Gamar

Jag kallar dem för gamar, alla de som inte själv vill ta Ansvar för sitt Liv.
Alla de som inte vågar Se sig själv och finna Kraften inom.

Vi ser dem vid horisonten
Men så fort vi drabbas av en olycka
Cirklar de över våra huvuden.
De kräver att få trösta
att få ta bort vår smärta
men förmår inte själva
lösa sina problem

Ur vår smärta får de sin energi

De lever utmärkt i symbios
med en annan art av gamsläktet

Alla de som hela tiden
drabbas av olyckor
och vill ha tröst
De vill att någon annan
ska ta bort deras smärta

Ur Trösten får de sin energi

Det finns de som behöver
vara behövda
Mamma-gamarna
De har så många "barn"
som skriker på deras uppmärksamhet
så de hinner inte ta hand om sig själv

Ur att "ta hand om" får de sin energi

Naturligtvis lever de utmärkt i symbios
med barn-gamarna

Alla de som hela tiden
behöver hjälp och stöd
av någon annan
De som behöver en "mamma"
fixar och ordnar
åt dem

Ur sin mammas bröst när de sig

Andra är Gurus
De behöver någon
som ser upp till dem
De lär ut allt om livet
men förmår inte leva det själv

Ur andras dyrkan får de sin energi

Så väl ordnat är livet
att det finns Troende som kan leva med dem

De som söker svaren
i skrifter, kyrkor, och
olika auktoriteter
De vill att någon annan
ska tala om hur de ska leva
så de slipper
leva själva

De finner sin kraft i att bli religiösa

Talrika är de gamar
som visar upp sina lånta fjädrar
de putsar sin skrud
och säger alla vackra och kloka ord
som de kan komma på
De jobbar och sliter
för att vara duktiga
Men de är aldrig bra eller vackra nog
för de vågar inte möta
sin inre styrka och skönhet

De lever på andras bekräftelse

Det är inget fel på gamar
men några örnar blir de aldrig
så länge de inte tar ansvar
för sitt eget Liv
finner sin kraft
Då kan de sväva högre och friare

När slutade jga att klättra i träd? (av Jessica Persson)

 Text och bild lånad från Jessis fina blogg

Jag fyller snart 39 år.
Idag blåste det rejält ute och trädens grenar sträckte sig lockande efter mig.
De ropade: ”Kom och klättra upp, sitt en stund här uppe och njut av utsikten”.

När jag var liten älskade jag att klättra i träd.
Jag kunde sitta högt där uppe i björken på kullen i flera timmar.
När slutade jag klättra i träd och varför?

Kanske den mest intressanta frågan är, vad hindrar mig från att klättra upp där idag?
När jag känner efter så tycker jag ju fortfarande att det är roligt att klättra i träd.
Vad fick mig att sluta klättra…. när blev jag för stor för att klättra och leka?
Var det någon som sa till mig att jag var för stor, eller blev det bara bortprioriterat av
alla andra viktiga vuxensaker som behöver göras?

Jovisst jag leker massor med mina barn, men varför behöver jag barnen som någon
sorts ursäkt för att släppa taget om allt vuxet och bara ge mig hän i egen lust för lek?
Vad är det i mig som är så starkt begränsande att jag inte leker själv längre?
Varför känner jag fortfarande en brinnande längtan efter att leka?

Vi vuxna är experter på att leva antingen i det förflutna eller i framtiden.
Det förflutna återskapar samma resa om och om igen, och för framtiden oroar vi ihjäl oss.

Det enda vi behöver och vet är här och nu!
De bästa lärarna på här och nu är barnen.

Titta på ett barn som leker.
Totalt uppslukad av händelseförloppet i det som successivt fantiseras och leks fram.
Eller tyst och koncentrerad på något som skapas med kritor på ett papper.
Lek = Här och nu

Barn = Omogen
Vuxen = Mogen
Är det sant?

Barn = Lekfull
Vuxen = Ansvarsfull
Är det sant?

Nej jag vill vända på de där orden lite och tänker att om vi alla vuxna tillåter oss att vara tillräckligt omogna för att kunna se, att våra mogna barn är så klokt ansvarsfulla att hela tiden visa oss hur vi kan vara lekfulla vuxna och njuta av att vara här och nu…. då fanns det inte längre några problem, bara en värld full av möjligheter!!

