Det var en gång...

Det var en gång ett Medvetande. Men det var egentligen inte mycket till Medvetande. För Medvetandet var allt som fanns och därför upplevde det ingenting. Det simmade bara runt i en behaglig intighet utan någon friktion, utan någon kontrast. Utan ljus och utan skugga. Ett rent Varande och eftersom det var det enda Varandet så var det ett Ingenting.

I begynnelsen var Ordet...

Hur skulle medvetandet kunna uppleva sig själv? En tanke tog form: "För att kunna uppleva det jag ÄR så måste också det jag inte är finnas. Jag måste bli också det jag inte är för att kunna uppleva mig "vara" det jag ÄR!

Jag måste dela mig själv....

och i samma millisekund exploderade hela medvetandet i en oändlig mängd kvarkar i en enda ursoppa!

"Shit pomesfrite!" tänkte medvetandet. "Det där blev lite väl häftigt, Lite väl många av mig." Jag måste börja samla ihop mig. Och i denna stund uppstod gravitationen. kvarkarna började klumpa ihop sig till protoner, neutroner och elektroner... som i sin tur samlade sig till väteatomer... som i sin tur när de blev många nog började slås ihop till heliumatomer...

Varde ljus!...

Den första Stjärnan hade tänts, men ingen, inte ens Medvetandet kunde se den Lysa eller uppleva dess Värme. Medvetandet var mycket väl medveten om att stjärnan hade börjat lysa, det var ju Medvetande och det var ju Allt, men hur skulle det kunna uppleva?

Hen skapade Man och Kvinna till sin avbild....

Medvetandet ville kunna Uppleva Ljuset och Värmen, och inte minst ville det kunna Uppleva Allt som det var dvs. Ren Energi, Ren Kärlek, Ren Livskraft. Medvetandet funderade över sensorer som kunde Uppleva Allt som det var. Hen tänkte Ögon, Öron, Känsel, Smak och Lukt, Allt förknippat med känslor och samma Medvetande som Gudomen själv hade.

De första stjärnorna exploderade i supernovor, tyngre grundämnen uppstod, materien samlades igen till nya stjärnor och planeter. På planeterna uppstod mer komplexa ämnen. På en del planeter uppstod vatten och t o m aminosyror: Liv började uppstå, först små ärkebakterier, sen större och större varelser, mer och mer komplexa, som människor och andra däggdjur.

Och på 7e dagen vilade Gudomen....

Gudomen skapade mekanismerna som ledde vidare genom evolutionen till den plats vi är idag. Det var tanken Hen skapade, allt annat sköter sig självt, steg för steg. Idag är vi gudomens ställföreträdare på jorden. Våra tankar är skapande, och det är också vi som står för Gudomens upplevelser av sig själv, av Alltet.

Stjärnan

Inget är för mig lika magiskt som att titta upp på stjärnhimlen. Stjärnorna får mig att känna mig oändligt liten och Ödmjuk. Jag känner av det magiska i Livet, hur fantastiskt allt fungerar, dessa oändligt många Stjärnor som alla ingår i ett ofantligt mönster, som ett väl fungerande maskineri, en Fantastisk Skapelse! Och där med blicken på stjärnhimlen förnimmer jag hur Livet pulserar Under mina fötter, i varje liten del av vår jord myllrar det av Liv, stort Liv, litet Liv, som allt ingår i samma Underbara maskineri, känner hur Livet pulserar i mig.

Samtidigt som varje Stjärna får mig att känna mig oändligt liten och Ödmjuk så finns det inget som får mig att känna mig så oändligt Viktig och Värdefull, för liksom varje Stjärna, varje Galax, Nebulosa och Planet har sin Perfekta plats i den Perfekta Skapelsen, så har varje Liv, varje Gruskorn, varje Bakterie, Alg, Svamp, Växt, Djur och Människa sin Perfekta plats i den Perfekta Skapelsen. Jag har min Perfekta Plats i den Perfekta Skapelsen!

Varje Stjärna får mig att känna att Allt är ETT! och JAG är ETT med ALLT!

Baksidan av Stjärnan är betydelselösheten som vi också kan uppleva när vi ser hur små vi är i ett oändligt Universum, hur utan mening vi kan uppleva vårt agerande i det stora hela. Som en "piss i Missisippi"

Klicka på bilden för att dra
dina egna tarotkort!

Biotopskydd

På jobbet markerade vi gränser för ett biotopskyddsområde, vi diskuterade vid lunchen hos en av kollegernas äldre släktingar om det kunde vara de många tickorna som kunde vara skyddsvärda? Den äldre släktingen sa "Tickor är ogräs, de bara förstör".

Många är det som säger att fästingar inte har någon nytta för någon, de bara sprider sjukdomar. Björnloka är en annan organism som många tycker saknar värde och borde rotas ut.

Men så kan jag inte se det. Alla organismer har sin plats att fylla ut i Livet, om någon någon gång hamnar på fel plats så försvinner de snart. Allt ingår i ett perfekt nät av Liv. Skaparen skapade dem alltså har de en funktion, annars hade de inte funnits.

