Du är perfekt

Denna text har jag hämtat, och översatt, från min lärare Tolly Burkans bok "Let it be easy"

Kan du förneka att universum är perfekt, precis som det är? Du kan inte peka på natthimlen och säga, "universum är nästan perfekt, men stjärnan där är på fel ställe." 

Du är en del av det perfekta universum, precis som varje stjärna, träd, sten eller sköldpadda.

Här är ett exempel på detta. 

Tänk dig att du ska laga en måltid inför kvällen med din partner och bli distraherad av ett telefonsamtal. Snart, är allt du förberett sönderbränt. 

Din partner kommer hem och attackerar dig med förolämpningar: "Du är hopplös. Du kan inte ens koka vatten utan att bränna det!"
Om du inte har tillräcklig självkänsla, blir du skrämd av din partners utbrott och drabbas omedelbart av skuldkänslor, skam och låg självkänsla. 

Du har glömt vem du egentligen är. Du glömmer att du är ett perfekt uttryck för ett perfekt universum. Plötsligt börjar du tro att du är långt ifrån perfekt.

Om det var sant, så är det självklart att sammhället där du bor inte kan vara perfekt, för när något är perfekt, då måste alla delar av det vara perfekt. En fläck eller ett fel på någon del av en sak anger dess totala perfektion. 

Alltså måste vi nu också medge att kontinenten där du bor inte heller är perfekt. Denna kontinent är en del av jorden, så planeten jorden kan inte längre anses vara perfekt. Om vi vill vara helt korrekta, måste vi säga att solsystemet med planeter som snurrar runt solen inte är perfekt, eftersom det inkluderar dig.

Solen är endast en av miljarder stjärnor i vår galax som kallas vintergatan, och nu måste vi etikettera hela galaxen som icke perfekt. Den här galaxen utgör bara en bråkdel av alla galaxer som universum består av. Så det är lätt att se att universum inte kan vara perfekt, eftersom du är en tråd i dess kosmiska väv.

Sett från den här synvinkeln, blir det skrattretande att se sig själv som varande mindre än perfekt. Universum är verkligen perfekt precis som det är, och det gäller även dig. 

Faktum är att just nu, skulle universum inte vara detsamma utan dig. 

Oavsett vem du är eller vad du gör, kan du stärka din självkänsla genom att påminna dig om att du alltid är en del av ett perfekt universum. Glöm aldrig att oavsett dina handlingar eller andras dömmande, är du alltid perfekt.

- ur "Let it be easy" av Tolly Burkan

Medborgarlön och näringssök

Funderar vidare... idag om medborgarlön.

Jag upplever att medborgarlön är något som förespråkas av framför allt 2 grupper:

 "Ekonomer" som vill öka konsumtionen samt människor som inte vill ta ansvar för sitt eget uppehälle.

Det finns även en 3e grupp som förespråkar medborgarlön, och det är sådana som upplever att frukten av deras arbete inte kommer dem själva till del i så stor utsträckning som den borde göra, eller som upplever arbetet som meningslöst hittepå.

Jag tror inte på medborgarlön, eftersom jag tror att näringsök är en av de mest centrala och viktiga sakerna i våra liv om vi ska må bra! Att kunna ta ansvar för sin (och de närmastes) försörjning ger en fantastisk Självkänsla, det ger en känsla av Frihet, Kontroll, Trygghet, Oberoende och Makt. Att införa medborgarlön skulle vara att ta ifrån människor detta och förminska dem.

Näringssök har alltid varit och kommer alltid att vara en stor del av alla djurs (inklusive människan) tillvaro. I svåra tider har det upptagit all vaken tid, och kanske mer, och under bättre tider har det varit en mindre del av den vakna tiden. Men alltid har det varit och kommer att vara, en del. Det är helt enkelt en grundläggande del av djurlivets villkor.

Det är så jag ser på arbete. Vare sig det handlar om att jaga och fälla en mammut, samla rötter, bär, svamp och frön, odla och skörda i sin trädgård, hantverk för försäljning, affärsbiträden, byggnadsarbetare, industriarbetare, vårdarbetare, skolpersonal, människor som jobbar med papper och datorer på olika vis, ingenjörer... You name it... Så handlar det om näringssök.

Den första gruppens argument, om att öka konsumtionen, ser jag som ett totalt feltänk... Vill vi att vårt liv på den här planeten ska kunna fortgå på ett någorlunda drägligt vis så är det minska konsumtionen vi måste göra INTE öka den!

Till den andra gruppen, som inte vill ta ansvar för sitt uppehälle, säger jag: Sorry! Jag hoppas att ni en dag får uppleva tjusningen av näringssöket och allt positivt som det medför. Och jag vill på intet vis att ni ska curlas ytterligare och fråntas incitamentet att få uppleva detta, genom att medborgarlön införs.

Den tredje gruppens problem torde kunna lösas med de åtgärder som beskrivs i detta blogginlägg. Att det idag är många fler än vi själva (varav många rena parasiter) som vi försörjer med vårt näringssök skulle även lösas med de åtgärderna.

Nu menar inte jag att vi inte ska ta hand om varandra, självklart ska vi ta hand om de som av olika anledningar är oförmögna att själva söka sin näring fullt ut.... Så har det också alltid varit i mänsklighetens historia i större eller mindre utsträckning (och även bland många andra djurarter). Vi har tagit hand om våra barn, sjuka och gamla, ofta har vi även tagit hand om "stammens" och nationens  svagare individer, i de ljusaste stunderna t o m om hela mänsklighetens svaga och utsatta.

Säkert har också motsatsen förekommit i svårare tider, barn har satts ut i skogen, sjuka och gamla har lämnats efter då stammen dragit vidare. de improduktiva individerna har helt enkelt offrats för stammens överlevnad när näringstillgången varit för dålig. Men detta är inget som vi behöver syssla med i dagens samhälle vi har möjligheter och resurser att ta hand om alla mänsklighetens svagare grupper. Tyvärr sker detta offrande av livets olycksbarn även idag bland annat på små överbelastade båtar på Medelhavet, medan vi står och tittar på när de sjunker, och sedan vandrar vidare... Vi borde skämmas! :-/

Dessutom skulle medborgarlön (med utgångspunkt i mina tankar om pengars värde i detta samma blogginlägget) behöva skattefinansieras för att inte skapa inflation. Jag menar att det finns så mycket viktigare saker att använda våra skattemedel till än till detta, i grunden curlande och förminskande av människor.