Så nästa gång träden ropar på mig tänker jag lyssna på barnet inom mig som vill leka.
Leken är en del av mig som öppnar för att leva fullt ut här och nu.

Om jag har lust för och blir glad av att klättra i träd, så ska jag absolut klättra i träd!!

[Jessica Persson]

Äran att få leva i glashus (av Micke Gunnarsson)

Text och bild lånade av Micke Gunnarsson

”Barn är som kristallglas som vobblar av sin egen energi.
Min funktion som vuxen är att ha fina handskar på mig och en försiktig hand i beredskap. Detta för att inte skapa för många fingeravtryck men ändå finnas där. Så om jag måste stötta måste detta ske med största försiktighet så jag inte på något sätt råkar repa, smutsa ner eller välta glaset.”

 

Just nu har jag den stora äran att få vara tonårsförälder. Och jag måste säga att det är en ära. Jag säger inte att det är lätt, men stort är det.
Jag utmanas hela tiden i mina egna rädslor. Jag har heller aldrig tidigare varit tonårsförälder så man får liksom testa sig fram. Att syna sina egna rädslor och insikten att om jag vill att mitt barn ska få uppleva frihet måste jag också låta honom ha just viss frihet.
I morgon ska han skriva upp för moppe kort, ena delen i mig skriker nej, andra delen jublar JAAA!! Klart han ska få känna att han kan dra själv in till stan. Jag måste som förälder inse att min tid till viss del är över.
Jag kan liksom inte hänga med honom överallt, jag kan inte smyga på honom på fester, jag kan inte kolla hans mobil….det är mycket jag inte kan. Jag vill inte göra intrång i min sons liv.

MEN jag vill verkligen visa honom varje sekund att jag älskar honom. Detta oavsett vad. Jag vill att han ska kunna ringa mig när som, hur som och veta i hela sin ryggrad att pappa finns där för honom, alltid!. Jag behöver INTE gilla saker han gör men jag älskar honom ändå. Jag behöver inte alltid ens förstå honom i alla hans svängningar, men jag måste respektera dom. Jag måste också sluta försöka vara cool ung, för det är jag inte längre. Jag är en gubbe Därför måste jag förstå att det inte duger att skämma bort honom inför kompisar med coola tillrop. Inte heller försöka prata med honom inför polare om sex och samlevnad, det går fetebort!!
Jag måste också välja mina strider. Jag måste vara böjlig i mina sätt att bemöta varje situation. Jag kanske måste ”gilla läget” att han vid ett visst tillfälle kallar mig idiot eller gubbjävel, för att komma åt honom i en mångt mycket viktigare diskussion som kanske handlar om press bland vänner eller andra viktigare saker. Jag måste se igenom. Inse att solen lyser alltid (annars skulle vi vara döa) , men att det kommer lite skit emellan ibland.

Som sagt var…en ära att just nu har ett hus fullt med glas. Tomma glas som ska fyllas med helt nytt innehåll och om jag är snäll så får jag smaka.

Kram/Micke

[Micke Gunnarsson]

Kommunalråd för reform (Av Micke Gunnarsson)

Text och bild Lånad av Micke Gunnarsson

Jag heter Ulf och arbetar som kommunalråd.
I mitt arbete är det oerhört viktigt att våra anställda ser sitt jobb som ett livslångt lärande.
Att jobbet ständigt präglas av kompetens-och personlig utveckling.

Så..
Ska vi nu se vart kunskap och lärande sker bäst så är det oundvikligen i skolan.
Så från och med 2002 kommer vi att löpa linan ut i vår kommun. Detta för att höja kompetensen på bästa sätt bland våra anställda. Jag arbetar konkret så följande 12 punkter kommer att genomföras:

1. Allt arbete kommer att ske genom åldersindelning. Alla inom kommunen med samma ålder jobbar ihop.

2. Allt arbete i specifik åldersgrupp sker i ett rum. Ingen får vistas utanför detta rum under arbetstid, förutom på vissa angivna tidpunkter.

3. Hälsa är viktigt. Därför kommer vi att tvinga ut alla anställda på givna klockslag ett antal minuter. Detta oavsett väder och vind. Alla kommer att hållas inom ett visst område med särskilda vakter som ser efter att man ej överskrider gränser.

