Vittnet

Vaknade av en dröm igen...

En Vän skulle gifta sig med en annan som var min Vän för 30 år sedan.
Mannen som är en skådespelare spelade på alla olika vis upp rollen som "Mannen som fastnat på kroken och var på väg att förlora sin frihet", medan Kvinnan leende och med stoiskt lugn betraktade det hela, väntande i fast förvissning. Hon visste att det var hans ytliga spel, och var trygg i hans Kärlek under ytan.

Jag skulle vara vittne.

Det är min roll i mångt och mycket genom Livet, att vara vittne. Jag speglar de jag möter, talar om vad jag ser. Ytan lämnar jag därhän, den intresserar mig sällan, är mest patetisk. Jag vill ha möten under ytan, nära, naket och öppet, annars kan det vara... de som inte pallar det lämnar jag därhän, och de lämnar mig. Mina Vänner är och har alltid varit få, men mycket nära, ofta har de bara passerat genom mitt liv ganska snabbt och intensivt, men samtidigt så finns de verkliga Vännerna ändå alltid kvar , även om vi kanske inte har så mycket kontakt.

I en annan dröm för en tid sedan såg jag mig själv då jag smög för att grannarna inte skulle se mig. Det är också jag, fast jag eftersträvar det nakna mötet med de som kommer nära, så vill jag av någon anledning inte visa mig för de människor som jag tvingas ha runt mig utan att välja dem själv, de som bara vill ha yta får inte se mig under ytan...

Min Älskade frågade mig häromdagen varför mina Vänner aldrig kom och hälsade på och  varför jag inte bjöd in dem? Jag vet inte riktigt, det är bara så det är. Kanske pallar vi bara med det nakna mötet i portioner? Det är så det alltid har varit, jag har tagit initiativet till mötena mest bara sällan har mina vänner kommit på besök.

Jag är ett Vittne med viss distans, även om jag är Nära?

Minnen

Våra minnen spelar oss ständigt spratt. Jag möter dig och mina minnen av tidigare möten får mig att se en upprepning av något som jag redan sett i stället för dig, fast jag kanske vet vem du är så kan jag plötsligt tro att du är någon annan och helt annorlunda.

Jag avskyr när någon vägrar att se den jag är, när någon ikläder mig en annans roll, trotts att jag gång på gång säger vad jag menade, trots att jag gång på gång berättar vem jag är, och trots att minnet av mig borde visa den jag är får jag gå där med någon annans hundhuvud. Osedd!

Kanske är det ofrånkomligt att vi ikläder varandra våra gamla minnen, det är vad hjärnan sysslar med, jämför och försöker stoppa allt vi möter i en box tillsammans med något tidigare upplevt, men vi kan åtminstone se till att "kläderna" är vackra.

Våra minnen finns inte längre, det som hände mig när jag var 5 år, den svartsjuka partnern som jag hade en gång, alla de som enbart värderade prestation... de är sedan länge borta. Men i mitt huvud finns det lagrat på en hårddisk, redo att plocka fram så fort något liknar det minsta. Men enbart så länge jag ger det energi.

Kanske var det inte ens sant? Jag har inte hela bilden, enbart mitt perspektiv, som det var en gång, finns lagrat i minnet. Frågar jag min syster så kanske hon berättar en helt annan historia, ur hennes perspektiv. Båda berättelserna är säkert sanna, men ingen innehåller hela sanningen, utan enbart vår upplevelse.

Egentligen är det inte sant utan enbart en förvrängd skärva av sanningen, helt enkelt ett minne!

Så varför inte göra om mina minnen, ikläda dem vackrare kläder, kanske lika sanna de, och göra mina nya möten vackrare.

Jag ger dem en rosa kant, i stället för att vara 4 år och känna mig i vägen och undanskuffad av min mor, så låter jag henne sätta sig ner och möta mina behov, se mig, där och då. Hur skulle det kännas? jag målar en bild som är vackert och som jag mår bra av.

Plötsligt möter jag andra människor, människor som jag känner förändras, jag förändras i mina möten. Alla jag möter ikläds vackrare kläder liksom jag själv. Alla slipper vi att bära de gamla hundhuvudena.

Kasta skit

Jag har mött mängder av människor genom åren som på olika sätt hjälpt mig att lära känna mig själv. De allra flesta mötena har enbart varit positiva, men det finns en del människor som har passerat i min närhet om vilka jag inte har mycket gott att säga. Ibland har min mörka bild av dem uppkommit genom egna obehagliga upplevelser, andra gånger har jag fått lyssna på människor som haft obehag vid mötet med någon, och ibland har jag helt enkelt bara fått en dålig känsla av någon.

Jag ska berätta om två av dem utan att på något sätt avslöja deras identitet:

Den ena är en företagare som jag umgicks ganska nära med under en tid, hen var ofta involverad i dramer med än den ena och än den andra och skrädde inte med orden då hen berättade om sina antagonister, de fick ofta bära det ena fula tillmälet efter de andra. Efter hand som jag lärde känna vederbörande så insåg jag mer och mer att alla de hemska egenskaper och beteenden som hen tillskrev andra passade mycket väl in som en beskrivning av hen själv.

