Meditation

I helgen kastade sig en dunderförkylning över mig.... något som jag inte kände mig så road av.... Här gäller det att stärka immunförsvaret. jag kokade en kopp kaffe, en kopp med te på salvia och ingefära med en tesked honung och en rejäl skvätt citronsaft. Jag kranade upp ett hett bad med teatreeoil i och så kröp jag ner, drack mina drycker slöt ögonen och affirmerade "My body will do what ever it takes too heal itself - my body will do....

Så slog det mig plötsligt att jag fokuserade på fel saker... må så vara att det är bra att stärka immunförsvaret, alltid! men när vi affirmerar så är det ofta med fokus på brist... jag hade inte gjort allt detta 2 dagar tidigare när jag var frisk.

Är det inte egentligen så att kroppen klarar allt mycket bra själv bara vi inte stör den med negativa tankar, stress och annat destruktivt leverne. Smittan finns runt oss hela tiden, både virus och bakterier av alla de slag. Varje dag delar sig tusentals celler i vår kropp och vissa av dem blir fel, ett fåtal blir t o m potentiella cancerceller, men kroppen fixar detta nästan alltid.

Det är  faktiskt t o m så att en gravid kvinna kan vara helt förlamad från midjan och neråt och ändå så sköter kroppen allt som det ska skötas när det är dax för barnet att födas.

Kroppen är en fantastiskt intelligent skapelse som vet precis hur den på bästa sätt ska hantera allting som händer den.

Kanske är det så att det krävs att vi på något sätt gör något dumt, eller kliver av vår "livsväg" för att kroppen ska börja tala till oss med sjukdomar och krämpor, för det tror jag att är vad den gör: försöker tala om för oss att något i vårt liv inte står rätt till.

Hur många är det inte som går ikring och är missnöjda med sitt liv, som har fastnat och inte blir färdiga att gå vidare, eller som oroar sig för det ena och det andra och stressar hit och dit. Klart att kroppen måste säga ifrån då.

Ett annat fantastiskt sätt att mishandla sig själv är med våra tankar. Hur många är det inte som går omkring och säger till sig själv destruktiva saker som "jag är ful", "jag kan inte", "bara det inte händer något" osv.

Hur känns de tankarna för kroppen tror du?

Tankar är skapande... jag är visserligen skeptisk till mycket av snacket om "lagen om attraktion"... upplever att det mycket handlar om "jag vill ha..."

Jag tror inte att vi är kapabla att bedömma vad som är bäst för oss, men det är Livet. och allt det där "vill ha..." fokuserar oftast på brist på "att vi inte har"

Men.... däremot tycker jag det är väldigt onödigt att tänka destruktiva tankar....

Hur gör man då?

Vårt intellekt sysslar ju ständigt med att analysera situationer, bedömma risker, planera hur vi ska möta dem... kort sagt om vi inte sysselsätter tanken med något så kommer vi antingen att oroa oss för eller jaga efter något i framtiden, eller så grämer vi oss över något i det förflutna... nåja det var inte riktigt rättvist vi kan ju faktiskt också se tillbaka på något med glädje =)

Nåväl, men om vi släpper tankarna fria så kommer de att tänka många tankar som gynnar oss mindre bra, särskilt när något händer som att man vaknar med en förkyllning.

Kanske är det mesta vi gör i livet en flykt från våra tankar....?

Okej! Vad jag egentligen kom fram till där i badet var att jag behövde tysta tankarna så att kroppen skulle få ro att ta hand om förkylningen. och då kom jag att tänka på mit gamla TM-mantra som jag lärde mig för ca 30 år sedan. Inre resor och affirmationer i all ära men, risken är ju att de faktiskt stör vår inre intelligens som vet precis vad som är bäst för oss.

Om man i stället upprepar ett meningslöst mantra då finns det inget för tankarna att haka i utan man kan faktiskt så småningom ta sig till sin innersta kärna där nirvana råder, allt är frid och tankarna är om inte stilla och tysta så i alla fall g l e s a.

Vid regelbunden mantra-meditation tror jag att kroppen och vår inre inteligens får ro att skapa oss ett Friskt och Underbart liv, precis så som vi är ämnade att vara.

Kärlek och attraktion

Vad är Kärlek och vad är Attraktion?

För mig så är Kärlek något som finns inom oss, när vi säger "jag Älskar dig" så menar vi egentligen "jag är i kontakt med Kärleken i mig i mötet med dig" typ. Att uppleva att vi Älskar Världen helt oberoende av en partner, men som så klart mycket väl kan vara en del av den attraktion som vi upplever till en annan människa, vi attraheras av de människor som det är lätt att vara i kontakt med vår Kärlek tillsammans med. 

Men det finns så mycket annat som kan attrahera oss, framför allt om vi inte är i kontakt med vår egen Kärlek, Vi kan attraheras av någon som tillfredsställer våra behov, av t ex bekräftelse, vi attraheras av de människor som kan hjälpa oss att göra upp med vårt fårflutna etc. men då är det inte Kärlek utan snarare just brist på kontakt med Kärleken. Självklart så attraheras vi av de människor som är i resonans med oss, det är Kärlek men kan mycket väl mera vara "ämnad" som Vänskap än som en partner-relation.

