Det fria valet

För mig blir Livet meningslöst utan vårt Fria val.

Att vi väljer själva hur vi tänker och reagerar på det vi Upplever är inte så svårt att förstå, det är hela tiden våra tankar som skapar vår Upplevelse.

Inte heller är det svårt att förstå att min migrän är kroppens sätt att tala till mig, och när jag bröt benet så kunde jag se att det var ett resultat av mina val, jag hade mera fokus på att prestera och vara "duktig" än på  säkerhet och att göra ett Bra jobb.

Det är inte lika enkelt att förstå vårt egna Ansvar och Val när t ex ett barn dör eller vi förlorar vårt jobb på grund av världsekonomin eller när vi på annat vis skenbart är offer för något som ligger långt bortom vår uppenbara kontroll.

Då behövs det ett annat större perspektiv, en större del av oss själva som vi inte har medveten kontroll över.

För att i alla lägen ha ett Fritt val så krävs det att vi har odelad Makt och Kontroll i varje situation, först då kan vi ha ett odelat Ansvar för våra Val och dess konsekvenser. Då kan vi Aldrig någonsin vara "offer" för något utanför oss.

För att få ihop detta så Väljer jag att Tro att vi alla har ett "högre jag", en "Gudomlig del" som faktiskt har odelad Makt över allt i vårt Liv som vi inte Medvetet kan påverka med våra Val. Jag Väljer att Tro att vi är Gudomen själv som Väljer vad den vill Uppleva av sig själv genom oss.

Jag tänker mig det så här: Innan vi föds så skapar vår Gudomliga del en plan för vad vi vill Uppleva i detta Livet. Den delen av oss kan ses som en kombinerad manusförfattare, regissör och producent som sätter upp ett skådespel där alla scener och alla rollfigurer har som enda syfte att skapa de önskade Upplevelserna.

Kanske är vi väldigt hårt styrda av manus och regi och saknar i praktiken ett Fritt Val, kanske har vi stor frihet att improvisera inom den givna ramen. Jag vet inte och det är inte heller viktigt för mig att veta, det enda som är viktigt för mig är att jag har Upplevelsen av ett Fritt Val (medvetet eller oemedvetet) och totalt Ansvar för Allt som träder in i mitt Liv, Att Jag och Min Upplevelse är Skapad av Mig och att det är Allt som Existerar.

Då blir Livet Meningsfullt för mig och Jag kan Fritt Välja att må bra eller att göra drama av det, beroende på vilken Upplevelse jag vill ha. Att jag inte Alltid ser meningen med det jag Upplever är inget problem, jag Väljer att se Allt som gott! och med enda syfte att skapa en Upplevelse av något slag.

Anknytning

Vi behövde ingen.

Båda hade vi massor av Vänner som vi sa att vi Älskade, kanske gjorde vi också det, åtminstone en del av dem. Men det var i de flesta fallen en ytlig Kärlek, kanske vore det mer rätt att säga att vi "tyckte om". Tyckte om att Krama dem, tyckte om att stödja och hjälpa dem, tyckte om att se och bli sedda, tyckte om att samtala med.

Båda hade vi Mål och Mening i våra Liv, vi hade Drömmar emot vilka vi strävade. Vi hade fullt upp med våra Drömmar och våra Vänner. Trygga och Nöjda med våra Liv. Oss själva nog.

Vi sa att vi Älskade varandra, och det fanns en Längtan att Beröra, att lära känna varandra, inte för att vi behövde varandra utan just för denna Längtan.

Vi blev ett par.

Tacksamma för all tid vi fick med varandra, tacksamma för vår Underbara Närhet. Utan att begränsa varandra öppnade vi våra Hjärtan. Ville bara varandra väl. Vi gav varandra små gåvor. Vi Älskade varandra och vi Älskade med varandra.

Fortfarande behöver vi ingen, fortfarande har vi våra Vänner som vi Älskar, fortfarande har vi våra Drömmar, men vi Vill inte vara utan varandra.

Vi Älskar våra Vänner men den Kärleken kan inte mäta sig med den Kärlek vi Känner för varandra. Vi begränsar inte varandra och Vill varandra bara Väl, Tacksamma för all tid vi får Tillsammans.

Att Drömma våra Drömmar själv har blivit trist. I stället Drömmer vi Tillsammans.

