Listen to your body

Varför håller vi på att manipulerar våra olika delar?

Vi är inte vår kropp, men kroppen är kanske den av våra delar som tydligast har sina gränser eftersom den är fysisk och alltså tydlig. Kanske är det också därför som den så ofta får tydliggöra när vi försummar andra av våra lika viktiga delar, som t ex Känslorna eller Anden...

I skrivande stund är jag hungrig, men det är för tidigt för frukost(!) Varför tänker jag så? Mitt intellekt säger mig att jag kommer att bli hungrig innan det är dax för frukost på jobbet om jag äter redan, sen kommer rytmen att bli helt fel (jämfört med mina kollegor), bättre jag tar en banan, eller en macka. Men varför det? Blir inte rytmen i stället helt rätt, dvs MIN rytm! Är det så vi gör? Ständiga manipulationer av vår rytm, för att passa in i normen, för att hinna uppfylla egots önskningar, för att anpassa oss till andras tider etc.

Och spelar det egentligen någon roll om jag tar frukosten nu och småäter sen eller om jag småäter nu och tar frukosten sen?

Svårigheten ligger i att identifiera vad som är "autentiska" behov och vad som är skapade behov.

Kanske vore det inte alls tokigt att just småäta hela tiden och bara sällan eller aldrig äta en större måltid. Kanske är min hunger ofta ett skapat behov som uppkommit just för att jag inte lyssnat på min kropp utan i stället för att äta lite när jag varit hungrig anpassat mig efter klockan med påföljd att jag blivit så hungrig att jag sedan ätit mer än jag behövde (också för att det ska räcka till nästa mål-tid), eller kanske som rent frosseri för att det var så gott. Därmed har jag töjt ut magsäcken, vilket naturligtvis gör att jag behöver mer mat för att den ska kännas fylld.

Alltihopa är nog ett feltänk och ett inövat missbruk. Att vara mätt är inte det samma som en fylld magsäck och att vara hungrig är inte det samma som en tom magsäck, att vi ser dessa samband beror nog helt enkelt på att vi anpassat oss till mål-tiderna. den verkliga känslan av hunger uppstår när vi har lågt blodsocker i hjärnan, äter vi då något, oavsett vad och hur mycket, så kommer blodsockernivån i hjärnan att stiga efter 20 minuter och vi kommer att uppleva en mättnadskänsla.

Hur gör djur? Tänk om jag vore en tidig Homo Sapiens och levde huvudsakligen som samlare, då skulle jag nog ströva omkring i skogen och just småäta större delen av tiden, jag skulle ta en nöt här och en larv där och stoppa i munnen, någon gång då och då skulle jag råka på en större måltid som ett kadaver av en hare eller ett träd fullt med mogna körsbär. Då skulle jag stanna upp och stoppa i mig så mycket jag orkade. kanske skulle jag också fylla korgarna och bära med mig en del av fynden.

Anledningen till att jag började skriva denna texten var egentligen något annat, fast samma sak.

I går började jag jobba igen efter en tids semester, av någon anledning så kunde jag för mitt liv inte somna natten innan. Det händer mig väldigt sällan, jag är av naturen an morgonpigg och kvällstrött människa, så jag somnar vanligtvis mycket snabbt på kvällen, skulle jag någon gång bli väckt och vara "morgon"-pigg på kvällen så somnar jag som regel lätt igen om jag bara ligger kvar, räcker inte det så brukar det hjälpa att meditera. Men så icke natten till igår. Förmodligen var det några faktorer som samspelade och gjorde det omöjligt att sova, jag hade på semestern följt min naturliga rytm mer än vanligt, och nu protesterade kroppen när jag försökte tvinga den tillbaka in i boxen. Likaså hade jag som oftast jobbar hårt fysiskt, låtit kroppen vila  ganska mycket, kanske hade den lite abstinens (spring i benen). Dessutom så hade jag på kvällen druckit en kopp kaffe med koffein (numera något mycket ovanligt för mig)! Allt detta samverkade antagligen och gjorde sömnen omöjlig vilket resulterade i bara ett par timmars sömn den natten.

Resultatet blev så klart att jag var dödstrött när jag kom hem från jobbet, men tror ni att jag gick och la mig? nej jag "skulle bara" en hel massa saker, äta så klart (vilket var mycket rimligt) men även sådant som att vara duktig och packa en del böcker och lägga ut andra till försäljning (uppmanad av ekonomiskt lågvatten och prestationsångest), sedan åkte jag och Älsklingen och köpte några livsnödvändiga varor, (vilket hon erbjöd sig och mycket väl kunde gjort själv, men jag ville tillbringa tid med henne), När jag sedan äntligen gick och la mig och Älsklingen kröp ner naken bredvid mig så väcktes lusten och vi hetsade varandra till Älskog (vilket egentligen för min del nog mest var eftergivenhet mot njutningscentrat, frosseri alltså, jag hade mått mycket bättre av att sova och njuta av min längtan).

