Så händer det igen (av Tobias Nyberg)

Texten lånad av Tobias Nyberg

Dags att bereda mig, dags att jag ser dig

Så händer det igen. Motsägelsefullt som alltid. Våren kommer, kroppar vaknar, själen sträcker på sig i sommargryningen. Luften är full av hopp och möjligheter. I samma gryning, samma värld, lämnar en själ oss plötsligt. Man är aldrig beredd på beskedet.

Så händer det igen. Insikten om allts förgänglighet. Om betydelsen av de korta mötena och små händelserna som far förbi utanför oss, så fort att vi knappt hinner uppfatta dem. Det som var en vink till någon i mötande bil blev en sista hälsning. Man är inte beredd.

En, som jag idag uppmärksammar som en av de mest godhjärtade och genuint välvilliga som jag känt, lämnade kroppen plötsligt. Allt för tidigt tycks det mig. Jag "hann" aldrig uppmärksamma honom på att jag kände allt detta. Jag hann nog inte ens känna det. Jag var inte beredd.

Idag ger jag mig själv åter löftet om att känna här och nu. Uppleva detaljerna innan de förgås. Att förlåta dem som står i skuld till mig. Att välkomna motsättningar och se dem som nyanser, inte som hot. Att se likheterna istället för olikheterna. Se att vi alla är del av en och samma kropp.
Vara beredd.

Fick ett citat på sms häromdagen. "Låt oss inte älska med tomma ord utan med handling och sanning" (Första Johannesbrevet 3:18). Hmm. Bra. Kräver närvarande. Kräver nu. Kräver att jag är beredd och att jag ser dig.

Har jag något otalt med just dig är jag beredd att släppa det. Känns bra att åter få påminnelsen om att släppa och förlåta. Try it - you'll like it, som det stod på Kentas t-shirt (... med en annan hänvisning förvisso).

Fin dag, full närvaro och mycket sol önskar jag dig.

[Tobias Nyberg]

Sorgen en del av Kärleken

Det Hjärta som aldrig drömmer behöver aldrig sörja, 
Det Hjärta som aldrig släpper in ett annat Hjärta,
behöver aldrig riskera att såras eller sörja. 

Jag tror att sorgen bor i ett Älskande, Drömmande Hjärta, den finns inte där alltid, men får inte den djupa sorgen finnas där kan inte heller den djupa Kärleken bo där.

Först när vi vågar Älska,, när vi vågar Knyta an, när vi vågar drömma riskerar vi att mista något, så det är i Hjärtat sorgen bor, den skymmer inte det, den är en del av Kärleken, för mig. 

Sorgens ansikte (av Carina Zetterström)

Texten är lånad av Carina Zetterström

Om det fanns ett VM i sorg så kanske jag hade stått på pallen. Jag kan sorg. Nästan alltid levt med sorgen vid min sida som en ständig och trogen följeslagare.
Jag har tills nyligen trott att det var mina älskade jag sörjt. Men det är det inte..

Mina älskade saknar jag och längtar efter MEN sorgen ligger i en framtid som uteblev.
En påhittad dröm med dessa människor.
Jag sörjer alltså något som inte har hänt.
Jag ser det nu.
Mina föräldrars uteblivna stöd .Samtalen och råden jag velat ha med min mamma som gick över till andra sidan för 20 år sen.
Alla stunder med barnen där andra morföräldrar finns med i glädje.

Jag sörjer min uteblivna framtid med dem.
Ett brustet äktenskap. Jag sörjer den smärta som detta orsakade våra barn. Deras uteblivna framtid tillsammans med sin mamma o pappa.

Jag sörjer min uteblivna framtid inom mitt yrkesliv.
Och snart, när jag orkar ska jag släppa fram sorgen över min inbillade, påhittade framtid med mannen jag valde att älska sen 4 år tillbaka..

Kanske vi har en framtid sen, men just nu är det viktigt att sörja den uteblivna drömmen så jag kan gå vidare.
Jag vägrar att fly.
Jag lever med mej alltid och vill möta allt i mej fullt ut i sanning.
Tufft! Men det är enda vägen om jag inte vill vara en självlögnare.

Sorgen lägger sej som ett äckligt , kletigt sår om jag inte omfamnar den .Känner den .Lär mej att bli sams med den.
Bättre att förlikas med den då den är min följeslagare genom livet.
Tack sorgen för att du finns!
Jag älskar dej inte ännu men jag är glad att jag ser dej som den du är idag.
En dröm om en utebliven framtid

[Carina Zetterström]

Processen

Kanske är den här snabbkursen hos Livet över nu, kanske finns det en och annan rest som måste gås igenom, det återstår att se, men jag känner att det är dags för en summering.

Detta att jag blir handlingsförlamad och tror att jag inte kan göra någonting när jag hamnar i en sådan här "Livskris" är både en black om foten, och en stor gåva. För det innebär att jag stannar i det som är, grubblar, känner, skriver, pratar av mig med Vänner... helt enkelt ältar på alla vis, och det innebär att jag får möta mig själv och mina känslor.

Jag fascineras och vördar hur oerhört välregisserat Livet leder oss och ger oss precis vad vi behöver, var det hela började det vet jag inte, kanske har jag hela livet varit på väg hit (liksom jag hela tiden är på väg till en massa andra möten och kriser), jag tror det.