Inte kan Livet väl spela mig ett sådant spratt!

Vad är viktigast i Livet?

Kanske kan jag svara "Mening och Mål!" på den frågan?

Men i så fall, Vad är meningen och målet med Livet?

Ännu en sådan omöjlig existentiell fråga.

På det stora hela Tror jag att den generella Meningen med Livet är att Livet ska Uppleva sig själv, och att vår uppgift är att vara de "celler" som Upplever allt som Livet gör möjligt.

Då väcks en ny fråga: "Vad är det Meningen att JAG ska Uppleva? Vad är Meningen med MITT Liv?

Kanske finns det inte ens en Mening på det personliga planet, kanske behöver vi inte ens veta vad vi är här för att uppleva, utan bara Leva våra Liv?

Vill jag söka en generell personlig mening med Livet så blir det: Vi är här för att må så bra vi kan!

Mina generella meningar med Livet får mig att må bra. De är tillåtande och icke-dömande. De tillåter mig att helt enkelt leva mitt Liv och Älska det som det Är.

Det jag hittills har upplevt i Livet som fått mig att må bättre och bättre är en vandring från rädsla till Kärlek, en vandring från avskildhet och utanförskap till Närhet, samt en vandring från dömande (av mig själv och andra) till Självkänsla, Tillåtande och Acceptans.

 För ett par-tre år sedan nådde jag en punkt på den vandringen där jag verkligen kunde må bra praktiskt taget alltid. Men ändå saknades något, det fanns inget personligt mål, inget som gav resan en riktning och ett framdriv. Jag stod stilla och mådde bra.

I hela mitt Liv har jag drömt om ett enkelt naturnära Liv i ett enkelt boende, och för snart ett år sedan började jag förverkliga det Livet.

I ungefär samma veva dök en Kvinna som jag kan uppleva är den jag är ämnad att vandra vidare på vägen mot ändå mera Kärlek och Närhet med, upp i mitt Liv. Hon delar dessutom i mycket mina drömmar.

Ändå så är det svårt för henne att bli helt delaktig på den resan mot mina drömmars Mål, det är Min Dröm inte Vår.

Inte kan det vara så att jag måste släppa min Dröm för att vandra vidare med Henne, inte kan väl Livet kräva det valet av mig!

Inte heller kan det väl vara så att jag måste släppa Henne för att Förverkliga min Dröm!

Det jag tror Livet vill säga mig, och det som får mig att må bra. Är att jag måste släppa kontrollen så att vi gemensamt kan göra Drömmen till Vår, om Hon vill.

Två Kärlekar

I kanske mer än ett år har jag mått väldigt Bra men mitt driv har saknats. Det har inte funnits något framför mig, inget som jag Längtat till.

Inget har jag tagit mig för och livet har varit ganska trist trots att jag mått Bra. Det enda som lockat något och ibland Lyst upp tillvaron har varit då jag varit social och träffat Vänner.

Så kom sommaren och jag återfann min gamla Dröm om ett enkelt oberoende Liv som jag så småningom började förverkliga.

I samma veva dök en Underbar Kvinna upp i mitt Liv och vann mitt Hjärta.

Under min "gråa" tid gjorde jag inget mer än det jag "måste", allt sköt jag på till sista stund. Det var som jag ändå genom den stress som detta ibland gav upphov till ville känna att jag levde.

Nu har jag två Kärlekar som jag egentligen vill ägna all min tid och paradoxalt nog innebär det att jag ägnar mycket mer tid åt mina andra "måsten" också. Det går inte längre att skjuta upp saker till sista stund för då gör de mig ofri och hindrar mig från att planera min tid så att den så mycket som möjligt kan ägnas åt mina Kärlekar.

Jag vet inte vad jag vill säga med detta mer än att det är så och att vi behöver Drömmar och Mål för att Leva.

Även om vi mår Bra så behöver vi Kärlekar <3

Leka våra lekar

Har haft en lång period när jag har varit trött på alla medvetna och omedvetna sociala spel både hos mig själv och andra, har inte behövt dem, och har mått ganska bra utan... meeen TRIST och meningslöst.

Men härom dagen så bara kände jag att det här kanske är vad allt går ut på, ett spännande spel, en lek. Livet som nyfiket Leker sina möjligheter bara för att uppleva.