4. Vid given signal kommer utevistelse upphöra och samtliga skall snabbt inrätta sig i respektive rum.

5. För att skapa roligare arbetsklimat och flexibilitet skall arbetsuppgift bytas var 40:e minut.
Var och en kommer att ha ca 15 helt olika arbetsuppgifter vilka de måste hantera till fullo.

6. Vid vissa angivna tider får anställda prata med varandra, om vad bestämmer dock vi.
Det är däremot strängt förbjudet att på något sätt hjälpa varandra att lösa problem.
Detta kommer att klassas som fusk och ge effekter på ev. lönesättning.

7. Toalett kommer inte att finnas i det rum man verkar. Men under de tider som ges till utevistelse ca 10 min kommer självklart toaletter finnas till förfogande i begränsad upplaga.
Om ej 10 minuter skulle räcka kan man under lunchen passa på att uträtta dessa behov.

8. Anställda måste även jobba hemma, utöver ordinarie arbetstid. Detta för att kvalitetssäkra kompetensutvecklingen. Detta kommer även att ske på helger. För att kontrollera detta kommer vi att utföra regelbundna tester.

9. De anställda skall slippa att tänka varför de har de arbetsuppgifter de har. Det viktigaste är att de måste och det tar vi ansvaret för.

10. Vid eventuell sjukdom kommer vi att leverera arbetet hem till personen ifråga. Om man olyckligtvis är för sjuk kommer man att kunna jobba dubbelt så mycket så fort man blivit frisk.

11. Du kommer inte ha någon som helst möjlighet att bestämma med vilka du skall arbeta.

12. Ingen som helst förtäring får ske i det angivna arbetsrummet du är tilldelad. Detta sker i ett gemensamt matrum. Maten där är gratis. Du måste äta den och alla äter samma. Vi kommer att låta varje portion ha ett värde på ca 4 kr.


Det är viktigt att alla sluter upp kring dessa punkter. Vi vet att ni kommer att göra det.
Vi kommer två gånger om året sätta era löner efter vad vi tycker ni presterat ut efter ovanstående punkter samt en personlig kommentar. Ni kan inte påverka besluten men det är viktigt att ni gör det bästa för det kommer att påverka er resten av livet.


Med vänlig hälsning
Ulf

[Micke Gunnarsson]

Det finns inga dysfunktionella barn (av Sanna Nova Emilia)

Text och bild lånad av Sanna Nova Emilia

Föreställ dig att du är en sol, men att ditt ljus gör människor omkring dig besvärade. Föreställ dig att din värme får människor att känna obehag och att din kärlek gör människor obekväma. Vad skulle du göra då? Om du var en sådan sol?

Jag har insett detta tidigare, men jag inser det idag på en ännu djupare nivå, vad det innebar att vara en sol som inte fick skina. Jag inser nu vilka effekter det har haft på mitt liv och på mitt välmående att jag gång på gång försökte släcka mig själv för att bli omtyckt och accepterad. Jag minns att jag redan i tidig barndom bar på en känsla av att vara främmande i världen. Känslan av att jag egentligen kom ifrån en värld som var mer förmögen att både ge och ta emot kärlek. Jag hade nu landat i en värld där min kärlek var besvärande, där min glädje, mitt skratt, min livsglöd och energi var irriterande. Jag hade landat i en värld där konkurrens, bedömningar, värderingar och hierarkier alltid krävde att någon skulle vara sämre för att någon annan skulle kunna vara bra.  Där någon annan alltid behövde ha det sämre, för att någon annan skulle ha det bra. Jag anpassade mig givetvis. Gjorde mig mindre än vad jag var. Tystare än vad jag var. Mindre rörlig än vad jag var. Mindre glädjesprudlande än vad jag var. Jag blev kraftlös för att någon annan skulle få känna sig kraftfull. Jag blev sorgsen för att någon annan skulle få känna sig glad. Jag blev destruktiv för att någon annan skulle få känna sig kreativ och jag valde att känna mig värdelös för att någon annan skulle få känna sig värdig.

Det är inte svårare än så. All sjukdom är stagnerad energi. Energi som vänts inåt till ett slutet rum där den inte längre får flöda fritt. Som kontinuerliga blixtnedslag där energin bränner sönder nervtrådarna för att kroppen saknar en åskledare.