En annan som fanns i min närhet var en som i likhet med mig skriver mycket och ofta får mycket uppskattning för sina ord. jag läste också men uppfattade hens ord som ordbajseri och tomma floskler som troligen bara var avsedda att gynna hen själv på något vis. Egentligen hade jag till en början ingen grund för mitt antagande, det kan t o m ha orsakats av någon form av svartsjuka för att hen fick som jag upplevde det oförtjänt uppmärksamhet som jag borde fått i stället. Jag tror inte att det var så men jag kan inte svära på att det inte var det. Oavsett hur det var så fick jag så småningom min känsla "bekräftad" av en bekant som haft en relation med hen och beskrev vederbörande som en narcissist eller psykopat.

Fortfarande hade jag inget direkt möte med personen ifråga och kunde egentligen inte veta hur hen egentligen var. Så var läget när det visade sig att en vän till mig inlett en relation med hen. Vad skulle jag göra nu? Skulle jag berätta om min upplevelse och om det som min bekant berättat för mig? Eller skulle jag tiga?

Jag vet att en del av mina viktigaste erfarenheter har jag haft vid mötet med psykopater och liknande, min vän var vuxen och kunde mycket väl ta hand om sig själv. Skulle jag smutsa ner min väns bild av hen med mina aningar och hörsägner som jag inte ens visste om de var sanna? Varför skulle jag i så fall göra det? Skulle jag kasta skit på personen i fråga för att framställa mig själv i bättre dager? Eller skulle jag berätta för att skydda min vuxna vän från de upplevelser som hen kanske behövde för att lära sig något viktigt och utvecklas? Samma sak gäller med företagaren ovan. ska jag varna alla hens potentiella kunder? och varför i så fall det? För att göra mig själv bättre? För att slå på någon som säkert redan mår ganska dåligt? För att ta hand om någon som är kapabel att ta hand om sig själv? Eller för att manipulera någon till min fördel?

Nej kastar jag skit på någon så stänker det på mig själv, och försöker jag smutsa ner någons bild av någon annan så smutsar jag ner mig själv. Den enda mina negativa upplevelser av någon annan berör är mig själv och personen ifråga, är det någon jag ska diskutera det med så är det hen själv.

Jesus, Hobbe och Vårtbitaren

Oavsett vem jag möter, Jesus, Einstein, en Vårtbitare, en Ängel, Nornorna, Djävulen, Kalle och Hobbe eller vem som helst, så har de en gåva till mig. Endera vägleder de mig till en upplevelse som jag valt att få i detta livet, ger mig själv en upplevelse, eller så är gåvan att jag vägleder dem.

Kanske inte minst de som orsakar mig obehag är Änglar med en gåva, de kanske ska lära mig bli vän med min ilska eller att bli Trygg i mig själv och min Sanning.

Alla är lika viktiga och värdefulla för mig, men självfallet så delar jag fler upplevelser med min Älskling och Partner än med andra, men utan Jesus, Einstein, Djuren, Nornorna, Änglarna, Kalle och Hobbe och en mängd andra som jag mött så skulle inte dessa upplevelser vara möjliga.

Fasta

Det är intressant att möta mig själv när jag bryter mina mönster.

Just nu är jag mitt inne i en veckolång fasta. Själva frånvaron av mat är inget problem, jag är inte hungrig trött eller svag. Upp emot 10 liter vätska om dagen (jag jobbar hårt, fysiskt ute i solen) ser till att hålla njurarna igång. Apotekets vätskeersättning, en halvliter buljong, och upp emot en liter juice om dagen ersätter saltet som jag svettas ut. Rent fysiskt är det inga problem, tvärtom mår jag bra på att fasta.

Vad som däremot kan vara svårt är att möta det som jag döljer bakom det som jag stoppar i munnen. Det slumpar sig så att jag denna vecka jobbar med två kollegor som jag inte har något att prata om med på rasterna. Jag upptäcker åter igen att jag använder maten för att dölja några känslor som uppkommer i denna situationen. Jag blir rastlös, känner att jag måste leta efter något att säga, men det finns inget. I stället kommer en ledsnad, av någon anledning så känner jag mig utanför när det inte uppkommer något möte i mötena, när jag inte är med i samtalet, samtalet som kanske inte ens finns. Den lille pojken i mig blir ledsen.

Att vara ensam när jag är själv har jag inget problem med, men att vara utanför och ensam tillsammans med andra triggar fortfarande något i mig. Det får vara så! Jag ser och känner, känslan får sitta i mitt knä tills den går över eller väljer att berätta för mig vad den är ledsen för.

Varför tror jag att det är mig det är "fel på" när vi inte har något att prata om, varför tror jag att samtalet är mitt ansvar?

Jag vet inte och jag får kanske aldrig reda på det, men jag ser att det är så, och låter det vara så.

Mina ord

Sedan 9 dagar nu går jag igenom en svår men Fantastisk process i mitt Liv. och det kommer att pågå en tid till.

Mitt främsta verktyg idag är kommunikationen, det är i orden jag ser mig själv.