Men jag väljer att börja där jag satte mig ner och skrev första texten:

Hela resan har jag haft två Kärlekar, ingendera vill jag vara utan och jag är helt övertygad om att båda är menade för mig: Inte kan Livet väl spela mig ett sådant spratt

Jag skriver och skriver, delar en status "Ledsen :-(" och Älsklingen med flera tror att jag vill bli sedd och tröstad, men det jag gör är att bekräfta för min Ledsnad att den får finnas, att den är OK. Det är min väg att hantera känslor. Inget jag skriver publiceras ännu på flera dagar, men jag skriver till Älsklingen och till mina närmsta Vänner och speglar mig i dem ser tydligare både mig själv och situationen, och når mina Känslor: Mina ord

I grunden Vet jag att allt som sker är bra, i ett samtal med Vännen Sanna inspireras jag till denna text och Vilar i Tilliten, Just nu kanske den inte är det jag bäst behöver för att möta det jag ska möta i mig, det kan både vara en flykt och en vila: Livet målar

Tack vare en del missförstånd och rena gissningar så börjar jag nå min ilska, jag tycker att hon gjort fel och borde agerat annorlunda, jag ser även att jag har del i det hela, i Själva verket så är inte beskrivningen korrekt, det var inte hon som hoppade över stängslet även om hon kanske nafsade efter gräset på utsidan, det var jag som knuffade henne. Men jag behövde komma till Ilskan: Gräset är inte grönare på andra sidan

Jag ser hur hur Outstanding Underbar vår relation varit, och är Tacksam, Vilar i Tilliten en stund igen: Vad mer är möjligt

Här kan det vara på sin plats med en liten återblick från det fina vi haft och som jag är Fantastiskt *tårögt* Tacksam för oavsett vad som sker:

Från den första förälskelsen: Jag tycker om all den plats du tar upp
och: Den strålande Stjärna Du Är

Vi delade upplevelser som vi båda gillar: Utesittning

Jag Upplever den förutbestämda Storheten i vårt möte, Hur vi är en del av en plan: I begynnelsen var ordet "Kärlek"

Vår Kärlek är Outstanding: Bara vilja varandra väl

Vår Kärlek läker gamla mönster i mig: Byte av fokus

Under hela vår tid tillsammans har hon varit Fantastisk på att dela min Dröm, medan jag blivit allt sämre på att dela hennes Drömmar och Liv *gråter*: Det enkla Livet

Slut på resumen

Jag upplever Älsklingen som oärlig och förlorar Respekten för henne, vilket ger mig "tillfälle" att bryta: Otrohet 

Jag börjar se att det finns delar som jag varit rädd för hos Älsklingen: Den stora utmaningen

Jag förstår vad jag har förlorat och känner hopplöshet inför möjligheten att återfinna det, samtidigt är jag väldigt dömande mot allt och alla: Ska du finna en måste du möta tusen, åter tusen

Jag vill inte ge upp och ber henne om det som vi egentligen skulle gjort från början eller rent av innan detta hände: På nätterna drömmer jag

Jag släpper taget om Trollstorp och låter det vila, jag ser vad som är viktigast just nu: Ett Kärleksbrev - Kärlek på riktigt

Känner mig bortvald och får möta gammal sorg: Nu får jag möta mig själv

Mina nakna sår får gamarna att börja flockas, de som lever på andras olycka, på att trösta och tycka synd om andra: Detta föranleder en text om energitransaktioner: Gamar

Återigen så vilar jag i den Förståelse, Tacksamhet och Tillit som alltid finns där i bakgrunden: Jag skulle kunna hata

Jag inser hur Magiskt välregiserat detta är och fylls av Vördnad, Tacksamhet och Tillit till Livet: Tryggt vilar jag i Livets famn

Under ett Random möte börjar jag se ett av mina gamla mönster som skapats för att hålla avståndet: Hit men inte längre

Jag saknar och sörjer vardagsKärleken: Tomhet

Mera sorg och uppgivenhet: Framtiden

Återigen regiserar Livet på bästa sätt, De firar hennes födelsedag och lägger ut en massa bilder från sin lycka på "Mina" platser. Det hjälper mig att vara i min Ilska: Adrenalin

Ilskan drabbar även Älsklingen, jag tror mig veta vad hon behöver göra och försöker kontrollera henne: Sann

Fortfarande skyller jag vår separation mest på henne och försöker förstå varför hon agerat som hon gjort: Abstinens

Åter i Tillit, om livskrisernas Gåva: Katastrofer

Jag avvisar Älsklingens spontana Kärlek under förevändning att det stör min sorgeprocess och ger henne en släng av min Ilska: Slutord

Jag inser att hon har läkt ett stort sår i mig och sörjer: Utan hopp

Insikterna börjar komma den ena efter den andra: Aldrig sörjt förut

Jag tycker det räcker nu, och försöker fly in i Tilliten: Nu tar jag paus

Första STORA insikten. Jag börjar förstå att jag för kanske första gången börjat knyta an till en annan människa, och vad det innebär: Om du inte fanns

Jag ser hur jag ibland brustit i respekten mot Älsklingen och släpper henne fri att gå Sin väg: Hur blir man vuxen

Jag försöker släppa taget samtidigt som jag försöker styra Älsklingen: Bara Väntaaaar

Försöker åter släppa: Det finns ingen Framtid

Andra STORA Insikten kommer, jag ser igenom mina mönster: Bakdörr
Ett beslut: All in

Var går mina gränser?: Öppna relationer

Jag har nått vändpunkten: Nu vänder det

Läkande sorg: Det är som om jag skriker

Ta hem: Nu ser jag klarare

Försöker kontrollera henne: Vem tror jag mig vara

Investeringar krävs: Att välja Kärlek.

