Rädsla, en illusion? (av Kalle Johansson)

 Text och bild lånad av Kalle Johansson

 

Rädslan är bara en illusion. Det är den illusion som

får mej att känna mej utanför, ett falskt utanförskap

som bara existerar i fantasin. Den illusionen hindrar

mej att komma framåt i livet, att utvecklas.

Rädslan skapas av mej själv just för att jag ska

våga leva tror jag. Men vågar jag inte det så får

jag leva med att leva med min illusion i rädsla.

Jag VÅGAR idag och livet är så otroligt härligt,

utvecklande och underbart genom det.

.

Och så enkelt genom att bara våga möta livet

på dess villkor och göra mitt bästa av vad som än

sker. Motgångar är inget måste att jag ska må dåligt,

jag BEHÖVER inte gå och vara rädd för ett problem,

det väljer jag själv som sagt. Jag väljer i stället

att möta det som kommer och ser vad rädslan

kan GE mej, när jag möter den eller fattar

att den är skapad av mej själv bara.

Oftast skapad av mitt destruktiva ego, som är en lat

jävel och inte vill ta ansvar och göra det som krävs.

.

Det destruktiva egot får jag bort mer och mer genom

att våga... våga leva...

.

Vi är ett. Jag är en del av ett helt, en del som är beroende

av andra, hoplänkade tillsammans, var och en för sej,

jag är inte avskild från andra annat än i tanken,

i min forna falska bild av verkligheten. Nu när jag har lärt

mej inse att jag behöver andra om världsbilden ska bli fullständig,

då blir jag av med min rädsla. Jag finner modet i att jag

vet att allt är som det ska.

.

Det sägs ofta att jag kan lära mej hur jag innerst

inne är genom att iaktta hur jag uppträder mot

andra människor i mitt liv. Jag ser mej själv i dem.

De är spegelbilder av mej. De är, kanske, delar av

mej själv, som jag ännu inte har lärt mej att tycka om.

Då blir jag villig att lära mej.

.

Jag har lärt mej att lita på och ha förtroende för andra,

en högre makt som jag helt enkelt kallar livet håller sin

hand över mej. om jag bara litar på det jag får lära mej,

och om jag kommer ihåg att alla är beroende av varandra,

inte att jag är beroende av någon för att växa eller

förändras, utan jag är beroende av att våga ha dem vid

min sida, i den förändring JAG gör för mej själv. Det

ansvaret har bara jag, men jag kan och gör tar emot andras

vägledning. Det är så jag kommer till nya insikter.

.

Och genom att tillåta detta "beroende" så kommer jag

aldrig att känna mej underlägsen mot några

människor eller i några situationer.

Utan jag känner helheten som livet ger om

jag är beredd och vågar ta emot det.

.

Jag ska se på mina medmänniskor i dag

och tänka på att jag är ett.

Utan rädsla ska jag le uppskattande

åt att livet är ett helt. Och det är inte komplicerat

och smärtsamt om jag inte själv gör det till det.

.

Jag är inte rädd...  För att leva...

[Kalle Johansson]

Avsked är början på något nytt... (av Kalle Johansson)

Text och bild lånad av Kalle Johansson

 

Att skiljas från sina kära gör ont,

men det är bara första steget till att

lära känna sig själv och andra.

Ibland så måste jag skiljas från de

jag älskar, genom dödsfall eller om

jag vet att relationen är destruktiv för

någon av oss. Då är ett avsked det

bästa kärlekstecken jag kan ge oss båda.

.

Jag har mycket erfarenhet av det, många dödsfall,

mamma och pappa gick bort med 5 månaders mellanrum

2010 och bara det året förlorade jag 15 kompisar,

sammanlagt under åren vet jag inte, många är det,

men det är ju så missbruket gör, det DÖDAR.

.

Där kan jag bara och har gjort det, bearbeta sorgen,

inget fel i att känna sorg, det är ett sundhetstecken,

jag skulle bli mer orolig om jag inte kände sorg i en förlust,

för då skulle jag vara känslokall som jag var i missbruket,

det är av kärlek jag känner sorg,

så det tillåter jag mej att känna under tiden jag bearbetar

sorgen, sen när jag bearbetat den så kan jag släppa sorgen,

och jag har underbara minnen av personen kvar bara.