Som ett brev på posten vaknade jag med migrän framåt morgonen, kroppen protesterade mot min bristande Respekt!

Åter till naturen: nog hade det varit samma sak med sömnen om vi lyssnat på kroppen. Efter att ha klivit ner från körsbärsträdet med en välfylld mage så hade jag garanterat kurat ihop mig till en middagslur. Troligtvis hade dygnet varit uppdelat i flera kortare perioder av sömn och vakenhet om vi lyssnat på kroppen fullt ut.

Skalmans mat-och-sov-klocka är nog inte så dum egentligen. Jag tror att vi alla har en sådan under skalet, som vi nog skulle må bra av att lyssna lite mer till. Men i stället har vi plockat ur batterierna av olika skäl. Problemet med mat-och-sov-klockan i samhället tydliggörs också i Bamse då Skalman hela tiden måste avbryta sig i  de mest kritiska situationer. Kanske är det dags att vi anpassar samhället efter oss i stället för tvärt om! Ofta hade det nog varit fullt möjligt om vi bara tillät oss själva och varandra att ta större ansvar för vår tid.

Anknytning

Vi behövde ingen.

Båda hade vi massor av Vänner som vi sa att vi Älskade, kanske gjorde vi också det, åtminstone en del av dem. Men det var i de flesta fallen en ytlig Kärlek, kanske vore det mer rätt att säga att vi "tyckte om". Tyckte om att Krama dem, tyckte om att stödja och hjälpa dem, tyckte om att se och bli sedda, tyckte om att samtala med.

Båda hade vi Mål och Mening i våra Liv, vi hade Drömmar emot vilka vi strävade. Vi hade fullt upp med våra Drömmar och våra Vänner. Trygga och Nöjda med våra Liv. Oss själva nog.

Vi sa att vi Älskade varandra, och det fanns en Längtan att Beröra, att lära känna varandra, inte för att vi behövde varandra utan just för denna Längtan.

Vi blev ett par.

Tacksamma för all tid vi fick med varandra, tacksamma för vår Underbara Närhet. Utan att begränsa varandra öppnade vi våra Hjärtan. Ville bara varandra väl. Vi gav varandra små gåvor. Vi Älskade varandra och vi Älskade med varandra.

Fortfarande behöver vi ingen, fortfarande har vi våra Vänner som vi Älskar, fortfarande har vi våra Drömmar, men vi Vill inte vara utan varandra.

Vi Älskar våra Vänner men den Kärleken kan inte mäta sig med den Kärlek vi Känner för varandra. Vi begränsar inte varandra och Vill varandra bara Väl, Tacksamma för all tid vi får Tillsammans.

Att Drömma våra Drömmar själv har blivit trist. I stället Drömmer vi Tillsammans.

Jag och min

Jag såg en film där det sas att i Siox-indianernas språk finns inga ord för "jag" och "min" utan bara "vi" och "vårt".

Jag gillar tanken på att inte använda dessa ord, idag är det väldigt mycket "Jag" och "Min" i vår värld. Människor ser väldigt mycket bara till sig själva och bryr sig föga eller inte alls om andra, vare sig de i den närmsta omgivningen, de som vandrat före oss eller de som kommer efter oss. Mycket handlar om att ha saker som "mitt" utan någon hänsyn till andra.

Hela vårt konsumtionssamhälle är uppbyggt på "mitt", utan "mitt" stannar hela vårt ekonomiska system.

Men vad kan vi egentligen äga? Finns det överhuvudtaget något vi kan äga mer än vår egen upplevelse?

Och hur skulle världen se ut utan ordet "mitt"? Är inte just Generositet en väldigt viktig del av den mänskliga sammvaron?

Tänk om vi lade bara en femtedel av det engagemang som vi lägger på att jaga runt för att erövra saker som vi kan äga, på att engagera oss i andra människor och djurs välbefinnande, visst skulle världen bli en mycket trevligare plats då.

Och tänk om vi i stället för att engagera oss så mycket i "jag vill", "jag behöver", "jag vill ha" osv tänkte mer på vad vi i olika konstelationer behöver. Vad behöver barnen i skolan? behöver de mera betyg, fler prov och mindre bild och idrott, eller är det kanske mera personal?

Vad behöver vi egentligen? Vi behöver mat och vatten, vi behöver skydd för väder och vind, det är våra basala fysiska behov. Vi behöver Trygghet, vi behöver Mening och Mål i Livet och vi behöver Närhet och Kärlek. That's about it.

De här sista behoven är inget som vi kan få utifrån, de måste vi finna inom oss själva. Det är sådant som vi Är först och främst och när vi ÄR det då har vi det också. Dessa behoven vilar på vår Tro, tror vi att Livet ger oss allt vi behöver då blir vi Trygga. Har vi en Tro om vad meningen med Livet är då kan vi också finna ett Mål i Livet utifrån den tron.