Tar mig tillbaka till Livet och tilliten: Berättelser i mitt huvudMer sorg ska ut: Kramar mig själv
Våren i sin vackra skrud

Jag börjar släppa taget så smått: Första dagen

Först när jag släppt taget om henne, när framtiden kommer oavsett, då är jag redo att ha henne i mitt Liv igen, och hon släpper in mig: Nu börjar det

Nu bygger vi vidare på vår relation igen, denna gång är våra förutsättningar bättre än någonsin, Processen hjälpte mig att se massor i mig själv och hjälpte mig att gå vidare i en fördjupad relation, något som troligen inte varitr möjligt om inte detta hänt. Jag behövde tappa Tilliten (även om den Alltid finns där i botten) för att möta dessa gamla instängda Känslor och mönster, men nu är jag tillbaka i Tilliten och Livet går vidare, säkert kommer det att komma mer ut av detta, men Allt som sker är Gott, Allt som sker är en Gåva, Oavsett vad.

Och den största Gåvan är min Älskling och vår Kärlek

Våren i sin vackra skrud

Våren i sin vackra skrud
Sjön ligger blank
Ån rinner mot havet

Här har jag paddlat en gång

Jag skulle vilja paddla med dig
en enkel packning i kanoten
3 dagar eller så
iväg
dit strömmen för oss

Vi fick 8 månader
Var det allt?
Var det så det var regisserat?
Så mycket vi aldrig hann
Kanske aldrig hinner

Det är så mycket mer
jag skulle vilja uppleva med dig
Jag saknar dig så

Jag skulle vilja
sova under bar himmel med dig

Jag saknar vår närhet
vår beröring
Jag saknar att drömma med dig
Jag saknar ditt huvud på min axel

Våren i sin vackra skrud
Det var nu det skulle börja
Det var nu vår Kärlek
skulle blomma
mogna och bära frukt

Det var nu vi skulle börja
bygga vår framtid
bygga vår gemenskap

Jag saknar dig så

Att hålla om Lille Sigfrid
Går nog bra
Men när också Vuxne Sigfrid
behöver en famn
vad gör jag då

Jag saknar din famn
Jag saknar famnen
att sörja den i

Jag sörjer så gott jag kan
Flyr sen
Tröttar ut mig med något
tills jag stupar

Jag saknar dig så

Kramar mig själv

Nu ligger alla kort på borden, vi vet att vi Älskar varandra, vi vet vad som hände, vi vet vad vi önskar oss. Nu kan jag bara vänta.

Jag vet också att Livet skulle inte ge mig alla dessa Gåvor om jag inte skulle få praktisera dem sedan. Min Tillit till Livet står Fast och Stadig.

Nu släpper jag taget, släpper henne Fri att göra sitt val, och tar mig i kast med en vardag där hon inte finns, där jag är Ensam. Jag har varit ensam förut utan bekymmer, men det jag har fått Uppleva tar Ensamheten till en ny nivå, det är en Ensamhet utan så mycket Mer.

Och jag faller ner i ett bråddjup igen...

Allt jag känner börjar med en Tanke, somliga kanske säger att det kan börja med en energi, och det kan jag vara med på, men det är i så fall en energi som väcker ett minne (kanske omedvetet) vilket också är en Tanke.

Mina Tankar kan jag titta på och styra, jag kan vända en tanke som inte gagnar mig och mitt mående.

Tanken som puttar ner mig i bråddjupet är att jag Aldrig mer ska få Uppleva en så fantastisk Närhet, på Alla plan, som vi hade, att jag Aldrig mer ska få uppleva en relation så präglad av enbart Välvilja och Kravlöshet som vi hade, att jag Aldrig mer ska få uppleva Gemenskpen  som vi hade, att jag Aldrig mer ska få Knyta An till en annan Människa.

Mitt vuxna jag Vet att det inte är så, mitt vuxna jag Vet att Livet kommer att ge mig mer av Allt detta.

Men ändå är jag fortfarande kvar i bråddjupet, om än jag tagit mig upp en bit. Då måste det finnas ett minne, ett gammalt sår som mitt yngre jag behöver läka. Då är det mitt yngre jag som ligger där nere i bråddjupet.

Jag tar Känslan och mitt yngre jag i famnen, håller om och talar lugnande. Säger: "Det är OK, jag Älskar dig, och finns här när helst du behöver mig. Jag kommer att sitta här och hålla om dig tills ditt sår har läkt, eller tills du kan berätta så vi tillsammans kan hjälpas åt att läka det."