Just nu känns det inte längre meningslöst, inget är "på allvar", bara en spännande lek.... och mest spännande är väl Kär-leken.

Vad vet väl vi egentligen? Vad är det som får oss att Älska?

Hur mycket är min längtan? Hur mycket är hormoner eller Våren? Blir jag kanske Kåt på din uppmärksamhet? Eller finns det ett Själsligt band?

Spelar det någon roll egentligen?

Huvudsaken är väl att vi Älskar och Respekterar varandra, Att vi vill varandra Väl och har roligt tillsammans!
Upplever varandra, Livet och Kärleken!

Lek Väl!

Slumpen - Försynen

Häromdagen satt jag med några vänner, vi konstaterade att 4 av oss och ytterligare en gemensam vän hade connection till en liten ort med ca 100 invånare 140 mil härifrån, och det är inte vår anknytning till orten som fört oss samman. Visst är det märkligt, flera av oss har ingen anknytning till någon annan ort i närheten av denna. Vad meningen med denna "slump" är vet vi inget om, men märkligt är det.

Dock finns det en mängd andra tillfällen i mitt och de flesta andras liv då "slumpen" spelat stor roll för den vändning som vårt liv har tagit. Det kan vara människor som dyker upp i vårt liv som "vägvisare", böcker som plötsligt pockar på vår uppmärksamhet, som visar sig ha liknande funktion.

Ganska ofta får jag höra från människor att bloggen handlat om just det de behövde höra just nu... så klart händer det inte varje dag och inte samma människor alltid, men det händer påtagligt ofta. Likaså möter jag själv ofta texter och annat som säger just det jag behöver höra just nu.

Hur det fungerar och varför detta händer kan vi inte veta, men för mig är slumpen ingen slump, för mig är det snarare FÖRSYNEN, som om vi ingår i ett väldigt avancerat system av oändligt med sammanlänkade händelser, som ständigt förändras och uppdateras, och att faktiskt inget som händer saknar mening och funktion. Om det är vi själva som med våra energier påverkar det som händer runt oss, eller om det finns en högre plan vars energiväv vi ingår i spelar egentligen inte någon större roll för mig, det enda som är viktigt för mig är att allt hänger ihop och att allt har en mening.

Under några dagar kommer jag att vara borta från nätet. Passa på att använda detta tillfälle till att slumpa ditt eget blogginlägg för dagen, och fundera över vad det har att säga dig, vad har det för mening för dig?

Följ länken nedan, och klicka på "Inspiration" i menyn, så får du just det inlägg som du behöver just nu. Alternativt så kan du dra ett eller flera tarotkort med min högst personliga tolkning.

Tycker du om vad du läser så får du gärna länka texten på Facebook eller andra sociala medier.

Lycka till!

Klicka på bilden för att
slumpa "din egen" text!

Alkemisten

Alkemisten står för Transformation, han söker "de vises sten" och med dess hjälp omvandlar han sedan oädla metaller till guld. I överförd betydelse så handlar det om att omvandla något som vi upplever som "negativt" eller som inte gagnar oss till något "positivt" som gagnar oss. Vi kan omvandla helvetet till ett paradis, ett misstag till en seger, sorgen till glädje, smärtan till en gåva....

Jag tror att en av de viktigaste meningarna med Livet är att finna ett sätt att må så bra som möjligt. Vägen dit kan vara väldigt olika för oss, var och en måste finna sin väg och sina redskap som hjälper oss att må bra. Vi behöver finna vår "de vises sten" som kan omvandla vårt Liv så att vi mår så bra vi kan, vi kan omvandla livet till "guld"

Alkemisten uppmanar oss att finna vår "de vises sten"

Baksidan av Alkemisten varnar oss för att använda de redskap vi finner som ett medel att fly från allt det vi upplever som "negativt", allt vi upplever är en gåva och vi behöver smaka på de gåvorna också för att kunna uppleva godsakerna, "de vises sten" bör vi endast använda för att inte fastna i det "negativa" annars kan det bli som för kung Midas, allt blir guld, vi finner då snart att guld inte går att äta.

Klicka på bilden för att dra
dina egna tarotkort!

Måste jag dö för att Leva?

Då min far var 60 fick han sin första hjärtinfarkt, min kusin fick sin när han var 50, de har båda levt många år efter det, förvisso förkortade fars infarkt sannolikt hans liv men han uppnådde ändå aktningsvärda 86 år. Min kusin lever förhoppningsvis i bästa välmåga i många år till.