Däremot så tror jag på idén om "Friår" (vilket kan ses som en tillfällig medborgarlön). Vi kommer alla till punkter i livet där vi behöver stanna upp, gå in i oss själva, för att sedan ta en ny riktning i livet. Kanske ett till tre friår vore en lämplig kvot att tilldela varje individ i vårt samhälle.

Vi är guld värda

Vi är som ädla metaller, vad vi gör och hur vi ser ut spelar mindre roll, vi har vårt värde i grunden bara genom att Vara den vi Är!

Ett väl utfört arbete kan höja guldets värde något, men i grunden är det själva råvaran som är värdefull.

Inget kan heller förstöra vårt värde.

Vi är helt enkelt Värdefulla oavsett vad!

Viktigast av allt

Självkänsla tror jag är det viktigaste av allt för vårt välmående och för att vi ska kunna fungera väl socialt. 

När vi tittar oss omkring både innom och utom, i det lilla och i det stora så är det dålig självkänsla som sabbar våra relationer alltifrån relationen med oss själva till relationen mellan nationer.

Utan en bra självkänsla behöver vi ständigt tävla med varandra, hävda oss och på olika sätt få bekräftelse utifrån. Vi går in i ständiga dramer och konflikter och blir helt beroende av hur omvärden agerar mot oss. Vi dömmer varandra och inte minst oss själva.

Hur får man då en bra självkänsla? Det är ju ingenting som vi kan få utifrån utan måste byggas upp innifrån.

Idag har jag en bra självkänsla, men det har inte alltid varit så. Det fanns en tid då hela mitt liv präglades av ständigt bekräftelsebehov, en känsla av att aldrig vara bra nog. Som barn hade jag upplevelsen att jag inte dög som jag var, allt som räknades och som gav mig värde var prestationer av olika slag. Jag jämförde mig alltid med andra och det fanns alltid någon som var bättre. Vid andra tillfällen så upplevde jag mig tvärtom som lite bättre än alla andra i min omgivning, vilket så klart snart motbevisades.

Eftersom jag alltid har varit intresserad av djur och natur så fann jag min självkänsla där. Jag har sett hur intrikat allt i naturen samspelar, hur alla delar påverkar varandra och hur varje del är lika nödvändig. I naturen finns ingen som är bättre eller sämre, varje organism har sin plats och sin funktion att fylla.

I naturen är ALLT RÄTT! Varje individ är Viktig och Värdefull därför att "Skaparen" (Vad du än väljer att kalla alltings upphov) har gett dem en viktig uppgift som födslorätt. Alla är en Viktig kugge i maskineriet och saknas någon så märks det i hela Väven...

Visst kan jag ogilla t ex myggen och bromsarna som älskar att äta av mig, men människans misstag visar att också de är Viktiga: Uppfinnaren av DDT fick Nobelpriset i medicin då det begav sig, man trodde att man funnit en väg att utrota malarian genom att bekämpa malaria-myggen, men ganska snart upptäkte man att det var inte bara malarian som påverkades, giftet spred sig i näringskedjan och mängder av fåglar förgiftades också. Ett annat sådant misstag som visar på hur hela livsväven hänger ihop är när Engelsmännen för att ha något att jaga införde kaniner i Australien. Kaninerna förökade sig explosionsartat för de hade ingen naturlig fiende i landet, någon kom på idén att införa rävar för att hålla tillbaka kaninerna, men det visade sig att man försökt att bota pesten med kolera, rävarna åt nämligen inte bara kaniner utan även kängurus som snabbt minskade i antal....

Också vi är en del av naturen, en del av Skapelsen och som exemplen ovan visar så hur Allt hänger ihop och samspelar i Skapelsen, Vi kanske inte kan se vår uppgift, men vi kan vara säkra på att Vi liksom alla andra levande individer har en Viktig Uppgift i väven.

Ingenstans i naturen finner jag någon organism som är fel eller saknar värde. Hur kan jag tro att jag är så annorlunda och speciell att just jag skulle sakna Värde!

Vi är Alla Viktiga och Värdefulla! Det är vår födslorätt!

OBS! Bara för män. Låt oss ta kontrollen över våra kvinnor (partners) !! (av Micke Gunnarsson)

Text och bild lånad från Micke Gunnarsson

Ärligt. Det är nu dags för oss män att stiga fram. Att vi tar plats. Att vi verkligen visar vart skåpet ska stå. Kan vara ärlig och säga att jag har varit dålig på detta men tränar varje dag. Tror inte detta bara gäller mig, tror det är många av oss män i förhållanden som känner igen sig.

Tips på hur du enkelt kan ta makten och kontrollen över din partner kommer lite senare i texten. Håll ut.

Men visst är det så för många par. Jag talade med några vänner senaste veckan och det är likadant (säger absolut inte att alla har det så här). Jag bloggade själv om det för någon vecka sedan. Jag tog då exemplet på att när min fru är borta en vecka från hemmet så är det en betydligt större grej än när jag är det. Och kanske klarar jag inte ens det själv som man, utan om min fru ska vara borta från hemmet och jag ska ha ALLA mina barn själv så kallar jag både in far och mor och svärmor. Kanske får jag till det så bra att jag till och med kan ta en helkväll på golfbanan    Och så var det ju det här med maten. Man kan riktigt höra hur ens barn pustar när mamma vinkar hejdå, ja ja då blir det pannkakor hela veckan, eller korv med mos…men å andra sidan så är det värt det för det blir säkert hämtmat också…hahaha.

En hemsk fråga till mig och dig, du pappa:
Hur hade vi fixat situationen om telefonsamtalet kom som sa att din fru kommer att vara borta från familjen i 3 månader? Jag hade gripits av smått panik. Dels av saknad men även hur jag skulle få ihop allt. Jobb, tvätt, disk, mat, fritidsaktiviteter, läxor, tandläkare, kalas, träning, inhandling av studentkläder, inhandling mm mm

Jag vet att detta hade varit en mångt mycket större grej för mig än min fru. Hur hade det varit för dig?

Jag personligen har vuxit upp i ett hem där min mamma trollade bort resten av familjens sysslor. Kastade jag mina strumpor på golvet så var de borta nästa sekund. När vi hade ätit så gick alla från bordet och sa tack för maten. Och plötsligt så var disken borta. Ren magi. Och magikern blev så duktig att hon blev till och med osynlig. Vi kunde alla i familjen fortsätta att ligga i soffan och se på TV utan att vi ens märkte henne gå framför oss med dammsugaren. Ibland kunde vi bli lite irriterade att hon skulle vara just där och städa, vi fick ju liksom skruva upp Tv:n så jäklans högt. Visst är det skönt med en magiker i huset!