Jag kramar mig själv och känner hur jag håller om mitt yngre jag, samtidigt så känner jag också hur Livet håller om oss båda.

Berättelser i mitt huvud (inspirerad av Carina Zetterström)

Jag har trott att antingen måste vi fortsätta att bygga vår relation eller så måste jag sörja för att kunna gå vidare,

Jag har trott att jag blir helt handlingsförlamad av väntandet, att jag inte kan ha fokus på något annat, att jag inte kan göra något.

Jag har trott att jag antingen måste vara kvar eller släppa taget, släppa taget ville jag inte och vara kvar visste jag inte om det fanns.

Jag har trott att processen kommer att pågå tills jag har mött allt jag ska möta, sen kan jag gå vidare på ena eller andra viset.

Men sanningen är att jag måste ingenting, jag kan bara vara i det som är här och nu...

Livet behöver inte stå stilla bara för att jag inte vet hur detta ska sluta. Det hjälper inte att jag sitter och väntar avgörandet kommer inte snabbare för det.

Vi måste inte bygga vår relation nu, det kan vi göra när som helst.
Jag måste inte sörja nu, sorgen kommer när den kommer och jag tror att jag redan sörjt en hel del.
Jag behöver inte bli handlingsförlamad, det är bara något som jag har hittat på, jag kan ju lika gärna gå vidare i vardagen medan jag väntar.
Jag behöver inte vare sig hålla kvar eller släppa taget, Jag hittar tillbaka när som helst ,fast till en annan plats där nuet är, och släppa taget kommer jag att göra lite och lite under tidens gång, om det är det jag måste göra.
Jag behöver inte vara i denna processen hela tiden, processerna kommer när det är dax för dem, i sinom tid.
Jag möter Livet och mig själv hela tiden med eller utan denna processen.

Jag måste ingenting, Jag kan bara vara i det som är här och nu. I full Tillit till att det blir precis som det ska.

Att välja Kärlek

Jag föddes hit, ett självmedvetande skapades,ett Ego, jag gick igenom trauman och fick sår.

Egot behövdes för att jag skulle kunna Uppleva, för att det "utanför" skulle kunna relateras till något, för att jag skulle kunna Känna.

Såren gjorde ont, så jag skapade mönster och strategier för att undvika dem, detta i sig skapade nya sår, och nya strategier.

Jag var väldigt mycket mina strategier och mönster, på så sätt kunde jag hålla den mesta smärtan borta.

Jag lärde mig att kontrollera mina tankar, för tankar är skapande, och ett val. Ett okontrollerat sinne kommer hela tiden att styras av våra rädslor, och skapa mer av det vi är rädda för. Jag valde att Älska mig själv, jag valde att Fascineras och Förundras av Livet. Sådant som födde "vackra, behagliga" Känslor utan att jag behövde investera eller riskera något.

Jag lärde mig att "Allt är Kärlek" och valde att se det så, naturligtvis mötte jag mer av det, och det var trevligt och behagligt. Jag fick och har många Fantastiska Vänner som jag Älskar, Jag Älskar Livet, Jag mår Bra.

Men även om jag Älskar många människor sas "på riktigt" Jag Känner verkligen Kärlek till dem, det Känns 100% Ärligt när jag säger "Jag Älskar dig!" Så finns det väldigt få människor som jag verkligen skulle sörja och Förtvivlas om jag miste dem. I ett fåtal fall så skulle jag nog gråta och sakna lite, men inte mer än ungefär  ett par dagar, Det skulle vara tråkigt helt enkelt. Men det är ju en del av Livet, Vänner kommer och går, alla måste vandra sin väg. Vi var helt enkelt färdiga med vandra. Och själva Döden är ju en del av Livet.

Inte ens när jag förlorade en partner sörjde jag, för jag hade inte investerat något, min sårbarhet låg instängd där djupt under mina mönster, strategier och kontrollerade tankar.

Visst mådde jag före det mesta ganska bra, jag upplevde mycket "kärlek", glädje och tacksamhet, för jag valde hela tiden nya vänner, nya upplevelser som kunde ge mig det. Men emellanåt fanns det inte något sådant som kunde uppta min tid och mina tankar och då var det ganska trist och tomt. t o m när jag fann de lyckliga stunderna så kändes det lite tomt, något fattades.

Så lärde jag mig att möta mina rädslor, jag blev vän med Rädslan. Jag lärde mig att Känna alla Känslor även Sorgen, Smärtan och Ilskan. Ja det blev lite bättre, jag Kände mig mera Levande, Kärleken, Glädjen och Lyckan kändes mer, Även mycket sorg och smärta var ok...

Jag kände också mera Sorg och Förtvivlan när jag förlorade en partner och när min far dog. Men jag var ändå väldigt förstående, "Alla måste ju som sagt vandra sin väg", och "Vänner kommer ju och går" och går vidare när vi är färdiga med varandra, så även Partners, Och "Döden är ju en del av Livet"

Men fortfarande var det ganska trist mellan kickarna. Något fattades.

Måhända kan man säga att jag inte hade så mycket Ego... och det vet ju alla att det är bra. Trots allt så fick jag ju Uppleva mycket Ljus och Kärlek, och jag har många Underbara Vänner som jag Älskar. Många som är Viktiga för mig.