Lika så är det med Kärleken och Närheten, Tror vi att det är något vi ska få utifrån då kommer vi också att lida brist på den. Men om vi tror att Livet är Kärleksfullt i sig då behöver vi inte Kärlek utifrån, då blir Kärlek något som vi först och främst Ger och därmed också kan ta emot. Samma sak med Närheten, det är inget som vi kan förvänta oss att få utifrån, i stället handlar det om att vi måste öppna oss och våga vara nära oss själva och andra, gör vi det, då kan vi uppleva närhet.

Med den insikten blir ord som "jag" och "min" meningslösa, Jag behöver inget! I stället blir det meningsfullt att vara Generös och Ge. Självfallet innebär det inte att vi ska bortse från oss själva och våra behov, men de behoven blir vårt eget ansvar och ingen annans.

Öppna relationer

Jag vill verkligen inte att en relation med mig ska vara begränsande utan enbart vidgande för både partnern och mig.

Runt ikring mig ser jag och hör om relationer med olika grader av begränsningar, alla "friska" relationer tillåter mer eller mindre vänskap utanför relationen. Men när det kommer till sexet så är relationen nästan alltid begränsande. Du kan dela min partners tid, du kan dela hens tankar, du kan till och med få dela partnerns kropp i forma av t ex flytthjälp, arbetskraft, danspartner, lagkamrat etc. men när det kommer till könet då är det Stopp!

Varför är det så? och måste det vara så?

Jag har verkligen försökt att tänka mig att kunna dela min partner sexuellt med en annan människa, och intellektuellt är det inga större problem, även känslomässigt har jag ibland kunnat känna att det skulle vara ok. Men jag har aldrig varit där och verkligen fått uppleva det och vad som skulle hända i mig då, och det är bara korta stunder som jag lyckas känna mig riktigt bekväm med tanken.

Nu försöker jag att ta det ett varv till.

Det handlar nog inte om sexet och könet i sig. Sex kan vara ganska ytligt och fysiskt, helt enkelt ett rent kroppsligt behov som tillfredsställs mer eller mindre ömsesidigt, och det är helt ok med sådan sex, om man tycker att det är ett bra sätt, för mig personligen så föredrar jag nog att onanera om det bara handlar om det.

Men riktigt bra sex, upplever jag, innefattar massor av intimitet och närhet på så många andra plan än det rent fysiska.

Det finns ett tillfälle när jag tror att jag Verkligen skulle kunna leva med att partnern har sex med någon annan än mig, och det är om jag av någon anledning inte är kapabel att tillfredsställa just detta rent fysiska behov. Det kan handla om två saker, dels en rent fysisk oförmåga och dels att vi inte lyckas förstå varandras behov. Liksom jag kan tänka mig att det finns saker där vi inte lyckas förstå varandra när det gäller andra saker, men där input från en tredje part kan hjälpa oss att förstå varandra så skulle det kunna vara så med våra sexuella behov. Men samtidigt undrar jag har vi inte då ett kommunikationsproblem i relationen?

En bra relation handlar väl om just intimitet och närhet. Att kunna öppna sig helt för partnern, naken i sin totala sårbarhet. Att kunna knyta an, och våga lita på att partnern alltid finns där när jag behöver någon som hjälper mig att ta hand om mina sår, och att veta att partnern inte lämnar ut mig åt "vargarna" i en sådan situation utan står kvar vid min sida.

För att komma dit så krävs det en väl fungerande Ärlig och rak Kommunikation, och en förmåga och vilja att Kommunicera alla våra behov till varandra. Har vi inte det så har vi först och främst ett kommunikationsproblem som vi behöver lösa.

Så det är kanske egentligen partnerns Intimitet som jag har svårt att dela med någon annan.

Varför är det så? Handlar det helt enkelt om att jag som barn måste dela min mor med mina syskon, att hon helt enkelt inte kunde vara där alltid när jag behövde henne eftersom något annat syskon krävde hennes uppmärksamhet? och att jag inte vill riskera att det händer igen med partnern.

Praktiskt är det ju så att vi faktiskt alltid måste dela partnern med an mängd andra åtaganden som hen har. Barn, Jobb, sjuka föräldrar, syskon eller vänner. Andra som kräver partnerns uppmärksamhet. Som vuxna så klarar vi ju av det, vi är för det mesta kapabla att själva ta hand om våra sår.

Är det helt enkelt det sårade barnet som inte vill dela partnerns intimitet? Så är det nog, för jag tror att det är just det sårade barnet jag skulle få möta om situationen uppstår. Då borde man med andra ord också kunna ta hand om det sårade barnet för att avlägsna den begränsningen i relationen, men vill jag det?

Otrohet

Jag har aldrig mött en människa som har precis samma Intressen och Behov som jag. Jag tror inte ens det är möjligt, lika stor är chansen att möta någon med exakt samma fingeravtryck. Det finns inte två människor med samma Erfarenheter och Bakgrund, inte ens två enäggstvillingar som vuxit upp tillsammans får uppleva detta för de måste ändå förhålla sig till varandra.