För mig är detta en väldigt Värdefull insikt, för det innebär att det inte finns rätt och fel, det finns bara rätt! annars hade det inte funnits. Det innebär också att inte heller jag eller någon annan människa kan vara rätt eller fel, vi är alla rätt! annars hade vi inte funnits.

Vem är jag att döma Tickor, Fästingar, Björnlokor eller någon annan levande varelse! Kan ens de främsta vetenskapsmännen förklara hur Livet fungerar i minsta detaj! Exakt vilken plats någon enda organism har i väven! Det enda vi vet är att allt är förbundet i en enda stor väv och rubbar vi en endaste liten tråd så rubbar vi hela väven.

Vi skulle alla kunna gå omkring med en skylt om biotopskydd om halsen, vi är alla skyddsvärda objekt som inte får skadas med dömande ord eller tankar, annars hade vi inte funnits!

Vad är det som får dig att tro att det är något fel på dig

Det handlar inte om utsidan, det handlar om vad du tänker och tror om dig själv.

Vad är det som får dig att tro att det är ngt fel på dig, att du är ngt annat än perfekt! Du Lever ju eller hur!

Livet skapade dig som du är, kan du då vara ngt annat än perfekt! Ser du ngt Levande som inte är perfekt! Skulle du säga om ngn eller ngt annat att de skulle vara annorlunda, eller att det är ngt som är fel med dem!

Se dig omkring, Livet dömer ingen. Allt Levande har sin plats i skapelsen, sin uppgift att fylla, allt är skapat perfekt för att vara just den de Är!

Tror du på en Gudom som förväntar sig att du ska vara ngn annan än den du Är! Varför skulle Guden vilja ha dig på ett sätt men ändå skapa dig på ett annat!

Se dig omkring, Finns det ngt skapat som inte är perfekt just som det Är! Allt har sin plats i skapelsen, sin uppgift att fylla.

Hur skulle ngt kunna vara bättre, Hur skulle du kunna vara bättre!

Det handlar inte om vad du gör eller vad du ger. Det handlar om vem du Är! Och du är skapad perfekt precis som du Är!

Vem är det som får dig att tro att du måste prestera för att vara bra, vem är det som dömer dig!

Var det dina föräldrar, var det skolan, kompisar, arbetsgivare, partners, som sa att du inte dög som du var, som sa att du måste vara annorlunda än du var, som sa att du måste prestera ngt för att duga!

Var det dom som skapade dina sår, var det dom som dömde dig och försökte få dig att tro att du skulle vara ngn annan än du var!

Vem är det som dömer dig i dag, vem är det som hindrar dina sår att läkas!

Det är dina tankar och din tro, på att du måste vara annorlunda än du är som hindrar dina sår från att läkas!

Din dom över dig själv skapar ditt helvete på jorden!

Livet dömer dig inte, Gud dömer dig inte! Varför skulle ngn döma sin egen skapelse!

Du är perfekt precis som du ÄR!

Ta dina sår i famnen, låt dem värka ut smärtan, de är inget annat än rädslor för att vara fel, för att inte duga som du ÄR!

Låt dina sår berätta för dig, varifrån de kommer, vem som har tillfogat dig dom. Låt dem få finnas och läkas!

Du är inte dina sår, du är inte dina rädslor! Du är perfekt precis som du ÄR! med dina sår, och med dina rädslor!

Älska dina fiender

Häromdagen skrev jag om mina andra JAG. Men den sura kassörskan i affären då? alla idioter på vägarna då? din gnälliga mamma då? grabben som inte lyssnar på vad jag säger då?

Hrmm! Jo de är Jag de också, vi är alla Ett :-/

Faktum är att jag tror inte det finns ngt i vårt liv som vi inte har skapat in där, allt jag ser, upplever och möter, finns också i mig, det är speglingar av mig eller speglar iaf ngt som jag behöver se i mig själv.

Det är därför det står skrivet "Älska dina fiender!"

"Fiender", sjukdomar, ekonomiska svårigheter, "dålig" uppväxt, idiotiska trafikanter etc, finns alla där för vår skull, med ngn del av oss har vi skapat in dem i vår värd. Hela Världen är till för Mig! Och då menar jag HELA Världen!

De är en del av oss, en del som vi ska vara tacksamma för. Inte slår du på din hand om den tappar ngt! Nej du kanske masserar den och ger den Kärlek. Kanske kan du lära ngt av det som hände.

Precis som vi är Viktiga och Värdefulla just som vi Är, var och en med vår uppgift i Skapelsen, så är våra "fiender" Viktiga och Värdefulla precis som de Är.

Nu kanske du tycker att jag är elak, inte nog med att ditt liv ser ut som en soppa, jag påstår dessutom att du själv har skapat det så. Är det inte illa nog att ha det som du har det, ska du nu behöva känna skuld också!

Nej det behöver du inte, det får du göra som du vill, fine för mig. Det här är min Tro om hur livet fungerar, och det behöver inte nödvändigtvis vara vare sig din Tro, eller ens sant!