Det gör mig sorgsen, frustrerad, vemodig och upprörd att vi skapat ett system där våra barn inte får finnas i sin fulla kraft. Där våra barn inte får utlopp för sin fullständiga uppenbarelse, sin enorma energi , sin kärlek till livet och sin oerhörda potential. Det finns inga dysfunktionella barn. Det finns bara dysfunktionella vuxna som anpassat sig till ett dysfunktionellt system och nu önskar att barnen ska göra detsamma. Vi fick lära oss att allting handlar om det yttre och om huruvida vi passade in i den yttre  formen eller inte. Våra inre var det ingen som såg. Vi började att ignorera våra egna behov och våra egna känslor. Vi körde över oss själva så pass många gånger att vi slutade att känna våra egna känslor och behov och vi förväntar oss nu att barnen ska göra detsamma. Vi till och med drogar barnen och betraktar dem som sjuka. Det är vi som i vårt oförstånd gör dem dysfunktionella. Energin behöver få sitt utlopp och det är vår uppgift att hjälpa dem att kanalisera den.

Människors rädslor skrämde mig tidigare men de skrämmer mig inte längre. Jag har bestämt mig för att bara vara jag, fullt ut. Jag har bestämt mig för att vara precis så kraftfull som jag är, precis så lycklig och energisprudlande, kreativ och värdefull som jag är. Jag har bestämt mig för att återigen ösa av min kärlek till alla som vill och vågar ta emot. Det är jag skyldig mig själv. Jag har bestämt mig för att låta den strålande sol som är jag lysa så som den alltid varit menad att lysa i full tillit till att den som blir besvärad införskaffar ett par rejäla solbrillor med bra UV-skydd.

För en värld befolkad av levande människor…

[Sanna Nova Emilia]

Öva att segla på Livets hav

"Ett skepp är tryggast när det ligger i hamn, men det är inte vad ett skepp är byggt för."
Ur Pilgimsresan av Paulo Coelho

Visst kan vi ha vår båt i hamnen och bara ta ut den när det blåser mild bris och solen skiner. Det blir behagligt och bekvämt, men kommer vi att uppleva extas? kommer vi att känna oss maximalt levande? Och vad händer om det plötsligt blåser upp till storm, klarar vi att ta oss i land då eller går vi under? Kan vi lära oss att segla om vi aldrig prövar friska vindar?

Kanske tryggast att stanna på land! Kanske bäst så! Men Lever vi då? Får vi uppleva Glädjen och Friden? Får vi Uppleva något överhuvud taget?

När känner vi oss mest Levande? När Upplever vi Livet mest? Vad är det som får oss att Känna oss Levande?

Jo våra Känslor!

Ett litet barn Vet detta. De är i sina Känslor hela tiden, ena stunden sitter de och gråter i vårt knä, ledsna för att en leksak gått sönder, i nästa stund har de glömt den trasiga leksaken och springer skrattande ikring och leker med en annan leksak. Barnen är Levande hela tiden.

Jag tror att vi alla sedan vi var barn har fått lära oss att stänga av våra Känslor bit för bit, en efter en. Sakta men säkert drar vi båten upp på land. Bit för bit. Sakta men säkert slutar vi Leva. Bit för bit. Vi pallar upp båten och bjuder några vänner på middag i sommarkvällen i båten fast på land, tryggt och behagligt, alldeles Fantastiskt LAGOM! Men TRÅKIGT!

Tänk om det fanns knappar för alla olika känslor, så vi kunde slå av och på, uppleva bara de känslor som vi är trygga med. Stänga av Ilskan, Sorgen, Besvikelsen.... och slå på Glädjen, Kärleken, Lusten... Men så funkar det ju inte, stänger vi av en Känsla så stänger vi av alla, Behagligt känslolösa, men grått och trist!

Kan vi vara riktigt glada om vi inte kan vara ledsna? Kan vi vara riktigt lugna om vi inte kan uppleva oron? Kan vi segla i kvällsbrisen om vi inte behärskar att segla i stormen?

Jag tror vi behöver återerövra barnet i oss, vi behöver träna oss att vara i våra Känslor. Vi behöver träna oss att segla på våra känslors hav i alla väder. Vi behöver träna oss att Vara Levande!