Att vi saknar "det där pirret" behöver inte vara dåligt, då vi är i kontakt med Kärleken i oss själva behöver vi ingen, och det är ofta känslan av att behöva som vi fått lära oss att tolka som Kärlek. Att vi inte känner igen attraktionen kan betyda just att vi inte behöver människan, men inte minst då kan h*n vara bra för oss, samtidigt så kan det också vara ett uttryck för att det inte är Kärlek utan bara en längtan/saknad som finns hos oss. Det kan vi inte fundera ut, det måste vi känna, känns det tryggt så är det rätt oavsett vart det sen leder. ♥

Domedagen

Domedagen handlar om Konsekvens. Det finns inget dömande i skapelsen, det finns enbart konsekvens. Livet strävar alltid efter balans, blir det obalans så uppkommer en konsekvens som återställer balansen.

De tidiga jägar- samlar-kulturerna visste detta. De visste att Respekterar vi inte Livet så uppstår det en konsekvens, som slår tillbaka på oss själva. De visste att om vi skördar det sista av ngn art så uppstår brist och vi kan inte skörda igen, De visste att om ngn art blev för många så uppstod brist på deras föda och arten decimerades så att balansen återställdes. De visste att bristen i sig inte fanns den var bara ett resultat av en obalans, eller av bristande Respekt för Livet. Man såg till att upprätthålla balansen i Skapelsen, och undvek konsekvens.

Men trots detta så hände det att villebrådet tog slut, marken drabbades av torrperioder och kunde inte föda stammen, eldsvådor uppstod som gjorde marken ofruktbar. Man förstod inte detta, utan drog slutsatsen att det var någon gud som var vred på dem och straffade dem, så föddes tanken på domen.

Detta måste nog vara mänsklighetens största misstag. Konsekvensen ser vi överallt i dag. För att kunna döma måste det finnas något som är fel, det innebär att vi kan göra fel, och kanske till och med Vara fel.

Men om Livet är Allt som finns, kan det inte behöva ngt, för det finns inget som inte är Livet, det är ju allt. Om Livet inte behöver ngt då finns inte heller ngn brist, eftersom det inte finns ngt att lida brist på. Utan behov finns inga krav, och inga misslyckanden. Och finns inga misslyckanden så finns det inte heller ngt att döma eller fördöma.

Domedagen uppmanar oss att ta ansvar för vårt agerande och dess konsekvenser. Vi manas också att vara varsamma med de resurser som vi fått oss till del.

Baksidan av Domedagen, talar om respektlöshet mot Livet och om bristande förmåga att se konsekvenserna av vårt agerande.

Klicka på bilden för att dra
dina egna tarotkort!

Vinst (9 mynt)

Vinst är ofta ett svårt ord, åtminstone för mig. Kanske handlar det om att vi förknippar det med brist eller förlust?

När jag växte upp fick jag lära mig att "ingenting är gratis" och liknande s k "sanningar", men det är inte sant, vinst är förknippat med vår förmåga att ta emot, och därmed vår känsla av Värde.

Vi kom alla hit till Livet som Vinnare, av tusentals och åter tusentals spermier var det just den som innehöll hälften av dina anlag som fick befrukta ägget, Detta för att just du skulle bli till! som just den viktiga del av Livet som du är!

Det är inte självklart att vi är här, man räknar med att ca 60% av alla graviditeter slutar i missfall, den vanligaste orsaken till missfall är att fostret på något sätt inte är funktionsdugligt. Men du är Funktionell! du är en Vinnare! och en viktig del av Livet!

Nu är vi här och Hela Världen är till för Oss! Liksom Vi är till för Världen!

Allt har sin plats i Skapelsen och Livet brukar se till det Levande, Livet är ett överflöd och vi har bara att ta emot av det överflödet, allt vi behöver finns där för oss. Lättast att ta emot av Livets överflöd har vi genom att vara Tacksamma, Tacksamhet för vad vi faktiskt har gör oss redo att ta emot mer av överflödet.

Vi kan tycka att vi inte alls får vad vi behöver, men då fokuserar vi på bristen, och det gör det svårt att ta emot av överflödet. Sanningen är ju att vi visst har fått allt vi behöver, vi Lever ju i detta Nu!

Baksidan av Vinsten varnar oss för att frossa i överflödet och ta mer än vår andel av det, det är när vi gör så som bristen uppstår i någon annan del av Skapelsen.

Klicka på bilden för att dra
dina egna tarotkort!

Åt den som har...

Det är tidig vår och snart är det dags att sätta potatisen. Sten har bekymmer. Förra årets skörd blev inte så bra, det kom alldeles för lite regn under säsongen. Trots att familjen har snålat hela vintern och ofta gått hungriga har alla potatis gått åt så Sten har inga potatis att sätta. Som tur är har kon fått en kalv, den borde han kunna byta på marknaden mot de 2 säckar potatis som han behöver.

Tidigt på morgonen på marknadsdagen leder han iväg kalven mot marknadsplatsen. Väl där går han till Tore som är traktens storbonde, av någon anledning har Tore tillskansat sig mycket mer mark än alla andra på bygden. Sten försöker byta kalven mot potatis, men han får reda på att Tore bara handlar mot silverpenningar, potatisen kostar 5 uns per säck. Sten har inga silverpenningar. Under förmiddagen går han runt bland de andra bönderna på marknaden men alla handlar bara mot silver.

Tore står och följer Sten med blicken och när solen står högst på himlen går han fram till honom och undrar om han vill sälja sin kalv, han erbjuder honom 5 uns silver, vilket är ett dåligt pris men kalven är ju trots allt bara några veckor och måste äta gräs hela sommaren innan den blir värd något. Sten säger förtvivlat, "Men det räcker ju bara till hälften av de potatis som jag behöver!". Mer än så säger sig Tore inte kunna betala, så då blir det ingen affär. "Men varifrån ska jag få resten av potatisen", frågar Sten, "mina barn kommer att svälta i vinter om jag inte sätter 2 säckar potatis". Eftersom Sten är en duglig karl och duktig bonde så lovar Tore att låna honom penningarna. Går allt väl kommer Sten att kunna skörda 15-20 säckar potatis, då kan han sälja lite och betala tillbaka 5½ uns silver, lite vill ju Tore ha för att han ställer upp och hjälper Sten. Sten gillar inte att skuldsätta sig men vad ska han göra. Han får sina potatis och Tore får kalven och en skuldsedel.

