Anknytning

Vi behövde ingen.

Båda hade vi massor av Vänner som vi sa att vi Älskade, kanske gjorde vi också det, åtminstone en del av dem. Men det var i de flesta fallen en ytlig Kärlek, kanske vore det mer rätt att säga att vi "tyckte om". Tyckte om att Krama dem, tyckte om att stödja och hjälpa dem, tyckte om att se och bli sedda, tyckte om att samtala med.

Båda hade vi Mål och Mening i våra Liv, vi hade Drömmar emot vilka vi strävade. Vi hade fullt upp med våra Drömmar och våra Vänner. Trygga och Nöjda med våra Liv. Oss själva nog.

Vi sa att vi Älskade varandra, och det fanns en Längtan att Beröra, att lära känna varandra, inte för att vi behövde varandra utan just för denna Längtan.

Vi blev ett par.

Tacksamma för all tid vi fick med varandra, tacksamma för vår Underbara Närhet. Utan att begränsa varandra öppnade vi våra Hjärtan. Ville bara varandra väl. Vi gav varandra små gåvor. Vi Älskade varandra och vi Älskade med varandra.

Fortfarande behöver vi ingen, fortfarande har vi våra Vänner som vi Älskar, fortfarande har vi våra Drömmar, men vi Vill inte vara utan varandra.

Vi Älskar våra Vänner men den Kärleken kan inte mäta sig med den Kärlek vi Känner för varandra. Vi begränsar inte varandra och Vill varandra bara Väl, Tacksamma för all tid vi får Tillsammans.

Att Drömma våra Drömmar själv har blivit trist. I stället Drömmer vi Tillsammans.

Ett val

Allt är ett val,
jag har Alltid
Förmågan att välja.
Jag kan välja
Att flyta med floden,
Utan att välja.
Oavsett vart floden leder
Så är den full med stenar,
Blockeringar, stora stenar
Som jag valt att lägga i dess väg
Leda om dess lopp
Förbi
Mina rädslor,
Mina gamla sår,
Min smärta.
Men den vänder alltid åter
Åter till huvudfåran

Lusten är en bra illustration
Den är som en flod som flödar
Som hela tiden vill vidare
Vill mer och mer
Tills den slutligen störtar ner i havet
Till orgasmen
Och stillnar.

Om jag inte väljer att stanna upp
Sätter ner fötterna mitt i Lusten
Och stå mitt i den
Utan att låta den föra mig vidare.
Hur mycket Lust uthärdar jag
Hur länge kan jag stå där
Utan att släppa taget
Och flyta med
Utan att kliva upp på stranden
Bort från Lusten.

Det är hela tiden ett val
Som jag kan välja att välja
Eller att inte välja

Likaså med Kärleken
Dess flod leder mig
Till den totala nakenheten
Den totala öppenheten
Gentemot en annan människa
Sakta ringlar den sig fram
Tills vi står där nakna
Bröst mot bröst
Med ett vidöppet Hjärta
Utan värn.

Två men ändå ett
Självständiga
Men ändå behövande.
Gemenskapande
För att vi väljer det

Men jag har lagt många stenar på vägen.
Som leder floden
Ur sitt lopp
Bort från Närheten
Bort från Gemenskapen
Bort från Sårbarheten

Jag har ett val
Alltid ett val
Som jag kan välja
Eller inte välja
Jag kan välja att låta floden leda mig
På den väg
Som jag har valt åt den
Med lagom lite närhet
Lagom lite gemenskap
Lagom lite sårbarhet

Eller jag kan sätta ner fötterna
Stanna kvar mitt i floden
Hur mycket Närhet uthärdar jag
Hur mycket Gemenskap uthärdar jag
Hur mycket Sårbarhet uthärdar jag

Vi har alltid ett val
Som vi kan välja
Eller inte välja

Vi kan välja att Tillsammans
Lyfta bort stenarna
Som vi lagt i flodens väg
En efter en
Baxar vi undan stenarna
Stödjer varandra
På vår Gemensamma väg
Mot större Närhet
Större Gemenskap
Större Sårbarhet
Öppnare Hjärta

Vi kan välja att Gemenskapa
Ett Vi
För att vi väljer det.

Eller vi kan välja
Att följa med flödet
Förbi alla stenarna
Längre och längre
Ifrån Varandra
Ifrån Närhet
Gemenskap 
Sårbarhet

Men floden strävar Alltid
Tillbaka till huvudfåran...

Kramar mig själv

Nu ligger alla kort på borden, vi vet att vi Älskar varandra, vi vet vad som hände, vi vet vad vi önskar oss. Nu kan jag bara vänta.

Jag vet också att Livet skulle inte ge mig alla dessa Gåvor om jag inte skulle få praktisera dem sedan. Min Tillit till Livet står Fast och Stadig.

Nu släpper jag taget, släpper henne Fri att göra sitt val, och tar mig i kast med en vardag där hon inte finns, där jag är Ensam. Jag har varit ensam förut utan bekymmer, men det jag har fått Uppleva tar Ensamheten till en ny nivå, det är en Ensamhet utan så mycket Mer.

Och jag faller ner i ett bråddjup igen...

Allt jag känner börjar med en Tanke, somliga kanske säger att det kan börja med en energi, och det kan jag vara med på, men det är i så fall en energi som väcker ett minne (kanske omedvetet) vilket också är en Tanke.

Mina Tankar kan jag titta på och styra, jag kan vända en tanke som inte gagnar mig och mitt mående.

Tanken som puttar ner mig i bråddjupet är att jag Aldrig mer ska få Uppleva en så fantastisk Närhet, på Alla plan, som vi hade, att jag Aldrig mer ska få uppleva en relation så präglad av enbart Välvilja och Kravlöshet som vi hade, att jag Aldrig mer ska få uppleva Gemenskpen  som vi hade, att jag Aldrig mer ska få Knyta An till en annan Människa.

Mitt vuxna jag Vet att det inte är så, mitt vuxna jag Vet att Livet kommer att ge mig mer av Allt detta.

Men ändå är jag fortfarande kvar i bråddjupet, om än jag tagit mig upp en bit. Då måste det finnas ett minne, ett gammalt sår som mitt yngre jag behöver läka. Då är det mitt yngre jag som ligger där nere i bråddjupet.

Jag tar Känslan och mitt yngre jag i famnen, håller om och talar lugnande. Säger: "Det är OK, jag Älskar dig, och finns här när helst du behöver mig. Jag kommer att sitta här och hålla om dig tills ditt sår har läkt, eller tills du kan berätta så vi tillsammans kan hjälpas åt att läka det."

Jag kramar mig själv och känner hur jag håller om mitt yngre jag, samtidigt så känner jag också hur Livet håller om oss båda.