Hur mycket Rädsla kan vi Uppleva utan att fly?
Hur mycket Glädje kan vi Uppleva  utan att känna oss tramsiga?
Hur mycket Sorg kan vi Uppleva utan att stänga av?
Hur mycket Besvikelse kan vi Uppleva utan att sluta Drömma?
Hur mycket Frid kan vi Uppleva utan att bli rastlösa?
Hur mycket Kåthet kan vi Uppleva utan att få orgasm?
...
Hur mycket Liv kan vi Uppleva utan att sjunka ner i en behaglig soffa och förmå ingenting, inte ens njuta av den sköna soffan mot vår kropp?

Känslorna är Livet som strömmar genom oss, hur långt kan vi segla på dem utan att drunkna i dem eller snabbt fly upp på land?

Hur mycket vågar vi Älska utan att säga "Det räcker nu!", "Hit men inte längre!"? Varför inte Älska fullt ut? Och om det brister, om vi blir ledsna och besvikna, So what! Det är också Livet, bara en annan Upplevelse, bara en plötslig storm på vårt still hav, en storm som hjälper oss at våga Älska ännu mer!

Den 3e generationen

I många kulturer i världen är det den 3e generationen som har hand om barnen. Det är egentligen en ganska bra idé.

När vi är i 20-30-årsåldern är vi väldigt produktiva. Vi har kapacitet att bygga ett liv med hem och karriär. Våra hormoner ser också till att vi bara längtar efter att "producera" barn.

Men vi vet inte så mkt om Livet. vi är själva i full färd med att försöka förstå vad livet går ut på och hur det fungerar. Hur ska vi då kunna lära våra barn vad livet handlar om?

Vi har alla gjort vårt bästa som föräldrar och vi har lyckats väldigt väl, men jag kan inte låta bli att undra hur det skulle vara att "uppfostra" ett nytt litet barn idag. På många sätt är jag en helt annan människa idag än för snart 17 år sedan, då grabben föddes. Jag är mkt tryggare i mig själv. Jag har skapat mig en bild av livet och världen som hjälper mig att fungera och må bra. Jag är tacksam och nöjd för min grabb och den han har blivit, och över min insats som förälder. Men jag misstänker att grabben hade varit ganska annorlunda om jag hade befunnit mig där jag befinner mig idag för 17 år sedan.

Jag tänker inte starta en "ny kull" för att ta reda på hur det hade varit, men jag hoppas att den dagen kommer då jag får möjlighet att spela en stor roll i ett eller flera barnbarns liv. Jag känner att jag har så mkt mer att ge idag än då grabben var liten.

En annan viktig sak som den 3e generationen kan ge sina barnbarn är att förmedla en självupplevd bild av en helt annan värld. Något som jag tror är viktigt av många skäl, dels för att vi behöver de rötterna för att lättare stå stadigt i världen, och dels för att både de "bra" och "dåliga" sakerna i den världen inte ska gå förlorade. De "bra" sakerna för att de ska kunna vara en inspirationskälla, och de "dåliga" sakerna för att vi inte ska behöva upprepa dom. Den dagen då vi glömmer bort Förintelsen och Nazityskland då är det som hände då helt bortkastat, då kan vi inte längre låta det minnet utgöra kontrast och inspiration till en "bättre" värld.

I min "Drömby" kommer den 3e generationen att spela en viktig roll både inom omsorgen och skolningen av barnen. Dessutom kommer de att ha en viktig uppgift med att regelbundet berätta för både vuxna och barn i de yngre generationerna om hur det var förr.

Migrän

Härom dagen hade jag migrän, numera händer det bara ca 2 gånger om året, och jag har väldigt "snäll" migrän.

Tidigare har jag förknippat migränen med prestationsångest, och eftersom jag upplever att jag till 99% har släppt den så tycker jag att jag är färdig med migränen.

Men då och då dyker den upp igen, så tydligen har den ngt mer att säga mig.

Jag fick mitt föranfall på eftermiddagen på jobbet, och kunde hålla den ngt så när i schack med alvedon.

På vägen hem kom jag och kollegan att prata om min mormor, av ngn anledning har jag aldrig förknippat henne med migränen tidigare, konstigt nog.