Men detta ledde till ett gigantiskt jobb för mig och gör det än idag. Jag kunde inte tvätta själv då Jenny och jag träffades. Jag är ganska så usel på mat. Jag har svårt att få ihop helheter. Det har varit lättare för mig att dra till jobbet då barnen varit sjuka än för Jenny. Min tid har ibland verkat vara viktigare än hennes. Jag tror många inte alls känner igen sig i denna beskrivning, men jag tror många åxå gör det.

Så jag tycker det är dags för oss män att kliva fram och visa våra kvinnor att det är banne mig nog att de inkräktar på vår roll som pappor. Det är slut med att svärmor frågar oss pappor när mamma ska ut en kväll om jag ska passa barnen. Vaddå passa barnen!? Det är ju mina barn. Får Jenny någonsin frågan då jag jobbar en kväll om hon ska passa barnen? ALDRIG!? Det får va nog nu, dags att vi kliver fram och faktiskt puttar bort våra fruar en smula. Vi är inga ungar längre!!

Och så var det de här med kontroll och makt. Jag gjorde en grej för några år sedan med Jenny där jag hade 100% kontroll över henne och jag vill dela med mig av detta tips till alla ni andra män out there!

Det är lördag och klockan är 09.00, Jenny står i duschen, plötsligt knackar det på dörren. Jag öppnar och säger till Jenny att det är någon som söker henne. Hon kommer ut och framför henne står en utav hennes långväga bästa vän som hon inte träffat på över ett år. Båda står och stirrar på varandra och kramar om varandra. Ingen av de fattar någonting. (makt)

Jag ber de sätta sig i bilen så fort de kan och köra mot stan. Jag ger de en väska. De ger sig av. (makt) 10 min senare får de ett sms, de ska då bege sig till pressbyrån och säga ett magiskt ord i kassan. De gör så och får vidare instruktioner. (makt) Så här håller det på. De får besöka caféer, äta lunch, middag och så avslutas det hela med en teaterföreställning och så får de sova på hotell. De vet ingenting mer än timme för timme. MAKT!! Detta är bland det roligaste jag varit med om att skapa. Ett slags spel som egentligen går ut på att genom min möjlighet till kontroll visa hur jäklans mycket min partner betyder för mig, hur mycket jag älskar henne och hur jäkla dålig jag är på att visa detta. Det är liksom smart att göra det medan vi fortfarande är i liv. Sedan behöver man inte rigga ett dygn som detta (även om det är förbaskat kul), det kan räcka med en ros, en handskriven lapp…men snälla vi män…vi har kraften och makten att göra detta. Ta ingen för givet och fundera på hur vi dels uppskattar varandra och faktiskt också på hur våra egna vingar ser ut när vi ska flyga. Har du också blivt vingklippt? Dags att låta nya växa ut. Dags att bli vuxen:-)

Kram och ha en vacker ledig dag!

/Micke

Låt oss hitta tillbaka (av Lisa Rislöw)

Text och bild lånad av Lisa Rislöw

Låt oss hitta tillbaka till sanningen inom oss, 
till ärligheten och de djupa samtalen om livet
om det som verkligen betyder något. 
Om rädslan och kärlekens möjligheter
Om glädjen och gemenskapen

Låt oss se människan bakom fasaden.
Låt oss gå bakom det materiella,
Låt oss se igenom det som är skapat utifrån prestation och måsten.
Låt oss bli ”riktiga” igen, dom vi är utan alla lager vi byggt på oss
låt oss ta tag i det som känns tungt, på alla nivåer
omvandla det med sikte på det högsta bästa för alla
Låt oss bli de vackra människor vi är födda till att vara

Låt oss starta NU

//Withlovelisa

Katastrofer

Tyvärr är det väl så att det måste en katastrof till för att vi ska börja våga se oss själva. Det är våra största rädslor som vi måste möta för att bli hela och vi har ägnat hela livet åt att finna på strategier för att fly från dem.

Inte förrän vi tvingats möta oss själva gång på gång inser vi att det är värt det, att vi har inget val, vi kommer att åka på allt hårdare och hårdare käftsmällar tills vi äntligen fattar.

Men efter att vi mött oss själva i några katastrofer så vet vi att det alltid blir en fantastisk utdelning, vi blir av med allehanda stress, prestationsångest, fysiska problem, bekräftelsebehov... you name it. Livet blir helt enkelt fridfullt och enkelt.

Det kommer fortfarande att finnas kvar rädslor att möta, och till på köpet så är det allt större rädslor som återstår efterhand som vi betar av de mindre, men vi vet att Livet kommer kärleksfullt att leda oss dit när vi är redo. Och vi kan välja att inte fly utan nyfiket betrakta det som Livet serverar oss.

Då behöver heller inte katastroferna bli så stora och långvariga och framförallt så vet vi att det bara är ett steg mot ett ändå bättre Liv.

Tror att det började för mig när jag var runt 28 år. Jag hade på ganska kort tid haft 3 relationer med 3 väldigt olika Kvinnor, men alla relationerna slutade på samma sätt och jag insåg att fast det på ytan inte verkade ha med mig att göra så var ändå den enda gemensamma nämnaren jag. Det måste vara något i mig som gjorde att det blev som det blev. Jag valde att titta på det i terapi. som ledde vidare till sökande inom shamanismen.

Ganska snart hade jag en mängd verktyg att hantera Livet med och jag kände mig färdig.

Sen tog vardagen över med relation och småbarnsår... och jag tappade bort detta med att se på mig själv.

Inte förrän efter separationen återgick jag till att lära känna mig själv, genom ett antal relationer  och mängder med samtal.

Så kom den första katastrofen, som tvingade mig att se min prestationsångest bottnande i dålig självkänsla, en ny tid med terapier och kurser vidtog och jag kunde landa med betydligt större kännedom om mig själv och mycket tryggare.

Så blev det dax för nästa katastrof, en Underbar och fruktansvärd relation med en psykopat, äntligen insåg jag att jag är Värdefull precis som den jag är.

Just nu duggar Insikterna tätt i den separation som jag befinner mig i just nu, jag ser ändå mer av mig själv, går förbi ytterligare rädslor och vidgar mitt Hjärta.

Visst kan vi lära oss något om oss och se oss själva utan katastrofer, men ibland tycks det som att Livet måste lirka oss förbi våra största rädslor genom att ge oss ett slag på käften. Kanske är det enda sättet, medvetet sökande och liknande hjälper iaf sällan som det verkar, huvudsaken är att vi Lever vårt Liv och betraktar oss själva i Livet. Då finns det chans att vi slipper katastroferna, eller åtminstone landar vi mjukare.