Sommaren går och trots att Sten gör allt som står i hans makt, och trots att vädret är bra så är gud inte nådig detta året heller, när hösten kommer blir skörden bara 12 säckar. Det kommer att bli kärvt med maten också i vinter men att betala skulden är en hederssak så när nästa marknadsdag kommer lastar Sten 1½ säck potatis på kärran. När Sten kommer till marknaden går han till Tore för att sälja sin potatis och betala skulden samt få ett par silverpenningar till annat som han behöver på gården. Men nu får han veta att potatisen bara inbringar 3 uns per säck, ska han bli skuldfri får han allt komma med en halv säck till och då får han dessutom ett halvt uns silver över. Sten frågar runt men ingen annan vill betala bättre, så vad har han för val.

Från den dagen sover Sten illa, stora delar av nätterna ligger han vaken och vänder sig medan han grubblar. Magen knorrar ständigt eftersom Sten inte äter mer än barnen, inte ska de behöva lida för att han misslyckas som bonde.

När nästa vår kommer finns det ingen sättpotatis...

Kärleksspråk

Våra föräldrar är den första Kvinnan respektive den första Mannen i våra liv, av dem lär vi oss hur Kvinnor och Män är, och hur vi ska vara som Kvinna eller Man.

Sedan följs de av flera, syskon, kompisar, lärare, idoler, vänner, partners.... Våra bilder blir mer nyanserade. Vi blir mer och mer oss själva som Man eller Kvinna. Vi möter flera Kvinnor och Män som blir viktigare än våra föräldrar för oss men rollen som den Första Kvinnan och Mannen kan ingen ta ifrån dem. De är våra modeller på gott och ont.

Efterhand som vi frigör oss från föräldrarna och efterhand som vi växer och mognar, så hittar vi de delarna av föräldrarna som givit upphov till "problem" i våra liv. De bitarna kräver mycket jobb med oss själva, med vårt förflutna, med vår föräldrarelation. Det är lätt att de bilderna fastnar och får vårt mesta fokus, vi blir offer för vår barndom och för bristerna hos våra föräldrar.

När vi sedan möter en partner är det lätt att vi fokuserar på samma brister som vi upplevt hos föräldern av motsatt kön. Vår mor är ju modellen för Kvinnan och vår far är modellen för mannen, någonstans tror vi därför att vår partner ska vara som de var och letar undermedvetet efter de bitar som vi fokuserar på hos dem.

Visst är det sant att våra föräldrar har haft brister som har präglat vårt liv. De bristerna ä en stor del i att vi är som vi Är. Men det är lika sant att våra föräldrar har gett oss massor med Kärlek som har satt lika stor prägel på vem vi Är.

Kanske har vi haft svårt att se och uppleva deras Kärlek, men lika fullt finns den där. Nästan alla föräldrar hur dysfunktionella de än är Älskar sina barn. Men kanske har de haft svårt att uttrycka sin Kärlek på ett språk som vi förstår.

Allas våra föräldrar gjorde sitt bästa hur bra eller dåligt det än var. Kanske  gav de os inte kramar, närhet, tröst eller talade om för oss att de älskade oss, att vi var viktiga och bra. Men om än det skulle vara så  så gav de oss något annat. De uttryckte sin Kärlek på det Kärleksspråk som var deras. Kanske är det till och med så att det som vi ser som en del av deras största brister var deras främsta Kärleksspråk.

Jag tror det är viktigt att hitta våra föräldrars Kärleksspråk, för att vi ska känna att vi var Älskade när vi växte upp, och för att barnet i oss ska kunna känna sig Älskad nu idag. Vi behöver hitta vår Kärlek till våra föräldrar för att kunna Älska och känna oss Älskade. När vi kan Älska den första Kvinnan  respektive Mannen i vårt liv, då blir det också så mycket lättare att Älska den VIKTIGASTE Kvinnan/Mannen i vårt liv och att tillåta någon bli Viktig.

Vissa Kärleksspråk är lätta att identifiera även om vi kanske inte tänker på dem som Kärlek: Som att någon lagade mat åt oss och skötte hemmet, eller jobbade ihop pengar till familjen, köpte och lagade våra kläder, skjutsade oss till aktiviteter och kompisar, läste sagor och gjorde saker tillsammans med oss....

Andra kan vara svårare att se som Kärlek även om det var det: Som allt tjatet på att vi skulle städa vårt rum, eller göra läxorna, eller att vi fick ge oss iväg på egen hand och göra saker utan att de verkade bry sig. T o m sådant som försöken att dämpa våra känslor skedde av omsorg, eller att vi inte fick umgås med vem vi ville eller stanna uppe och titta på tv lika länge som kompisarna, att vi inte fick pengar till allt vi ville, att de drog med oss på tråkiga konstutställningar, tjatet om att gå till frisören och åsikterna om hur vi klädde oss....

Vilka Kärleksspråk hade dina föräldrar? Vilka Kärleksspråk har din partner?