Jag skriver för min egen skull, inte för någon annan, med orden reder jag ut mina tankar och Känslor, där ser jag mig själv och får insikter på insikter. 

Jag kommer att publicera det mesta jag skrivit här på bloggen under den närmaste tiden, inte för att bli sedd eller för att någon ska tycka synd om mig, utan för att jag vet att det finns människor som kan känna igen sig i mina ord. När ni får läsa mina ord så befinner jag mig redan många steg längre fram i min process.

Jag tror att det är i Ärlighet, Öppenhet och Genomskinlighet vi Möter och Ser varandra, det är i Nakenheten vi speglar oss själva.  Därför delar jag orden här när jag har något att säga. Jag är Tacksam när mina ord kan Inspirera och vara till Glädje för någon, men det är till mig själv jag skriver.

Jag tror också att det är när vi inte vågar visa oss själva, när vi döljer något, som problem i människors relationer uppstår.

"Man måste få ha några hemligheter" har jag hört sägas, men varför det? Vad har vi att dölja, mer än oss själva för oss själva. Vad är det vi inte vill ta Ansvar för?

De som det berör och de som verkligen bryr sig är välkomna att höra av sig till mig om ni vill veta var jag befinner mig idag. Jag svarar om jag har tid och lust.

De som engagerar sig i andras olycka för att slippa se sig själv, och de som vill ta ifrån mig min smärta för att slippa sin egen, får söka sin energi någon annanstans. Jag har några Underbara Vänner som finns för mig och som låter mig vara där jag är, de speglar mig och hjälper mig att se mig själv.

Ess av bägare (Dali Universal Tarot)

Bägarsviten står för Känslor och Essen står för början på något nytt.

På kortet syns mycket riktigt en fiskare som är på väg att ge sig ut på vattnet - som också står för känslor - för att fånga sina känslor.

På kortet syns också ett par i ett mycket nära möte, öga mot öga ser de in i varandra.

Ess av bägare talar till oss om att öppna upp för våra känslor, att "fånga dem" i stället för att knuffa bort dem, dock rinner vattnet genom håvens maskor och även om vi uppmanas att ta tag i våra känslor så bör vi inte hålla fast dem, likt vattnet ska de flöda fritt.

Kortet talar också om nära, öppna möten, öppenheten är en förutsättning för att vi ska se varandra . hälsningsfrasen "Jag ser dig!" talar om ett verkligt möte både med varandra men också med oss själva genom den spegling som varje möte utgör.

Baksidan av bägaresset varnar oss för att hålla alltför hårt i våra känslor, de är ämnade att vara e-motions in-motion. Vi påminns också om att inte glömma bort att det är oss själva vi ser i den vi möter och att inte lägga vår upplevelse utanför oss själva.

Klicka på bilden för att dra
dina egna tarotkort!

En helt ny Värld

I dig öppnar sig en helt ny Värld

Jag vet inte vem du är
eller hur din Värld ser ut
Jag vet inte var du kommer ifrån
eller vart du ska

Men jag vet att här och nu
i vårt möte
Vidgar sig min värld

Om jag vill och du vill

Vad finns under ytan

under "How are you sir?"
under "Vackert väder idag"
och bakom dina kläder

Jag vet vilken stämma du sjunger

men inte vad du jobbar med
Jag vet var du bor
men inte vad du drömmer om
Jag vet vad du heter
men inte Vem du Är

Spännande!

När vi tappar ansiktet - hittar vi oss själva (från Susanne Löfgrens blogg)

Text och bild lånad från Susanne Löfgrens blogg

Jag vet inte var jag funnit denna text, den har varit med mig länge. Så tänkvärd och sann!

"Risker är ett måste för att vi ska kunna leva ett autentiskt och uppriktigt liv utan masker som skapar distans till dem vi vill komma nära. Det är först när vi vågar riskera precis allt som vi också kan finna precis allt. Problemet är att vi inte tror att de vi älskar kan se mörkret i oss och samtidigt fortsätta att älska. Vi tror att ju starkare, ju mer polerade och ju mer perfekta vi är, desto mer kommer människor att älska oss när det i själva verket är precis tvärtom.

Vi kan beundra människor som inte har några skavanker, men det är knappast de vi ringer till klockan tre på morgonen när vi behöver någon som finns där för oss. Det är inte dem som kommer att beröra oss djupast eller sätta spår hos oss livet ut. Människor vill ha riktiga människor och mänskligheten är som allra bäst när den är sårbar. Om vi vill ha sann vänskap och närhet kan vi inte alltid vara den starkaste med mest kontroll och snyggast fasad, det är först när vi låter andra se vår svaghet och osäkerhet som en djup gemenskap är möjlig.

När vi tappar vår välpolerade fasad hittar vi inte något mindre storslaget och gudomligt än oss själva. Med fel och brister, skavanker och tillkortakommanden är vi som vackrast och som lättast att älska. Små barn har inte lärt sig att manipulera sin omgivning utan visar med hela sitt ansikte och hela sin knubbiga kropp vad de känner, tycker och tänker. De är totalt utelämnade och sårbara och har en fullständig tillit till att de inte kommer att få knivar stuckna i ryggen när de visar vilka de är. De är sårbara, men också befriade från den existentiella ensamhet som många av oss känner. De vet att de är tillräckliga precis som de är.