Därför att Livet vill ha oss här

En Vän frågade mig "Finns det en fråga som alla kan ställa sig på morgonen som får oss att må bra?" 

Jag har tänkt mycket på detta. Vad är orsaken till att vi mår dåligt?  Vad är grunden för att må bra? 

När jag tittar på Världen så tycker jag mig se att allt elände i grunden har sitt upphov i en enda sak: Brist på Självkänsla 

Människor mår dåligt, människor jagar bekräftelse, människor berusar sig med droger, beteenden och prylar, man gör sig själv och varandra illa... 

Och allt tycks bottna i en enda sak: Brist på Självkänsla.

Hur kan man hjälpa någon till Självkänsla? Finns det en "De vises sten"? Finns frågan?

Om jag på morgonen ställer dig frågan "Vad gör dig värdefull?" vad svarar du då?

De flesta skulle nog börja räkna upp saker som de presterar eller som gör dem behövda: Att man är viktig för sina barn, föräldrar, partner eller vänner, att man gör ett viktigt jobb eller att man hjälper någon annan. 

Men den som är ensam då? den som inte känner sig viktig och behövd eller älskad? den arbetslöse? uteliggaren? Är de inte viktiga och värdefulla? Eller den långtidssjukskrivne som bara "kostar" och kräver omsorger? Den Funktionshindrade som behöver assistent 24/7? Den barnlöse? Saknar de värde?

Men om det är så varför tar vi då hand om dem? Varför skapar vi härbärgen för de ensama, missbrukande uteliggarna? Varför sätter vi inte ut de handikappade till vargarna? eller knuffar de gamla utför ättestupan? Är det bara för att vi själva ska känna oss värdefulla som vi hjälper "de svaga"? Är deras enda värde att göra någon annan värdefull?

Eller är det kanske för att de saknar värde som vi i allt mindre utsträckning tar hand om dem? Har vi skapat ett samhälle där status, prylar, prestation och konsumtion ger oss tillräckligt värde så vi inte längre behöver vara behövda av de behövande? 

Men är vi inte fel på det då? 

Som vanligt så går jag till naturen. Finns det någon existens, någon organism i naturen som vi kan säga saknar värde eller är mindre värd än någon annan? Vi tycks gilla att tro det. Vi skjuter vargar för att de förefaller sakna ekonomiskt värde samtidigt som de river vår "värdefulla" tamboskap. Vi utrotar "värdelösa" växter och djur för att få plats med våra "nyttoväxter".

Men åter igen är vi inte fel på det då!

Har vi hela bilden? Vad händer om vargarna och andra rovdjur försvinner? I SydSverige ser vi en effekt nästan överallt i skogen och på markerna. Där finns spår av vildsvin som förstör våra "nyttoväxter". Men svinet i sig har ju ett ekonomiskt värde, den äter vi ju, så kanske är det bara bra att de blir fler. Fast åkerbrukarna och jägarna är inte alltid samma personer, av någon anledning tycker jägarna att det är roligare att skjuta rovdjur än grisar, trots att de saknar värde! och fodret till vår tamboskap förstörs och blir i slutänden dyrare. Kanske hade trots allt Vargen ett värde? Kanske behövs vargarna för att vi ska få foder till våra "värdefulla" djur! Kanske kostar det mer att bli av med vargarna än ett och annat tamdjur?

Nej vi har inte hela bilden, jag vill påstå att naturen är ett väl balanserat system där varje del är lika viktig, där alla behövs vare sig vi förstår deras uppgift eller ej. Det brukar visa sig när vi väl har utrotat dem. Livet vill helt enkelt ha, och behöver, alla delar i naturen.

Åter till ursprungsfrågan. Kanske finns de vises sten att söka i de stora existensiella frågorna? Om jag varje morgon ställer mig frågan: "Varför är jag här?" Då skulle svaret göra mig värdefull. Det vill säga om jag har ett svar. :-/ Tyvärr är det få förunnat att verkligen veta varför vi är här, jag vet det inte heller säkert, men jag tror mig veta en del av de uppgifter som Livet har ämnat åt mig, och i det stora hela behöver jag inte veta några detaljer, det räcker med att kunna, liksom i naturen, svara: "Därför att Livet vill ha mig här!"

I grund och botten är vi en del av naturen (även om vi fjärmat oss från den), Vi är en viktig del av ett en gång väl fungerande system.

Därför att Livet vill ha oss här!

Därför att Livet behöver oss!

Kanske finns svaret på ursprungsfrågan att söka i den lilla parentesen ovan?

Vi har fjärmat oss från naturen, Vi har fjärmat oss från Livet. Därför måste vi hela tiden bedöma vårt värde. Därför dömer vi hela tiden oss själva och varandra till att leva i värdelöshet, för vårt artificiella liv saknar långsiktigt värde, det har enbart ett värde i stunden.

Om några månader kommer en ny modell av värsta smartphonen och då blir vi värdelösa igen om vi inte köper den nya...

Imorgon förlorar vi kanske vårt jobb (eftersom det inte producerar något av "värde") och då blir vi värdelösa igen...

Om några år blir barnen vuxna och behöver oss inte längre, vad är mitt värde då...

Kanske står "de vises sten" att finna i naturen bland granarna, grässtråna och de andra stenarna. Kanske är det där vi blir delaktiga, viktiga och behövda av Livet igen?

För att Livet vill ha oss här!

Sätta gränser

När jag var ung lärde jag mig aldrig slåss, jag fick lära mig att man inte skulle slåss. Jag kunde däremot brottas och om någon muckade med mig var det få som kunde tävla med min styrka och tyngd. Det var helt enkelt meningslöst att försöka slåss med mig för vem kan slåss när någon håller fast dem och deras armar.

När det blev dags för värnplikten i 20-årsåldern blev totalvägran ett självklart alternativ för mig, som idealistisk yngling var fängelsestraffet en ära för mig.

Att jag kunde sätta gränser och skydda mig rent fysiskt när jag växte upp, hjälpte mig inte när någon retade mig eller mobbade mig, då var jag värnlös eftersom jag inte hade någon kraft att sätta bakom min ilska. Faktiskt skämdes jag också för att jag blev arg, för att jag hade fått lära mig att ilska var något dåligt.

Första gången jag förstod att Ilska kunde vara något bra var när jag i 25-30 årsåldern fick "födas på nytt", under en kurs fick jag ta mig ut medan 9 stora karlar låg tvärs över mig. Jag försökte röra mig men kunde inte, försökte igen men kunde inte ens röra ett lillfinger. Då blev jag arg och då gick det att ta mig ut. Jag såg den positiva kraften i min ilska och började använda den i mitt jobb, när något större träd eller liknande skulle flyttas så kunde jag använda min ilska för att få extra kraft.