Kärlek är så mkt mer än kramar och ord, blommor eller frukost på sängen. Kärlek kan vara att fixa en grind så att hunden kan springa lös, att låta dig sova på morgonen, att fixa i det gemensamma hemmet eller vad som helst som görs av omsorg och Kärlek. Också när vår partner försöker förändra oss så sker det ofta av Kärlek, de har hittat något som gör deras liv enklare och vill ge oss samma gåva. Det är inte säkert att våra föräldrar eller vår partner har samma Kärleksspråk som vi, att de kan ta emot vårt Kärleksuttryck, eller ge oss den Kärlek som vi kan förstå, men lika fullt så Älskar de oss.

Det innebär inte att vi kan, vill eller måste ta emot deras Kärlek, men jag tror det är viktigt att se att Kärlek inte alltid ser ut som vi förväntar oss.

Separation

Föreställ dig att cellerna i din kropp tror att de är självständiga individer, separerade från varandra. Att alla celler föds onda och att de måste tävla med varandra för att överleva, för att få vad de behöver.

Då kallas det för autoimuna sjukdomar och cancer. Cellerna börjar att attackera varandra och slåss med varandra, de tar näringen från varandra och tränger undan varandra. De gör allt för att ta kontrollen över varandra.

Men så är det ju inte, cellerna är inte självständiga individer som är oberoende av varandra. Alla spelar i samma lag, och är beroende av varandra för sin överlevnad. Varje cell har sin särart och sin aldeles speciella funktion och uppgift att fylla i kroppen. När cellerna börjar tro att de är individer som måste kämpa med varandra, leder det till allvarliga sjukdomar eller till och med till att hela kroppen dör.

Föreställ dig nu att allt levande är celler i samma kropp. Varje individ har sin särart och sin uppgift att fylla i kroppen, men vi är alla helt ömsesidigt beroende av varandra. Vi spelar alla i samma lag.

När vi tror att vi är självständiga individer, separerade från varandra. Att alla föds onda och att vi måste tävla med varandra för att överleva, för att få vad vi behöver.

Då upplever vi konkurrens, svält, miljöförstöring och krig. Vi börjar att attackera varandra och slåss med varandra, vi tar näringen från varandra och tränger undan varandra. Vi gör allt för att ta kontrollen över varandra.

När vi börjar tro att vi är individer som måste kämpa med varandra, leder det till allvarliga "sjukdomar" eller till och med till att hela arter dör ut.

Vi är alla delar av samma värld, samma Liv strömmar genom vår ådror. Var börjar du och var slutar jag? Jag tror inte att det finns någon punkt mellan oss där den ene tar slut och den andra tar vid. Även om det kan se ut som vi är åtskilda så har vi all upplevt sådant som tyder på att vi är förbundna med varandra. Vi har alla upplevt "telepati" och synkronicitet. vi har kanske hela dagen tänkt på någon och plötsligt så ringer han. Eller vi blir plötsligt oförklarligt oroliga för att senare få reda på att någon närstående råkade ut för något obehagligt precis då. Vi har alla upplevt hur "slumpen" har på ett otroligt sätt spelat oss i händerna.... eller slagit undan fötterna för oss när vi behövt en knuff för att komma tillbaka på banan.

Vi behöver inse nu att vi är ett, att vi all spelar i samma lag. Vi behöver sluta att kämpa om resurserna och makten, och börja samarbeta. Vi behöver sluta att se en dold attack bakom varje ord vi hör innan vi tar Livet av hela vår art.

Vi är inte separerade och vi kan aldrig separera från varandra.

Pengar finns inte på riktigt

Pengar finns inte på riktigt, de skapades för att underlätta byteshandeln och representerade ett visst reellt värde. Så länge det fanns ett reellt värde bakom pengarna fungerade de också ganska bra. Så var det någon som kom på idén med riskvilligt kapital och det var väl bra så långt, det innebar att man t ex kunde låna pengar till utsäde och betala tillbaka när skörden kom. Allt gott och väl.

Men så var det detta med tillgång och efterfrågan, några skapade högar av kapitalet, en del skapade större högar på de andras bekostnad. Fortfarande fanns det ett reellt värde i pengarna, och när någon lade pengarna på hög så blev det brist på pengar för de andra och pengarna hade blivit ett gissel. 

När du gick till den som hade den stora högen för att låna pengar till utsädet begärde han (för det var nästan alltid en han) att få dubbelt så mkt tillbaka till hösten, och han ville ha betalt i pengar, det dög inte med potatis. Så vad göra? Du var tvungen att sälja lite av dina potatis till ngn med pengar för att kunna betala tillbaka din skuld. De flesta hade ju inga pengar eftersom de låg i den stora högen, och de som trots allt hade pengar var inte intresserade av att köpa dina potatis, de hade så mkt potatis som de behövde. Den enda du kunde sälja potatisen till var mannen med den stora högen, eftersom han också var den som sålde utsäde köpte han gärna dina potatis. Men det var han som bestämde priset, han klarade sig bra utan dina potatis men du var tvungen att skaffa pengar till din skuld. I bästa fall betalade han så pass mkt för dina potatis så att du kunde betala skulden men du fick inte potatis kvar så det räckte till nästa års utsäde. Så till våren måste du åter låna till utsädet. Marknadsekonomin var född och pengarna hade blivit ett sätt att flytta kapitalet från de som inget hade mer än sin arbetskraft till de som ägde kapital.

Men vad är då kapital? I grunden är det naturresurser. Det kan vara mark, arbetskraft eller mineraler. För att citera Cheif Seatle "Hur kan någon äga marken? Hur kan någon göra anspråk på en del av vår gemensamma Moder som sin?" Jorden finns för oss alla att bruka och leva av inte att förbruka, missbruka och äga. Gör vi så så finns det ingen brist, i varje fall fanns det inte det innan vi människor hade fördärvat livsbetingelserna på stora delar av vår planet, i jorden, vattnet och själva luften som vi andas.