Ju bättre vi blir på att visa upp en ord- eller bildskön fasad desto djupare rotar sig vår ensamhet. Fria från ensamheten blir vi först när vi har människor i våra liv som vet exakt allt om oss och när vi inser att själv och ensam inte är samma sak. Vi kan vara själva utan att känna oss ensamma och vi kan känna oss ensamma mitt i en gemenskap som inte ser oss Fria blir vi först när vi slutar behaga alla människor och istället både ger uttryck för vad vi sätter ett högt värde på – oavsett vad andra tycker – och behagar dem och det som i längden gör oss till bättre människor.

När vi väljer att lita på att människor tycker om oss med vårtor och allt och när vi sväljer vår stolthet och visar att vi också är små och rädda ibland blir vi helare människor. Det är först när vi tappar ansiktet som någon kan se oss, älska oss och ge oss den äkta upplevelsen av att vara en del av en sann gemenskap. En gemenskap där vi är brutalt ärliga och ovillkorligt kärleksfulla på en och samma gång. "

Hjärtats längtan (av Sofia Elenäs)

Texten lånad av Sofia Elenäs

I mig bor en längtan efter att mötas

Den är på intet sätt desperat utan har all tid i världen

Min längtan begränsas inte av tid och rum, utan lever i stilla frid, i varje nytt Nu

Vi möts och vi skiljs under resans gång...

I tankarnas värld kan detta skapa onödigt lidande

Jag vill tillåta vår relation att förändras och utvecklas

Men inte i huvudet i frånvaro av varandra

Utan i hjärtat i varandras närvaro

Jag vill minnas dig med glädje från vårt senaste möte

Och se fram emot vårt nästa möte med nyfikenhet

Jag vill mötas igen och igen

Och överraskas och välkomna

Vad än vårt möte bjuder oss på

[Sofia Elenäs]

Utesittning

Utesittning är ett sätt att skapa förutsättningar för kontakt med det andliga. Det finns många sätt och var och en väljer det sätt som passar oss bäst, för mig är trumresa och utesittning favoritmetoderna. En utesittning är en form av retreat på egen hand ute i naturen, naturen har alltid talat till mig så för mig känns det mera naturligt att söka kontakt med det andliga där än t ex i en kyrka.

Höstdagjämningen skulle "firas", jag gillar att på något sätt göra en ceremoni vid varje solstånd, det hjälper mig att vara i kontakt med livets rytm. Denna gång kände jag också ett behov av att ta itu med min ofta återkommande rethosta.

För mig är ceremonier och ritualer ingenting som är fixt och färdigt utan något vi skapar och omskapar utifrån våra behov. Det handlar om att skapa en ram för det andliga mötet, en ram som inte begränsar det andliga men väl det ickeandliga. Ibland lånar jag en färdig ritual, men oftast skapar jag min egen variant på den.

Denna utesittning var speciell eftersom jag för första gången inte var ensam, utan med mig hade jag min Älskade. Ramarna var följande, jag fastade efter frukosten och sedan vid solnedgången sökte vi upp en ostörd plats i naturen, eftersom det regnade så valde vi att göra vår utesittning i ett vindskydd på Ryssberget. Efter en viss tidpunkt iakttog vi tystnad, beröring var tillåtet men enbart av ickesensuell natur.

Jag började med att kalla på Älgen. Älgen? tänkte jag, varför älgen? det var ju min Örn som jag hade tänkt kalla på! Men innan jag hunnit tänka tanken färdigt var Älgen där, han talade om vikten av att respektera mig själv. På vilket sätt respekterar jag inte mig själv? frågade jag. Du skapar din hosta, det är inte särskilt respektfullt mot dig själv. Men varför gör jag det då? frågade jag. Det vet du, du gör det för att bli sedd av de närmaste, liksom du gjort sedan din mor såg dig då hon trodde du hade astma som två-åring. Du kände dig inte Älskad och inte sedd, men när du hade "luftrörsproblem" så såg hon dig. Men idag Vet jag att jag är Älskad och sedd, idag behöver jag inte hosta för att bli sedd, invände jag, Varför hostar jag ändå? Du ja, Du Vet, svarade Älgen, men barnet i dig tvivlar fortfarande på att han är Älskad. Du har valt en relation utan band och beroende, och Du är trygg i det, men barnet i dig är rädd att bli övergiven om han inte hostar så att han blir sedd. Så vad ska jag göra? frågade jag. Du måste hela barnet i dig ytterliggare, du måste få honom att förstå att han är Älskad oavsett. Men hur gör jag det? frågade jag. Gör som du brukar, gör om din barndom, gör om dina minnen. Det förflutna som du minns det existerar bara så länge du ger det energi, om du läker och gör om dina minnen kan de inte längre påverka dig, då blir det ditt nya minne som präglar ditt Liv.

