Alla älskar att hata....

Det går rykten i byn, det sägs att det bor en färgad man i som förgripit sig på barn i området. Jag vet inte vad som är sant eller vad som ligger bakom, ingen med en förstahands-upplevelse har talat med mig. Jag vet inte heller vem mannen är.

Men många vet mycket om honom, annars kloka människor ser en färgad man och säger "det är han!" Fast vet de egentligen det? Det sägs att polisen har gripit honom. Det sägs att han blivit dömd. På sidor på nätet står långa texter om fallet på vad som ser ut som en nyhetssida. Men vad är sant egentligen?

I det här landet har samhället monopol på att döma och straffa brottslingar, jag tycker att det är bra att det är så.

Men just nu är mannen dömd av byns befolkning, och kanske flera andra mörkhyade män med honom. Kanske är han helt oskyldig, kanske finns det bara ett litet missförstånd i botten. Och rasisterna gnuggar sina händer, de gör allt för att sprida alla rykten. Plötsligt tittar många snett på de flesta färgade män i byn, "kanske är det han!" De berättar det vidare och alla älskar att hata pedofiler, de flesta berättar villigt om mannen och vad han gjort, utan att veta. de blir en del av mobben utan att de tänker på det. 

Vad är sant? Det vet jag inte. Det enda jag vet är att polisen har lämnat en lapp om att något skett och att de varit här för att höra folk berätta vad de sett. Och självklart är det viktigt att de som har sett något och har något att berätta talar om det för polisen, men där är det bra, någon annan behöver jag inte berätta för, att fler vet min berättelse, gör inte samhället tryggare (ofta tvärt om i stället), det hjälper inte heller polisen eller åklagaren att avgöra vad som är sant.

Jag inbillar mig att om alla berättelserna vore sanna, då skulle inte mannen gå fri att förgripa sig på fler, om polisen tagit in honom för förhör och åklagaren funnit det sannolikt att han skulle bli dömd för ett svårt brott, då skulle inte mannen släppas ur häktet innan rättegången. Om han å andra sidan släpts ur häktet med eller utan rättegång, så betyder det att polisen inte kunnat hitta särskilt mycket substans i ryktena. och att inget alltså går att bevisa.

Jag vill inte bli en del av mobben, jag frågar "Vem har berättat det?", "Hur vet du det?" osv. Och på "nyhets-sidan" på nätet letar jag efter ansvarig utgivare utan att finna något enda namn som tar ansvar för texterna. Nästa gång det händer något kanske det handlar om en rödskäggig man med långt hår... Hua! Eller kanske handlar det om nån som dig.... Då vill vi helst att dömandet och straffandet får skötas av samhället och inte grannarna eller rasisaterna.

Skuld (5 mynt)

Som jag ser det bygger Skuld på två missuppfattningar; att vi kan äga något och att det finns rätt och fel.

Det enda vi egentligen kan äga är vårt Själv, allt annat är energi som flödar genom oss, den energin kallas Livet. Livet tillhandahåller all den energi som vi behöver, försöker vi "tillskansa" oss mer energi i någon form så får det konsekvenser i form av obalanser, som Livet strävar att återställa, men vi blir inte skyldiga något, vi får bara uppleva konsekvenserna. Därför talar 5 mynt om att vi ska fråga oss "Behöver jag detta?" inför varje energiuttag.

Den andra formen av Skuld bygger på ett dömande av våra handlingar, att det finns ett rätt och ett fel agerande, när vi dömer vårt agerande som fel så upplever vi Skuld. Men vi kan inte göra fel, vi kan endast göra vårt bästa utifrån var vi befinner oss i varje givet nu. Ska vi straffas för det? Självklart gör vi alla "misstag", "Trial and error" är en del av vår utvecklingsprocess, en del av Livet, Som regel ger misstagen upphov till konsekvenser, konsekvenserna visar oss att vi gjort något som gagnar oss och Livet mindre väl. Vi får uppleva konsekvenserna, ska vi utöver detta också straffa oss för de val vi gjort?

Baksidan av Skulden är ett bristande ansvarstagande. Om vi underlåter att ta konsekvenserna av vårt agerande eller vårt överuttag av resurser, då riskerar vi att göra om allt större "misstag" med allt större konsekvenser som följd både för oss själva och Livet. Därför uppmanar 5 mynt oss att se på oss själva och vårt agerande, och ta Ansvar för konsekvenserna.

Klicka på bilden för att dra
dina egna tarotkort!

Breivik

Att döma och straffa hänger ihop med tanken att det finns "rätt" och "fel" i naturen finns inget dömande, där finns enbart konsekvens, skiljer vi oss på något fundamentalt sätt från resten av naturen?