Jag och min mormor förstod varandra aldrig. Hon tillhörde Bibeltrogna Vänner, som så vitt jag förstår tycker att ha roligt och vara glad är en synd. Varannan söndag åkte vi till Mormor och åt söndagsmiddag, på vägen dit hade jag alltid huvudvärk. Faktiskt var sambandet så tydligt att jag redan som kanske 7 år gammal insåg att huvudvärken inte var ngt fysiskt, det handlade bara om mormor. Det är en fantastisk gåva som hon gav mig. Hela mitt liv så har jag aldrig trott att sjukdomar är ngt som drabbar mig utifrån. Jag har sedan dess förstått att sjukdomar kommer inifrån, att de har ngt att säga mig om mig själv och det som händer runt mig. Inget som jag är ett offer för utan ngt som jag själv kan läka om jag bara kan förstå vad de har att säga mig.

Nåväl, vi var alltså hos mormor på söndagarna, och på söndagarna skulle man helst inte leka, utan helst bara sitta tyst och lyssna på högmässan på radion. Det ville naturligtvis inte jag, jag ville ju leka. Där fanns en tramporgel som var jättespännande men att spela på den, var inte populärt, det fanns en låda med träklossar och lite stenkulor som vi kunde leka med på andra våningen, men jag minns att det var tråkigt att vara hos mormor. Mormor hade också alltid en skål med kolabönor eller polkagrisar som jag alltid åt upp det mesta av, förmodligen var det inte särskilt uppskattat att jag åt upp allt. Intill deras hus fanns också ett flerfamiljs boende, med en alltid lika tom lekplats. Uppvuxen på landet så var en lekplats ngt väldigt spännande för mig. Dit ville jag gå och leka, men det fick jag inte, dels var det deras lekplats, och dels var det söndag, och då skulle man inte leka.

Kort sagt mina behov respekterades inte och jag fick inte vara jag, jag fick inte vara barn.

Stort eller litet trauma, det vet jag inte, men det finns här nu och det är jag tacksam för för då kan jag hela det. Och så klart att mormor ska förlåtas, i sinom tid, jag vet att hon gjorde sitt bästa, men först ska jag vara arg och ledsen en stund :/

Louise L. Hay säger: Migrän = Ovilja mot att bli pådriven. Motstånd mot livets flöde. Sexuell rädsla.

Har ju känt att jag är väldigt frisk i min sexualitet, men det mormor förnekade mig var ju Leken och Lusten, och att vara Jag (Lek och Lust är också väldigt mkt vad man är som barn).

Leken, Lusten, Passionen, Kreativiteten och Sexualiteten är för mig olika aspekter av samma sak.

Och ja, jag fick inte vara den jag var, den jag var var "fel" Har känt att det var detta det handlade om men kunde inte förstå hur.

………….

Är så lycklig nu! ♥

Tacksam för mormor, tacksam för migränen, tacksam för den process jag genomgått i detta, med Vänners hjälp ♥

Vi föds färdiga.
Som barn är vi bara
Kärlek, Lek, Närvaro.
Vi ÄR!

Min mormor tillät mig inte att vara
något av detta,
inte ett endaste dugg,
hemma kunde de i alla fall säga
"Gå ut och lek!"
Då var jag lite av det jag var
Men hos mormor fick jag inte FINNAS alls

Det blev så tydligt i detta
att jag inte kan vara någonting
INGENTING!
annat än det jag är
för då finns jag inte

Den vi är kan inte vara FEL
för då finns vi inte

Jag finns alltså är jag RÄTT
JAG ÄR

Det vi vill kan aldrig vara fel
för det är den vi är

Så länge vi gör vad vi vill
kan vi inte göra fel
och det kan inte vara fel
med ngt som vi inte gör
om vi gör vad vi vill

Görandet är en process
som skapar det vi vill
gör det möjligt
INGET annat

Vår inre diamant

Ursprungligen publicerat den 11/11-10 på Sigges radioteater

Under en tid har jag varit omotiverat stressad , nu och då. Ofta utan ngn påtaglig orsak. Stress har under en stor del av mitt liv varit en del av min vardag, ngt som jag inte ens märkt. Men nu mår jag bra på Alla sätt och vis. Jag har ett liv med mkt Kärlek, Glädje och Närvaro. Det finns inget att vara stressad för. I dag blir stressen påtaglig när den inte längre är en del av mitt vardagsliv. Så klart undrar jag varför jag blir stressad, så klart letar jag efter orsaken.