.

Att leva är att skiljas, att bli lämnad, att överge och att

bli övergiven. Förhållanden, som jag inte råder över,

tar slut, jag skiljs från människor, jag ser dem försvinna

ur min tillvaro. Jag fick välja att lämna alla gamla

vänner från mitt kriminella liv, för att själv överleva,

det innebar inte att jag slutade älska dem, jag älskar dem

fortfarande, men min kärlek till livet är större och det var ett

måste för att jag skulle överleva.

.

Jag älskar dem fortfarande som vänner,

men inte det de gör med sina liv. Det styr inte jag

över, det gör de själva, men jag styr över om jag vill vara delaktig i det

eller gå vidare i mitt liv. Det är mitt val att gå vidare och då krävdes

det avsked som naturligtvis var smärtsamma, men inte i närheten av lika

smärtsamt som det skulle varit att vara kvar i det och lika smärtsamt

att se någon man älskar sakta ta livet av sej.

.

Jag lämnar olika epoker bakom mej, jag flyttar från olika platser,

jag lägger mina mina smärtsamma minnen bakom mej.

Och jag bär de med mej som erfarenheter. Att skiljas från

en person eller flytta från en plats som jag har varit fäst

vid gör mej ledsen till en början, men det är inget fel i att

vara ledsen, det är sunt, men det  hjälper mej att lägga

mitt gamla jag bakom mej och förstå mej själv och andra bättre.

.

De är oftast just de upplevelser som gör mej ledsen

och som känns smärtsamma som skänker mej den bästa

lärdom jag kan få av livet. Att uppleva denna smärta,

som påverkar mej känslomässigt, hjälper mej att nå nya höjder.

.

Livet berikas av smärta. Min gemenskap med alla

andra människor blir rikare efteråt. I stället för att hela

tiden ängslas för att en upplevelse ska ta slut,

att en kär vän ska lämna en, måste jag försöka

uppskatta det jag redan har fått, och det jag redan har,

jag behöver inte oroa mej, jag har det jag har nu och det

är allt jag behöver JUST NU och inser att det har berikat mitt liv.

.

Den här dagen för med sig både avsked och möten.

Jag ska klara av båda delarna med glatt sinne.

Ett avsked ger mej möjligheten till att möta något nytt

i livet.

[Kalle Johansson]

MITT ansvar... (av Kalle Johansson)

 Text och bild lånad av Kalle Johansson

 

”Jag kan inte hjälpa det…

...jag kan inte...

...jag klarar inte...

...ingen förstår mej...

...ingen har det lika jobbigt som just mej...”

.

Ja massor av såna saker sa jag hela tiden förr,

för jag inte ville anstränga mej. Ville nog inte

må bra, eftersom jag sa så. Jag ville inte eller

tordes inte ta ansvar för mitt eget liv. Det enda

ansvar jag har egentligen.

.

Ansvarslöst uppträdande var jag inte ovan vid.

Enda ansvaret jag tog på mej i det aktiva missbruket

var att förstöra mitt liv ännu mer. Passivitet var lika vanligt.

Förr brukade jag avsvärja mej allt ansvar för att

slippa få skulden. Jag vägrade erkänna att det var JAG

som var ENDA anledningen till mitt mående.

.

Jag har lärt mej idag att det också hindrade mej

från att känna att jag var något värd, från att göra

något av min begåvning, från att uppleva glädjen

av att ha åstadkommit något.

.

Rädslan för att misslyckas har gjort att jag inte

velat ta på mej något ansvar. Idag är jag inte det

minsta rädd för att misslyckats, det finns inga misslyckanden

idag anser jag utan bara fel lösning. Och då kan jag enkelt

idag välja en annan lösning. För en lösning som är

rätt idag är inte säkert att den är rätt i morgon, för

så mycket hinner att hända tills i morgon eftersom

jag strävar efter att ständigt gå framåt i livet.