Alla människors lika värde

Det finns en text som är översatt till 360 språk, vilket gör den till den mest översatta texten av alla. Nästan alla länder i världen har ratificerat och godtagit texten som en del av den överstatliga lagstiftningen och därmed förbundit sig att verka för dess efterlevnad.
 
Texten jag pratar om är "FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna"

I den första artikeln står det så här:"Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap."

Likväl är det praktiskt taget fullständigt accepterat i de flesta av världens länder att värdera människor olika med pengar!

Vem är värd mest, VDn på storföretaget eller den "enkla arbetaren på golvet", Läkaren, Undersköterskan, Läraren, Politikern, Sotaren, Lastbilschaufören, Lantbrukaren eller vem som helst?

När jag i min ungdom arbetade på en plastindustri, gjordes det en stor satsning på lönelyft för säljarna, de ansågs viktigt att vi hade en bra säljarkår i företaget och därför skulle de ha en högre lön än 
t ex produktionspersonalen. Vad VDn tjänade i förhållande till de andra på företaget behöver jag inte ens nämna.
 
Men vad skulle säljarna sälja om inte produktionspersonalen producerade plastdetaljer, och om de på monteringen inte satte ihop dem? Hur skulle vi kunna producera något om inte verkstadspersonalen såg till att maskinerna fungerade? Hur skulle montörerna kunna sätta ihop sakerna om inte lagerpersonalen såg till att hålla ordning på bitarna så att de fick fram dem i rätt tid? Hur skulle vi och maskinerna kunna arbeta om inte lokalvårdarna såg till att det var rent i lokalerna, eller om inte Kökspersonalen serverade oss mat? Och vad skulle VDn göra om något av detta falllerade? 

Sanningen är ju att varje kugge i maskineriet var lika viktig, varje anställd på företaget var helt beroende av varje annan anställd för att kunna uppfylla sin uppgift i det långa loppet. Likväl värderades vi olika!

Och så ser det fortfarande ut praktiskt taget överallt, människor värderas olika med pengars hjälp, trots att vi alla är lika viktiga. 

Många invänder "jamen vi har olika ansvar och olika lång utbildning". Ja det är sant vi har olika ansvarsområde, men likväl är vårt ansvar för vår del i stort sett lika stort. Kanske kunde produktionspersonalen lämna sitt jobb när den gick hem efter 8 timmar, medan VDn tog med sig sitt jobb dygnet runt, men det det blir ändå bara en skillnad i ansvarsvolym på 1:3, inte ens VDns dygn har mer än 24 timmar och det är alltså inte rimligt att hen har väsentligt mer än 3 gånger så hög lön som någon annan i företaget. 

Vad utbildningen beträffade så var det företaget som lärde upp oss eller skickade oss på kurser för att lära vårt jobb, så ingen av oss hade investerat mer egen tid eller pengar på vår utbildning.

Ser vi på sammhället i stort så är det lika dant där, vi är alla beroende av varandra och varje kugge är lika viktig. Måhända produceras det massor av saker som vi egentligen inte behöver eller som t o m är direkt skadliga för samhället och mänskligheten som helhet, med det är i så fall för att vi anser oss behöva dem. Likväl värderas t ex Lantarbetare, Skolpersonal och Undersköterskor väldigt lågt trots att de definitivt har en viktig uppgift att fylla.

Och vad utbildningen beträffar så står det i samma av nästan alla accepterade dokuments Artikel 26:1 "Var och en har rätt till utbildning. Utbildningen skall vara kostnadsfri, åtminstone på de elementära och grundläggande stadierna. Den elementära utbildningen skall vara obligatorisk. Yrkesutbildning och teknisk utbildning skall vara tillgänglig för alla. Den högre utbildningen skall vara öppen för alla med hänsyn till deras förmåga." 

Utbildning är en investering för samhället och borde bekostas av samhället liksom min forna arbetsplats bekostade min och övriga anstäldas utbildning, därför att den var en viktig investering för företaget. 

Borde det inte vara dax att världen lever upp till "FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna"? och inför en minimilön för varje medborgare samt en maximilön som inte är oproportionerligt större! Borde det inte vara dax att världen investerar i kostnadsfri utbildning för de kuggar som den behöver! Borde det inte vara dax att vi värderar alla människor lika!

Jag är medveten om att det idag inte finns någon politisk acceptans för detta, men ett första steg som borde kunna vinna politisk majoritet är att kraftigt höja grundavdraget till en nivå som gör det möjligt för alla att leva på en inkomst som täcker basbehoven (säg ca 200 000 kr/år) utan beskattning (ett slags minimilön). Samtidigt beskattas inkomster upp till ca 5 ggr detta belopp (säg 1 miljon kr/år) med en låg rak skatt på ca 10%, vilket gör det möjligt för de som vill arbeta mer, eller ta ett dygnet-runt-ansvar att göra detta med  en låg beskattning. För inkomster därutöver höjs skatten rejält till en rak skatt på mellan 50 och 70% (en slags maximilön).

Samtidigt införs fri betald högre utbildning till de uppgifter som anses väsentliga för samhället, och kraftig beskattning för kapitalinkomster (främst på bostadsmarknaden men även i övrigt) vilket skulle utgöra ett "ränte-/vinst-tak" Boendet uptar idag en oskäligt stor del av våra levnadskostnader men är samtidigt ofta omotiverat lyxigt och stort.

Sätta gränser

När jag var ung lärde jag mig aldrig slåss, jag fick lära mig att man inte skulle slåss. Jag kunde däremot brottas och om någon muckade med mig var det få som kunde tävla med min styrka och tyngd. Det var helt enkelt meningslöst att försöka slåss med mig för vem kan slåss när någon håller fast dem och deras armar.

När det blev dags för värnplikten i 20-årsåldern blev totalvägran ett självklart alternativ för mig, som idealistisk yngling var fängelsestraffet en ära för mig.

Att jag kunde sätta gränser och skydda mig rent fysiskt när jag växte upp, hjälpte mig inte när någon retade mig eller mobbade mig, då var jag värnlös eftersom jag inte hade någon kraft att sätta bakom min ilska. Faktiskt skämdes jag också för att jag blev arg, för att jag hade fått lära mig att ilska var något dåligt.

Första gången jag förstod att Ilska kunde vara något bra var när jag i 25-30 årsåldern fick "födas på nytt", under en kurs fick jag ta mig ut medan 9 stora karlar låg tvärs över mig. Jag försökte röra mig men kunde inte, försökte igen men kunde inte ens röra ett lillfinger. Då blev jag arg och då gick det att ta mig ut. Jag såg den positiva kraften i min ilska och började använda den i mitt jobb, när något större träd eller liknande skulle flyttas så kunde jag använda min ilska för att få extra kraft.