Därför tror jag inte vi kan vara Allt för någon annan människa, vi behöver flera människor ikring oss för att vi ska kunna vara oss själva fullt ut, växa och utvecklas som individer.

Jag kan ärligt säga att jag nog skulle ha svårt att dela en partner sexuellt med en annan människa, men om vi av någon anledning inte kunde ha ett bra sexliv tillsammans så tror jag att jag skulle fixa även det, hur skulle annars min partner kunna få alla sina behov tillgodosedda.

Otrohet handlar inte om sex, för mig utan det handlar enbart om Ärlighet och Respekt.

Kärlek och Relationer ska inte vara Begränsande utan enbart Vidgande och Tillåtande.

När partnern tillgodoser de behov som inte jag kan tillgodose utanför relationen gör det det möjligt för både henne och mig att växa och utvecklas, men om det sker bakom min rygg och i hemlighet upplever jag det som respektlöst och oärligt, jag känner mig lämnad utanför och förlorar förtroendet för henne. Jag tappar Tilliten och undrar vad det är jag inte får veta, varför jag lämnas utanför.

Jag behöver inte veta allt om det som sker, och vill det kanske inte ens, men jag vill inte att partnern har hemligheter för mig. Det upplever jag som respektlöst.

Omsorg (3 mynt)

Omsorg är ett grundläggande nedärvt beteende bland oss människor och bland många av de andra djuren. Vi är sociala varelser som mår bra av att bry oss om varandra och samspela. Hjärnforskningen visar att vårt belöningssystem med dopamin mm går igång på socialt samspel. Och att vi inte mår bra när vi inte är sociala vet de flesta av oss. Likaså behövs det egentligen inte någon hjärnforskning för att vi ska veta att vi mår bra av att måna om varandra, få är de handlingar som är mer tillfredsställande och meningsfulla som att göra saker för varandra. Detta att sörja för varandra är vad detta kortet handlar om, vad kan du göra för dina medmänniskor idag? Bry dig om de du möter och må bra!

Baksidan av Omsorgen är risken att glömma bort sig själv, vi kan bli omsorgsmissbrukare som lever för andra och sätter våra egna behov i andra hand, då mår vi inte bra, sann Omsorg tar energi ur flödet och tillför lika mycket som vi ger ut, men om vi glömmer bort oss själva så tömmer vi oss på energi. "Älska dig själv såsom din nästa!" står det skrivet, jag frågar mig om det inte är felciterat, nog borde det vara "Älska dig själv, och din nästa lika mycket som dig själv!"

Klicka på bilden för att dra
dina egna tarotkort!

Karisma (9 bägare)

Karisma kommer från grekiskan och betyder egentligen "nåd", här handlar det alltså snarare om "instrålning" än den gängse tolkningen "utstrålning", fast egentligen handlar det om att låta Livets gåvor flöda igenom oss utan motstånd. Kortet säger oss att Livets gåvor kan förväntas komma vår väg i större mått än vanligt, i vilken form det vet vi inte men vi kan vara förvissade att vi kommer att få precis vad vi behöver.

Vi uppmanas att öppna oss för Livets överflöd utan att för den skull hålla kvar det, det ska flöda fritt. Lättast öppnar vi oss för Livets gåvor genom att fokusera på tacksamhet. Skriv en lista som svarar på frågan "Vad är du tacksam för idag?" stort som smått utan värdering. Allt är gåvor och Hela Livet är till för oss.

Baksidan av Karisma varnar oss för att bromsa Livets flöde genom oss endera genom att inte ta emot, eller genom att hålla fast Livets gåvor.

Klicka på bilden för att dra
dina egna tarotkort!

Skuld (5 mynt)

Som jag ser det bygger Skuld på två missuppfattningar; att vi kan äga något och att det finns rätt och fel.

Det enda vi egentligen kan äga är vårt Själv, allt annat är energi som flödar genom oss, den energin kallas Livet. Livet tillhandahåller all den energi som vi behöver, försöker vi "tillskansa" oss mer energi i någon form så får det konsekvenser i form av obalanser, som Livet strävar att återställa, men vi blir inte skyldiga något, vi får bara uppleva konsekvenserna. Därför talar 5 mynt om att vi ska fråga oss "Behöver jag detta?" inför varje energiuttag.

Den andra formen av Skuld bygger på ett dömande av våra handlingar, att det finns ett rätt och ett fel agerande, när vi dömer vårt agerande som fel så upplever vi Skuld. Men vi kan inte göra fel, vi kan endast göra vårt bästa utifrån var vi befinner oss i varje givet nu. Ska vi straffas för det? Självklart gör vi alla "misstag", "Trial and error" är en del av vår utvecklingsprocess, en del av Livet, Som regel ger misstagen upphov till konsekvenser, konsekvenserna visar oss att vi gjort något som gagnar oss och Livet mindre väl. Vi får uppleva konsekvenserna, ska vi utöver detta också straffa oss för de val vi gjort?