Då jag var strax över 40 uppdagades för första gången att jag hade högt blodtryck, det var under några jobbiga år av mitt Liv, och bara under korta perioder i samband med inbetalningen av kvarskatten. Jag tog det på allvar, jag ville inte fullborda sviten. Det föranledde aldrig medicinering, den jobbiga perioden tog slut och i stället började en mycket omvälvande period av mitt liv, då jag sakta bit för bit monterade ner allt som varit viktigt för mig, i grund och botten så var det egentligen bara en sak, nämligen att bli sedd. Det har för det mesta omedvetet varit min enda strävan i Livet.

Jag har kanske varit duktig på mycket som jag företagit mig och framförallt har jag varit duktig på att bli sedd, men bit för bit har jag sett igenom mina vackra fasader, det har inte varit jag. Jag har inte plockat bort dem, det har bara blivit meningslöst att hålla fram en fasad och blänka med den när jag upptäckt att det är en fasad.

Sedan ungefär ett halvår tillbaka har mitt Liv i stort sett saknat mening och mål. Visst har det funnits ljuspunkter, det har funnits stunder då jag både skrattat, älskat och gråtit. Det finns stunder då jag njuter av Livet, fantastiska möten med människor som jag Älskar, men mestadels så kunde jag lika gärna spelat något dataspel, eller för den del vara en av de hubotar från tv-serien "Äkta människor" som vandrar runt som förprogrammerade dockor, utan förmåga till någon verklig närvaro.

Någon gång för mycket länge sedan tappade jag bort mig själv, min längtan och min riktning, i stället klistrade jag på en massa utanpåverk, när nu det är borta så är det tomt. Det är inte så att jag är missnöjd med livet eller något annat, allt är faktiskt väldigt fridfullt och skönt... men tomt. Det var faktiskt så att bara för några veckor sedan tänkte jag tanken att skulle jag dö nu så skulle det vara ok. Det spelar ingen roll liksom, grabben är nästan vuxen och någon annan har jag inte. Jo jag vet att det finns massor av människor som jag bryr mig om, men ni har så många andra.... Nej jag är inte depressiv eller känner dödslängtan, jag Älskar att Leva, det gör jag verkligen, jag vet bar inte hur man gör.

Kanske var det en förvarning till vad som komma skulle, eller en reaktion på att jag faktiskt känt av min kärlkramp då och då de senaste månaderna. Min vana trogen har jag nonchalerat det. Men så de senaste veckorna har jag känt mig rejält (och då menar jag rejält) stressad ganska ofta, utan att vara det egentligen, och utan någon påtaglig anledning. Jag har undrat över det, men inte kunnat finna någon orsak. Jag mår ju bra... fast tomt. Sömnen har inte varit något vidare, brukar annars sova ganska bra om än lite, men jag brukar klara mig med lite sömn. Så också nu, fast stressen tilltar.

Så igår kväll när jag inte för mitt liv kunde sova med kroppen prillig av rastlös sockerdricka, slog det mig plötsligt, "jag har kanske högt blodtryck!". Sagt och gjort jag letade fram blodtrycksmätaren, trädde den på armen och startade... med en suck dog den. Jag har inte använt den på flera år, så det blev till att råna stereons fjärrkontroll och något mer på batterier, sen åter till verket. Vilade en stund sedan uppmätte jag mycket riktigt ett rejält högt blodtryck. Gåtan fick sin lösning, jag hade alltså förväxlat ett vanligt symtom på stress (högt blodtryck), med stress it self. Det förklarade varför jag var stressad fast jag inte var stressad.

Nu beslöt jag mig i alla fall för att det var dax att göra något åt mina symtom, helt enkelt för att det börjar bli jobbigt att gå omkring så här, för en del av mig tycker fortfarande inte att det spelar någon roll om jag lever eller ej. Sagt och gjort, kanske var det bäst att göra något på en gång, jag ringde sjukvårdsupplysningen, som efter en stund kom fram till att jag borde gå till jourvårdcentralen då de öppnade på lördag förmiddag. Blodtrycket var lika högt på morgonen, och jag gick lydigt till vårdcentralen, väl där konstaterade de mycket riktigt att jag hade ett högt blodtryck, och sa åt mig att gå till min egen vårdcentral på måndag morgon, de besvärade sig inte ens att lyssna på mitt hjärta, eller att låta mig träffa en doktor. Så mycket för den handlingskraften!