Men om det inte fanns någon brist varför då lägga kapitalet i högar? Det hela började när vi blev jordbrukare och bofasta, plötsligt så kunde vi försörja större familjer genom att tämja marken. Utsugningen hade börjat, och fortfarande var allt gott och väl. Men när familjerna blev större behövdes också större skördar och mer mark. Det gick att ordna, man bröt ny mark i skogen. Förstörde hela ekosystem i balans och ersatte dom med monokulturer som utarmade marken. Det fanns inte längre ngn skog som kunde hålla kvar vattnet och jorden och skördarna blev sämre. Mer mark röjdes och utarmades. Ur överflödet hade det uppkommit brist, genom människans vållande.

Hur kunde då detta gå till? Jo människan hade glömt att hon var en del av Livet och att vi är ömsesidigt beroende av varje annan del av Livet. Vi hade skilt oss från allt annat levande inklusive själva Jorden som vi bebor. Det har t o m gått så långt att många människor idag är engagerade i utforskandet av rymden, man letar på allvar efter en annan plats där vi kan leva vidare när vi för gott har gjort denna planeten obeboelig för människor. Enorma resurser läggs på detta i stället för att använda de resurserna för att 1) Sluta utarma Jorden och 2) Återställa balansen. Människorna tycks ha glömt bort att vi är en del av den här planeten precis som allt annat här. det enda som kan rädda oss är att vi återfår den insikten. Att vi alla är Ett, alla är lika viktiga delar i det som vi kallar Livet. Först då kommer vi att börja värna om det Liv som vi delar med Allt annat på Jorden.

Nu kom jag långt från Pengarna som från början var ämnet. Men faktum är att pengar idag är själva manifestationen på människans åtskillnad från  Livet. Pengar idag finns inte på riktigt, inte på ngt vis. De saknar reellt värde de har inte ens värdet av pappret som de är gjorda av, för den stora mängden pengar idag finns inte fysiskt, de existerar bara som digitala siffror på bankernas servrar runt om i världen.

Men trots pengarnas icke-existens så är det pengar som styr allt i världen idag. Vi har inte råd med bra barnomsorg, bra skolgång, bra sjukvård, bra åldringsvård eller invandring för det kostar för mkt pengar. Våra ickeexisterande pengar har alltså blivit det som minskar vårt välstånd, genom att vara den enda måttstocken på välstånd. 

Är inte bra barnomsorg, bra skolgång, bra sjukvård, bra åldringsvård eller att ta hand om de människor i världen som av olika anledningar förlorat sina livsbetingelser där de bor reellt välstånd så säg!

Fröet

I allt vi upplever bor fröet till dess raka motsats…

När vi får en räkning kanske vi upplever brist,
men när vi betalt den så upplever vi att vi har allt vi behöver....
I förnedringen finns fröet till förhärligandet...etc.
T o m i glädjen bor... fröet till sorgen...

Det finns ingen brist, det är en illusion,
du sitter ju här,
alltså har du fått allt vad du behöver.

Finns ingen brist
 
Finns inte heller behov
 
Utan behov
 
Inga krav
 
Finns inte krav
 
Finns inte heller misslyckanden
 
Utan misslyckanden
 
Inget dömande
 
Finns inget dömande
 
Finns ingen fördömelse…

Men vi kan uppleva det,
för utan att uppleva brist,
kan vi inte uppleva överflöd

Men bristen är en illusion,
du sitter ju här,
alltså har du fått allt vad du behöver.

Allt hänger på vilket frö vi vattnar

Självmedvetande

Skapandet av illusionen.. hur gick det till ,varför?....till vad nytta, i vilket syfte, behöver vi upplevelsen att vara åtskilda? och att skapa behov som vi sedan ska "befria" oss ifrån.?

Allt har den mening, det syfte, den orsak, och den nytta som du väljer att ge det, du bestämmer själv. Just nu tänker jag att det kanske kan vara så här: Självmedvetenhet, i samma stund som ngt i skapelsen blir självmedvetet upphör det (temporärt) att vara medvetet om att det faktiskt är en del av allt annat, med samma energier, samma atomer, samma livskraft. Kanske är det detta som i bibeln uttrycks i berättelsen om ätandet av kunskapens träd eller syndafallet.

Tänk dig att din hand plötsligt blir medveten om att den är just en hand, då inser den samtidigt att den INTE är en fot, INTE ett öga eller ngt annat än just en hand. Den förstår att den är annorlunda än resten av kroppen, inte ens den andra handen är likadan utan mera som en spegling av den själv. Fast den fortfarande är medveten om att, den sitter fast/är en del av kroppen, så känner den sig ändå åtskild och annorlunda.

Innan handen blev medveten om sitt själv, så var den fullkomligt nöjd med att vara en del av kroppen, den levde helt enkelt i frid. Nu sedan den blivit självmedveten så saknar den, den friden, saknar känslan av samhörighet. Den upplever brist på frid och samhörighet, och den får ett BEHOV/BEGÄR att fylla denna saknad med ngt.

Kanske vill den ha vackra ringar på fingrarna för att med skönhet, stolthet och glädje, uppleva ngt som liknar den saknade friden, eller kanske vill den hålla en annan hand i sin för att få en känsla av samhörighet. Kanske är det just denna självmedvetenhet som är målet och syftet med skapelsen, kanske är det själva skapelsen/livet/gud/whatever som vill bli medveten om sig själv.