Baksidan av Skulden är ett bristande ansvarstagande. Om vi underlåter att ta konsekvenserna av vårt agerande eller vårt överuttag av resurser, då riskerar vi att göra om allt större "misstag" med allt större konsekvenser som följd både för oss själva och Livet. Därför uppmanar 5 mynt oss att se på oss själva och vårt agerande, och ta Ansvar för konsekvenserna.

Klicka på bilden för att dra
dina egna tarotkort!

Bokslut 2012

Ännu ett solvarv är till ända, jordens norra halvklot vänder sig bort från solen, dagarna korta och kalla, naturen vilar.

Nu vänder allting, ett nytt solvarv tar sin början, vår del av jorden börjar sin vandring mot solen och ljuset, dagarna blir längre och varmare igen. Naturen börjar åter så sakta förbereda sig för en ny vår.

För mig är Midvintersolståndet den viktigaste Högtiden, det är tid för Vila och Reflektion, summering av det gångna året och nystart av det som komma skall.

När jag gick in i det gågna året mådde jag väldigt bra, jag hade landat i en ny Trygghet i mig själv sedan en tid, jag Behövde inget. Men trots att jag mådde bättre än någonsin så var livet ganska trist och meningslöst för jag saknade Mål och Längtan. det fanns inget framför mig som jag strävade mot. Det mesta var "bara" Nu och Här, utan något förflutet eller någon framtid, ett i och för sig Gott tillstånd men tråkigt och tomt.

Nog finns det fortfarande saker som jag behöver möta i mig själv, men de pockar sällan på uppmärksamhet. Då och då dyker de dock upp och leder till nya insikter.

En viktig sådan insikt kom till mig i maj, jag insåg att jag är ett troll i människoskepnad, vilket innebär att jag bara behöver göra precis vad jag vill. Troll är ganska godmodiga varelser som lever Här och Nu, tillfreds med tillvaron som den kommer mot dem. Vi tar helt enkelt emot det som Livet ger, vare sig det är ett blåbär eller ett regnväder.

Det gav mig också lättnad för något som följt mig genom Livet, en ovilja mot att städa och hålla ordning. åtföljt av skuld och skam. Troll lever under en gran eller i en hålighet i skogen , inte konstigt då att jag har svårt att hålla ett hus i skick, jag är helt enkelt inte skapt för en tillvaro i ett stort hus med en massa saker.

Nu blev det så att jag började sträva efter enkelhet och anpassa mitt Liv efter min trollnatur, en enorm lättnad. Nu kan jag känna mig stolt att jag diskar en tallrik eller plockar undan i hallen. "Det är ju inte illa för ett troll!" sen får folk tycka vad de vill om min eventuellt bristande ordning för jag är ett troll =)

Härmed återföddes också min Längtan efter ett enkelt boende i skogen och jag började förverkliga min gamla Dröm. Äntligen fick jag styrfart i mitt Liv och tillvaron är nu helt Fantastisk för nu sknar jag inget och att allt detta är Rätt för mig bekräftas av att Allt kommer min väg Enkelt och utan ansträngning =)

Den känslan av att inte behöva något som jag hade vid solvarvets inledning innefattade även att jag inte kände någon längtan eller något behov av en Livskamrat i mitt Liv, jag hade aldeles nog av alla de Älskade Vännerna som finns i mitt Liv.

Men på min födelsedag "kastade" en av dessa Vänner in mig på en singel-/dejding-sida och rakt i famnen på en kvinna som jag några dagar senare mötte. Vi attraherades av varandra och inledde en kort relation, men efter några veckor gjorde hon slut eftersom hon inte kände sig redo för en relation.

För mig så kändes det rätt, hon var inte en kvinna som jag skulle kunna dela mitt liv med i det långa loppet. Dock fick vårt möte Längtan efter en Livskamrat att vakna i mig och under en tid var jag aktiv på ett par dejtingsidor. det resulterade i en ny vän och insikten att det faktiskt är väldigt få som jag egentligen skulle vilja Leva med.

Jag släppte detta med Livskamrat. Nu hade jag börjat på min dröm om det Enkla Livet och tyckte mig inte ha tid med relationer, det fick komma när det var dax. Och dax visade det sig vara ganska snart. Via dejting sidan hade jag mött ännu en trevlig kvinna , vi sågs ibland i olika sammanhang och trivdes väl i varandras sällskap. Hon gav mig allt tydligare signaler som jag valde att nonchalera, jag hade ju inte tid med sånt, mitt fokus var någon annanstans. Så småningom blev signalerna så tydliga att jag inte längre kunde låtsas som att det regnade. Vi träffades några gånger till och ju mer vi lärde känna varandra desto mer rätt kändes det och snart blev vi ett Förälskat par och det är vi ännu. Så Tacksam för Dig Min Älskade Beatrice! <3

Det andra viktiga i mitt Liv förutom Beatrice och Trollstorp är kören. det har varit mycket Ultreia i år, förutom de sedvanliga övningarna och frmträdandena så var vi tio Härliga dagar i Florida och sjöng Gospel. Underbart!