Jag tackade Älgen och Kramade om honom, sen la jag mig ner för att fundera över hur jag skulle göra om mitt minne. Men jag var för trött för att få ordning på mina tankar. Då kände jag något som kröp på min hand, i ljuset från elden såg jag att det var en Spindel, den påminde mig ytterligare om vad Älgen sagt: "Väv om din Livsväv!"

Nu kände jag att jag fått vad jag behövde under denna utesittning, jag var helt slut och vad jag nu behövde var att sova. Så jag la mig att sova.

I gryningen bröt vi lägret och åkte hem för att sova vidare en stund.

Människor kommer och går

Vi människor är trygghetsfreaks... vi vill ha fasta tydliga strukturer ikring oss , som vi kan stötta oss emot....

Men livet är förändring... livet måste få bre ut sig gränslöst... förändras... annars dör det.

Känner att vi ofta tar detta med relationer för allvarligt. Inte så att vi inte ska ta varje relation på allvar fullt ut i nuet, självklart! Men om en relation tar slut så ses det som ett misslyckande, och vi undrar vad blev fel? vad är det för fel på mig? vad var det för fel på den andre?

Tänk om vi i stället kan se på alla våra relationer med Tacksamhet, Tacksamma för allt den gav oss, både det som var bra och det som var sämre.
... istället för att fokusera på bristen, och se relationen som ett misslyckande bara för att den tog slut.

Hur många vänner har du som du haft länge? Jag har en 42-årig vänskapsrelation, många andra vänner finns i mitt liv, men de flesta har funnits där kanske ett 10-tal år eller mindre... jag har förändrats och utvecklats vänner har försvunnit, vi har växt ifrån varandra, blivit färdiga med varandra. Många av mina vänner är viktiga för den jag är idag, de kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta... men vi har andra liv i dag där vi inte har samma behov av varandra, kanske hörs vi av eller ses en gång om året, men ändå är de viktiga.

För stunden finns det 4 vänner som är viktiga i nuet, som jag har kontakt med minst en gång i veckan, vänner som jag inte vill vara utan för länge, de har samtliga dykt upp i mitt liv de senaste 3 åren. Men det gör dem inte mindre viktiga än någon av de vänner som jag känt i 10, 20, 30 eller 40 år.

Jag är Tacksam för alla mina Vänner, vare sig de finns här idag eller om de bara fanns ett par månader för 30 år sedan, för alla har varit Viktiga.

Likadant är det med Kärleksrelationer, de kommer och går, och varje relation är lika viktig oavsett dess längd. De varar helt enkelt tills vi är färdiga med varandra och det är dags att gå vidare. Självklart längtar jag fortfarande efter min 50-åriga relation (men har insett att den kanske måste bli med min vän). Och självklart är det underbart med en långvarig relation, men varje relation är viktig oavsett dess längd, och en långvarig relation som egentligen är färdig för länge sedan är inget att eftersträva.

Tänker på denna texten, och att den är lika giltig för Kärleks- som Vänskaps-relationer:

Människor kommer in i ditt liv av en orsak,

för en period eller för resten av livet.

 
När någon kommer in i ditt liv av en orsak, är det oftast

för att fylla ett behov du har uttryckt.

De har kommet för att hjälpa dig genom en gåva,

för att ge dig vägledning och stöd. För att hjälpa dig

fysiskt, känslomässigt och spirituellt.

Det kan verka som om de är sända från himlen,

och det är de!

De är där för det du behöver dom för.

Så plötsligt, utan att du gör något fel

eller på ett till synes opassande tidpunkt,

kommer denna person att säga eller göra något

som gör att erat förhållande tar slut.

Ibland dör dom, andra gånger lämnar dom dig.

Ibland provocerar de dig och tvingar dig att fatta ett beslut.

Det som är viktigt att förstå är att ditt behov är mättat,

ditt öde är fullbordat, deras arbete är utfört.

Den bön du skickade till universum har blivit bönhörd,

och det är nu dags att gå vidare.

Några människor kommer in i ditt liv för en PERIOD,

för att det är din tur att dela med dig, att växa eller att lära.

De ger dig en upplevelse, lugn eller bara får dig att le!

Kanske lär de dig eller visar dig något du aldrig gjort förut.

Vanligen ger de dig en ofantlig mängd av glädje.

Tro på det* Det är äkta!

Men bara för en period.

Livslånga förhållanden lär dig livslånga läxor,

sådant du måste bygga upp för att få en

solid känslomässig grund.

Ditt jobb är att acceptera läxan, älska denna människa

och använda det du har lärt i andra relationer

och områden av ditt liv.

Det sägs att kärleken är blind, men vänskapen är klarsynt.

Tack för att du är en del av mitt liv,

antingen det är för en period eller för resten av livet.

Vägar korsas av en anledning (av Kalle Johansson)

Text och bild lånad av Kalle Johansson

 

Det bästa med att hålla av någon är att jag känner mej

som en ”hel” människa. Mitt behov av den personen,

den känsla av att ”jag är en del av dig, du är en del av mig”

som två människor delar, den gör dem oumbärliga för varandra.