Så småningom började jag att acceptera alla känslor som lika bra och värdefulla, jag förstod ilskans syfte, som är att skydda vår integritet och sätta gränser. Under flera år lärde jag själv ut att "en sund ilska ska kunna döda om den behöver det för att skydda oss själva eller någon närstående" utan att fullt ut själv förstå vad jag lärde ut.

Skulle jag göra lumpen idag är det mycket möjligt att jag hade agerat annorlunda, och faktiskt gjort lumpen. för idag insaer jag att även om våld inte är ett bra sätt att lösa konflikter så är potentialen att kunna hävda sina gränser rent fysiskt en förutsättning för att kunna sätta gränser utan våld. Det måste finnas makt bakom orden.

Detta föder en konflikt i mig, fortfarande anser jag att vi inte någonsin skulle behöva använda någon militärmakt i världen, och att dess existens faktiskt i sig ger upphov till våld och krig. Om ingen hade vapen skulle ingen behöva dem. men för att klara oss utan dem måste vi ha dem.

Likaså måste varje grupp av människor skydda sig från de som gör våld på dess gränser. Vi dömmer brottslingar och utesluter dem ur vår gemenskap, likväl är deras brott oftast ett symtom på att de själva inte blivit respekterade. Tjuven har kanske uteslutits ur arbets- och den ekonomiska gemenskapen, Våldsbrottslingen har kanske inte blivit respekterad för den den är, Missbrukaren har kanske fråntagits möjligheten att känna sig hoppfull inför framtiden. Det bästa vi kan göra för dem är att ta med dem i gemenskapen och respektera dem, men det är inte alltid möjligt, Vi kan inte låta dem fortsätta att förgripa sig på våra gränser under tiden vi hjälper dem att läka. Det är en paradox även detta att den som mer än allt behöver gemenskapen måste uteslutas ur den för att hen skadar den.

-

Det har nu vid publiceringen gått några dagar sedan jag skrev detta och jag inser att jag i stor utsträckning är fel på det... mer om detta i ett senare blogginlägg.

Den felande länken (Jord, Arbete, Kapital del 2)

 Tidigare publicerad på Det Enkla Livet den 7 augusti 2012

För någon vecka sedan skulle jag berätta en vacker historia, men det blev en annan betydligt sorgligare historia.

Kanske var det denna historien jag ville berätta....

Tänk dig en begränsad värld i form av en by där alla yrkeskategorier finns, där finns snickare, skogshuggare, flyttkarlar, frisörer, jordbrukare, osv. Byn har tillgång till en viss areal jord, det är det kapital som Livet tillhandahåller oss alla gemensamt, ingen i byn kan äga denna jord utan den är allas (nu levande och kommande generationers) gemensamma Livskapital. Så måste det vara för man kan inte köpa något av Livet.

Livet tillhandahåller åt oss kapital i form av jord och energi i form av Livskraft som ytterst kommer från solen som driver vindar, regn och fotosyntesen, samtidigt som den värmer oss. Ingen i byn kan säga att den äger solen, det är allas gemensamma resurs, som bedriver sitt arbete med jorden, idag och i framtiden.

Jorden och  solen är inte enbart en resurs åt oss att utnyttja, det är även en resurs som vi måste ta ansvar för.

Låt oss stoppa där

"Livet tillhandahåller åt oss alla gemensamt kapital i form av jord och energi i form av Livskraft"
Men utöver detta så tillhandahåller Livet oss kunskap, kreativitet och arbetsglädje, i form av snickare, skogshuggare, flyttkarlar, frisörer, jordbrukare osv.

Vi har alltså alla gemensamt försetts med 3 resurser: Jord, Livskraft och Varandra, och allt som har sitt ursprung i dessa 3 är vår gemensamma rättighet, och vårt gemensamma ansvar. Vi har allt vad vi behöver!

I den förra berättelsen skapade byinvånarna pengar, vilket visade sig vara ett misstag. I denna berättelsen kommer de inte att göra om samma misstag.

Om vi har allt vi behöver och inga pengar fanns, vad skulle du göra då? Skulle du arbeta? Ja det tror jag att du skulle men kanske inte lika mycket och kanske inte med samma saker som nu, kanske skulle du göra flera olika saker i stället för att göra det samma från morgon till kväll år ut och år in. Troligen skulle du göra det, men du skulle arbeta för att du tyckte det var roligt och med det som du ville jobba med, kanske skulle du rentav jobba för glädjen att göra något för någon annan. Låt oss säga att du älskar att klippa hår och skapa vackra, kreativa frisyrer. Du skulle förmodligen vara väldigt duktig som frisör eftersom det var vad du älskade att göra. Förmodligen skulle de andra byborna ganska ofta komma till dig och be dig klippa dem, och du skulle med glädje göra det, kanske inte just nu, men nästa gång du ville klippa hår skulle du välkomna den granne som bett dig klippa sitt hår.

Kanske skulle du klippa väldigt mycket hår, så pass mycket så att du inte hann att odla din egen mat, fast troligen skulle du odla något bara för att du tyckte att det var kul, kanske skulle du t ex odla dill och andra kryddörter, då skulle du när sommaren kom längta efter färska potatis till din dill, och ganska säkert skulle det finnas någon annan i byn som tyckte om att odla rotsaker och odlade mer än han behövde själv. Då skulle du gå till honom och be om potatis, och han skulle med glädje ge dig potatis.

Kanske skulle du i stället vänta till lördagen då alla samlas på torget med det överflöd som deras passion (det som i dag kallas arbete) har genererat. Där skulle du ställa dig på en upphöjning för ändamålet och ropa till de andra "Finns det någon som har potatis?" och troligtvis skulle det finnas någon med extra potatis, i annat fall så skulle någon säga "Just nu har jag inga potatis med nästa vecka får du gärna.

Någon annan skulle ställa sig upp på upphöjningen och säga "Jag gick ut i skogen och fällde ett träd, som jag sedan kapade och klöv ved av, finns det någon som behöver ved så har jag det här"

En man längtade efter att ha stora fester med musik och dans, han gick fram till upphöjningen och ropade "Jag skulle vilja bjuda er alla på dans finns det någon som vill hjälpa mig att bygga till mitt hus med en stor sal där jag kan ordna dans varannan månad?" Någon skulle fråga vad han skulle ha salen till mellan danserna, ska den stå tom så tycker jag att det verkar vara ett onödigt slöseri på timmer. Kan vi inte bygga ett hus med en stor sal här vid torget så kan vi byta våra varor där när det regnar och vi kan ha våra byamöten där på vintrarna samtidigt som du kan ordna dans där varannan månad, Vi skulle också kunna använda den till skola för våra barn och annat.