När handen blivit självmedveten så behöver den för att hela kroppen (här synonymt med skapelsen) ska bli självmedveten ytterligare höja sin medvetandenivå, den behöver inse att den är en unik del av kroppen, men samtidigt att den tillsammans med kroppen är ett unikt större själv. den behöver se sina förmågor, sitt syfte, meningen med sin existens, att den faktiskt ha massor av funktioner att fylla i kroppen som bara den med sina unika förmågor kan fylla.

Kanske behöver den inse att den är bättre lämpad än ngn annan del av kroppen att klia bakom örat, eller att stoppa mat i munnen, att klättra upp till toppen av trädet så att ögat kan se utsikten. Men den behöver samtidigt bli medveten om att den inte kan göra detta själv. Handen kan inte utan armens hjälp klia bakom örat, den kan stoppa mat i munnen men den behöver munnens hjälp för att tugga och svälja så att det kan bli ny näring åt handens alla celler (vars processer den också måste inse att den är helt beroende av) Handen kan klättra upp till trädtoppen, men den kan aldrig se utsikten.

Kanske är det så att när alla delar av kroppen har blivit självmedvetna så är också kroppen totalt självmedveten, och åtskild med behov att fylla sin saknad av ngt större helt. kanske använder kroppen då sin hand för att smeka en annan kropp och skapa en känsla av den saknade samhörigheten. Men för att verkligen känna samhörighet så måste den bli medveten om att alla kroppar är viktiga delar av ngt större helt... som kanske i sin tur behöver känna sig som en del av ngt ändå större... osv tills hela skapelsen blir självmedveten. För som en klok vän skrev "Allt som finns kan inte uppleva sig själv som det är eftersom det inte finns något annat."

I frånvaro av illusionen finns faktiskt allt ändå, men det kan inte uppleva det, skulle jag vilja säga. Och kanske att allt som finns blir "verkligt" först då det upplevs/blir medvetandegjort, men att allt som upplevs också är det enda som faktiskt finns.

Enligt kvantfysiken så är allting dualistiskt till sin natur. Allt kan existera både som partiklar och som en våg/energi av oändliga möjligheter, först när det observeras blir det en partikel. Du kan hjälpligt likna det vid en krona som du sätter i snurrning på bordet, den ser ut som en nästan genomskinlig boll där kronans yta kan befinna sig på oändligt många ställen samtidigt, men när du för in fingret (observerar den) så befinner sig ytan just där du för in fingret, skulle du fört in fingret ngn annanstans skulle ytan visa sig där.

OK det är en bild och den är inte fullständig men på kvantnivå är det faktiskt precis detta som händer, på laboratorier så har man tagit foto av partiklar stora så de kan ses med blotta ögat, som befinner sig på två platser samtidigt!

Mkt tyder på att det faktiskt är precis likadant med oss att vi är ett oändligt fält med möjligheter som existerar (som "partikel"/materia) först då, och som, vi observeras. Kanske är det just precis det vi är, den som observerar, den som medvetandegör, den som får allt att bli ngt utifrån fältet av oändliga möjligheter. Kanske är vår sanna natur alltets medvetande (om än ännu så länge ofullständigt). Kanske är vi precis den vi väljer att vara. Det vi väljer att medvetandegöra om oss själva. Och kanske existerar endast det vi medvetandegör. Kanske bestämmer vi helt och hållet själva precis allting!

Plötsligt ÄR vi så mkt kärlek

Det hela sker på ett ögonblick, "faller vi in i" oss själva och sedan följer allt annat efter

Plötsligt ÄR vi så mkt Kärlek, klart att egot blir oroligt och måste göra allt för att bli sedd, så tvivel, brist och åtskillnad. Det är det egot är!

Men egot är också det lilla barnet som ÄR kärlek, men som blir avvisat. När egot gör sig påmint, se det barnet! Ta det upp i knät och ge det kärlek.

En del av mig bara VET att jag är värdefull, men det tycks som egot får panik av detta och går igenom hela provkartan av gamla mönster för att bli sedd och bekräftad. Liksom för att säga "du ska inta tro att du mår bra och är värdefull bara så där!"
 
Det känns som varje gång vi tar ett steg närmare vårt Sanna Jag, Livet, Enhet, Tillit, vårt Gudajag, varje gång vi öppnar vårt Hjärta ännu en bit, saker som egot avskyr.

Då börjar egot sin ystra dans, alla gamla beprövade mönster som vi trodde vi var färdiga med prövas om igen. För mig började det med rädslan för ekonomisk brist, sedan kom prestationsångesten med massor med stress i sällskap, "måste vara duktig för att vara värdefull!" Därefter så kom rädslan för att bli sedd som mitt högsta jag. Undrar vad som ska komma härnäst?

Alla dessa gamla egostrategier läks ännu ett snäpp och kommer i takt med det läkande som redan skett. Bit för bit den ena rädslan efter den andra.

Men som tur är så går det så snabbt... jag har blivit så trygg i grunden, att jag inte tror på egot mer än några få dagar som mest.

Sedan tar jag mig tillbaka till min trygga kärna, och har putsat bort ännu ett lager som döljer Ljuset och Kärleken som är jag.

Det verkar som det händer snabbare nu, inte bara i min värld, utan vi är många som går igenom dessa vågor och vågdalar i ett rasande tempo. Och våra vidöppna hjärtan gör att vi känner de snabba kasten mer, men samtidigt så gör den trygga kärnan att vi ändå samtidigt mitt i turbulensen är trygga.

Den trygga kärnan kan ta upp det avvisade barnet i knät och åter få det att känna sig Kärlek!