Och den känslan är relativt ny för mej, det gäller alla relationer,

kärleksförhållanden har jag inte kommit så långt i men jag har

inte bråttom, det händer när det är dags för det.

.

Men relationer till andra medpassagerare i livet, kända

som okända, när våra vägar korsas och det bara känns

i hela kroppen att "den människan betyder något för mej".

Och idag känner jag så till de flesta jag möter, för jag har den

inställningen att alla våra vägar korsas av någon anledning.

Jag behöver inte fatta det på en gång idag, utan jag vet att

jag kommer att få reda på det under tidens gång. OM...

.

OM jag inte avfärdar alla som idioter, som inte håller med mej,

tycker som jag och alltid ger mej rätt. Det krävde jag i det

aktiva missbruket och kriminalliteten, och de som inte stämde

in på "min" (skeva) bild, tog jag bort ur mitt liv. Och som resultat

av det fick jag inte reda på vilken anledningen var att vi träffats.

.

Idag har jag tålamod och tolerans till andra, tillsammans med

en nyfikenhet vad mina möten med andra kommer att ge mej

och dom. Och de som jag irriterar mej mest på idag lyssnar

jag MEST på och lägger lite extra energi på för att ta reda på

anledningen. För det är dom som jag kommer att lära mej

mest av, för de har oftast träffat en punkt i mej som jag

behöver bearbeta eller få bort och min irritation kommer

ifrån att jag troligtvis ser en likhet i dom undermedvetet,

en likhet som jag inte tycker om hos mej själv och därför

projicerar min irritation på dom eller ilska. Eller jag utagerar

inte den längre, utan iritatioen stannar vid en tanke innan

jag kommer på vem det jag egentligen är irriterad på.

.

Så därför älskar jag den här känslan av samhörighet.

Att jag kan älska min omgivning, utan krav. Och samtidigt inte

vara så blåögd att jag eller den blir skadad. För ibland är det

meningen bara att korsa våra vägar och sen gå vidare åt

varsitt håll. Men jag kan gå åt mitt håll idag utan att försöka

nedvärdera den andra eller få den att se "sämre" ut än mej.

Vad skulle det ge mej? ingenting mer än att jag behöver be

om förlåtelse till den.

.

Det enda livets möten begär av mej är att jag ska

älska andra så som jag vill bli älskad, eller i alla fall bemött,

och det gäller ALLA, det fungerar inte att välja ut dom jag

själv vill. För jag vill ju inte tex att den som jag går skilda vägar ifrån

ska snacka skit om mej, och med all sannolikhet så vill inte den

att jag gör det om den.

.

Om jag har svårt för att hålla av en viss person, så gör jag så

helt enkelt som så att jag bestämmer mej för att inte göra

honom eller henne illa. Om alla kunde låta bli att göra någon

annan illa bra under en enda dag, skulle livet bli annorlunda

för många. Vi skulle få en helt ny syn på tillvaron. Det tror

jag i alla fall. Och jag vet att det kanske är en omöjlighet,

men eftersom jag tror på det kan jag agera så, och vad vet

jag? Någon annan kanske oxå börjar göra det och sen.....

.

Ju mer jag tycker om andra, några andra, på något vis,

desto mer kommer jag att kunna tycka om alla andra.

Kärleken gör mej lätt till sinnes och lättar livets bördor.

Vardagens tristess kan förbytas i ett lyckoskimmer

när kärleken bor i mitt hjärta. Kärleken uppfyller mej,

och ju mer jag skänker bort, desto mer har jag kvar.

Och får tillbaka... Det kommer jag inte ifrån...

.

Var och en är oss knutna till varandra, och till alla andra.

På ett eller annat sätt. Alla är vi oumbärliga för helheten.

Den vore ofullkomlig utan mej.... och dej...

.

När jag träffar någon av mina vänner, eller en främling idag ska jag

vara tacksam för vad han eller hon har att ge mig.
[Kalle Johansson]

Love the one you're with

Jag har under  min uppväxt fått lära mig att inte vara nyfiken på andra människor. Att "förveddas" som betyder just att vara otillbörligt nyfiken på andra människor, var något mycket ofint. Den gång som jag såg min far mest upprörd var ett sådant tillfälle då han ansåg att grannen hade "förveddats" på honom.

Jag är alltså inte, eller rättare, får inte vara nyfiken på andra människor. Så klart är det inte hela sanningen, jag kan visst vara nyfiken på andra människor, jag vet massor om de människor som står mig närmast och mycket om många andra.

Däremot har jag alltid varit nyfiken på Livet och kunskap, dock vill jag helst ta reda på saker själv. Detta hör samman med en annan prägling, i min uppväxt premierades att veta och att kunna men inte att fråga.

Tillsammans gör dessa präglingar att jag har bäst möten med människor som är trygga och bjuder mycket på sig själv. Jag kan önska att det vore annorlunda, att jag kunde ha barnets självklara nyfikenhet i mötet med andra och jag har också försökt att lära mig att vara så, men det funkar inte, för det är inte den jag Är och det blir en kamp mot och ett dömande av mig själv.