I kväll kommer jag i sedvanlig ordning göra en Midvinterceremoni tillsammans med några Vänner, Vi kommer att be 4 böner:

Först kommer vi att släppa något som vi är färdiga med i våra Liv. Jag kommer att släppa känslan av brist och att jag inte hinner och har råd med allt jag Längtar efter.

Nästa del handlar om vad vi vill ha mer av i våra Liv. Jag vill ha mera Tillit till Livet, till att Allt är precis Rätt, och därmed vill jag också Känna mera Tacksamhet för Allt vad Livet ger.

Därefter kommer vi att önska något som vi vill ge ut till andra. Jag önskar mig att jag kan hjälpa fler med Självtillit.

Till sist så kommer vi att plocka fram något som vi är Tacksamma för. För min del så är det det mesta, men framför allt Beatrice, Trollstorp, Sonen, och allt Flöde och Kärlek i mitt Liv.

Tack till er som läser mina ord! <3 Jag önskar er Alla ett underbart nytt solvarv!

Tabu

De flesta tabun har haft en funktion den dag de skapades.

Judarnas och muslimernas tabu mot griskött räddade många liv då de levde i öknen utan kylskåp Fläskkött i öknen blir otjänligt som föda på någon timme, och i en värld med brist på vatten kunde magsjuka vara livshotande.

Likaså Indiens heliga kor, kon var indiernas viktigaste resurs, den gav mjölk, gödsel att elda med, och inte minst brukade de åkern med den, om de under en svältperiod åt upp sin ko så skulle de inte kunna bruka åkern nästa vår och komma igen med nya grödor och ny mat. Svälten skulle ha förvärrats.

Sextabun har ju haft en liknande funktion i en tid utan tillgång till preventivmedel kunde en graviditet vara ödestiger. Man gifte sig sedan man hade byggt upp resurser för att kunna skapa ett tryggt hem med försörjningsmöjligheter åt en familj. Tabu mot sex utanför äktenskapet förhindrade tillblivelsen av en mängd barn utan försörjning t ex.

Men i dag då vi kan både se igenom livets mysterier och i stor utsträckning kontrollera dem (på gott och ont) då har de flesta Tabun enbart en begränsande funktion.

Jag tycker det är coolt och ett tecken på utveckling att många av dagens ungdomar har sex med varandra bara för lusten och njutningens skull utan tanke på morgondagen eller att skapa en bestående relation (så länge de har vett att skydda sig), deras hormoner skriker i deras kropp "Knulla!" men de har inte resurser eller mognad för att skapa en familj. Genom bristen på Tabu (förenat med kunskapen om skydd) får de möjlighet att utforska både sexualiteten och relationerna så de en dag kanske blir mycket mer redo för familjebildning än våra föräldrar och generationerna före de var då de bildade par i 16-årsåldern kanske bara för att "få ligga"

Vi är fel på det

Ungefär 99% av alla samtal på min fasta telefon är säljsamtal och några på min mobil också. Men vänta nu här, här måste vara något som är grundläggande fel! att det överhuvudtaget finns ett yrke som heter försäljare är bara så fel (ursäkta om jag upprör en och annan försäljare som kanske läser detta, men jag menar det!).

Tänk efter lite här nu... Vad gör en försäljare? Jo den försöker få oss att köpa något. Varför? Jag menar om jag är missnöjd med mitt tele- eller el-abonnemang, om jag behöver nya kalsonger, inte sitter jag väl då här och väntar på att någon ska ringa och sälja det till mig! Lika lite som jag sitter och väntar på att någon ska komma med en brödkaka eller en liter mjölk om jag behöver det! Vad jag än behöver så ser jag till att skaffa mig det om det ligger i min makt. Så vad är det då försäljaren säljer? Jo något som jag inte behöver! Varför i hela friden skulle jag köpa något som jag inte behöver!

Varför produceras det överhuvud taget något som ingen behöver? jag gillar bilden på byns smed. Byns invånare går till smeden när de behöver hans tjänster, det kan vara en hästsko, ett gångjärn, ett lås, en plogbill eller något annat som smeden är bra på, och smeden smider hästskor, gångjärn, lås, plogbillar osv och alla är nöjda och belåtna. Tänk dig nu att smeden får för sig att i stället smida hästskor från morgon till kväll bara för att han är så bra på det. nu kommer det snabbt att fattas hästar till hästskorna, och folk kommer att stå utan gångjärn och plogbillar. Smeden har tillverkat en massa hästskor som ingen behöver, det lär han inte kunna försörja sig på, hur duktiga försäljare han än anlitar så kommer ingen att köpa mer än högst två uppsättningar hästskor till sina hästar, vad ska de med det till, Liksom? Smeden kommer ganska snabbt att gå över till att smida annat än hästskor igen annars kommer han att bli utan försörjning.