Så småningom började jag att acceptera alla känslor som lika bra och värdefulla, jag förstod ilskans syfte, som är att skydda vår integritet och sätta gränser. Under flera år lärde jag själv ut att "en sund ilska ska kunna döda om den behöver det för att skydda oss själva eller någon närstående" utan att fullt ut själv förstå vad jag lärde ut.

Skulle jag göra lumpen idag är det mycket möjligt att jag hade agerat annorlunda, och faktiskt gjort lumpen. för idag insaer jag att även om våld inte är ett bra sätt att lösa konflikter så är potentialen att kunna hävda sina gränser rent fysiskt en förutsättning för att kunna sätta gränser utan våld. Det måste finnas makt bakom orden.

Detta föder en konflikt i mig, fortfarande anser jag att vi inte någonsin skulle behöva använda någon militärmakt i världen, och att dess existens faktiskt i sig ger upphov till våld och krig. Om ingen hade vapen skulle ingen behöva dem. men för att klara oss utan dem måste vi ha dem.

Likaså måste varje grupp av människor skydda sig från de som gör våld på dess gränser. Vi dömmer brottslingar och utesluter dem ur vår gemenskap, likväl är deras brott oftast ett symtom på att de själva inte blivit respekterade. Tjuven har kanske uteslutits ur arbets- och den ekonomiska gemenskapen, Våldsbrottslingen har kanske inte blivit respekterad för den den är, Missbrukaren har kanske fråntagits möjligheten att känna sig hoppfull inför framtiden. Det bästa vi kan göra för dem är att ta med dem i gemenskapen och respektera dem, men det är inte alltid möjligt, Vi kan inte låta dem fortsätta att förgripa sig på våra gränser under tiden vi hjälper dem att läka. Det är en paradox även detta att den som mer än allt behöver gemenskapen måste uteslutas ur den för att hen skadar den.

-

Det har nu vid publiceringen gått några dagar sedan jag skrev detta och jag inser att jag i stor utsträckning är fel på det... mer om detta i ett senare blogginlägg.

Vissa dagar...

Vissa dagar blir jag deprimerad och uppgiven av den här vrickade världen och människorna som lever i den.

Jag har under en längre tid haft P1 på i radion på jobbet, där finns en massa bra reportage och program... men också mycket nyheter. Nyheterna är deprimerande de handlar bara om elände och absurda prioriteringar.

Jag hör om miljöavtal som bara blir tomma ord för det kostar för mycket pengar eller bekvämlighet om vi verkligen ska göra något.

Jag hör om brister i skola vård och äldreomsorg.

Jag hör om våld både i det lilla och globalt. man slåss för sin tro, eller mot någon annans, man slåss för att skaffa sig resurser.

Samtidigt så flänger jag runt med en ständig press att hinna ett visst antal km jobb om dagen för annars går det back.

Människor jag möter är försiktiga och rädda, främligen ses som en potentiell fiende eller inbrottstjuv, när det borde vara en potentiell vän.

Jag ser män som mästrar sina partners, de är herre i Deras GEMENSAMMA hus.

De till synes sunda män som man möter visar sig i skrämmande många fall plötsligt objektifiera kvinnor.

Både kvinnor och män pratar skit om sina partners bak ryggen på varandra och jag undrar varför de lever tillsammans?

I arbetslivet kämpar arbetsgivare och arbetstagare (vad är detta egentligen för konstigt nyspråk? Det är ju "arbetstagtaren" som ger av sitt arbete till "arbetsgivaren" som tar emot det!) mot varandra utan att inse att utan varandra så skulle de stå sig slätt. Det borde vara ett jämbördigt "Vi"!

Pengarna som kunde vara ett undeerbart verktyg att fördela resurser med har blivit ett maktmeddel vars enda syfte är att ta de många "svagas" resurser och överföra dem till de få "starka".

Överallt ser jag yttringar av bristande ansvar och respekt som jag tror att i grund och botten handlar om bristande självkkänsla.

Jag ser hur mänskligheten driver sig själva, varandra och allt liv på klotet som vi lever på mot stupet, med allt högre fart och jag skulle vilja hitta en lösning som skulle vända alltsammans till Kärlek, Ansvar, Respekt och Sunt Förnuft.

Men jag ser också hur lite jag kan göra för att förändra något, hur det vi kallar demokrati är något helt annat och att "folket" i begreppet "folkstyre" är maktlösa även om de försöker ta sitt ansvar för den andra delen av ordet.

Men återigen landar jag i mig själv och mitt Ansvar. Jag stänger radion, för jag vill inte matas av en massa elände som jag bara mår dåligt av. Jag kan inte förändra någon annan, jag kan inte vänta på att de styrande ska "Rädda Världen" och införa humana system som värderar och respekterar människor högre än pengar. Jag kan bara ta Ansvar för mitt strå som ska hem till stacken. Jag måste själv se till att leva på ett hållbart sätt som inte tär på jordens resurser, jag måste själv se till att respektera mig själv och andra, jag måste själv sluta att värdera pengar högre än mig själv och andra. Jag måste själv se till att ta ansvar och välja bort sådant som inte är bra för mänskligheten och Livet

Tornet

Vårt hem är vår borg. Bygger vi vårt Varande på säker grund då finns det inget som kan rubba oss. Det må storma och åska, floderna må svämma över, vi må bli kritiserade och övergivna, men om vi är trygga i oss själva bekommer det oss inte, vi håller en tydlig gräns mot alla yttre "hot". vi står stadigt med fötterna djupt förankrade i vår Självkänsla, inget kan rubba vårt värde.

Men om vi bygger muren alltför tjock, om vindbryggan alltför sällan hissas ner, då riskerar vi att stänga in vår eld. Det blir ensligt och ensamt där i tornet om ingen släpps in. Inget kommer åt oss, inga känslor kommer ut.Väl instängda bakom en tjock mur.

Klicka på bilden för att dra
dina egna tarotkort!

Ilskan - Vår Viktigaste Känsla

Ilskan är kanske vår Viktigaste Känsla? Nej så är det så klart inte, alla våra Känslor är lika viktiga. Men Ilskan är nog vår mest eftersatta och missförstådda Känsla.
 