Kanske skulle någon som älskade att skapa saker av metall uppfinna en ny spis som gjorde uppvärmningen av husen och matlagningen lättare, Hon skulle ställa sig på torget och bertätta om sin nya uppfinning och erbjuda sig att göra spisar till alla som ville ha.

Ibland skulle du komma till torget och be om spenat eller något annat som ingen hade, då skulle någon berätta att hon hade rödbetsblast som du kunde få att koka i stället... eller någon skulle tala om att kusinen i grannbyn odlar spenat... eller skulle någon tala om att det borta i skogsbrynet växte massor med målla som ger den godaste spenat...

Visst låter det som en bättre berättelse än den vi alla tillsammans berättar om pengar!

Läs och signera The Free World Charter! om du instämmer

Ta gärna och titta på hela denna filmen någon gång när du har tid, eller bara början just nu =))

Resonans

Om vi slår på ett oscilloskop (elektriskt mätverktyg, med en liten skärm där det blir en kurva) så har det sin egen själv-svängning, det ritar en kurva utifrån inget. Om vi slår på 30 oscilloskop i ett rum så har de var sin egen kurva, men.... om vi sedan går ifrån rummet och tar en lunch eller något, då har de när vi kommer tillbaka efter en tid börjat svänga i takt!

Om ett antal kvinnor lever nära varandra en tid då börjar deras menstruations-cykel att harmoniseras och de har snart alla mens samtidigt, lever de också nära naturen, så kommer menstruations-cykeln också att komma i takt med månens cykler!

I hjärnan har vi nervceller (neuroner) som speglar det vi ser ske utanför oss som om vi verkligen utförde samma handling, s.k. spegelneuroner. Om vi t. ex. griper en frukt ur en skål så kommer vissa nervceller i vår hjärna att vara aktiva under handlingen, men det intressant är att dessa celler också är aktiva om vi stillasittande ser på när någon annan griper en frukt ur skålen. Det är dessa spegelneuroner som gör att skratt och gäspningar smittar, samt att om vi ser någon t ex klia sig i ansiktet ofta gör samma sak. De får oss att känna smärta när någon gör sig illa och glädje när någon är lycklig. De hjälper oss att förstå varandra och uppleva gemenskap.

Vetenskapen har observerat att två elektroner som en gång interagerat med varandra och sedan skilts åt fortfarande på något vis är förbundna med varandra. En elektron har sin rotation, och om rotationen hos den ene åtskilda elektronen förändras så förändras också rotationen hos den andra elektronen samtidigt på samma vis. Spooky!

Runt om i världen så har forskarna placerat 65 små slumpgeneratorer som alstrar en slumpmässig rad av ettor och nollor. Man har observerat att då dessa befinner sig i en miljö med mycket starka mänskliga känslor så slutar raden av ettor och nollor att vara slumpmässig. Störst utslag hittills gav dessa slumpgeneratorer den 11 september 2001 då terordådet mot World Trade Center ägde rum. Vad som är intressant är att utslaget i hela världen avvek och det långt innan man visste att det skett något, faktum är att avvikelsen påbörjades redan ca 4 timmar innan terrordådet skedde!

Vad handlar allt detta om? För mig handlar det om resonans. Alltings vilja att svänga i harmoni med vartannat. Kanske är denna resonans det som är själva Livet. Det är den kraft som motverkar alltings sönderfall och i stället får det att ordna sig och skapa.

Fenomenen säger mig också att vi är förbundna med allt. Vi är inte enskilda individer, vi är delar av ett enda gigantiskt energifält, som hela tiden strävar efter att komma i resonans med alla andra delar av energifältet.

Vårt medvetande lurar oss och får oss att uppleva oss som åtskilda, men på ett djupt omedvetet plan vet vi att vi är Ett med Allt.  Däri bottnar vår strävan efter Gemenskap och Kärlek, för är det inte just vad Kärlek är upplevelsen av resonans med andra varelser. När vi upplever Kärlek då upplever vi stor gemenskap, vi upplever att vi är Ett med någon annan.

Kärlek blir då = upplevelsen av den Resonans som är det Livet är.

Varje del av Livet svänger med sin speciella frekvens, det är vad som skiljer oss åt, men allt som sker och allt som vi möter är ämnat att få vår svängning att komma mera i resonans med själva Livets svängning, den ursprungliga frekvensen.

Vi strävar hela tiden mot resonans... svänger med varandra... våra svängningar justeras... Resonerar... Ju mer Resonans som finns i ett möte desto mer kommer vi att gå mot ändå mer Resonans. Då upplever vi Gemenskap/Kärlek/Livet. Kanske ska vårt  möte bara förändra vår svängning en smula, mot mera Resonans med Livet.... och sedan ska vi gå vidare mot nya möten som vrider vår svängning ytterligare mot mera Resonans... Kanske är det ett möte där vi kan svänga med varandra under en längre tid, kanske resten av livet, mot mer och mer Resonans, mer Kärlek, mer Liv.

Ibland vill vi konservera upplevelsen av gemenskap... Resonans... Ha den kvar alltid... så klart! men vi är levande, föränderliga, vår frekvens varierar ständigt likt hjärtats slag, likt andningens rytm... när vi möter en annan människa som befinner sig i samma tonläge just här och nu så uppstår Resonans, känslan av gemenskap, samhörighet, Kärlek. Underbart så klart när vi möter någon som i stort har samma rytm som vi, där resonansen är ofta återkommande, men Kärleken är lika fin varje gång den inträffar, den kan ändå bara existera i nuet.

Trots det så väljer vi ibland i vår strävan efter upplevelsen av gemenskap att hålla fast vid en relation som är disharmonisk Vi anpassar oss själva, försöker kontrollera den andre, dysfunktionella relationer, med beroende och medberoende, makt och uppgivenhet som största ingredienser. I vår strävan efter Resonans försöker vi förändra oss själva eller den andre bara för att vi en gång har upplevt denna Gemenskap/Kärlek/Resonans, då våra frekvenser under en kort tid var i harmoni.

Men resonansen är en funktion som finns i flödet, ju mer vi strävar att förändra något, desto längre från Resonansen för det oss, Längre från Kärleken och Livet. Och ju mer vi är sanna mot oss själva, lyssnar till livet och vårt inre desto mer Resonans kommer vi att uppleva. Mera Kärlek, mera Liv. För Resonansen är något som är vårt medfödda arv. Den verkar naturligt inom oss.

