Åhh vad jag längtar efter barnens längtande nyfikenhet, som bara är ren upptäckarglädje.
Varför då?
Vad är det?
Hur?
....
Det oförstörda barnet upptäcker världen i ren glädje och nyfikenhet. Ger sin energi utan baktanke och helt obehindrat flödar lika mycket energi in. Barnens energiutbyte med omvärlden är som en ringlande bäck som ständigt fylls på.
I grunden är det vad allt mänskligt varande, ja allt Liv handlar om, Energiutbyte.
Så får barnet lära sig att inte flöda fritt, att begränsa sitt flöde, mer eller mindre omedvetet eller medvetet manipulerar vi barnets energi. Dämmer upp, blockerar, gräver kanaler i vilka vi försöker tvinga in flödet.
När flödets hindras i sin väg, kan det inte heller flöda in från källan, bäcken riskerar att sina, sinar den så dör barnet. Och barnet gör som det ser oss göra, börjar manipulera för att få inflöde. Så fort en rännil kommer i dess närhet, försöker det leda in flödet i sin fåra... som vi gör.
Och likt varje bäck som stängs in i djupa fåror försöker barnens nyfikenhet och längtan ringla sig ut ur sina vallar....
"Varför ska jag lära mig vad 2x2 är när myran bär en ringlande larv som är 3 ggr så stor som den själv till stacken? Vilket är viktigast!"
Men genast skuffas den åter innanför vallarna med orden "Lär dig nu 2ans tabell!" När barnet tittar åter är myran borta, men med hjälp av att lära sig tvåans tabell så kan hen få ett inflöde av energi från läraren....
Snart flödar vi nästan aldrig fritt. I stället letar vi energi där vi kan ta den... sätten är många och alla har vi våra specialknep. Någon vädjar ständigt till andras medlidande och ofta så ger det det önskade inflödet, men snart har barnet fastnat allt längre ner i offerrollen. I stället för att gräva sig ut i fårans kanter gräver sig flödet allt djupare. En annan skrämmer skiten ur alla de möter, tvingar till sig makt och energi, alla flödar åt deras håll för säkerhets skull. En del barn går ständigt och gömmer sig i stället för att krypa i säng... tvingar föräldrarna att flöda åt deras håll. Någon frågar hur de andra mår, letar ständigt ett tillfälle att vara "duktig" och "ta hand om".
Gemensamt för dessa och flera är att de gräver fåran djupare, allt mer instängt blir flödet. De vill alla ha i stället för att vara. Och om vi ska vara ärliga, så vill vi nog alla ha... mera flöde i våra djupa fåror, vi kanske låtsas för oss själv och andra att vårt syfte är att ge, men bara ytterst sällan lyckas vi flöda vår egen väg utanför fårans bråddjup. Faktum är att ge är lika manipulativt och kontrollerande som att vilja ha, någon berättar att den mår dåligt, och jag vet att jag många, många gånger varit där, ofta har jag skapat mig en bild av var den andre befinner sig, och antingen blir jag en gam som vaktar mitt "offer", applicerar min överdrivna bild och får hen att må ändå sämre (då kan jag ju fortsätta att "äta" av offret), Jag ser inte längre "offret" utan MIN BILD av offret, eller så stakar jag ut "min" väg ut, och försöker få den andre att ta den.... men ser jag den andre någonsin där den är? Låter jag hen flöda och ser på flödet utan att styra flödet min väg... Och flödar jag själv mer än ytterst sällan?
Visst is it da shit, att vara som barnen och nyfiket flöda, och låta andra flöda lika fritt. se andra där de är, utan att slå oss ner för att "gama" av deras energi.
Live and let Live, Flow and let Flow!