Men hur gör vi? När det inte längre går att sälja fler prylar som ingen behöver, då uppgraderar vi dem med ännu en funktion som ingen egentligen behöver och säljer lika många till. Och vi konsumenter går på det i häpnadsväckande utsträckning! Varför?

Nu kanske någon invänder att vi behöver försäljare för att veta att en produkt vi behöver finns, fast knappast, handlare behövs för att förmedla varor som vi behöver från producenterna men inte försäljare! För visst är det så att om du vill ha ett visst redskap i köket då går du till handlaren och frågar om han har det, och har han det inte så gör han allt vad som står i hans makt för att skaffa hem produkten!

Men jobb då! Vi behöver försäljarna för att vi ska kunna producera saker så att vi har jobb åt så många som möjligt! FAIL! Ändå mer fel!

Än en gång, tänk efter. Varför jobbar du egentligen? Det finns 3 skäl för att göra ett arbete, Längtan att skapa något, Längtan att dela med sig av sin kunskap och förmåga, Samt för att försörja oss. Oavsett vilket skäl du har att jobba så vågar jag påstå att ett av de starkaste skälen är försörjningen.

Om du hade obegränsat med pengar under ett år, pengar som du inte kan spara eller ge bort, vad skulle du göra då? Skulle du jobba lika mycket? Skulle du ens jobba med samma saker? Skulle du kanske jobba med olika saker? Jag påstår att 99% av alla som har ett jobb och får denna frågan skulle jobba mindre än de gör idag med sitt jobb.

Det är alltså inte ett jobb vi behöver utan framför allt försörjning och därutöver längtar vi att uttrycka oss och hjälpa varandra, vilket vi naturligtvis mycket väl kan tänka oss att göra utan betalning.

För cirka 45 år sedan gick vi ner till 40 timmars arbetsvecka. För ca 45 år sedan klarade vi att producera allt vi behövde på 40 timmar i veckan, sedan dess har vi automatiserat och rationaliserat hur mycket som helst, enbart ett fåtal människor behövs för att uträtta samma arbete som många gjorde för 45 år sedan. Det är alltså fullt rimligt att tänka sig att vi egentligen bara skulle behövas jobba 20 timmar i veckan för att producera allt det vi behöver, och skulle det mot förmodan inte räcka till så kan vi dela arbetet lika mellan alla individer som kan jobba, de arbetslösa skulle få jobb och klara sin försörjning själv.

Varför gör vi inte detta? Hur kan vi tillåta att många stressar sig fördärvade (egentligen utan att det behövs) medan andra går omkring utan att få känna glädjen att försörja sig själv? Jag kan inte heller tycka att det är vettigt att skövla och tömma naturen på alla resurser i vår generation, utan en tanke på morgondagen. ofta med argumentet att det skapar jobb! Men som vi konstaterade ovan så är det inte jobb vi behöver mest utan försörjning.

Men handelsbalansen då? Men inte heller det är ett skäl att producera och konsumera en massa saker som vi inte behöver, om vi tänker efter lite så inser vi snart att det är väldigt få produkter som vi verkligen behöver som vi inte kan producera själv.

Kärlek och attraktion

Vad är Kärlek och vad är Attraktion?

För mig så är Kärlek något som finns inom oss, när vi säger "jag Älskar dig" så menar vi egentligen "jag är i kontakt med Kärleken i mig i mötet med dig" typ. Att uppleva att vi Älskar Världen helt oberoende av en partner, men som så klart mycket väl kan vara en del av den attraktion som vi upplever till en annan människa, vi attraheras av de människor som det är lätt att vara i kontakt med vår Kärlek tillsammans med. 

Men det finns så mycket annat som kan attrahera oss, framför allt om vi inte är i kontakt med vår egen Kärlek, Vi kan attraheras av någon som tillfredsställer våra behov, av t ex bekräftelse, vi attraheras av de människor som kan hjälpa oss att göra upp med vårt fårflutna etc. men då är det inte Kärlek utan snarare just brist på kontakt med Kärleken. Självklart så attraheras vi av de människor som är i resonans med oss, det är Kärlek men kan mycket väl mera vara "ämnad" som Vänskap än som en partner-relation.

Att vi saknar "det där pirret" behöver inte vara dåligt, då vi är i kontakt med Kärleken i oss själva behöver vi ingen, och det är ofta känslan av att behöva som vi fått lära oss att tolka som Kärlek. Att vi inte känner igen attraktionen kan betyda just att vi inte behöver människan, men inte minst då kan h*n vara bra för oss, samtidigt så kan det också vara ett uttryck för att det inte är Kärlek utan bara en längtan/saknad som finns hos oss. Det kan vi inte fundera ut, det måste vi känna, känns det tryggt så är det rätt oavsett vart det sen leder. ♥

Semester

Nu är det många som har eller precis har haft semester.

Blev det som du tänkt?

Många är det som arbetar sig igenom året för dessa få veckor då allt ska ske, längtar, bygger upp förväntningar.

Många är det som väntar på sommaren och solen.

Många som går och väntar på den rätte.