Också tänker jag på en dikt som jag skrev 1986:

HARMONI

Du slår an en sträng i mig
Det är inget allvarligt
Men jag vill gärna veta

Om nästa ton
Skälver i Harmoni

Vi som Hel-ande (av Carola Liva Lind)

Dikt och bild av Carola Liva Lind

Din sorg är min men jag behöver ej Sörja.

Min Lycka är din du behöver ej välja den.

Din utmaning utmanar mig att utmana Dig.

Min upplevelse Upplevs genom ditt Upplevande.

Din Skapelse Skapar för mig att Skapa i.

Min Tro blir en Trohet för dig att tro på.

Din Konstruktivitet berikar min Mångfald och gör mig Konstruktiv.

Min Motgång är din Framgång och vi delar på Vinsten.

Din Framtid är Min Dåtid och vår gemensamma Samtid.

Mitt vägval bereder din väg så att vi kan mötas Halvvägs.

Ditt Mörker tänder mitt ljus och belyser vår Väg.

Mitt Mörker Berikar Dig med vetskap om Skillnader.

Ditt ljus visar vägen för mig så jag hittar Hem.

Mitt ljus lyser på vägen du valt.

Din Rikedom blir min när jag öppnar min dörr.

Min Kunskap är din precis när du vill.

Vår Samtid fattas allt vi inte lagt till.

Vår Gemenskap vinner allt vi väljer att vilja.

Våra Jag berikas av varandras Vilja att Vara.

Vårt Varande är svaret på Livets Gåta.

Älska oss själva, vara och Förlåta.

♥

[Carola Liva Lind]

Det kom ett Fantastiskt mejl...

Även om det vände redan då jag skrev gårdagens blogginlägg, så är jag ändå oändligt tacksam över allt stöd jag fått. Tack, tack tack! ♥

Det Vackraste och Viktigaste jag fick var detta mejlet från en Älskad Vän. Eftersom jag förstod att många kände igen sig i de ord jag skrev i går så vill jag delge det här, fler behöver läsa det.

Hej min vän.
Läste din blogg i dag och kunde till viss del känna igen tanken att inte finna någon mening i att fortsätta leva om man inte får leva fullt ut. Känslan att få frihet genom döden.
Det senaste året har för mig varit det mest intensiva året av själslig smärta och det tar aldrig slut.
Tanken att få avsluta har i bland givit mig ett lugn och ett hopp om att få bli fullkomligt lycklig och få ett lugn i mitt liv utan att behöva smärta.
Jag har nog aldrig varit så nära att ta livet av mig som för ca 4 veckor sedan.
Jag fick ha mina närmaste hos mig eftersom det inte gick att vara ensam.
En vän stod vid min sida och höll en kamp för min överlevnad och jag kommer alltid vara henne tacksam för hennes kärlek.
Men en händelse vände min tanke.
Mitt i detta så hamnade en gemensam vän i en djup svacka och skrev att hon nu bad gud om att hämta henne till himlen och hon gav upp sin livskamp och ville bara dö.
Hon skrev precis som du: "Jo jag vet att det finns massor av människor som jag bryr mig om, men ni har så många andra...." !!Fast hon skrev "Jag vet att jag betyder mycket för dig, men du har så många andra omkring dig" .
Det fick mig att vakna!!
Jag insåg att det hon skrev är helt galet.
För den pusselbit hon fyller i livets pussel kan inte bli ersatt av någon annan. Just hennes del är så unik.
Utan den vackra delen så tappar de andra bitarna sin glans.
Alla har så stor betydelse på olika plan, och då måste även du och jag ha ett större syfte för andra och världen.
Vi är ju alla en viktig del av andra också och vi påverkar varandra i allt vi gör.
Även om man känner att man inte har så stor del i andras liv så har man större funktion än man förstår.
För mig har du en av de största delarna i mitt liv.
Vetskapen om att du finns får mitt pussel att glänsa.
Även om du inte hör av dig och även om du skulle vända mig ryggen helt, så har jag ändå vetskapen om att du vackra själ som givit mig så mycket på så många plan: DU FINNS!!
Du existerar och lyser även upp andras liv på någon annan plats just nu bara genom att gå förbi med den energin du lyfte mig med.
Du är en del av mitt pussel vare sig du vill eller inte.
Vi är ju alla ett.
Så om du ger dig själv kärlek och värderar livet så ger du även mig och många andra chansen att värdera livet och du ger oss kärlek.
Vi påverkar alla varandra.
Så när jag sakta börjar förstå att jag måste vända tanken till att vilja leva så gör jag det inte bara för mig själv utan jag gör det för helheten och helheten är livets cirkel.
Livets cirkel inkluderar alltet.
Tar du bort något ur systemet så rubbas flödet, och vårdar du inte dig själv så rubbas flödet, och alltet blir påverkat, så som moderjord blir påverkat när vi rubbar hennes livsflöde med all förstöring. förstörs en organism så rubbas en annan, som påverkar den tredje osv.
Så till dig och mig och vår vän så vill jag säga att vi måste se till här och nu.
Här och nu så lever vi som jordmänniskor, och vi har blivit satta här för att vårda våra liv med kärlek och tacksamhet för allt vi går igenom, lära oss av våra känslor som tar oss på livets "berg o dal banor" .
Låt oss tillåta oss att för en stund vara i känslan att finna lugn i att dö men låt oss inte tappa värdet över att vi fått ett jordeliv och fastna i tanken och sluta att vårda oss själva.
Vi kan vara i känslan för en stund eftersom den vill få oss att förstå vad vi har att jobba med hos oss själva, men vi får inte följa tanken fullt ut genom att sluta vårda och värdera vårt liv som vi har just nu.
Jag är glad att du går till din läkare.
För när du vårdar dig själv så vårdar du även mig, för du är en viktig del av mig.
En stooooor viktig del.
Jag ser din text, jag ser din tanke, jag ser ditt lilla barn, jag ser dig.
Jag älskar allt jag ser och jag tittar på dig med alltets och kärlekens ögon.
Du är en del av alltet och jag är en del av alltet.
Om du blundar så ska jag vara dina ögon, precis som du har varit mina när jag blundat.
Jag ska andas åt dig när dina lungor inte bär luft precis som du andats åt mig när jag tappade förmågan att finna luft.
Jag ska göra detta utan att du noterar det, jag ska inte tränga mig på, jag ska bara sända dig den kärlek du behöver för att du ska klara finna det du söker inom dig.
Jag ska och kan inte ersätta din egen förmåga att hitta kärleken till dig själv, ditt inre barn och livet; jag ska bara förgylla den så du kan se dig själv ur mitt perspektiv eftersom du är en del av mig och jag är en del av dig och vi är alltet.
Jag gör detta för alltet, jag gör detta för dig, mig och alla andra. Jag gör detta eftersom jag har fått gåvan att kunna älska.
Jag älskar dig.
När jag skriver dessa ord så menar jag det från botten av mitt hjärta och det är inte ord som missbrukas, utan det är ord och mening som expanderas för varje gång jag säger det till dig eftersom min kärlek till dig och till alltet bara växer ju mer jag ger utav det.
För jag har fått gåvan att känna kärlek och det är det största i livet.
Du är en gyllene pusselbit i mitt liv vare sig du vill eller inte.
Även om jag har 1 000 000 andra i mitt liv så är ingen lika vacker och unik och har sin givna plats så som du har i mitt liv.
Var i nuet och bär vetskapen om att allt du upplever är viktigt så länge du ger det hälsosam energi.
Om mina ord inte givit dig något så radera meddelandet och glöm bort dom. Dina behov är det viktiga i detta nu.
Ingenting annat. ♥♥♥ NAMASTÉ

[M.E.]