Det hela började kanske med Jesus ord om att vända andra kinden till, som ofta i bibeln troligen är missförstått, Jesus kunde själv vara arg och sätta gränser vilket skildras flera gånger i evangelierna. Vad Jesus pratade om var förmodligen en effektiv form av ickevåld gentemot det mest förnedrande våldet (att slå någon på kinden med baksidan av handen). Om du slår någon på den högra kinden på det sättet så måste du använda höger hand, men på samma vis måste du använda vänster hand för att slå på vänster kind, men att använda vänster hand i Palestina på den tiden, till annat än toalettbesök och liknande innebar en stor skam. Den som förnedrade dig måste alltså förnedra sig själv om man vände andra kinden till eller upphöra med våldet.

I de kretsar jag ofta rör mig så är Kärlek det "vapen" som ska användas i alla sammanhang, Ilska anses som "lågt" och något för mindre "medvetna". Om våra barn tillgriper våld i en konflikt så säger vi åt dem att inte slåss.  Det finns många exempel på tillfällen och sammanhang då Ilskan nedvärderas, den räknas praktiskt taget aldrig som ok mer än när det är staten/samhället som utövar den. Samhället har skaffat sig monopol på gränssättning och vi ska bara hålla oss innom de tilldelade ramarna.

Men vad händer när vi inte får använda vår Ilska? Hur går det med vår Självkänsla då? Och hur ska vi kunna sätta gränser gentemot andra? Kan vi över huvud taget ta Ansvar om vi inte har någon Makt bakom?

Vi måste inse att Ilskan är en rättighet och lika viktig som allt annat som Livet har utrustat oss med. Vi har fått våra fötter att gå med och våra ögon att se med, också våra Känslor har ett syfte och en funktion. Ilskan har vi för att skydda vår integritet, om någon kliver på vår fot, så ber vi vänligt men bestämt hen att kliva av, gör hen inte det så är det Ilskans sak att knuffa bort hen.

Jag brukar hävda att Ilskan ska kunna döda om den behöver det för att skydda oss själva eller våra närstående. Kan den det så behöver Ilskan aldrig bli våldsam utan bara Bestämd för då utstrålar vi Makt och ingen kommer att hota våra gränser.

När vi säger åt barnen att inte slåss. då gör vi deras Ilska impotent, hur ska de kunna lära sig att bli Trygga och sätta gränser om vi tar ifrån dem deras starkaste Maktmedel? Som barn finner man sin Trygghet i föräldrarna och andra vuxna, de behöver Trygga vuxna som kan skydda dem. Men efterhand som barnen växer upp och blir mera Självständiga behöver de hitta Tryggheten i sig själva, de behöver lära sig att sätta gränser och att slåss för att kunna bli det annars kommer de att finna sin trygghet i andra sammanhang som inte alltid är hälsosamma eller bra för dem, de blir beroende av den gruppen där de finner sin trygghet vare sig det handlar om fotbollslaget, mc-gänget eller nynasisterna....

Säger vi åt våra barn att inte slåss så gör vi dem till lydiga "undersåtar" i vilket sammanhang de än hamnar. I stället borde vi lära dem självförsvarstekniker och  att använda sin ilska på ett bra sätt. Istället för att säga "Slåss inte!" borde vi säga "Använd inte övervåld!".

Jag upplever brist på Självkänsla som ett av de största samhällsproblemen idag. Människor vill ha en ledare att följa, många är dåliga på att ta Ansvar för vare sig det ena eller det andra allt från sig själv till Jorden vi lever på, människor blir förtryckta och förtrycker varandra och sig själv, man bränner ut sig under arbetslivets orimliga krav och jakten på alla måsten som hör till den moderna konsumtionskulturen, vi agerar medberoende och "tar hand om" andras känslor för att inte förlora vårt sammanhang...

Dålig Självkänsla är en viktig bidragande orsak till detta, tror jag. Hur kan vi ta Ansvar om vi inte kan sätta gränser! Hur kan vi stå på egna ben om vi inte kan sätta gränser! Hur kan vi lita på oss själva om vi inte kan sätta gränser! Hur kan vi sätta ner foten på jobbet om vi inte litar på oss själva! Hur kan vi värna om miljön om vi hela tiden måste ha dyrare och bättre bilar och bostäder för att inte vara utanför... vårt sammanhang!



(Lite kul att jag som gammal pacifist och totalvägrare skriver detta =) Tur att man utvecklas!)

Jag skiter i dina betyg... (av Sanna Nova Emilia)

 Text och bild lånad av Sanna Nova Emilia.

Till mina egna barn och alla andra vackra barn där ute i världen, som just nu står inför ett nytt läsår med nya utmaningar.  Må ni alltid minnas och känna vari ert sanna värde består ♥

Mitt älskade barn…

Jag kommer aldrig att bry mig om vilka betyg du får, jag kommer bara att bry mig om ifall du kände glädje under tiden då du lärde dig dina nya kunskaper. Jag kommer aldrig att bry mig om vilken siffra du bidrar till i statistiken. Jag kommer aldrig att bry mig om vilken rangordnad plats du sätter Sverige på i den internationella jämförelsen eller hur väl du anses kunna bidra till den globala konkurrensen. Jag kommer aldrig att bry mig om hur systemet ser på dig, jag kommer bara att bry mig om hur du ser på dig själv. Jag kommer bara att bry mig om hur mycket av dig själv som du fick lov att uttrycka och lära känna under tiden då du utforskade världen och påbörjade din vandring ut i vuxenlivet.

Om du lyckas gå igenom dina skolår med bibehållen självkänsla och livsglädje, med förmågan att höra dina egna tankar ibland myllret av tankar. Om du lyckas gå igenom dina skolår med bibehållna drömmar och tillit till livet och världen. Om du lyckas gå igenom dina skolår med bibehållen tilltro till dig själv och andra människor, med bibehållen nyfikenhet och entusiasm inför vad livet kan ge dig och inför vad du kan bidra med till livet. Om du lyckas gå igenom dina skolår med bibehållen känsla för ditt oändliga värde som människa – med bibehållen kärlek och empati för dig själv och andra – då har du gjort ett hästjobb mitt älskade barn. Om du står där på din student (eller på någon annan plats där du vill stå) med din integritet intakt, med ett ogrusat livsmod och med din kreativa skaparkraft oförstörd, då har du åstadkommit mer än vad någon någonsin kunnat förvänta sig av dig.

Om du står där i full kontakt med dina känslor, med full förståelse och respekt för dina egna behov, om du står där den dagen med dina vida vingar fullt utsträckta redo att ta emot världen och låta världen ta emot dig. Redo att för första gången få följa din egen vilja, tryggt förvissad om att var den än må leda dig så leder den dig rätt. Om du står där den dagen med ett brinnande hjärta, fullt övertygad om din förmåga att förverkliga dina drömmar. Då mitt älskade barn, så har du åstadkommit mer än vad någon någonsin kunnat kräva av dig…

”Vem besitter förmågan att veta
Vad som ryms i en ny individ?
Och vem kan säga till nån annan hur lyckan ser ut
Vem kan säga vad nån annan vill bli?