Men det är inte sant, för långt där nere under mina mönster, strategier och kontrollerade tankar ligger mitt Ego instängt och gråter över all gammal smärta.

Jag tror att om jag vill Uppleva Verklig Kärlek, inte bara "ljus och kärlek" med små bokstäver, då måste jag också investera min Sårbarhet, då måste jag öppna upp mitt Hjärta och släppa in någon där, men då kommer också den gamla smärtan ut. Då måste jag Uppleva att det finns någon/några som jag inte Vill vara utan (även om jag vet att jag skulle klara det). Då måste jag också vara beredd att väva samman våra Liv, att Drömma tillsammans. Och att Sörja Förtvivlat om jag skulle mista denna.

Då Väljer jag Kärlek på riktigt inte bara orden på ytan.

Det är som om jag skriker

Bild: Tommy Svensson

Trodde jag var framme i går, men så var det tydligen inte. Naturligtvis! Kommer vi någonsin fram?

Det finns något mer som vill komma ut, och jag känner att jag behöver få ut det, men jag kan inte greppa det.

Jag känner en stooor sorg som vill komma ut, något gammalt, centralt "alla sorgers moder" men jag vet inte vad det är.

Jag går omkring och väntar på att hon ska höra av sig... har jobbat själv idag, gick sådär... stup i kvarten kollade jag FB för att se om hon givit mig något livstecken (och hon är inte ens mycket på FB och de flesta "bekräftelser" jag får av henne där kan jag inte ens se på min mobil, så varför hoppas liksom?)

Så här var det inte innan och jag tror inte att jag brukar vara så här... nu i detta har jag gång på gång förbannat mig själv för att jag inte har kunnat vänta så att hon har hört av sig på eget initiativ utan att basvara något från mig... några gånger har hon gjort det, vid ett av tillfällena bad jag då henne att inte göra det, vilket jag sen tog tillbaka och tvärtom bad henne att höra av sig när hon ville och gärna ofta.

Det är som jag skriker se mig Se Mig!... kan minnas att jag någon gång för länge sedan har insett att ingen hör av sig till mig, för att jag hinner alltid före.

Gav upp jobbet och körde hem, pallade inte längre.

Egentligen är det ju jag som övergivit henne, så det "borde" egentligen vara hon som var arg och ledsen.

Inser också hur ofta jag blir besvärad av kontaktsökande, är för upptagen eller tar det som ett spel.

En Vänn <3 gav mig en övning, jag skulle sitta och titta in i mina egna ögon, titta bakom, innanför, i en spegel , tills något krackelerade i mig.

Jag satt med spegeln länge, länge, var på väg att ge upp, kunde inte komma innanför... det var stängt. Så fick jag för mig att jag skulle säga till mig själv "Jag Älskar dig!" och upprepade mantrat gång på gång, kände att jag måste hålla om mig själv... och ganska snart höll jag på att somna, så då klädde jag av mig naken och kröp ner i sängen och fortsatte hålla om mig själv. Jag får bilden av mig själv som spädbarn, med virkad babyhjälm, det är spädbarnet Ingmar som jag håller om. Sen somnar jag för att bli väckt betydligt lättad en och en halv timme senare.

Tänker det är det lilla, lilla barnet i mig som inte blivit sett och som inte fått den trygga famnen han behövde för att kunna acceptera det och lita på en annan människa. Nu fick han mycket av den varan och förhoppningsvis har det läkt en del av mitt anknytningsproblem <3

Bakdörr

Jag kan se det nu, hur jag när allt detta började genast backade.

Jag ser också hur jag haft det mönstret i alla mina relationer, genast smitit ut genom bakdörren så fort jag fått en chans, faktiskt lite lättad. Med ett undantag, då vi båda bestämt oss för att inte ge upp för lätt, och i stället höll fast vid relationen onödigt länge.

Jag ser även hur jag i alla mina relationer skapat denna nödutgången. Jag har letat efter saker som skulle kunna försvåra en relation, så har jag skyddat mig både från närheten och smärtan, jag har kunnat säga "det skulle aldrig funkat ändå" och skakat av mig det hela.

Men jag ser också hur jag denna gång inte stängde dörren utan stannade i öppningen. Jag har läkt.

Det finns ingen framtid

Det finns ingen framtid. 
Det finns bara Nu. 
I Nuet skapar jag min framtid.

Vill man ha en gemensam framtid
Då måste det finnas någon
Som vill och har tid
Att skapa den med mig

Finns inte det
Så får jag skapa min egen framtid
Som jag vill ha den

Så det gör jag nu...

Bara väntaaaaar.....

Du säger att vi ska ses och prata om Vår gemensamma framtid, jag har ingen aning om vad det innebär för dig, en fördjupad relation eller kanske att du vill att vi ska vara vänner, du kan ha kommit fram till vad som helst... du ska bestämma en tid då vi kan ses.... och jag sitter och väntar... på tiden... på mötet... på att du ska se något jag skrivit, och kanske reagera... på ett livstecken... men mest väntar jag på att du på eget initiativ ska höra av dig...

Kanske kommer det aldrig att ske... kanske hinner du inte med någon eller något som inte pockar på din uppmärksamhet...