Sorg (3 svärd)

Vi människor skapar bindningar, vi knyter an till människor och ting, någon eller något blir viktigt för oss. När vi sedan förlorar det som blivit viktigt, så upplever vi så klart en saknad, Astrid Lindgren beskrev det klockrent med orden "Du fattas mig!" Jag tror vi behöver våra bindningar, ur dem föds känslorna av gemenskap och enhet, men för eller senare så måste allt som är viktigt för oss försvinna ur vårt Liv, om inte förr så när vi försvinner ur Livet. 

Vad gör vi då? 

Hur kan vi leva med saknaden? 

Hur kan vi behålla banden utan att gå i sönder?

Naturligtvis så har Livet gett oss ett verktyg också för att hantera detta, verktyget är Sorgen. Sorgen är lösningen på det olösliga, när vi förlorar någon eller något som är viktigt för oss så är det Sorgens uppgift att göra det möjligt för oss att stanna kvar i Kärleken. Om vi inte sörjer så måste vi stänga av, men det är då inte bara saknaden som vi stänger av utan även den Kärlek som vi förknippar med det vi förlorat. Sorgen gör det möjligt för oss att behålla banden och därmed även känslorna av Gemenskap och Enhet.

Sorgen är alltså viktig, beklaga därför förlusten, men aldrig sorgen.

Baksidan av Sorgen varnar oss för att stänga av våra känslor men även för att fastna i saknaden, vilket i sig är ett tecken på att vi stängt av. Egentligen kan vi aldrig förlora någon eftersom vi inte kan äga någon, därför kan vi heller aldrig sakna någon. Men våra Känslor och Upplevelser äger vi, och de kan vi heller aldrig förlora men vi kan stänga av dem.

Klicka på bilden för att dra
dina egna tarotkort!

Fred (2 svärd)

Att beskriva det som vi ser som positivt är ofta svårt, mycket svårare än att prata om problem.

Fred står för samexistens, stillhet och gemenskap, det är samma ord som Frid och vi associerar det ofta med Harmoni och Balans.

Men viktigare än dessa positivt laddade ord när vi ska bygga Fred är ömsesidig Respekt. Alltför ofta bygger en Harmonisk samexistens på underkastelse, kompromisser och Hänsyn där vi förlorar oss Själva.

Två svärd uppmanar oss till att Respektera och Acceptera varandra precis som vi Är. Men en varaktig Fred har sin början i att vi Respekterar och Accepterar oss Själva.

Dess baksida varnar oss för att göra våld på oss Själva, vår Sanning och Vilja.

Klicka på bilden för att dra
dina egna tarotkort!

Vad är det som är så skrämmande med känslor? (av Sanna Nova Emilia)

 Texten och orginalbilden är lånad av Sanna Nova Emilia

Skammen. Denna envisa skam. Så hårt gjuten i oss människor. Skammen som säger till oss att ”Jag duger inte som jag är, det är någonting i grunden fel på mig, jag borde vara annorlunda, jag borde se annorlunda ut, jag borde tänka annorlunda, jag borde känna annorlunda, ja jag borde…”.

Det finns inte ett enda barn på vår jord som föds i tron att det är något fel på dem. Våra barn föds med fullständig självkänsla. ”Hej världen! Tjohooooooooo! Här är JAG! Här kommer jag och leker med er! Se på mig! Se hur fantastisk jag är! Jag ser DIG och jag ser hur fantastisk DU är!” Det finns inte ett enda barn på vår jord som klämmer på sin näsa för första gången och tänker ”Oj, vad stor min näsa är, jag tror jag måste operera den” eller ”Oj, vad tunna mina läppar är, jag tror bestämt att jag måste injicera lite botox.” Fylla ut lite här. Kapa lite där… 

Var någonstans längs vägen som känslan av oduglighet gör sitt inträde är individuellt för var och en av oss, men vi lider alla i större eller mindre utsträckning  av denna osynliga sjukdom.  Skammen. Rädslan att inte duga. Och den rädslan separerar oss inte bara ifrån oss själva utan även ifrån andra människor. Vi försöker ständigt dölja våra sannaste känslor för oss själva och varandra ur rädslan för vår egen sårbarhet och risken att ertappas som en bluff. Vi går runt i våra egna små bubblor och försöker dölja våra ömtåliga inre för varandra. Av rädslan att bli avvisade, illa omtyckta och oälskade.

Jag möter generellt två olika typer av människor. De människor som blir berörda av min öppenhet, min ärlighet, min sanning, min sårbarhet och min nakenhet. Och de människor som blir livrädda för den. Den senare gruppen av människor är (enligt mig) de som inte själva lyckas hantera de känslor som min sårbarhet väcker i dem och som därför önskar fly mig för att fly sina egna känslor. D v s de människor som kommer i kontakt med sin egen skam, sin egen sorg, maktlöshet och sårbarhet i mötet med mig, men som inte lyckas ge den känslan ett hem i sig själva. ”Läskiga kvinna! Du rör upp känslor i mig som jag inte alls vill kännas vid. Om jag tillåter mig själv att känna dessa känslor i mig själv så kommer de att konsumera mig levande, jag kommer att dö en kvalfull död, så försvinn!”  

Men vad är det som är så skrämmande med våra känslor? Vi delar ju i grunden samma känslorepertoar som människor. Och är det inte så att vår absolut starkaste längtan och önskan egentligen ligger i att helt våga överlämna oss själva, att våga falla och veta att vi blir fångade? Att våga vara i vår totala ömklighet och litenhet och ändå veta att vi är och förblir älskade?

