Vem hjälper det att gå runt med dåligt samvete? (Av Jenni Ronnysdotter Persson)

Text och bild lånad från Jenni Ronnysdotters Perssons blogg

Precis som alla andra drabbas jag av dåligt samvete. Just nu för att jag inte känner mig tillräcklig, att jag inte orkar göra allt som jag tidigare gjort. Det är jäkligt energikrävande att gå runt med dåligt samvete. Vem hjälps av mitt dåliga samvete? Det hjälper inte dem som får göra det jag inte kan göra. Dem får ju göra det oavsett om jag har dåligt samvete eller inte. Det hjälper definitivt inte mig då det går åt så mycket energi av detta att slutresultatet blir att jag orkar ännu mindre.
 
Vad jag definitivt inte blir är frisk. Dåligt samvete gör mig ännu sjukare.

Dåligt samvete är fött ur skuld. Skuld över saker som vi troligtvis inte kan påverka. Skuld för än det ena än det andra. Det finns inget värre för mig än när folk säger "Åh jag har så dåligt samvete för att jag inte kom eller för att jag inte kunde fixa det" etc. Varför ska jag bli belastad med dina skuldkänslor? Stå för att det inte gick! Jag blir inte arg för att någon inte kan eller vill. För mig är dåligt samvete bullshit fött ur vår kyrka för många hundra år sedan. Vi är fortfarande till viss del slavar under detta. Ur dåligt samvete föds orimliga krav för många av oss. Krav som vi går med i årtal samtidigt som det äter oss levande och suger en hel del livslust av oss. Tänk om vi faktiskt kunde släppa detta? Hur skulle det se ut då?

Den värsta sortens människor är dem som utnyttjar andras dåliga samveten. Som vet vilken knapp dem ska trycka på för att få det dem vill. Som att exempelvis använda barn föräldrar emellan. Det är i mina ögon den lägst stående varelse som använder sig av detta.

I slutändan är det dock vi själva som måste VÅGA släppa det dåliga samvetet. Att inte acceptera att bli utnyttjad. I min värld finns det inte en enda positiv sak med dåligt samvete. Tänk efter....kan du komma på en enda sak? Skriv ner detta till mig i så fall och jag kan nästan garantera att det du skriver inte är genomtänkt.

Jag tror inte på att hälsa på någon för dåligt samvete exempelvis. Skulle du vilja att någon hälsade på dig enbart för att du känner dig skyldig till det? Skulle du tycka att det kändes bra om någon gjorde något för dig för att lätta sitt dåliga samvete? Skulle du vilja leva i en relation med någon som enbart stannade av skuldkänslor?

Jag säger inte att det är lätt. Jag kämpar mycket med detta. Men jag anser att det dåliga samvetet enbart för dåliga saker in i ditt liv. Jag tror att du kan bli sjuk av det. Det skulle nästan kunna anses som en ny folksjukdom. Jag kan garantera att jag ALDRIG hade åkt på en utmattningsdepression om inte det dåliga samvetet hade funnits hos mig. Våga säga nej till saker utan att känna skuld. Våga tro på att om du mår bra så gör även din omgivning det. Skulle någon inte må bra av det då anser jag att den personen inte ska vara i din omgivning. Väldigt enkelt!

Ta hand om er

[Jenni Ronnysdotter Persson]

En knut

Trots gårdagens flygtur så tog det flera nervösa (för att inte säga nojiga) timmar innan jag tog mod till mig och tog tag i två av samtalen igår. Varför i hela friden är jag så rädd för att stå upp för mig själv och min sanning???

Jag vet att flygturen hjälpte mig, utan den hade jag säkert skjutit upp det ytterligare, men även om samtalen är avklarade så har jag inte löst upp knuten. Men det känns lite löjligt att sitta och vara så rädd för ett telefonsamtal som borde vara självklart.

Så för att lösa upp knuten, så tar jag fram ett annat verktyg...

Varför är jag rädd för samtalen? Vad det gäller försäkringsärendet och kundsamtalet så handlar det om att jag är rädd att motparten ska känna sig anklagad. Men varför det då? Jag kommer bara med fakta, som jag har rätt att kräva ersättning för och jag anklagar dessutom inte motparten personligen, bara konstaterar att något är fel, oss båda oförskyllt. Och i det andra fallet så handlar det bara om att tala om att jag följer lagen.

Men om jag använder Byron Katies metod och vänder på meningen så klarnar det hela: Jag är rädd för att jag ska känna mig anklagad, att någon ska tala om för mig att jag är fel, eller gjort fel. Men lika rädd är jag för att anklaga någon för att ha gjort fel, eller vara fel. Mitt förnuft får inte ihop det. Jag vet att jag inte gjort fel, och jag vet att om någon känner sig anklagad för att ha gjort fel så är det relevant i det andra fallet, de bad mig faktiskt att bryta mot lagen. I det första fallet så anklagar jag inte motparten för att ha gjort fel eftersom de inte nödvändigtvis kände till felet. Så varför är jag rädd?

I mitt minne dyker en situation upp: Jag var 9 år, jag och en kompis springer och jagar varandra och en 4-åring, runt ett nybyggt hus. 4-åringen tar upp en av brädlapparna som finns kvar runt huset. När han passerar ett fönster innanför vilket ägaren står, slår han brädlappen hårt i fönstret. Fönstret håller men ut far ägaren och börjar skälla på mig och min kompis, vi säger som det var att det inte var vi som gjort det, utan 4-åringen. Ägaren vet det, men hävdar att det är vi som sagt åt honom att göra det! Vi bedyrar vår oskuld men ägaren vidhåller att det är vi som sagt åt honom. Jag minns att jag gick gråtande därifrån. Vad som gjorde ont var att vi hade blivit orättvist beskyllda för något vi inte gjort. Att få skäll var för mig vardagsmat, att bryta mot regler var min strategi att få uppmärksamhet, men det skället bekom mig inte, det var ju väntat och t o m önskat. Men detta att bli orättvist anklagad tog mig hårt. Och att dessutom bli anklagad för att ljuga!

Detta känns som det värsta som har hänt mig! Och detta är det heligaste som finns för mig, att vara ärlig och sann. Det är t o m så att jag har väldigt svårt att luras på skoj. För om någon skulle tro att mitt skämt var sant får jag fruktansvärt dåligt samvete!

Längre än så här kommer jag inte just nu, jag fattar inte! Handlar det om att bli beskylld för oärlighet? Handlar det om att ta ansvar för andras känslor? Eller handlar det om mitt värde, att jag inte är värd det jag har rätt till?

En annan obegriplig detalj är att min rädsla finns där enbart fram till jag tar tag i det och agerar, då är jag fullständigt lugn.