Och jag går sönder. Jag kan inte sitta och vänta här. får inget gjort på något plan, bara väntar.

Jag inser att jag måste ta tag i mitt liv, jag kan inte hänga upp min tillvaro på att du ska höra av dig. Jag måste börja sörja, släppa taget, släppa förhoppningarna... börja Leva igen.

Men det är svårt att sörja när jag inte vet om det finns något att sörja.

Det är svårt att sörja något som kanske finns här och som jag inte vill vara utan...

Men jag måste... annars går både jag och min tillvaro sönder

Jag måste ta en dag i taget, just nu finns du inte här alltså finns du inte. Vad skulle jag göra då om jag inte bara satt här och väntade?

Om du inte fanns

Så mycket enklare det hade varit om du inte fanns

Då skulle jag inte ha upplevt verklig Kärlek och Närhet

Då skulle jag aldrig ha börjat att knyta an till en annan människa

Då skulle jag aldrig ha öppnat mitt hjärta så mycket.

Då skulle jag inte ha upplevt vår Spontana Naturliga fysiska Närhet som gavs och togs emot så Självklart och Vilkorslöst.

Då skulle jag aldrig ha upplevt en Relation helt utan krav och förväntningar.

Då skulle jag aldrig ha upplevt en relation där man Bara vill varandra Väl.

Då skulle jag inte Upplevt någon som Älskade mig helt och fullt precis som jag Är.

Då skulle jag aldrig ha Upplevt en Relation där båda är enbart Tacksamma för all tid vi delade.

Då skulle jag inte fått höra om din vardag varje dag.

Då skulle jag aldrig ha Upplevt Dig!

Då skulle jag kunna fortsätta att lämna varje relation mer eller mindre med en klackspark, utan att nämnvärt känna och lägga det huvudsakligen utanför mig själv: "Hon var inte redo" "Hon ville inte ha mig utan någon som var annorlunda" etc..

Då skulle jag fortfarande aldrig ha knutit an till någon människa.

Då skulle jag aldrig ha Upplevt Dig!

Jag känner att du har gjort något med mig (eller om något har förändrats i mig som gjorde vår relation möjlig).

Jag måste revidera mycket som jag sagt och trott mig veta om Kärlek och Relationer.

Jag har sagt att den enda rätta inte finns, att det finns många Kärlekar för varje människa som likt Vänner kommer och går. Och jag tror fortfarande att det är så men att UPPLEVA att det bara finns en enda rätta är det bästa som kan hända Kärleken.

Jag har sagt att man inte kan vara beroende av varandra i en bra Relation, och jag tror fortfarande att det är så, att vi måste kunna vara nöjda utan någon relation för att kunna ha en bra relation. Men att UPPLEVA att man inte kan vara utan en annan människa är det bästa som kan hända Kärleken.

Men du Finns och jag är oerhört Tacksam för det. Jag är så Tacksam att jag fått UPPLEVA Dig, Att Jag fått ÄLSKA Dig och att jag ÄLSKAR Dig.

Jag är Oerhört Tacksam att jag inte kan tänka mig att Leva utan Dig!

Men ändå måste jag tänka mig att leva utan dig.....

Du säger att du vill sitta ner och diskutera en VÅR gemensamma framtid, men du är Upptagen med Allt och Alla och har inte tid med mig, för det är så många som pockar på din uppmärksamhet.

Jag skulle också kunna pocka, men jag vill inte det (fast jag ändå gör det gång på gång), för jag vill kunna känna att du vill ge mig av din tid för att du vill det inte för att jag ber om det.

Det vore enklare om du inte fanns men nu finns du fast inte ändå.

<3

Aldrig sörjt förut

Jag kom på i min process att jag nog aldrig har sörjt "på riktigt" förut. Så klart har jag sörjt men jag har aldrig tillåtit mig sorgen på samma sätt och heller aldrig haft så mycket att sörja, för jag har aldrig tidigare öppnat mig för någon på detta viset, aldrig knutit an så mycket, aldrig drömt så mycket om en gemensam framtid. Och därför heller aldrig upplevt en sådan exceptionell Kärlek.

Tidigare har jag alltid lagt det utanför mig själv att det tagit slut. det har varit hon som inte varit redo och därmed så har jag kunnat släppa det bara så där. Jag skulle kunna göra det nu med för visst har vi båda saker som vi inte är färdiga med, men denna gången ville jag välja att stanna kvar och bli redo tillsammans i stället för att fly.

Drömmen om att växa tillsammans i en gemensam framtid finns och då måste jag också sörja, för det är inte de vi mister som vi sörjer utan våra drömmar som är förknippade med personen. Drömmer vi inte så behöver vi inte sörja, men då kan vi nog inte komma Nära heller.

Utan hopp

Första dagen utan hopp. Jag vet att det inte är så enkelt, men i natt satte jag ner foten och bad henne att inte höra av sig till mig annat än för att diskutera Vår Gemensamma framtid.

Att hon Älskar mig det vet jag och att jag alltid kommer att Älska henne och det vi haft vet jag. Men det är drömmen om vår gemensamma framtid som jag måste sörja.