.

Jag är inte rädd för att misslyckas, för det fanns ett motgift.

Det var att inse just att det inte finns några misslykanden.

Jag kan inte misslyckas om jag har överlämnat sitt liv till livet

på dess villkor och att jag tar till mej allt som ges och

kommer till mej som gåvor. Då visar livet mej vägen.

Mina medresenärer hjälper mej till rätta på min färd.

.

Jag har valt bättringsvägen. En väg I livet, inte emot livet.

Jag väljer att göra det bästa av varje ögonblick, utan undantag

eller oavsett vad som händer. Jag har redan sagt:

”...Jag kan hjälpa det...

...jag kan...

...jag klarar...

...jag förstår mej...

...jag har det LIKA lätt som alla andra...”

Jag har tagit ansvar för mitt liv i dag.

Och jag ansvarar för MITT mående och mina val.

Det ansvaret ger mej ett underbart liv..

[Kalle Johansson]

Faller alltid uppåt... (av Kalle Johansson)

Text och bild lånad av Kalle Johansson

Mot mina drömmars mål ska jag fortsätta

och om jag snubblar eller till och med faller,

ska jag inte välja att stanna kvar där,

och skylla på någon annan för att JAG fallit.

Jag ska inte förlora mitt mål ur sikte, nej

jag ska ta MITT ansvar, erkänna att det

var JAG som föll och resa mej ända upp.

För först när jag nått toppen så kan jag

se nya spännande toppar att fortsätta bestiga

oh njuta av klättringen. För den rätta utsikten

mot nästa topp har jag just nu där jag befinner

mej på min klättring nu.

.

I dag kan jag, ni, alla, var och en av oss,

se tillbaka på livet och få en skymt av

varför det ena och det andra hänt,

och hur det passar in i mitt livs mosaik.

Om jag inte är rädd för att se det som hänt

som erfarenheter i stället för som förbannelser.

.

Jag kan minnas tuffa bestigningar i livet och

verkligen SE och KÄNNA hur mycket starkare

jag blivit av dom. Dom bröt inte ner mej som jag

inbillade mej förr i tillfället de skedde. Idag vet jag att

tuffa hinder för mej framåt, starkare än nånsin,

bara jag vågar se det så och inte klagar på att

hindren kommit, utan tackar för möjligheten

och erbjudandet jag fått till att växa mej starkare.

.

Och så kommer det att vara även i fortsättningen.

Jag har snavat många gånger. Jag har fallit hårt,

kommer med all säkerhet att falla hårt igen.

Jag kommer att snava även i fortsättningen.

Men jag lär mej mer och mer om mej själv,

om varför jag snavar eller faller och om hur jag

ska bära mej åt för att komma på fötter igen.

Och jag väljer själv om jag blir starkare av varje

snavning eller fall, eller om jag tillåter mej att bli svagare

av dem genom självömkan och rättfärdiganden tex.

.

Livet är en ständigt pågående process.

De tillfällen när jag snavar och faller behövs

för att jag bättre ska förstå vilka steg jag

måste ta för att nå toppen, nå mina drömmars mål.

Jag snavar ju oftast för att jag ska lära mej att gå

på ett annat sätt eller i någon annan riktning, jag gör det

ju inte för att jag ska bli liggandes kvar i sörjan.

.

Jag förstod inte förr vad mina snubblande fallande steg

betydde i det förflutna. Jag såg de bara som att det var

för att hindra mej i livet. Och försökte samma steg,

gång på gång, med samma resultat naturligtvis, bara

lite smärtsammare för varje gång. Till slut gjorde så

ont att jag inte visste om jag skulle kunna resa mej igen,

MIN PERSONLIGA BOTTEN...Woooohooo för den idag!!!

Då blev jag villig att ta andra steg och en annan riktning

och det har gett mej ett härligt liv idag.

.

När jag faller vet jag idag helt och fullt ut att det

är för mitt eget bästa jag faller och om att nu

liksom tidigare faller jag ”uppåt” och inte nedåt.