Här om kvällen blev min 5-åriga dotter upprörd över att hon inte lyckades färglägga en bild på det sätt hon önskade. Gubben fick en alldeles för konstig näsa enligt henne och den blev alldeles för blå. Denna upprördhet i henne blev till ett missnöje över precis allting. Hon jagade upp sig själv mer och mer och världen blev bara fulare och allt mer eländig och vi - hennes familj - blev bara dummare och allt mer oförstående. Både jag och hennes storebror kunde känna tålamodet tryta efter att både ha sett och bekräftat hennes känslotillstånd, kramat henne och sökt erbjuda henne lösningar att förändra det. Hon ville helt enkelt vara arg och ledsen, vilket hennes bror och jag också accepterade, men för att bevara våra egna trumhinnor och vår egen sinnesstämning intakt drog vi oss undan till varsitt annat rum. Jag till köket för att laga middag och min son till sitt rum för att spela dataspel med sina vänner.

Efter en stund fick jag höra min dotter sitta gråtandes ute i hallen medan hon pratade högt för sig själv: ”Jag måste sluta gråta nu. Jag måste sluta gråta för annars vill ingen vara med mig. Jag måste vara glad nu för annars vill ingen annan vara med mig. Jag måste sluta gråta nu och vara glad.”

Det tog inte många ögonblick innan jag höll henne i min famn medan våra tårar föll ikapp med varandra. Och jag förklarade för min lilla dotter om och om igen att:
”Älskade älskade lilla tjejen min, du får vara hur arg och hur ledsen du vill, jag kommer alltid att älska dig. Du får gråta hur mycket du vill för jag kommer alltid att finnas här för dig. Du får hata och skrika hur mycket du vill, och du ska veta att du alltid, alltid kan komma till mig. Jag vet precis vad du känner, för jag har också känt precis som du och det är inte roligt alls. Jag har också känt att jag måste vara glad hela tiden för att bli älskad av andra, men jag vill verkligen att du ska veta att jag alltid finns här för dig och att jag alltid älskar dig hur arg, förtvivlad och ledsen du än är…”  

När jag såg min dotter gråtandes där på hallmattan så behövde jag inte längre undra varför känslor är så farliga för människor. På grund av vuxenvärldens oförmåga att hantera sina egna känslor och bemöta våra känslor när vi var små blev vi tvungna att göra avkall på oss själva och lägga band på oss själva för att inte riskera att förlora det absolut viktigaste och mest avgörande vi behöver – Närheten, kärleken och gemenskapen. Och ändå så är det just precis detta som i grunden går oss förlorade när vi kompromissar bort oss själva för att få ynnesten att ta del av andra människors villkorade kärlek.

[Sanna Nova Emilia]

Love and let Love

Här sitter vi var och en i vår ensamhet.
Somnar ensamma varje kväll med vår ångest
Över att inte duga, att inte vara något till
Ingen för någon
Ratade av alla och ratande alla.
Inte ens för oss själva.

Vi dömer allt och alla.
Vi dömer oss själva.
Letar fel och brister.
Letar efter det som ska göra det omöjligt
Att finnas tillsammans med varandra.

Bara vara och låta vara.

Vaknar lika ensamma på morgonen
Äter vår ensamma frukost.
Fria från besvikelse
Fria från krav och förväntningar.
Men ensamma.

Kanske har vi för mycket förväntningar
Kanske är vi för rädda för krav
För rädda för att bli sårbara
För rädda för besvikelser
För rädda för att Älska

Vad vi alla vill är att bli sedda
Och accepterade som vi är.
Men ser vi och accepterar vi
någon annan som de är?

Ska det vara så svårt
Att acceptera och Älska någon som den är
Ska det vara så svårt
Att acceptera och Älska oss själva som vi är

Bara vara och låta vara
Tillsammans
Utan förväntningar
Och utan krav
Utan fel
Och utan brister

Bara Se den andre som den Är
Bara Acceptera den andre som den Är
Bara Älska den andre som den Är

Bara Se oss själva som vi Är
Bara Acceptera oss själva som vi Är
Bara Älska oss själva som vi Är

Vi behöver varandra
Men behöver vi förväntningarna
Behöver vi våra krav.

Nu har ljuset brunnit ut

Jag sitter med tända ljus och minns...

Jag minns inte när vi möttes sist. det senaste året har mötena varit få och korta. För inte så länge sedan fanns jag nära men tog mig inte tid. 

Idag önskar jag att jag hade ägnat mer tid åt dig. Det hade inte gjort skillnad i det stora hela, men det hade gjort skillnad i stunden för både mig och dig. Jag vet att du saknat mig.

Fick reda på 18.30 i förgår att far hade blivit dålig och var inlagd, strax innan jag skulle till kören... inte första gången, ämnade ringa för att kolla vidare efter kören... vid 20-tiden fick jag veta att han inte svarade på behandling, det kunde handla om minuter eller dagar.... Åkte genast och plockade upp sonen på vägen... då kom ett sms att han dött 20.42.... vi kom dit vid 22.30. Hade en fin stund med mor, storasyster, svåger och lillasyster som anlände 23.15 .... det kändes bra att vi kunde samlas så många...

Det var inte oväntat, i många år har jag vetat varje gång vi sagt farväl att jag kanske aldrig skulle se honom igen i livet. Men svårt ändå... vissa saker kan man inte förbereda sig för helt.

Hans hjärta orkade inte längre, det hade blivit vätska i lungorna, de försökte med vätskedrivande och att pressa ut vätskan, men det blev bara plågsamt så de beslöt att avbryta behandlingen, som kanske om det hade lyckats kunde gett honom ett par timmar till. Han hade somnat in lugnt och utan smärta, med två ur personalen närvarande.

Han blev 86 år, överlevde sin första hjärtattack i 26 år.

Men jag är tacksam att jag fann min Kärlek till dig och din Kärlek. Då för 11 år sedan innan ditt sinne grumlades. Tacksam att jag gav min Kärlek då. Att jag förstod och att du förstod.

I många år hade jag bilden att du aldrig hade tid. Du jobbade i lantbruket 7 dagar i veckan. Varje dag gick du upp kl 5 på morgonen för att mjölka och utfodra djuren. Inte förrän kl 19 och ibland senare var din arbetsdag slut. Så nog var du upptagen.

Vad jag insåg då inför din 75-årsdag var att du trots det alltid hade tid. Jag minns hur du Älskade att ha mig ikring dig när du arbetade, hur jag följde med dig ut i stallet kl 5 på morgonen när jag var fem år. Hur du lärde mig att fläta med balabanden. Tillsammans drev vi korna på bete genom skogen. De fina samtalen när vi mockade hos grisarna när jag var lite äldre. Höjdpunkterna var när jag fick följa med till Livdjursauktion, Lokalföreningen eller till Maskinhandlaren. Jag minns också hur du "skäggades" med mig som barn. Du var fin med barnbarnen, tog dem med ut i trädgården och gungade, eller på promenad i skogen. Jag minns dig som Varm.