Intellektuellt kan jag både tänka mig och tro på en Gemensam Framtid, men jag måste släppa förväntningarna om det annars går jag sönder, annars kan jag inte sörja och gå vidare.

Det var så mycket som var exceptionellt i vår relation. Så mycket som jag aldrig upplevt tidigare, som jag nu måste tänka mig att leva utan.

Det första som poppar upp är detta:

Jag har ett stort behov av fysisk Närhet och Beröring som både kan, men inte behöver leda till Lust. Ingen som jag tidigare mött har kunnat macha mig i det. Men Du kunde! Så många gånger har min beröring blivit avvisad och det gör ont, så mycket som det är ett behov som jag måst kämpa för att kunna leva ut, som blivit avvisat sedan mycket tidiga år. Kan jag tänka mig en framtida relation utan detta!!! Aldrig tidigare har jag upplevt att Beröringen givits och tagits emot så Självklart och Naturligt. Kan jag tänka mig att Leva utan detta!!!

Det vill jag och det tänker jag inte göra, jag vill ha det igen men jag kan inte förvänta mig att det blir med henne.

Men mitt i allt detta så inser jag att hon har läkt mig. Oavsett vad som händer så har jag nu fått det bekräftat att min beröring inte är äcklig eller obehaglig på något vis, att jag inte är äcklig eller obehaglig på något vis. Intellektuellt har jag förstått det, det handlar om deras dåliga erfarenheter av mäns beröring och sex, men jag har nog alltid tagit åt mig. Nu Vet jag att det inte ligger hos mig. 

Framtiden

Kommer framtiden någonsin
eller är den bara en myt
som vi skapar
för att få en riktning
i vårt nu

Kommer framtiden någonsin
eller är den bara en myt
som vi skapar
för att väva samman
våra nu

Kommer framtiden någonsin
eller är den bara en myt
som vi sen måste sörja
när vårt nu
ändrar riktning

Kommer framtiden någonsin
eller är den bara en myt
som vi sen måste sörja
när någon av oss
ändrar riktning

Och vi står
ensamma kvar
utan riktning
i vårt nu

Tomhet

Jobbade första dagen idag på nästan en vecka, det är vår på gång, fåglarna kvittrar men bara stillsamt, det är en konstig tom känsla i naturen som om den väntar på något.

Likaså känner jag mig, tom men som en tryckkokare. Det är något som vill ut.

Det är din födelsedag idag, jag skulle vilja skicka blommor, jag skulle vilja fira med dig och dina barn, kommer jag någonsin att möta dem igen? Jag hade drömt om att  tillbringa helgen i mitt vackra Bjäre med dig, äntligen få visa det för dig, kanske ta ledigt från jobb och väcka dig i stugan med blommor, sång och presenter.

Det är så mycket jag drömt om att få göra med dig.

Vem ska jag nu köpa blommor och presenter till. vem ska jag dela min barndoms Bjäre med, vem ska jag dela Trollstorp med? Vems drömmar ska jag få ta del av, Vem ska jag sova nära varje natt, med vem ska jag dela vardagens händelser och med vem ska jag älska naken i naturen? Åt vem ska jag laga frukost, och vem ska vänta mig med dukat bord efter jobbet? Vem ska jag laga mat tillsammans med....

Det känns tomt

Nu får jag möta mig själv

Jag ligger i min säng och försöker sova, lyckas kanske slumra till innan hostan väcker mig, går upp och försöker med värkande ögon efter ett dygns vakenhet göra något, kliar sönder min torra trötthetskliande hud på benen, tills jag åter är så trött att jag tror mig kunna somna.

Gång på gång upprepas detta.

Sen får jag möta mig själv

Jag känner så väl igen detta

Jag ser lille Ingmar ligga ensam hostande och snörvlande i sin säng med kliande eksem, mor har inte tid med honom, kanske finns min lillasyster redan där, och tar upp hennes tid. Han ser henne sitta och amma systern.

Bortvald

Utanför

Ledsen

Gråtande

Men det hjälper inte, hon har inte tid med mig.

Men hostan och eksemet funkar

Mor har astmaerfarenheter och är orolig för mina "dåliga luftrör"

Hon följer mig iaf på läkarbesök och ger mig mediciner

Även om jag inte får vara i hennes famn

Sedan dess har jag haft "dåliga luftrör"

Jag ser Ingmar i yngre tonåren sitta gråtande och snörvlande utanför kamraternas dörr.

Bortvald

Utanför

Ledsen

Gråtande

Men det hjälper inte, de har inte tid med mig

Där fattade jag någon sorts beslut

Det tog många år innan jag grät igen

Jag lägger mig igen för att göra en Lägereldsprocess, men somnar ifrån den äntligen. Tror egentligen att jag är färdig med mor i detta, hon är förlåten. hon gjorde sitt bästa. Det är nog bara lille Ingmar som behöver gråta ut och få vara i min famn.

Jag bär honom med mig i dag, i bärsele vart jag går, känner hans varma kropp mot mitt bröst och han lutar sig mot mitt trygga bröst.