Bara jag ser det och utnyttjar den styrkan det finns

i att falla eller snubbla.

.

Jag kommer att få mer och mer överblick över helheten

med tiden, jag har inge bråttom idag. Jag ser delar

av den dagligen. Min mosaik är som den ska vara,

och även mina snubblande steg behövs....

[Kalle Johansson]

Jag har del i allt som händer... (av Kalle Johansson)

Text och bild lånad av Kalle Johansson

Förödelse. Störtade verkligheter som exploderar

vid misslyckade landningar. Mitt hjärta brister,

det var mina drömmar och hela min värld.

Det var min inställning till livet fram till för 3½ år sen.

Att allt var kaos, smärtsamt, och livet gick emot mej,

att det var andras fel att jag var känslomässigt död,

det var andras ansvar att "rädda" mej att lösa MINA problem.

.

Ju mer jag trodde på att det var så, desto mer skapade

jag mitt liv så att det blev otroligt smärtsamt, jag skadade

otroligt många, min dotter, mina nära och kära, helt okända,

både fysiskt och psykiskt, så där försöker jag gottgöra

så gott jag bara kan, vet inte om jag någonsin kommer

att bli klar med det jobbet, men så länge som jag ärligt gör mitt

bästa så kan jag inte göra så mycket mer.Och gottgörelsen

till andra började med att förlåta mej själv, innan jag gjort det

så skulle jag aldrig kunna be om förlåtelse till någon annan.

.

Desto mer jag tänkte så, att livet var smärtsamt och

komplicerat och försökte fly från verkligheten med ofantliga

mängder droger varje dag, desto längre kom jag

ifrån det härliga liv jag har idag. Jag SJÄLV gjorde mitt

liv komplicerat och smärtsamt. Av eget val... Visste inget

annat då. Men det gick tack och lov, med ett smärtsamt arbete

till en början att få bort de tankesätten, DÅ började det bli bättre.

.

Och mitt välmående som jag har idag, började i och med att

jag gav upp, de gamla tankesättet, kapitulerade och erkände

MIN del i ALLT som sker mej. Där var nyckeln för mej.

I ALLT som händer mej, i mitt mående, har jag ALLTID en del

i det. Oavsett vad det gäller, det finns inga undantag, jag

HAR alltid en del i det, hur jag möter saker, hur mycket jag

tillåter mej påverkas av andras beteende, jag behöver inte

gå i försvar eller handla på samma destruktiva sätt som den

andra om jag inte själv vill och väljer det.

.

Jag har del i allt... Retar jag mej på grannen, för att han

håller på med något som jag inte tycker om eller om någon okänd

gör något som jag reagerar på så har jag tagit del i det.

För att jag valde att gå in i något som inte hade med

mej att göra egentligen, så där ligger min del i att jag

kanske är upprörd eller mår dåligt. Det är lika i allt som

sker omkring mej. Jag väljer min del i det och får stå för den.

Och då måste jag stå för min del i det. Jag hade inte behövt

att bry mej, men i och med att jag gjorde det så har jag del i det.

.

Jag vet ju idag att sånt handlande hör till det förflutna

och det kommer aldrig någonsin att hjälpa mej att lösa

ett problem, eller föra mej framåt. Handlar jag likadant

som den som jag inte tycker om handlandet hos så

är jag ju inge bättre själv.

.

Det kan handla om alla slags relationer till andra,

jag kan bara se till min del, och förändra MIN del

i det som jag inte tycker om, jag kan inte förändra

någon annan. Är jag missnöjd och känner att en

någon relation till någon annan inte är bra för mej,

så har jag hela tiden valet att göra något åt det,

inte genom att skylla på den andra, utan att erkänna

min del, och så har jag hela tiden valet att lämna

relationen om jag inte finner någon lösning.

Jag väljer hela tiden om jag vill stanna kvar i

något dåligt.

.

Det händer ofta att jag inte får det jag vill,

det kan gälla en viss arbetsuppgift,

ett vänskapsförhållande, en viss begåvning.