Låt dina blommor slå rot där det finns jordmån
Låt dina växter får leva där de trivs
Lås inte in dina plantor i ett drivhus
Låt de få slippa ett onaturligt liv
Låt den du älskar få pröva sina vingar
En dag så flyger din älskade rätt
Vill du bli respekterad av din avbild
Så får du visa din avbild respekt…”

Ikaros – Av Björn Afzelius

Med hopp om en mer kärleksfull och medmänsklig värld för våra barn…

[Sanna Nova Emilia]

Spirituell

För mig betyder Spirituell att vara "in Spirit", i Anden. "Vi är inte fysiska varelser med en andlig upplevelse, Vi är Andliga varelser med en fysisk upplevelse"

Vår Ande är det som upprätthåller vårt fysiska jag, Vår Ande är en holografisk del av Alltet, varje del innehåller Allt! Att vara i kontakt med Anden är det samma som att vara i Flow, att vara sann mot sig själv och följa den "högre" sanningen. I grunden är Alltet som vi är en del av Livsenergin som flödar genom Allt. Denna Livsenergi visar sig för oss på de sätt som vi personligen kan uppleva den, en del ser den som änglar eller avlidna släktingar, andra låter den tala till sig genom djuren eller naturväsen osv... men för mig är det samma Livsenergi som manifesterar sig på olika vis i våra sinnen.

Mitt andliga intresse består i att hitta min egen sanning, att utvecklas till att vara sannare och sannare mot "Den Jag Är" och att Älska och acceptera mig själv 100% För mig går personlig utveckling och Andlighet hand i hand båda syftar till att hitta tillbaka till vårt Sanna Jag, tillbaka "In Spirit"

Det har egentligen ingenting med Spiritualism, Medier, eller någon annan religiös inriktning att göra, men alla olika religioner kan vara en väg att hitta "Hem", fast lika ofta försvårar de vår vandring till oss Själva.

Modehysterin lever på vår dåliga självkänsla (av Sanna Nova Emilia)

Text och bild lånad av Sanna Nova Emilia

Vi lever i en kultur som ständigt präglas av nya trender. Inte enbart när det kommer till kläder, utan även när det kommer till inredning av våra hem, teknologiska förpackningar, bilar, båtar, och ja, kort och gott allting som du ser runt omkring dig som är skapat av människan. Vi blir dagligen överösta med reklam som berättar för oss hur mycket lyckligare vi skulle bli om vi bara bytte ut våra vita kylskåp emot kylskåp i rostfritt stål, inredde vårt hem lite shabby chic, klädde oss i den senaste modefärgen – lila, eller var det chockrosa? Eller var det turkost? Eller var det på 80-talet?

Vi matas med information som säger till oss hur mycket vackrare vi skulle bli om vi använde den senaste läppglansen ifrån Max Factor och hur mycket mer attraktiva vi skulle bli om vi borstade våra tänder med de senaste hypermicrogranulerna ifrån Colgate och Pepsodent. Våra liv skulle kännas betydligt mer meningsfulla om vi investerade i en ny soffa eller köpte oss en liten Chihuahua eller satte ännu ett barn till världen. Ja, tro för guds skull inte att Emmaljunga, Pampers och Nestlé skulle tycka det var okej om vi slutade att föda barn. ”Åh kolla vilken supermoderiktig barnvagn, en sån måste jag ha! Älskling, ska vi kela ikväll?” (Jag upprör säkert någon nu. Må så vara…)

Hur mycket mer lurade kan vi människor tillåta oss att bli innan allting vänder? Innan vi ser hur dysfunktionellt det samhälle är som vi skapat? Hur länge kan vi människor klara av att förneka att dessa trender och företag lever och livnär sig på vår dåliga självkänsla? På vår rädsla att inte få tillhöra, på vår rädsla att inte duga, att inte vara accepterade som vi är, att missa någonting viktigt och leva ett meningslöst liv. Paradoxen blir att det är just detta vi skapar. Liv fyllda av meningslösa värden. Varför tror ni att människor känner en ökad tomhet inombords? Varför tror ni att både barn och vuxna i allmänhet mår sämre och sämre? Varför tror ni att antalet patienter inom psykvården ökat med 200 procent de senaste tio åren? (Läst i tidningen Hälsa).

Hur många fler unga kvinnor ska behöva plastikoperera sina läppar och bröst innan de ens har utvecklat några? Hur många fler unga män ska pumpa sina muskler fulla med anabola innan de ens har lärt sig att stava till det? Varför lyssnar vi inte? Varför ser vi inte? Varför stannar vi inte upp och läser det som finns mellan raderna i varje ny trend som vi exponeras inför? Varför låter vi oss slukas hela av den hysteriska konsumsionsjätte som bosatt sig i våra tv-apparater, i våra radiokanaler, i våra tidningar, i våra brevlådor, på våra bussar och tunnelbanor – ja överallt?! Varför låter vi oss konsumeras som konsumenter utan att ifrågasätta oss själva och varför vi gör det vi gör? Hela konsumsionssamhället bygger på att vi ska tvivla på vårt eget värde. Och det är detta samhälle som vi försöker att anpassa våra barn till.

Grundbudskapet i varje reklam är att ”Du är dålig och ful och fel. Men med den här klänningen, scarfen, byxan, bilen, mobiltelefonen, näshårstrimmern, smycket, designen, frisyren, så blir du bra, vacker och rätt… i några månader… tills vi ändrat modet och trenden igen, så att du ska vilja köpa mer av oss. Ty vi lever på din dåliga självkänsla!”

Och vi köper det! Vi köper denna förolämpning om och om igen! Vi säljer vårt eget människovärde för ett sketet kylskåp i rostfritt stål samtidigt som jordens resurser sinar ut och vi blir mer och mer tomma och innehållslösa inombords.  ”Ja, oj oj oj… regeringarna här i världen borde verkligen lösa detta problem med växthuseffekten, fattigdomen, svälten, de försurade haven och de sjuka människorna…” suckar vi uppgivet över en Cafélatte, medan benen trängs under fikabordet tillsammans med tretton shoppingkassar fyllda av nyinförskaffad självkänsla. ”Bäst-före-datum om tre månader.”

Kom igen människor! Vi är smartare än såhär!!

Kom igen…

Snälla…

Säg att vi är smartare än såhär?!