Det finns inget dömande

I dag är det Domsöndagen och temat i de kristna kyrkorna är "den yttersta domen". Jag försökte göra min tolkning av dagens evangelietext, men om jag skulle bli nöjd med den så blev det alltför långsökt. Läs den själv om du vill och känn efter hur texten känns för dig: Evangeliet enligt Johannes kapitel 5, vers 22 - 30

För mig är själva tanken på den yttersta domen bara alltför absurd. Det finns inget dömande i skapelsen, det finns enbart konsekvens. Livet strävar alltid efter balans, blir det obalans så uppkommer en konsekvens som återställer balansen.

De tidiga jägar- samlar-kulturerna visste detta. De visste att Respekterar vi inte Livet så uppstår det en konsekvens, som slår tillbaka på oss själva. De visste att om vi skördar det sista av ngn art så uppstår brist och vi kan inte skörda igen, De visste att om ngn art blev för många så uppstod brist på deras föda och arten decimerades så att balansen återställdes. De visste att bristen i sig inte fanns den var bara ett resultat av en obalans, eller av bristande Respekt för Livet.

Konsekvensen av att tro på en allsmäktig gudom som skapat allt och samtidigt är dömande är katastrofal. Vi kan inte vara större än den gudom som vi tror på. Och även om vi inte personligen bekänner oss till den tron, så präglar den vår kultur. En allsmäktig gudom som dömer sin egen skapelse är bara så absurd, och så fjärran från det vi ser i skapelsen.

Om gudomen har skapat Allt och är Allt som finns, kan den inte behöva ngt, för det finns inget som inte är gudomen, med andra ord det finns inget som gudomen kan behöva, den är ju allt. Om gudomen inte behöver ngt då finns inte heller ngn brist, eftersom det inte finns ngt att lida brist på. Utan behov finns inga krav, och inga misslyckanden. Och finns inga misslyckanden så finns det inte heller ngt att döma eller fördöma.

De tidiga kulturerna visste detta, och respekterade Livet. Man såg till att upprätthålla balansen i Skapelsen, och undvek konsekvens. Men när människan övergick från jägare/samlare och blev herde/odlare, började vi tro att vi hade makt över skapelsen. Vi trodde att vi kunde bestämma hur stor skörd vi skulle få. Genom att bryta ny mark och odla mera, genom att ha större boskapsflockar, kunde populationen öka. Men då populationen ökade så uppstod en brist som en konsekvens av obalansen. Marken blev utarmad av för intensivt nyttjande, eller det fanns inte mer ny mark att bryta, inget mer bete. Konsekvenserna av de tidiga herde-/odlar-kulturernas överutnyttjande av naturen ser vi bl a i Sahara i norra Afrika.

Ur människans hybris, ur bristen på Respekt för Skapelsen, föddes tanken på brist som ett straff. Människan hade blivit maktgalen och vägrade att se att bristen enbart var en konsekvens av den obalans de själva skapat. Istället skyllde man på gudomen, man skapade en berättelse om gud som den maktgalna människans avbild. Man skapade en bild av en gudom med behov som den kunde misslyckas att få uppfyllda. En gudom som straffade och dömde sin skapelse för att den inte kunde uppfylla dess behov.

Detta måste nog vara mänsklighetens största misstag. Konsekvensen ser vi överallt i dag. Ur tron på brist, föds tron på misslyckande, konkurrens, girighet, dömande och fördömande.

Det må vara hur det vill med gudomens natur, men att tro på en gudom som behöver ngt ger som konsekvens att vi aldrig kan uppnå det vi önskar oss mest av allt: En Hållbar Värld i Fred och Harmoni! Den Världen kan bara uppstå som konsekvens av Respekt och Kärlek till Varandra, Allt Levande, och Hela Skapelsen.

Vill vi välja den konsekvensen så måste vi välja Att Vara Kärlek. Annars dömer vi oss själva till undergång.

Tankar om brist

Tidigare publicerat den 26/10-10 på Sigges radioteater

Hela mitt liv har jag levt i överflöd, inte så att jag har levt ett liv i lyx, men jag har alltid haft mat för dagen, tak över huvudet, kläder att ta på mig. Ur ett större perspektiv har jag verkligen ett tryggt liv. Likväl så har jag alltid varit rädd för brist. Jag vet inte exakt varifrån rädslan kommer, och den dyker upp alltmer sällan, men den finns där, och jag har hittills inte lyckats bli av med den.

Trots att det alltid fixar sig, så finns rädslan där, den sitter i huvudet, och skapar brist i mitt liv gång efter annan. Det är så det går till, har jag fokus på brist så upplever jag brist, och skapar brist. Det är också rädslan för brist hos många som skapar brist i världen. Det finns verkligen, fortfarande, allt vi behöver på den här planeten, även om 3 miljarder! människor lever under fattigdomsstrecket, och ca hälften av dom är mkt fattiga, dvs de har inte sina grundläggande behov tillfredsställda, medan 10% av världens befolkning har 50% av resurserna. Så rimligtvis handlar den verkliga bristen om en snedfördelning, snarare än om brist.

Varför är det så? Varför samlar de rika på sig allt mer, medan de som inget har får allt mindre. Återigen rädslan för brist. Det är rädslan för brist som får oss att skapa högar av tillgångar, som egentligen borde tillkomma ngn annan. Hela vår s k ekonomi bygger på detta, att skapa högar, skapa vinst. Ekonomi betyder egentligen att hushålla med de resurser som finns. Men idag betyder ekonomi att skapa vinst, det är knappast att hushålla med resurserna att låta en stor del av världens befolkning svälta medan vi själva badar i överflöd. Det är knappast att hushålla med resurserna att ta slut på jordens naturtillgångar. Och det är inte att hushålla med resurserna att fördärva ekosystem, och förgifta luft och vatten.