Men det är helt ok idag, tycker faktiskt om det,

för det är genom att få det jag inte vill ha som

jag växer som människa av, av det som jag kommer

till nya insikter.

.

Och jag vet idag att jag får alltid exakt det jag

behöver i just detta ögonblicket. Ingen av oss kan

se vad morgondagen kommer att bära i sitt sköte,

och mina drömmar siktar alltid mot ett ögonblick i framtiden.

De utgår sällan från de verkliga förutsättningar som

är nödvändiga för min fortsatta andliga utveckling

och mognad. Det viktiga är att inte leva i framtiden,

i målen som ännu inte har nåtts, utan att leva fullt ut

NU och njuta av färden mot mina mål.

.

Det finns en mening med mina drömmar.

De ger mej något att sträva mot, de leder in mej

i en viss riktning. Men de är aldrig lika långsiktiga

som det mål livet har i beredskap åt mej.

Jag klarar av så oändligt mycket mer än jag förr var

medveten om, för att förr hade jag ett slutet egoistiskt

sinne och det stoppade mej så otroligt.

.

Så idag drivs jag av att utveckla min förmåga just

vid de tillfällen när det känns som om hela

tillvaron rasar för mej. Jag vet att det måste kännas

så ibland, men till skillnad från för så ser jag möjligheterna

jag har att bygga upp igen, något starkare än det som var

innan, och jag använder de gamla erfarenheterna som

viktiga byggstenar tillsammans med nya byggstenar

av nya insikter.

.

Jag vårdar mina drömmar ömt – men  hakar ej fast

vid dem. Jag klagar inte för att jag inte är där än.

Jag vet att jag når mina mål och drömmar, när jag

är redo för det. Det räcker för mej att veta det, DÅ

kan jag njuta av det jag kan njuta av i stället. Det

ögonblicket som är just nu.

.

Min rätta uppgift i livet är så mycket mer än mina

käraste drömmar. Jag har fått och får hela tiden

de redskap jag behöver för att förverkliga livets plan för mej.

.

Mitt synfält och mina drömmar är inte så begränsade som förr.

Om en av mina drömmar krossas i dag så vet jag idag

att det var inte meningen, inte just nu i alla fall och jag

är idag förvissad om att jag får en ännu bättre,

om jag bara vill. Och inte väljer att stanna kvar i det

krossade utan ser att det är så det ska vara just nu.

.

Jag VET att jag når mina drömmar, bara jag inte lever

i dom, jagar dom, utan lever i ögonblicket på färden

mot målen.

[Kalle Johansson]

Inte göra berg av småsten... (av Kalle Johansson)

Text och bild lånad av Kalle Johansson

Problemen eller motgångarna är aldrig större

och svårare än jag själv gör dem. Så enkelt

är det bara. Jag har problem och motgångar

som ALLA andra, även om del inte tror det och

har sagt att jag har det så lätt. Jag har det varken

svårare eller lättare än någon annan. Men mina

problem och motgångar kanske inte märks så

mycket för jag accepterar dom och gör något åt

dom direkt jag kan, i stället för att berätta för allt

och alla hur jobbigt just jag har det.

.

Det hjälper ju mej inte det minsta att lösa ett

problem, det skapar snarare bara mer problem,

jag vet för jag provade det sättet i 22 år.

Och det tar mej inte igenom någon motgång genom

att beklaga mej, det blir tyngre bara. Jag gör mitt

bästa i situationen, sen kan jag berätta hur det ser

ut om någon frågar. Jag har ingen vilja eller behov

att kräva att någon annan ska lösa mina problem

eller ta sej igenom mina motgångar, det kan jag

bara göra själv. Och så ber jag om hjälp om jag

behöver för att fortsätta min lösning.

.

Men jag tar tacksamt emot det stöd och hjälp jag får,

som jag får, men inte krävt det, det är väl där skillnaden

ligger för mej med att någon bryr sej för att de verkligen

gör det inte för att jag har självömkat och krävt det.

.

Jag slipper inte ifrån svårigheter i dag eller

under någon annan del av livet.