Några rader från en gammal låt dyker upp i mitt huvud:
"...If you can't get the one you love,
Love the one you're with..."

Oavsett vad jag önskar mig så är den jag alltid har med mig, mig själv. Om jag Ser mig själv och Älskar mig själv som jag är då blir Livet enklare och jag mår bättre.

Ibland kan också just att jag vågar se och acceptera mig själv som den jag är göra att jag förändras mot det jag önskar, för när vi tar ut trollen i ljuset så spricker de.

Gamla rädslor

Jag drömde i natt. Drömmen handlade om att släppa kontrollen utan att förlora sig själv.

För mig har det varit en svår balansgång, jag har som många vuxit upp med känslan av att vara i grunden fel, då jag försökte vara mig själv så ogillades det, när jag i stället försökte vara som jag "borde" så kändes det obekvämt med påföljden att det inte var bra nog. I stället valde jag ofta att trotsa vilket egentligen var lika lite jag. Men det gav mig en vinst, då blev jag sedd.

Nu har jag en "medfödd" (?) tydlig indikator som talar om när jag inte är sann mot mig själv. Då jag försöker göra något för att vara någon till lags, eller av skuld känner jag ett enormt motstånd och det blir praktiskt taget omöjligt att göra något överhuvud taget, och om jag ändå försöker så strular allt, maskiner går sönder osv. Jag minns när jag var i 20-årsåldern och inte ville hjälpa min far i lantbruket. Då övergick han i stället till att tala om hur dåligt han mådde om han inte fick hjälp, varpå jag försökte av skuld att hjälpa honom i alla fall, det gick tungt, mina fötter kändes som bly då jag skulle flytta dom och jag var arg som ett bi samtidigt som jag var ledsen. Jag insåg efter en stund vad det handlade om och talade om för honom hur dåligt jag mådde av situationen och hur meningslöst det kändes att försöka göra jobbet av skuld mot min vilja. Jag talade om att om han ville ha hjälp i fortsättningen så fick han be om det i stället för att så skuld.

Min lösning för att inte förlora mig själv har varit att alltid ha kontrollen, alltid gå in i sammanhang där jag är den starke som kan styra och ställa som jag vill.

Men nu är jag vuxen och jag vill ha vuxna möten med andra vuxna människor, fast jag vet inte hur man gör. Då jag i det förflutna släppt kontrollen har jag i stället förlorat mig själv, nu måste jag i stället lära om.

Intellektuellt så är det ganska enkelt, jag låter helt enkelt den jag möter vara den den är och följer då jag kan och vill, men sätter ner foten då det går emot mig själv. Det drömmen avslöjade för mig var att jag fortfarande är rädd att inte få vara den jag är och att jag fortfarande är rädd att förlora mig själv om jag släpper kontrollen. Rädd att bli kritiserad om jag är sann mot mig själv och rädd att bli kritiserad också om jag släpper kontrollen och följer någon annan. Det finns alltså en del av mig som tror att jag vet hur man ska vara för att inte stöta sig med någon, och som också tror att det är mitt ansvar att se till att ingen annan stöter sig med någon.

Men nu lämnar jag detta bakom mig. Jag är vuxen nu och väljer att vara sann mot mig själv och ta ansvar enbart för mitt. Och jag låter människor som jag möter själva ta ansvar för sitt som de vuxna människor de är. Jag väljer att gå bredvid andra vuxna människor och släppa dem nära mig utan att kontrollera dem, och utan att göra våld på mig själv. Jag vet att jag är viktig och värdefull precis som jag är och att jag är bäst då jag är mig själv, både för mig själv och omgivningen. Och jag vet att de jag möter är bäst då de är sig själva oavsett vad det innebär.

Stanna hemma mor!

Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.

Giva om vägen besked,
därpå skiljas i fred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed.

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.

[Hjalmar Gullberg]


Vi finns för varandra, bara så

Vi är en enda mänsklighet

Som behöver varandra 

liksom varje cell i vår kropp behövs

Att mötas i respekt

Öppet utan förväntningar

Utan krav eller berättelser

Bara se varandra där vi ÄR

Räcka varandra handen 

till stöd på vägen

"Alla människors möten 

borde vara så"

Men så blir det inte alltid. Ibland finns det flera som deltar i våra möten, människor som är närvarande men inte där.

Jag har många sådana möten som Hjalmar Gullberg beskriver i sin dikt. Men när någon kommer mig riktigt nära, när någon blir extra viktig för mig, när jag börjar drömma om en vardag tillsammans. Då finns min mor med i mötet.

Då börjar jag leta efter tecken på att jag blir avvisad eller utanför, jag tror att den andra ser en massa fel i mig. Jag börjar slingra mig för att vara till lags, för att duga och inte bli avvisad, samtidigt som jag blir trotsig för att visa att jag minsann är jag.

Då är det inte längre Henne jag möter, då ser jag inte Henne längre, då är det min mor jag möter igen.

Idag är jag tacksam för dig mor, idag kan jag se den Kärlek som du gav mig, och jag är så glad för det.
 

