskan behöver vi för att kunna skydda vår integritet. Om någon "står på våra tår" så ber vi den att kliva av, men om den inte flyttar sig så är det ilskans sak att knuffa bort vederbörande. När vi säger åt våra barn att de inte ska slåss så gör vi deras ilska impotent, vi förbjuder dem att sätta kraft bakom den och gör den maktlös. Jag skulle vilja hävda att vår ilska ska kunna döda om den behöver det. En sund ilska ska alltid vara precis så stark som den behöver vara, och om den är det så behöver den aldrig bli våldsam, för ingen kommer någonsin att hota den, alla känner att "henne trampar man inte på!"

I stället för att säga åt våra barn att inte slåss, borde vi kanske lära dem att aldrig använda övervåld, ingen av oss skulle fördöma vår dotter om hon knäar en tilltänkt våldtäktsman i skrevet. Men hur ska hon kunna göra det om hon sedan dagis fått reda på att hon aldrig får slåss? Ibland måste vi kunna använda våld för att skydda oss. Kanske borde vi i våra skolor i stället lära ut någon österlänsk självförsvarsteknik åt både flickor och pojkar, då får man inte bara lära sig att skydda sig med våld, om det behövs, utan dessutom att hitta sin balans i sitt centrum, på alla vis, både fysiskt och psykiskt. Eleverna blir trygga i sig själv och får en ökad självkänsla. Just dålig självkänsla tror jag oftast är det som orsakar övervåld.

För mig som gammal pacifist och totalvägrare känns dessa tankar omvälvande, men ändå sanna, för första gången tror jag att man faktiskt kan skydda freden med våld. Men i förlängningen så innebär detta att varje stat ska kunna skydda sig mot alla tänkbara hot, och att det inte fungerar det visar historien oss, med krig och kapprustning. Men om hot om våld (på nationell nivå) föder våld samtidigt som en försvarslös stat inte kan skydda sin integritet, hur gör vi då?

Om alla stater kommer överens om att jorden är en enda stat och har en gemensam försvarsmakt som kan ingripa då någon enskild "delstat" blir hotad, skulle det fungera då? USA, FN och EU är från början sådana fredsprojekt i mindre skala. Att de ännu inte har fungerat det vet vi men trots det så är det nog enda vägen. Det har inte funkat ännu men det måste funka om vi ska överleva, och det börjar som alltid i oss själva, om vi accepterar och respekterar varandra fullt ut precis som vi är, om vi vägrar att ta resurser på någon annan individs bekostnad, då kanske vi kan komma ända fram en dag.

Mitt i min mitt

I mitt Centrum

Där härskar Friden, Lyckan och Kärleken
Där råder det absoluta
Det som bara Är

I mitt Centrum

Råder stiltje

Mitt i stormen

I mitt Centrum

Upphör det rellativa

Manligt - Kvinnligt
Glädje - Sorg
Trygghet - Oro
...

I mitt Centrum
Finns Allt Samtidigt
Fullständig Balans råder

I  mitt Centrum
Finns inget
Fullständig Balans råder

I mitt Centrum
Kan jag ta steget ut
I vilken riktning jag vill

Manligt - Kvinnligt
Glädje - Sorg
Trygghet - Oro
...