Men jag kan själv ta udden av allt som känns hotfullt.

Min egen syn på omständigheterna ger dem deras

innebörd och mitt mående blir efter hur jag möter allt.

.

Jag sätter gärna ord på mina upplevelser. Vad jag känner

och vad jag tänker. Jag sätter olika etiketter på dem:

goda, dåliga, värdefulla, meningslösa. Och min andliga

mognadsprocess påverkas i hög grad, framför allt i dag,

av de betyg jag sätter på mina erfarenheter.

Och eftersom jag ser ALLT som händer som det ges

till mej, för att jag ska utvecklas och växa, så blir

betygen bra i alla fall, bara mer eller mindre, men aldrig

dåliga.

.

I och med att jag blir starkare känslomässigt och

andligen, lär jag mej inse att mina prövningar ger

mej möjlighet till att mogna och få en ökad insikt

om tillvarons och livets mening. Inga svårigheter är

oöverkomliga om jag kommer ihåg att de är till mitt eget bästa.

.

Jag delar varje ögonblick av detta liv med en

högre makt som vakar över mej. Jag kallar den

högre makten för livet, för det ger mej alltid det

jag behöver just nu. Jag behöver ingen speciell gud

eller religion för det. Jag respekterar dem som funnit

sin väg där och är glad för deras skull, men det är inte

min väg. Livet är min högre makt bara.

.

Jag behöver inte vara orolig för någonting här i livet.

Jag står aldrig ensam inför några svårigheter.

Om jag inte själv väljer det.

Jag kan glömma mina bekymmer. Kommer ihåg

lösningarna i stället. Det är jag själv och den attityd

jag förr hade till allt som skapade problemen efter problem.

.

Lösningen på det? Ändra mej själv och min attityd till det

som sker... Så jävla busenkelt var det...

Om jag ändrar min attityd löser sig problemen av sig själva.

Så länge som jag inte fokuserar på problemen utan på

lösningarna.

Jag ska inte göra berg av småstenarna i mitt liv.

[Kalle Johansson]

Högre syfte... (av Kalle Johansson)

Text och illustration lånad av Kalle Johansson

Var och en av oss har något betydelsefullt

att bidra med i det här livet...

Det kan kanske kan kallas ett högre syfte,

detta bidrag... Och det största bidraget

jag kan göra är att stå för mej själv,

mina tankar, mina känslor, för den jag har

varit och vem jag är idag.

.

Och att jag vågar öppet och ärligt dela

med mej av min väg, tror jag är ett

av mina högre syften. Att jag kanske kan

ge vidare en liten strimma hopp om ett

bättre liv som jag fick av andras högre

syften för snart 3½ år sen, inne i fängelset.

.

Och för att behålla det välmående jag har

idag så ska jag försöka ge det vidare...

Det jag ger det får jag... Så enkelt är det.

.

För mej innebär det att alltid,helt och hållet,

ärligt och öppet,vara mej själv.

Och göra de saker jag älskar och som

inte skadar mej eller andra.

.

Att göra de saker jag vill och njuta av

livet den enda gång jag kan...

Alltså precis NU...

.

När jag lärt mej att följa mina

känslor, mina drömmar och visioner,

och lär mej att ta till vara på det just nu,

då lär jag mej att se mitt högre syfte.

.

Varje ögonblick är ett skapande ögonblick,

och varje skapande ögonblick innehåller

oändliga möjligheter. och det är jag som väljer

om jag skapar eller förnekar mej själv

att ta vara på mina chanser.

.

Mitt högre syfte är att vara mej själv

och njuta, ta vara på livet och visa

kärlek till mej själv och andra...

Inte igår, inte i morgon....

.

Utan precis nu....

.

Vad har du för högre syfte?

[Kalle Johansson]

Vägar korsas av en anledning (av Kalle Johansson)

Text och bild lånad av Kalle Johansson

 

Det bästa med att hålla av någon är att jag känner mej

som en ”hel” människa. Mitt behov av den personen,

den känsla av att ”jag är en del av dig, du är en del av mig”

som två människor delar, den gör dem oumbärliga för varandra.