Nåväl, symtomet kvarstår, och jag tro inte att det enbart beror på ärftliga betingelser, jag tro att det handlar om bristen på mitt Själv. Dels att jag inte kan hitta själva Självet, och dels så tror jag att det är barnet i mig som alltid sett till att bli sedd, som nu börjar känna sig övergiven och icke-existerande. Kanske är det också så att i dödens närhet kan jag finna min Livskraft.

Har jag egentligen något annat val? Livet kan offra sig för att något annat ska Leva, Livet kan praktiskt taget tyna bort, men en sak gör det aldrig, det ger inte upp. Sällan vet vi vart vi är på väg i Livet egentligen, vi kanske tror det, men vi vet inte. Vad spelar det för roll att jag inte vet vart Livet ska föra mig? min enda uppgift är att uppleva Livet, och jag litar på att Livet kommer att föra upplevelserna i min väg.

Tre saker ska jag göra nu. Jag ska ta mitt inre barn i famnen och krama det hårt, jag ska sätta den ena foten framför den andra, varje längtan ska jag följa om än så liten, längtar jag inte efter något ska jag gå ändå. Livet är något vi gör tillsammans, tillsammans upplever vi det, du och jag, efter bästa förmåga, det räcker.... och på måndag gör jag ett nytt försök med läkaren.

Makt eller offer

Vi har alla en tro på hur Livet och döden fungerar. Ingen har den absoluta sanningen, utan vi måste helt enkelt välja den tro som vi vill leva med, den tro som känns rätt i vårt hjärta. Vår tro blir den högre makt som vi underkastar oss. Vi kan kalla den högre makten för vad vi vill. Gud, Livet, Kraften, Vår livsplan, Ödet, Naturlagarna eller kanske till och med Slumpen, det spelar ingen roll.

Jag vill ha totalt ansvar för allt i mitt liv, för jag vill aldrig bli ett offer för ngn eller ngt, när jag inte väljer att vara det. Därför vill jag också ha makten i mitt liv. För att kunna ha all makt över mitt liv, så behöver jag tro på en allsmäktig högre makt som dessutom lämnar över all makt till mig, på någon nivå. Vi kan vara lika stora eller mindre än vår högre makt, men vi kan aldrig vara större. Därför måste jag tro på en allsmäktig högre makt om jag vill ha fullständig makt över mitt liv.

Tror jag på en sådan makt så innebär det att jag också tror att alla har den totala makten över sitt liv, vi har t o m makt att välja att inte ha ngn makt alls över vårt liv. Det innebär också att Alla skapar sitt liv på ngt plan.

Men ett liv som är fyllt av lidande? Vad är det för mening med det? Varför skapar ngn ett liv där de lever en kort tid som ett plågat och missbrukat barn t ex? Varför skapar ngn ett liv med kronisk smärta? Vad finns det för mening med det?

Jag vill se en mening med livet, jag vill tro att våra liv har ett syfte. Jag väljer att tro att vi är här för att uppleva Livet och Kärleken.

Men hur får jag ihop det med ett liv i lidande? Jag ser det så här:
Vi lever i en dualistisk värld, inget kan existera utan sin raka motsats. Utan mörker syns inte ljuset, utan sorg kan vi inte uppleva glädje etc. Men fortfarande är livet i lidande meningslöst för den som lever det. Varför välja ett sådant liv? Jag väljer att tro att den delen av oss som upplever är evig, att den delen lever flera liv och att vi inte alltid väljer att leva en viss upplevelse för vår egen skull. Jag tror att vi är ömsesidigt beroende av varandra för att skapa den upplevelse som gör det möjligt att uppleva Livet och Kärleken fullt ut. Jag tror att vi t ex kan välja ett liv som ett plågat och missbrukat barn för att föräldrarna ska kunna uppleva sorgen och smärtan i den upplevelse som det ger dem.

Varje upplevelse innehåller fröet till sin raka motsats. Vi kan välja att vända upplevelsen av maktlöshet till upplevelsen av makt, upplevelsen av sorg till glädje osv. Den tron ger också ett sådant liv en mening, det blir en gåva för att möjliggöra den största upplevelsen för ngn annan.