Just nu är jag mitt inne i en veckolång fasta. Själva frånvaron av mat är inget problem, jag är inte hungrig trött eller svag. Upp emot 10 liter vätska om dagen (jag jobbar hårt, fysiskt ute i solen) ser till att hålla njurarna igång. Apotekets vätskeersättning, en halvliter buljong, och upp emot en liter juice om dagen ersätter saltet som jag svettas ut. Rent fysiskt är det inga problem, tvärtom mår jag bra på att fasta.
Vad som däremot kan vara svårt är att möta det som jag döljer bakom det som jag stoppar i munnen. Det slumpar sig så att jag denna vecka jobbar med två kollegor som jag inte har något att prata om med på rasterna. Jag upptäcker åter igen att jag använder maten för att dölja några känslor som uppkommer i denna situationen. Jag blir rastlös, känner att jag måste leta efter något att säga, men det finns inget. I stället kommer en ledsnad, av någon anledning så känner jag mig utanför när det inte uppkommer något möte i mötena, när jag inte är med i samtalet, samtalet som kanske inte ens finns. Den lille pojken i mig blir ledsen.
Att vara ensam när jag är själv har jag inget problem med, men att vara utanför och ensam tillsammans med andra triggar fortfarande något i mig. Det får vara så! Jag ser och känner, känslan får sitta i mitt knä tills den går över eller väljer att berätta för mig vad den är ledsen för.
Varför tror jag att det är mig det är "fel på" när vi inte har något att prata om, varför tror jag att samtalet är mitt ansvar?
Jag vet inte och jag får kanske aldrig reda på det, men jag ser att det är så, och låter det vara så.