Men i mötet med min livskamrat där har du inte att göra! Du får gärna möta henne, men inte vandra med oss på vår väg genom vardagen! Hon är värd så mycket mer respekt än så, hon är värd att mötas som den hon ÄR och inte som en avbild av dig. Hon är värd att möta mig som den jag ÄR och inte den lille pojken som vill ha Kärlek och bekräftelse av dig.

Och jag är värd så mycket mer respekt. Jag är värd att möta min livskamrat som den jag ÄR, inte som en liten pojke som längtar efter mors Kärlek.

Nästa gång jag möter någon som får mig att drömma om en vardag tillsammans då får du stanna hemma mor! Så kommer vi och besöker dig där.

Polyamorös?

Har insett att jag köpslår med mig själv när jag går in i en relation, främst handlar det om min dragning åt det polyamorösa.

Sedan några år har jag en dragning åt det polyamorösa som jag aldrig levt ut. Jag vill inte begränsa kärleken och närheten i en relation på något vis. Vet inte varför jag har den dragningen, kanske handlar det om att jag har begränsat så mycket i mig genom åren, Känslor, Närhet och Lust. Hela mitt liv har varit en resa mot att öppna upp mer och sluta begränsa dessa. Så klart kan det också handla om att jag har svårt att släppa någon riktigt nära, och att knyta an. Kanske kommer jag att upptäcka att jag inte alls kan leva på det viset i en eller flera parallella öppna relationer. Men det vet jag inte förrän jag lever ut det och låter det finnas.

Var jag än landar i detta så måste jag tillåta mig att leva ut det för att kunna landa. Eftersom detta finns här så är det en del av min resa som jag måste respektera oavsett vart det leder.

Många gånger har jag köpslagit med mig själv i relationer, trodde jag var färdig med det. Men jag kommer inte att köpslå med detta mer i alla fall.

Osorterade tankar

Är i Vemod/Sorg nu.... Låter det finnas... Känner... Är i det.

"Det är inte människorna vi sörjer - det är våra drömmar som är förknippade med dem" [Sanna Nova Emilia] ♥

Att Älska Villkorslöst utan förväntningar eller gemensamma drömmar är lätt....
Att släppa den andra fri att vara precis den den är utan band....
Att vara i det som ÄR!

Drömmarna är ett sätt att kontrollera....
Begränsar
Både mig, dig, oss, vi, Alla.

Hur är jag fullständigt öppen närvarande i det som är?
Känner gemenskap och samhörighet utan att binda?

Det är Enkelt så länge jag inte drömmer om morgondagen.

Låt de döda ta hand om de döda.
Låt de ofödda ta hand om morgondagen.

Vad händer med Livet om jag slutar drömma?
Är det inte drömmarna som får Livet att snurra?
Universum att expandera?

Drömmer Livet?
Drömmer djuren?
Drömmer växterna?
Drömmer naturen?

Kan man drömma och släppa kontrollen samtidigt?
Skulle jag så ett frö om jag inte drömmer om en skörd?
Skulle fröet växa upp om jag inte sköter det och vattnar?
Kan jag skörda utan att så?

Kan jag drömma om en morgondag och ändå vara fullständigt närvarande i Nuet?

Kan jag tillåta mig att vara helt och fullt Närvarande i alla möten även om jag drömmer?

Kan man ha en par-relation utan att vara speciell?
Är inte varje möte speciellt?

Att så utan att skörda

Många gånger har jag grävt i landet på våren
Sått fröer
Tittat till dem dagligen för att se om de kommit upp
Sådan Ofantlig Glädje Känner jag i detta
Jag drömmer om skörden
Men är fullständigt Närvarande i Nuet.

Jag rensar ogräs, gallrar
För att gynna skörden
För att gynna drömmen
För att det blir fint
Några plantor får mer uppmärksamhet än andra
Men alla är speciella
Jag drömmer om skörden
Men är fullständigt Närvarande i Nuet

Eller så gör jag det inte
För jag är upptagen med annat
Andra drömmar
Andra plantor
En del plantor dör
Men andra klarar sig själv
Utan min uppmärksamhet
Vill Leva för sin egen skull

När torkan kommer vattnar jag
För att gynna skörden
För att gynna drömmen
För att jag tycker om att se hur  det växer.
Jag drömmer om skörden
Men är fullständigt närvarande i nuet

Eller så gör jag det inte
För jag är upptagen med annat
Andra drömmar
Andra plantor
En del plantor dör
Men andra klarar sig själv
Utan min uppmärksamhet
Vill Leva för sin egen skull

När hösten kommer
Skördar jag
Fullbordar min dröm
Fullständigt Närvarande i Nuet

Eller så gör jag det inte
För jag är upptagen med annat
Andra drömmar
Andra plantor
Andra skördar
Livet skördar min sådd

Att skörda utan att så

I Närvaron i Nuet
Finns allt jag behöver
Livet sår och jag skördar
Liv till nytt Liv

Det ena utesluter inte det andra

Fröna kan sås
Växa och skördas
Av Livet självt
Genom mig
Genom någon annan
Liv till nytt Liv

Varje dag Ny
Varje dag ny Skörd
Varje dag nytt LIV

TILLIT