När vi dömer någon så dömer vi också oss själva, när vi dömer oss själva dömer vi också andra, finns det något bra med det? Är det inte just dömande som skapar människor som kan göra sådana saker som Breivik? Tanken " det är något fel på mig" (som mycket väl kan vändas till "det är fel på alla andra") tror jag är den mest destruktiva tanke som finns.

Däremot måste vi som individer och som samhälle hävda våra gränser och skydda vår integritet, naturligtvis har Breivik tagit ett stort steg över samhällets gränser och måste hindras att göra det igen, på något vis, Bäst vore naturligtvis om vi på något vis kunde hjälpa honom att läka det skadade barnet inom och därmed skydda samhället, men tills det är läkt så är väl just förvaring utanför samhället det enda möjliga, och den självklara konsekvensen av hans övertramp.

Dyrkan och domar

Jag förespråkar visserligen att vara i det som är och att acceptera det som är utan att måla över och "lura"sig själv att må bättre än man gör. Men ibland ser man människor som "dyrkar" sin låga självkänsla eller sitt självförakt, de gör sig till offer för sitt förflutna och dömer konstant sig själv som en dålig människa, bara för ett misstag som de gjort för flera år sedan. Det är inte att vara i det som är, det är att dyrka de jobbiga känslorna.

När man konstant säger till sig själv och vem som vill höra på "Jag är en dålig människa" 20 ggr om dagen, då finns det inte längre plats för några andra tankar, vi hamnar i en nedåtgående spiral och mår allt sämre och sämre. Föreställ dig att du varje dag går till jobbet och får höra arbetskamraterna säga "Du är kass" 20 ggr om dagen. Hur tror du att du skulle må? Tror du att du skulle kunna göra ett bra jobb? Så klart inte.

När vi oavbrutet matar vårt undermedvetna med sådana tankar så blir det en självuppfyllande profetia, helt enkelt därför att vi fungerar så. Våra tankar har stor inverkan på vår hormonella balans. Tänker vi "positiva" tankar så fylls kroppen av signalsubstanser som får oss att må bra och bli på bättre humör (det är samma substanser som finns i lyckopiller), och omvänt så blockeras dessa signalsubstanserna om vi matar oss med "negativa" tankar.

Det må vara sant att vi mår dåligt ibland och det är helt normalt att göra det och absolut inget vi bör undvika eller fly ifrån. Men när vi fastnar i det negativa så måste vi ta tag i rodret och göra något åt det. Även om vi mår dåligt ibland så är det inte sant att "Allt är kass" eller att "Livet är hopplöst" Allt är inte kass, och Livet är inte hopplöst, att påstå det  är lika relevant som att säga "Nu är det kört" varje gång det blir höst och löven faller från träden. Livet är förändring och efter höst och vinter kommer alltid vår, liksom regn följs av solsken och en deppig period följs av perioder då vi är på bättre humör.

Det finns massor av positiva saker runt oss även när allt känns kass och hopplöst. Vi lever i ett rikt land, vi vaknade i morse, solen skiner kanske, vi har mat och kläder, vi mår kanske lite bättre än igår. osv. Det finns alltid något positivt om vi tittar oss omkring, och just det är ett bra första steg att ta om vi vill vända den nedåtgående spiralen, att söka efter saker som vi kan vara tacksamma för. Det är inte lätt, det kräver en viss beslutsamhet, men när vi gör det så börjar åter de goa signalsubstanserna som får oss att må bättre att fylla kroppen och sakta men säkert går vi en ljusare tid tillmötes.

Måhända så har vi gjort ett misstag en gång, det gör vi alla, är det ett stort misstag kanske vi t o m blir dömda och straffade för det. Men när straffet är avtjänat så kan vi aldrig dömas för samma misstag igen. Den som har avtjänat sitt straff ses juridiskt åter som utan skuld. Men när det gäller våra egna domar av oss själv och varandra så ser det ibland annorlunda ut, vi fortsätter att straffa oss dag efter dag och år efter år. När har vi sonat vårt misstag? En mördare i detta land kanske får ett livstidsstraff vilket innebär minst 10 år och kanske det dubbla. Hur länge har du straffat dig själv för ditt misstag? och hur stort är misstaget i förhållande till de brott som livstidsstraff kan utdömas för? Är det rimligt att du fortfarande straffar dig själv? Gör det dig till en bättre människa? Får det dig att må bra? Gör det misstaget ogjort?

I naturen som vi är en del av  finns det ingen som är kass och inga misstag. Det är bara åsikter, alla är bra precis som de är och misstagen är enbart lärdomar som gör det lättare för oss att göra bättre nästa gång.

Straff och belöning (av Sanna Nova Emilia)

Text och bild lånad av Sanna Nova Emilia

Ska det vara stressfyllt

att ta det lugnt?

Ska det skapa panik och ångest

att göra ingenting?