[Sanna Nova Emilia]

----------------------------------------------------------------------

I denna reklamfilm får du veta att du i en bil av märket Fiat kan få uppleva de lyckligaste stunderna i ditt liv. Som tex. den dagen då din flickvän meddelar dig att hon bestämt sig för att förstora sina bröst…. eh?

Just den här reklamfilmen är ett extremt tydligt bevis på vår mänskliga vilsenhet, men den kommer med samma budskap till oss som i all annan reklam där budskapet är mer subtilt:  ”Du behöver någonting annat för att bli lycklig och duga. Och vi kan erbjuda dig det. For a while… för att du än så länge inte förstår ditt sanna värde, och vet att sann lycka kommer inifrån.”

Breivik

Att döma och straffa hänger ihop med tanken att det finns "rätt" och "fel" i naturen finns inget dömande, där finns enbart konsekvens, skiljer vi oss på något fundamentalt sätt från resten av naturen?

När vi dömer någon så dömer vi också oss själva, när vi dömer oss själva dömer vi också andra, finns det något bra med det? Är det inte just dömande som skapar människor som kan göra sådana saker som Breivik? Tanken " det är något fel på mig" (som mycket väl kan vändas till "det är fel på alla andra") tror jag är den mest destruktiva tanke som finns.

Däremot måste vi som individer och som samhälle hävda våra gränser och skydda vår integritet, naturligtvis har Breivik tagit ett stort steg över samhällets gränser och måste hindras att göra det igen, på något vis, Bäst vore naturligtvis om vi på något vis kunde hjälpa honom att läka det skadade barnet inom och därmed skydda samhället, men tills det är läkt så är väl just förvaring utanför samhället det enda möjliga, och den självklara konsekvensen av hans övertramp.

Tänk... (av Carola Liva Lind)

Text och bild lånad av Carola Liva Lind

Tänk..

Om den du söker....
Den du reser efter...
Den du letar efter


Den du längtar efter
Den du önskar möta
Den du vill Älska
Den du vill njuta av


Den du vill respektera
Den du vill uppleva med...



...........

ÄR DU!!!!

[Carola Liva Lind]

"OM" finns inte

Det finns inget att förlåta.

Ibland gör människor oss illa, kan vi förlåta dem? kan vi förlåta handlingen?

Är det dem vi behöver förlåta...
eller att vi lät det ske

att vi bjöd in handlingen i vårt liv?

Är det kanske oss själva vi behöver förlåta?
Sker det något i våra liv som vi inte har bjudit in?
Sker det något i våra liv som vi inte behöver för att komma vidare?

Om inte Om fanns.
Om jag bara hade förstått tidigare...
Om jag inte hade gjort si eller så...
Om jag inte haft den uppväxten jag haft...
Om jag inte varit den jag är...

Om Om inte fanns.

Men Om finns inte!

Vi är bra precis som vi Är!
Hur kan vi vara annorlunda!
Vi gör alltid vårt bästa utifrån där vi befinner oss just då!
Vad annat kan vi göra!

Det är meningslöst att göra sig själv illa för att vi 

t ex tillåtet någon att göra oss illa...
likväl gör vi det ändå ibland...
och hur skulle vi kunna göra annorlunda!
Vi är ju den vi Är
precis där vi Är
Just Nu

Vi är Viktiga och Värdefulla Precis som vi Är!
det finns inget att förlåta

och Om finns inte.

Du är en bra Idé

Detta inlägg är inspirerat och delvis lånat av Susanne Löfgren

 
Att vara den man är och tro på sig själv och det man gör - kan vara en utmaning, därför är det viktig att ha det i åtanke och ständigt påminna sig om/jobba med det! För vem ska vi annars vara om inte oss själva, alla andra är ju liksom upptagna redan.

Det är bara dumt och onödigt och energikrävande att gå omkring och jämföra sig med andra, eller att försöka bli som dem, för deras liv är deras liv och ser inte ut som ditt! Vi är alla unika! Dessutom har vi ofta en tendens att jämföra oss med de som vi anser är "bättre" eller "snyggare" eller andra såna där subjektiva saker! Dock kan vi finna ökad inspiration och motivation från andra! DET är en bra grej!

Lika illa är det faktiskt när vi jämför oss med andra som vi ser som "sämre" eller "fulare", för det innebär att vi säger till oss själva att det finns bättre och sämre, och accepterar vi det så kommer vi ofrånkomligen snart att hamna bland de som är "sämre", för det kan bara finnas en världsmästare på varje område och det är knappast troligt att det är vi själva och även om det mot förmodan skulle vara fallet så kommer vi ändå snart att bli omsprungna av någon annan. det finns alltid någon som är bättre och börjar vi jämföra så har vi redan förlorat.

En annan viktig grej är att göra vad man tycker om! Det är så viktigt att göra sånt som man mår bra av och som skänker en glädje! Jag tror vi kom till jorden för att uppfylla våra drömmar, göra vad vi längtar efter inte för att uppfylla någon annans drömmar eller kliva in i någon roll som inte har ett dugg med vad vi själva drömmer om att göra. Det kommer aldrig att göra oss lyckliga eller få oss att må bra, och därmed så kommer vi troligen inte heller att göra särskilt bra i från oss. Nej tacka vet jag rätt man eller kvinna på rätt plats, och rätt plats är alltid den plats vi själva väljer för att vi vill det.

I alla lägen är det oerhört viktigt att ösa kärlek över sig själv och älska allt man är! Att behandla sig själv som sin bästa vän! Det är ju trots allt sig själv som man lever med 24/7! Handen på hjärtat, så som man behandlat sig själv många gånger, så skulle man aldrig drömma om att behandla någon annan!

Tänk dig själv, om en vän till dig skulle säga saker till dig som: Du duger inte! Usch, hur ser du ut egentligen, människa?! Du klarar inte det här! Du är ju fan hjärndöd! Etc, etc.. Skulle du ha kvar den människan i ditt liv - nej knappast! Du skulle säga upp bekantskapen med omedelbar verkan! Snacka om energivampyr liksom! Men hur många gånger har vi inte sagt sådär till oss själva? Sorgligt eller hur?

När jag ser mig omkring i naturen är allt perfekt ordnat, varje organism har sin plats i ett oändligt nätverk av liv, allt hänger ihop i ett självreglerande system, där finns ingen del som inte är bra och viktig, inga dåliga organismer utan bara bra. Vi är en del av naturen, en del av livet, även om vi tycks ha fjärmat oss ganska långt från det ibland. Också vi är bra organsimer med vår plats och uppgift att fylla.

SJÄLVA LIVET TYCKTE JAG VAR EN BRA IDÉ... och vem är jag att säga emot!