Vi föds med en klart lysande diamant i vårt hjärta. Diamanten är vårt större Jag, vår Gudomliga del. Den lyser och skimrar av Kärlek, Glädje och Närvaro.

Som små barn så är vi Närvarande i Allt, vi Älskar allt vi möter, vi Älskar att upptäcka Världen runt oss. Det finns inget som inte är spännande och värt vår oförställda Nyfikenhet. Livet bara Är!

I Rädsla och missriktad välmening börjar vår omgivning att begränsa vår strålkraft, vårt Ljus. Vi får lära oss att det är fel att skratta för mycket och högt, att vara för spontan och rak, att Älska oförbehållsamt. Vi blir avvisade, bedömda och dömda. Varje gång vi begränsas på ngt vis blir som ett lager smuts som lägger sig på vår Diamants yta, och minskar strålkraften, vårt Ljus.

Vårt Ljus är det samma som vår Livskraft, som Livet i oss. Varje lager smuts, varje begränsning, gör oss mindre Levande. När vår Livskraft begränsas, så får vi allt svårare att fungera. Våra Känslor begränsas och kommer inte ut. De fysiska funktionerna i vår kropp, stannar av, de slutar flöda med samma kraft.

Kroppen är ett fantastiskt självläkande system. Den vill bara vara frisk och fungerande. Vi bombarderas ständigt av bakterier och virus, misstag sker i celldelningen som får cancerceller att skapas. Men allt sådant klarar kroppen av, när den är fylld av Livskraft. Alla "hot" mot vår fysiska funktionalitet avvärjs. Ngn gång drabbas vi av en infektion, vi blir kanske förkylda, det betyder att det kommit en nysorts virus, som vårt immunförsvar behöver lära sig att känna igen. Och på ngn vecka så är det nya "hotet" avvärjt och vår kropp har blivit starkare.

Hela tiden andas våra celler, det finns ett utbyte av syre, näringsämne, och signalsubstanser. När vår Livskraft begränsas, så stängs en del av våra celler för detta nödvändiga utbyte. Barnet kanske får Lära sig att det inte ska visa ilska, då stängs en del av våra celler, ilskan stängs inne i cellerna och ett cellminne har uppstått, celler som inte "andas" fullt ut har uppstått. Cellen kopieras med detta minne kvar, och så småningom så fungerar ngn del av oss allt sämre och det yttrar sig som sjukdomar.

För att åter bli som ett barn med Kärlek, Glädje, Närvaro och en fungerande kropp behöver vi hitta in till vår Diamant, vi behöver rensa bort varje lager smuts. Det kan vara som att skala en lök, med lager på lager, och mkt tårar innan vi hittar in till vår Lysande kärna, vår Diamant. Det kan vara en kamp, med mkt smärta när vi ska ta bort smutslagret.

Men vi behöver inte kämpa mer än den kamp som kommer till oss. Livet vill bara Leva, Livet vill bara Lysa Klart. Vi behöver inte leta efter smutslagret
på diamanten, det kommer till oss. Varje möte som inte flödar, varje sjukdom eller krämpa, varje jobbig känsla, är ett lager smuts som visar sig för oss. Alla våra "bekymmer" är gåvor som visar på ett smutslager som hindrar Livet i oss att stråla klart. Ju mer närvarande vi är, ju mer vi bara Är, desto mindre tror jag att kampen blir. Liksom Livet i oss fixar varje sjukdom, om det får arbeta obehindrat, så tror jag att Livet hjälper oss att fixa varje smutslager om vi låter det flöda.

Min stress är kanske helt enkelt Livet som visar mig att nu har jag kommit in till ett nytt lager smuts som jag är redo att skala bort. Min stress blir en gåva som hjälper mig att Lysa klarare. Jag behöver inte kämpa, jag behöver inte leta efter orsakerna. Det enda jag behöver göra är att se den, låta stressen "sitta i knät" och ge den Kärlek, Låta min Diamants Ljus Lysa på den. Då kommer Ljuset själv att skala bort rädslan och smutsen.