Tillsammans sörjer lille Ingmar och vuxne Sigfrid

Bortvalda

Utanför

Ledsna

Gråtande

Kungar och Drottningar över vårt Liv

Jag vet inte om jag kommer att gå på glöden nästa glödvandring jag håller, jag vet inte om någon kommer att gå på glöden. Det är inte viktigt. det viktiga är att vi lyssnar på oss själva och är sanna mot vårt hjärta. Glödvandringen är en metafor för Livet: Är du sann mot dig själv så är praktiskt taget allt möjligt, är du det inte så riskerar du att göra dig illa. Vi ser det i inte minst i arbetslivet idag, folk får fler och fler uppgifter att klara ut på färre och färre personal. Man känner att nu är det nog nu klarar vi det inte längre, men man sätter inte ner foten utan kör på ändå och efter några månader blir man utbränd.

Vem har ansvaret och makten över ditt Liv? Är du en sådan som gör saker för andra men glömmer bort dig själv? Är du en sådan som skulle vilja ta några danssteg på gatan bara för att, men låter bli för vad ska folk tro? Är du en sådan som håller inne med din ilska, glädje eller sorg, för att ta hand om andra människors känslor? Är du en sådan som drömmer om ett annat liv men stannar kvar i det trista grå som inte ger dig något för att du inte vågar ta steget? Kanske längtar du efter att träffa en vän idag men låter bli att höra av dig för du vill inte störa? Låter du bli att titta in på en kopp kaffe hos en nyfunnen bekant för att din partner är svartsjuk?

Då har du abdikerat! Då är du inte Kungen eller Drottningen i ditt Liv! Då är du bara en undersåte som lämnat över makten över ditt Liv till någon annan!

Och vem är DU då? Finns du överhuvud taget?

Vi föds med Känslor, vi föds med Längtan. Det är våra kännslor som får oss att känna oss Levande, det är  vår Längtan som är VI, som skiljer oss från alla andra.

Jag tror att vi kom hit för att Uppleva Livet på just vårt sätt, som den Vi är ämnade att vara med våra Känslor och vår Längtan. Om vi inte gör det då förfelar vi vår uppgift. Då har vi abdikerat från Livet.

Vad är det som hindrar oss att vara Kungar och Drottningar över våra Känslor och vår Längtan? Vad är det som hindrar oss att ta makten över vårt Liv?

Jo det är Rädslor! Rädslor för att vara utanför och övergivna, rädslor för att inte bli omtyckta och godkända av andra, rädslor för att förlora vårt jobb, rädslor för att misslyckas eller bli utskrattade....

Men det spelar ingen roll om allt detta sker för om vi inte är Sanna mot oss själva så finns vi inte, då har vi abdikerat från vårt Liv!

Vi måste sluta att vara rädda för vår rädsla och börja ta ansvar för vårt Liv. Vi måste bli Kungen och Drottningen i vårt Liv.

Vi har fått våra ögon att se med, våra fötter att gå med, och våra Känslor att känna med. Våra Känslor är lika viktiga redskap i Livet som fötterna eller ögonen annars skulle de inte funnits. Våra Känslor är våra vänner, och vi behöver bli vän med dem.

För att bli vän med våra känslor måste vi veta deras uppgift, så här ser jag på våra känslor:

Sorgen är lösningen på det olösliga, när någon eller något som är viktigt för oss försvinner för gott ur vårt liv då måste vi sörja, gör vi inte det så tvingas vi att stängas av våra känslor och kan inte heller ha kvar de goda minnena. Beklaga aldrig sorgen, beklaga hellre förlusten, Sorgen är viktig utan den kan vi inte stanna kvar i Kärleken. Är vi rädda för sorgen så kommer vi att anpassa bort oss själva för att vara andra till lags så de inte överger oss.

Ilskan har till uppgift att skydda vår integritet, när någon kliver på vår fot så ber vi hen vänligt men bestämt att kliva av, gör hen inte det då är det Ilskans uppgift att knuffa ner hen. Jag menar att vår ilska ska kunna döda om det behövs för att skydda oss själva eller en närstående, kan den det så kommer ingen att hota vår integritet för det känns, och vår ilska behöver aldrig vara våldsam utan "bara" Bestämd. Vi lär våra barn att inte slåss, men i stället borde vi lära dem att inte använda övervåld, annars blir de försvarslösa och kan aldrig bli Kungar och Drottningar över sitt Liv.

Glädjen har vi för att inspirera oss och för att veta vilken väg vi ska gå, väljer vi det som skänker oss glädje så kommer våra val att vara i samklang med vårt syfte i Livet.

Rädslan är som en varningsskylt i trafiken, den säger åt oss att ta det lugnt och se oss för, men den säger inte stopp. Rädslan är också som en påbudsskylt, en liten blå skylt med en pil som talar om vilken väg vi ska gå, för hade det inte varit viktigt för oss så hade vi inte varit rädda.

När tar sorgen slut?

När tar sorgen slut?

När tar ilskan, rädslan och glädjen slut?

Vad vore Livet utan dem?
Det är våra Känslor som gör oss Levande
De tar aldrig slut, de är en del av Livet.

Om inte sorgen fanns,
hur skulle vi då hantera våra förluster och besvikelser?

För varje dag vi sörjer en förlust
blir den lättare att Leva med.

Vissa mindre saker kan vi kanske sörja färdigt
Andra sorger kommer alltid att finnas kvar
Det är som det ska.