Och den känslan är relativt ny för mej, det gäller alla relationer,

kärleksförhållanden har jag inte kommit så långt i men jag har

inte bråttom, det händer när det är dags för det.

.

Men relationer till andra medpassagerare i livet, kända

som okända, när våra vägar korsas och det bara känns

i hela kroppen att "den människan betyder något för mej".

Och idag känner jag så till de flesta jag möter, för jag har den

inställningen att alla våra vägar korsas av någon anledning.

Jag behöver inte fatta det på en gång idag, utan jag vet att

jag kommer att få reda på det under tidens gång. OM...

.

OM jag inte avfärdar alla som idioter, som inte håller med mej,

tycker som jag och alltid ger mej rätt. Det krävde jag i det

aktiva missbruket och kriminalliteten, och de som inte stämde

in på "min" (skeva) bild, tog jag bort ur mitt liv. Och som resultat

av det fick jag inte reda på vilken anledningen var att vi träffats.

.

Idag har jag tålamod och tolerans till andra, tillsammans med

en nyfikenhet vad mina möten med andra kommer att ge mej

och dom. Och de som jag irriterar mej mest på idag lyssnar

jag MEST på och lägger lite extra energi på för att ta reda på

anledningen. För det är dom som jag kommer att lära mej

mest av, för de har oftast träffat en punkt i mej som jag

behöver bearbeta eller få bort och min irritation kommer

ifrån att jag troligtvis ser en likhet i dom undermedvetet,

en likhet som jag inte tycker om hos mej själv och därför

projicerar min irritation på dom eller ilska. Eller jag utagerar

inte den längre, utan iritatioen stannar vid en tanke innan

jag kommer på vem det jag egentligen är irriterad på.

.

Så därför älskar jag den här känslan av samhörighet.

Att jag kan älska min omgivning, utan krav. Och samtidigt inte

vara så blåögd att jag eller den blir skadad. För ibland är det

meningen bara att korsa våra vägar och sen gå vidare åt

varsitt håll. Men jag kan gå åt mitt håll idag utan att försöka

nedvärdera den andra eller få den att se "sämre" ut än mej.

Vad skulle det ge mej? ingenting mer än att jag behöver be

om förlåtelse till den.

.

Det enda livets möten begär av mej är att jag ska

älska andra så som jag vill bli älskad, eller i alla fall bemött,

och det gäller ALLA, det fungerar inte att välja ut dom jag

själv vill. För jag vill ju inte tex att den som jag går skilda vägar ifrån

ska snacka skit om mej, och med all sannolikhet så vill inte den

att jag gör det om den.

.

Om jag har svårt för att hålla av en viss person, så gör jag så

helt enkelt som så att jag bestämmer mej för att inte göra

honom eller henne illa. Om alla kunde låta bli att göra någon

annan illa bra under en enda dag, skulle livet bli annorlunda

för många. Vi skulle få en helt ny syn på tillvaron. Det tror

jag i alla fall. Och jag vet att det kanske är en omöjlighet,

men eftersom jag tror på det kan jag agera så, och vad vet

jag? Någon annan kanske oxå börjar göra det och sen.....

.

Ju mer jag tycker om andra, några andra, på något vis,

desto mer kommer jag att kunna tycka om alla andra.

Kärleken gör mej lätt till sinnes och lättar livets bördor.

Vardagens tristess kan förbytas i ett lyckoskimmer

när kärleken bor i mitt hjärta. Kärleken uppfyller mej,

och ju mer jag skänker bort, desto mer har jag kvar.

Och får tillbaka... Det kommer jag inte ifrån...

.

Var och en är oss knutna till varandra, och till alla andra.

På ett eller annat sätt. Alla är vi oumbärliga för helheten.

Den vore ofullkomlig utan mej.... och dej...

.

När jag träffar någon av mina vänner, eller en främling idag ska jag

vara tacksam för vad han eller hon har att ge mig.
[Kalle Johansson]