För mig handlar det inte om skuld, det handlar om Ansvar och Makt! Att ta Ansvar för allt som händer och finns i min Värld, som min skapelse, ger mig Makt att påverka och förändra. Jag kan aldrig bli ett maktlöst offer.

Hur vi än ser på det, så finns det där, varför inte välja ett synsätt som ger oss makt att förändra! Hur jag har det kanske inte verkar vara mitt Ansvar, men hur jag tar det är definitivt mitt Ansvar, mitt Val.

Men Älska mina fiender! Det är väl ändå att gå väl långt, hur kan man älska ngn som förtrycker en, en sjukdom eller ngt annat jobbigt eller hemskt.

Men den dagen jag verkligen ser det som ngt som jag har skapat in i mitt liv, då kan jag det. Det är också jag, det är som en värkande, fumlig hand som behöver massage och värme.

Jag säger inte att vi inte ska sätta gränser och skydda oss, att sätta gränser är också Kärlek. Men det är stor skillnad på gränssättning och dömande.

Och ur ett annat perspektiv, om allting är Kärlek, då är det som inte är Kärlek frånvaron av det som Är! Det som inte är Kärlek kan bara läkas med Kärlek! … inte med mera frånvaro av Kärlek!

Det finns inget dömande

I dag är det Domsöndagen och temat i de kristna kyrkorna är "den yttersta domen". Jag försökte göra min tolkning av dagens evangelietext, men om jag skulle bli nöjd med den så blev det alltför långsökt. Läs den själv om du vill och känn efter hur texten känns för dig: Evangeliet enligt Johannes kapitel 5, vers 22 - 30

För mig är själva tanken på den yttersta domen bara alltför absurd. Det finns inget dömande i skapelsen, det finns enbart konsekvens. Livet strävar alltid efter balans, blir det obalans så uppkommer en konsekvens som återställer balansen.

De tidiga jägar- samlar-kulturerna visste detta. De visste att Respekterar vi inte Livet så uppstår det en konsekvens, som slår tillbaka på oss själva. De visste att om vi skördar det sista av ngn art så uppstår brist och vi kan inte skörda igen, De visste att om ngn art blev för många så uppstod brist på deras föda och arten decimerades så att balansen återställdes. De visste att bristen i sig inte fanns den var bara ett resultat av en obalans, eller av bristande Respekt för Livet.

Konsekvensen av att tro på en allsmäktig gudom som skapat allt och samtidigt är dömande är katastrofal. Vi kan inte vara större än den gudom som vi tror på. Och även om vi inte personligen bekänner oss till den tron, så präglar den vår kultur. En allsmäktig gudom som dömer sin egen skapelse är bara så absurd, och så fjärran från det vi ser i skapelsen.

Om gudomen har skapat Allt och är Allt som finns, kan den inte behöva ngt, för det finns inget som inte är gudomen, med andra ord det finns inget som gudomen kan behöva, den är ju allt. Om gudomen inte behöver ngt då finns inte heller ngn brist, eftersom det inte finns ngt att lida brist på. Utan behov finns inga krav, och inga misslyckanden. Och finns inga misslyckanden så finns det inte heller ngt att döma eller fördöma.

De tidiga kulturerna visste detta, och respekterade Livet. Man såg till att upprätthålla balansen i Skapelsen, och undvek konsekvens. Men när människan övergick från jägare/samlare och blev herde/odlare, började vi tro att vi hade makt över skapelsen. Vi trodde att vi kunde bestämma hur stor skörd vi skulle få. Genom att bryta ny mark och odla mera, genom att ha större boskapsflockar, kunde populationen öka. Men då populationen ökade så uppstod en brist som en konsekvens av obalansen. Marken blev utarmad av för intensivt nyttjande, eller det fanns inte mer ny mark att bryta, inget mer bete. Konsekvenserna av de tidiga herde-/odlar-kulturernas överutnyttjande av naturen ser vi bl a i Sahara i norra Afrika.

Ur människans hybris, ur bristen på Respekt för Skapelsen, föddes tanken på brist som ett straff. Människan hade blivit maktgalen och vägrade att se att bristen enbart var en konsekvens av den obalans de själva skapat. Istället skyllde man på gudomen, man skapade en berättelse om gud som den maktgalna människans avbild. Man skapade en bild av en gudom med behov som den kunde misslyckas att få uppfyllda. En gudom som straffade och dömde sin skapelse för att den inte kunde uppfylla dess behov.

Detta måste nog vara mänsklighetens största misstag. Konsekvensen ser vi överallt i dag. Ur tron på brist, föds tron på misslyckande, konkurrens, girighet, dömande och fördömande.

Det må vara hur det vill med gudomens natur, men att tro på en gudom som behöver ngt ger som konsekvens att vi aldrig kan uppnå det vi önskar oss mest av allt: En Hållbar Värld i Fred och Harmoni! Den Världen kan bara uppstå som konsekvens av Respekt och Kärlek till Varandra, Allt Levande, och Hela Skapelsen.

Vill vi välja den konsekvensen så måste vi välja Att Vara Kärlek. Annars dömer vi oss själva till undergång.