Ska det fylla mig med skuld och skam

över min egen "oduglighet"

att bara vara i mig själv,

i mina tankar

i min kropp

i min upplevelse av att vara människa?

Jag sänder osynliga budskap till min kropp att bli sjuk

för att rättfärdiga för mitt skuldfyllda inre

att jag har rätt att finnas

bara för att jag finns

Att jag har rätt att njuta

bara för att jag lever

Att jag har rätt att sitta tyst

i min egen stillhet

utan att göra allt det som andra människor kallar för nytta

utan att springa tillsammans med de andra

i dessa vansinnets ekorrhjul

Jag ger min kropp kommandot att sluta fungera

för att rättfärdiga för mitt själv och alla andra

Att jag har rätt att sova hela dagen

Att jag har rätt att strunta i disken

Att jag har rätt att ligga och titta i taket hur länge jag vill...

Straff och belöning?

Behöver jag förtjäna belöningen av lugn och ro?

Behöver jag vara duktig och duglig för att få vila?

Eller kan det vara så att lugn och ro är min födslorätt

att det är min medfödda rättighet att få njuta av allt jag ÄR

utan allt jag GÖR?

Får jag släppa denna projiceringens skugga nu?

Över all den otillräcklighet som omvärlden speglade i mig?

Får jag släppa denna självpåtagna plåga nu?

Över all den otillåtelse som omvärlden upplevde i sig?

Kan jag nu välja att varken straffa mig själv

eller att belöna mig själv?

Kan jag nu välja att varken "piska mig själv" av dåligt samvete

eller att "unna mig själv" för att rättfärdiga mitt lidande?

Livet är varken ett straff eller en belöning

Livet bara är

Jag är

Jag finns för att jag finns

Och jag är tillåten att vara

utan att göra

Jag är tillåten att njuta

utan motprestation

Hur kunde jag glömma detta enkla och självklara?

Att jag är tillåten att leva lika fri

som jag föddes hit för att vara...

[Sanna Nova Emilia]

Domedagen

Av en händelse så hörde jag på helgmålsbönen på radion igår, det var en pastor som pratade om yttersta domen. Han menade att om vi inte fick någon belöning så fanns det ingen anledning att försöka vara "god". Och om det ska finnas en belöning så måste också motsatsen finnas, dvs straffet i helvetet. Om vi inte riskerade att hamna i helvetet så skulle vi inte vara särskilt trevliga att leva med menade han.  

Jag känner inte alls igen den bilden av mänskligheten, att vi måste styras av yttre belöningar och straff för att förmå att vara goda. Jag försöker så mycket som möjligt att låta mig styras inifrån av min sanning och min vilja, och ändå tycker jag att jag är ganska "god". 

Visst finns det tillfällen då mina handlingar och ord kan vara mindre trevliga, tillfällen då jag agerar ur rädslor.  Men jag tror att dessa rädslor snarare har uppkommit p g a utifrånstyrning än p g a bristen på utifrånstyrning. Många av oss tillbringar en stor del av vårt vuxna liv med att hitta oss själva, men om vi som barn aldrig hade fråntagits oss själva så hade vi sluppit detta.

Jag tror inte att vi föds med någon "arvssynd". Ett mycket litet barn som ännu inte berövats sin oskuld uppvisar fullständig tillit, men sedan "ärver" vi våra rädslor från våra föräldrar då de (ofta omedvetet) med belöningar och bestraffningar nekar oss att vara de vi är liksom de själva nekats att vara de de är. Bilden av den dömande guden färgas av bilden av våra dömande föräldrar. För en empatisk och trygg människa behövs ingen domedag, glädjen att göra "gott" är belöning nog och obehaget då vi agerar ur rädsla är straff nog.

Brott och Straff

I den bästa av Världar är vi alla Ett, och vi Vet det. Vi vet att det vi gör mot någon annan gör vi också mot oss själva.

I den bästa av Världar behövs inga lagar och regler, för det är självklart att vi behandlar varandra i respekt, Vi Är ju varandra, Vi är ju Ett. Om vi inte respekterar varandra så är det oss själva vi inte respekterar.

I den bästa av Världar finns det inga "sårade barn" och inga "egon" som gör varandra illa för det är självklart att vi inte sårar varandra, för det är oss själva vi sårar. Vi är ju varandra.

Om vi ändå skulle göra ett "misstag" i den bästa av Världar, tappa kontakten med den Vi Är, med Oss som Ett, och göra varandra illa, då skulle vi inte straffa, för då skulle skadan som uppkommit på Oss bara bli större.

I den bästa av Världar skulle vi hjälpa varandra att se våra misstag och dess konsekvenser, hjälpa varandra att ta ansvar för att läka såret, hjälpa varandra att se Oss själva, att se Oss som Ett.