Det stora perspektivet blir tydligt om vi överför det på det lilla. Om vi ser hela världen som en liten självhushållande familj, där det starkaste av de 10 barnen får hälften av all potatis vi odlar, mkt mer än han kan äta upp. 5 av barnen får kanske bara en eller ett par potatis om dagen medan, nästan hälften av alla potatis ligger och ruttnar i det "rika barnets" jordkällare. Detta samtidigt som potatisodlingen sker på ett sätt som utarmar jorden och försämrar skördarna år för år. Det är så världen ser ut i dag, allt p g a rädsla för brist.

Det hela handlar om perspektiv. Om vi ser hela jorden som en självhushållande familj, med fokus på välstånd i st f brist. Då skulle vi ha en ekonomi som fokuserade på välstånd i st f på vinst. Då skulle alla få lika mkt potatis, vi skulle ha råd att ta hand om och utbilda våra barn, vi skulle ha råd att ge alla en bra sjukvård, vi skulle ha råd med hälsovård, vi skulle ha råd att ta emot flyktingar, vi skulle ha råd att ta hand om våra gamla, psykiskt sjuka och utslagna.

Vår lilla självhushållande familj skulle få ett större välstånd om alla barnen fick de potatis de behövde, vi skulle kunna odla potatisen på ett sätt som inte utarmade marken. Alla barnen skulle vara friska och starka och kunna hjälpas åt att skapa en vacker värld.

Den kritiska massan

Tidigare publicerad den 10/10-10 på Sigges radioteater

Är det bara jag som känner det? Det känns som det är ngt stort på gång, en förändring är på väg att ske, ett evolutionssprång. Vi är många som hittar HEM just nu. Många är det också som börjar tro, verkligen tro på nya idéer om Enhet, Kärlek och Livet. Det känns som vi håller på att närma oss "Den kritiska massan".

Om en liten andel av befolkningen förändras till det positiva, mindre än 5%, kanske inte mkt mer än 1% då vänder det. På 80-talet skrevs en bok som hette "Den hundrade apan", den handlade om apor på öarna i Japan, som forskarna utfordrade med sötpotatis. En dag upptäckte forskarna att en apa börjat tvätta sin potatis i havet... långsamt spred sig den nya kunskapen från dotter till mor, till syster, till dotter...osv. så en dag så nåddes den kritiska massan, låt oss säga att den hundrade apan lärde sig att tvätta sin potatis på morgonen den dagen. På kvällen samma dag kunde alla aporna på ön tvätta sin potatis! Och vad mera var, forskarna började rapportera att aporna på andra öar också börjat tvätta sin potatis.

Fysikerna känner till fenomenet... då en atom i ett stycke järn är magnetisk händer inget... men då ca 1% av atomerna i järnstycket blir magnetiska, då blir hela järnstycket magnetiskt. Inom TM kallar man detta för Mararishi-effekten... man menar att om en viss procent av invånarna i en stad börjar meditera så höjs medvetandenivån i hela staden. Ett experiment utfördes ngn stans i USA, man samlade en stor mängd meditatörer och förutspådde att brottsligheten skulle gå ner en viss procent under tiden man mediterade i staden. Polisen och övriga myndigheter skrattade åt dom och sa att det skulle krävas en snöstorm i juli för att minska brottsligheten så mkt, men meditatörerana fick rätt, brottsligheten minskade t o m mer än man förutspått, och polisen skrattade inte längre utan började stödja dom i stället.

Det finns fler exempel, bl a om talgoxarna i London... men poängen är att det är inte så hopplöst som det ser ut. Och vi spelar alla stor roll, det just vi gör kan vara viktigt, det kan vara det som får världen att börja tippa över åt rätt håll.
Hur går det då till? Varför väger en positiv förändring tyngre än en "negativ"? Jag tror att det är inbyggt i själva Livet, att Livet i sig är förändring. Det är det som skapar Evolution. Forskarna har upptäckt att livet på jorden har utvecklats språngvis, det har inte varit en långsam resa med många små förändringar, utan i stället har det skett en stor förändring och livet ha tagit ett språng. En del språng har varit blindskott, som snabbt försvunnit, men de som har varit funktionella har överlevt och fört Livet vidare.

Det finns tre grundprinciper inbyggda i Livet: Funktionalitet, Anpassningsbarhet och Fortlevnad. Livet ser till att fungera, anpassa sig och fortleva. De språng som är funktionella fortlever och Livet har anpassat sig. Att mänskligheten som den ser ut idag i mångt och mycket inte är funktionell det kan vi tydligt se. Vi människor håller på många vis på att kämpar mot själva Livet, med krig, miljöförstöring, etc. Livet utsätts för en stor stress på alla nivåer. Livet kommer snart att se till att anpassa sig för att fortleva. Antingen kommer det ske genom att mänskligheten tar ett språng och blir mera funktionell, eller så är vi ett blindskott som dör ut.

Vill vi anpassa oss och leva vidare, hitta nya idéer om Livet som är mera funktionella? Eller vill vi hålla fast vid de gamla tankarna om åtskillnad, brist, och kamp, och bli ett blindskott? Vi väljer själva, var och en. Och kom ihåg! det är inte hopplöst! Just du och det du förändrar i den du är, vad du gör och vad du tror på, är viktigt! Det kan vara DU som är den hundrade apan!