När jag blev vuxen gav du kloka råd från man till man, råd som jag inte alltid kunde eller ville ta emot. Men även om råden inte föll mig på läppen, även om jag inte kunde se det då, så var det en del av ditt Kärleksspråk. En av de sista gångerna vi möttes så frågade du om min frisör hade dött. I 40 år klagade du på mitt långa hår praktiskt taget varje gång vi sågs. Visst var det lite på skämt, men det var också ett av dina kärleksuttryck. Du månade om mig, om att jag skulle se vårdad ut och passa in i samhället. Långa perioder såg jag det som kritik av min person, av den jag var, men du gjorde det av omtanke. Det var ett av dina Kärleksspråk.

Visst finns det andra minnen, minnen som skapade sår i mig och som har gjort det svårt att leva mitt liv. Idag vet jag att jag inte kunde valt en bättre far än dig. Också dina "Det går över till du ska gifta dig", "Det var ett farligt kyssande", dina allvarsamma ord om hur det går om man inte tror på gud på det rätta viset...

Allt detta har varit viktigt. Du har varit Viktig och hjälpt mig att bli den jag ÄR.

Nu har ljuset brunnit ut. Din vandring på jorden är slut. Vi fick 48 år tillsammans.

Tack för alla upplevelser vi delat.
Vila i Frid!

Den 15/9-2011

Får man se så här lycklig ut på sin fars begravning!

Måste bara visa bilden eftersom det är ett unikt tillfälle, andra gången i livet som jag bär slips... för att jag kände att jag ville det...  kanske håller jag på att bli vuxen och sluta trotsa ;)

Ja nog har jag all anledning att vara lycklig, det blev ett jättefint avsked, mycket bättre än vi kunnat ana. Vi insåg nog alla lite förstrött då vi skulle välja musik till begravningen att musik var viktig för far, men kanske inte hur mycket som den kunde förknippas med honom. Ganska hastigt spånade vi fram några orgelstycken till inledning och avslutning och ett par solon, samt psalmer till akten mera medvetet.

Också blev det bara så rätt!

Redan när orgeln började spela Air fick jag tårar i ögonen och grät tyst, först då insåg jag hur mycket far Älskade musik, när sedan solisten sjöng och spelade Oändlig nåd (amazing grace) med värdig känsla (och ja, hon kunde sjunga!) så var det så rätt!

Psalmerna vi valt talade om naturen, odlandet och tron, beskrev vad fars liv handlat om så fint. Avslutningen i kyrkan med solistens Jag har bott vid en landsväg och orgelns An der schönen blaue Donau (vilken jag oroat mig skulle vara för glättig) Var också så mycket far! både texten och musiken.

För mig var det musiken som berörde, och som lät mig upptäcka en sida av far som jag inte riktigt varit medveten om hur viktig den var. Far lyssnade på och Älskade musik, men talade inte så mycket om det, så på något vis har det glidit förbi mitt medvetande.

Nästan som på autopilot skapade vi en fantastiskt fin och värdig avskedsfest till far. Utan att vi visste det, så visst visste vi var vi hade far!

Att sedan få bära honom på hans sist resa här på jorden för denna gång och sakta sänka ner honom i graven....

Så tacksam! ♥

Mångfaldens Aspekt (av Carola Liva Lind)

Lånad från Carola Liva Linds Blogg

Av alla aspekter av allt som finns

Är det Nuet som visar vad det är du minns

Vareviga Instigning i ännu ett Liv

Är oändliga Marscher av sjumilakliv

Lärande Varande Görande Kännande

Allt är ju mer än otroligt Spännande

Ska jag bli en Gris, Fågel eller Fisk?

Det kvittar, bara jag blir Frisk

Av Alla Aspekter av allt som existerar

Märker vi endast det jag i nuet praktiserar

Ängel, Baron eller Fattig på Gatan

Kontorist, Sjuksköterska eller självaste Satan

Alla lager av allt som skett

Allt du märkt av, fått och gett

I prydliga rader i ditt eget Bibliotek

Allt om ditt liv och inget är fejk

Av Alla Aspekter som du någonsin kan tänka

Du är en del, dags att börja blänka!

Den du är nu, är den du är Idag

Varje Aspekt, visar ditt Jag

Fyll ut din kostym, tag platsen du fått

Skörda de gåvor i livet du sått

Vem vill du vara hur ska du förklara?

Hur längtan den styr i den riktning bara

Som visar Aspekten av den du är Nu

Som gör dig helt hel och inte Itu

Av Alla Aspekter Blir du den du Är

Den du blev att vara i just detta Här

Allt är lagrat inbäddat sparat

Det är nu i nya tiden det blir förklarat

Vi är Alla Ett och delar av Allt

Av alla Element, Årstider varmt som kallt

Du är en del av Mig jag en del av planeten

Vi är alla Oss, nätverkande i Enheten

Ingen är mindre, större eller mer

Vi är Alla en del av det som sker

Skridande framåt i vårt personliga Flöde

Delar vi alla det vi kallar Öde

Liten som stor och hög såsom låg

Finns ingen begränsning bluff eller båg

Vi är den upplevelse vi tror på att vi Är

Ingen kan säga Sådär eller Såhär

Du har din Historia Jag äger min tro

Du är vad Du vet, vi har olika skor

Du går på ett håll och jag går min väg nu

Ingen kan gå vilse, inte Jag, inte du

Av alla aspekter av allt som vi märker

Är gemenskapen alltid det som oss stärker

Tillsammans kan vi måla livets stora bild

Nyanserna är många ingen färg är spilld

Nyttja och samverka kontakter utan gräns

Universum speglar åter allt som för dig känns

Var den du är enligt högsta bästa önskan

Blomma ut till den du är i den frodigaste grönskan

Livet kommer åter men ej i denna form

Ej heller alls, enligt samma denna Norm

Nu är Nu i nuet och du är den du Är

Enda gången du kan vara den du är nu Här

Öppna livets bok och bläddra dit du vill

Gör vad du känner för utan tidens spill

Inget kan värderas i statistikens smala nålsöga

Endast du kan bestiga bergen, de låga eller höga

Valet är fritt att hanteras efter behov

Nu är nu för alla och du kan ej få uppskov

Vill du leva eller känna, mår du som du bör

Aspekterna är dina fram tills dess du dör

Och döden ska oss visa att födelsen är Nu

Fast på andra sidan av den du trodde var Du

För nya Aspekter att uppleva känna och må

Av livets mångfald åter, skörda och att så.

[Carola Liva Lind]