Månader av längtan, strävan dit och bort härifrån.

Många lever för något sen, något annat, bara inte detta....

... och när det sedan kommer, blev det som du tänkt?

Jag är dålig på semester, det var väldigt länge sedan jag hade mer än högst två veckor sammanhängande semester. Men å andra sidan är jag väldigt bra på att ta ledigt när jag behöver det, en dag eller två när det är något jag vill skapa, när jag behöver vila, när jag vill besöka någon eller får besök.

Jag är ganska bra på att  njuta av mitt jobb också, av vädret och naturen, av stoltheten över yrkeskunskapen, Här och Nu. Visst händer det att jag jobbar fast jag längtar efter något annat, av praktiska skäl, sociala eller ekonomiska, men oftast går det ganska bra att njuta även då.

Jag vet att jag är lyckligt lottad som har ett jobb där jag kan ta ledigt när jag vill, som får gå ute i naturen dagligen i jobbet, men någonstans så är det jag själv som har inrättat mitt liv så, som har sökt mig till detta Livet.

Jag har skaffat mig ett liv där jag behöver ganska lite, det ger mig frihet att följa min längtan Här och Nu, i stället för att förlägga all längtan någon gång i framtiden... på sommaren... på semestern... när Hon dyker upp i mitt Liv.

Jag är dålig på "Den Rätta" också, men å andra sidan är jag bättre och bättre på att se varje ny relation som den rätta relationen Här och Nu i Närvaro. Varje relation jag haft har varit "rätt".

Det finns en njutning i att längta också, men om det bara blir denna njutningen och sedan besvikelse över brustna drömmar...

Allt beror på val vi gör och dess konsekvenser, ibland ser vi inte konsekvenserna av våra val förrän senare, vi målar in oss i ett hörn. Men vi kan välja om, vi kan välja att Njuta Här och Nu i större utsträckning och vi kan skala bort det som begränsar vår Frihet att vara Närvarande i större utsträckning, steg för steg, bit för bit.

Vi kan välja att dansa i regnet i stället för att sakna solen.

Vad jag behöver

Det finns en enda art på jorden som använder mer resurser än den behöver.

Jorden, nej förresten Livet, är ett självreglerande system, där allting ständigt strävar efter balans. Minskar födan åt en art så minskar arten, och därmed de som i sin tur lever på den arten. Ökar födan som en annan art tillgodogör sig så ökar den arten, eller så blir det utrymme för en annan art, och de som lever av de arterna ökar i sin tur. Det är ett system som ständigt pendlar från ena sidan till den andra, stor population - liten population. Men väldigt sällan tar någon art slut helt, det sker nästan enbart när livsbetingelserna förändras drastiskt, klimatet blir annorlunda, stora naturkatastrofer och sådant.

Det finns en enda art som satt denna finstämda mekanik ur spel. Denna enda art förbrukar mer än den behöver av resurserna. Denna art förändrar livsbetingelserna drastiskt för alla levande varelser på denna jord... utan undantag.

Arten är människan. Homo Sapiens!

Jag skrev att vi satt mekaniken ur spel, men det har vi inte, mekaniken fungerar fortfarande även om vi tänjer dess gränser till det yttersta. Den mekaniken går nämligen inte att sätta ur spel. Men vi förbrukar mer resurser än vi behöver och vi förändrar livsbetingelserna för alla levande varelser på jorden.

Det finns andra existenser som är delaktiga i stora obalanser. Fjällämlarna är ett exempel. Med jämna mellanrum så blir deras betingelser alldeles otroligt gynnsamma, deras föda ökar och de som äter lämlar minskar samtidigt. Lämmelpopulationen exploderar, med följden att majoriteten av dem så småningom går under. Vad som hänt är att lämlarna på sitt bakvända sätt har återställt balansen, och det tar flera år innan de åter igen blir för många. Ett annat exempel är cancercellen som delar sig okontrollerat i vår kropp, det fungerar en tid men så småningom så blir den "värdindividens" och därmed sin egen undergång, och balansen är återställd.

Vi förbrukar mer resurser än vi behöver och vi rubbar livsbetingelserna drastiskt. Och vi gör det allihopa i "den rika världen" nästan utan undantag. Visst det finns människor som bor trångt i en skruttig lägenhet och som bara precis har mat för dagen. De flesta av oss tycker ju faktiskt att vi inte har mer än vi behöver, och det är kanske sant också. Men lika fullt förbrukar vi indirekt mer än vi behöver, vi är nämligen innlemmade i ett system där allt vi köper (för att sedan bruka) bidrar till överkonsumtionen. När vi betalar hyran, när vi köper en liter mjölk eller en rulle toapapper (saker som vi absolut behöver) då är en stor del (ca 70-80%) av det vi betalar ränta som i slutänden går till överkonsumtion någon annan stans.

Om vi inte slutar med detta så kommer så småningom mekaniken att återställa balansen, genom att på ett eller annat sätt decimera människorna (och förmodligen många andra arter samtidigt) likt lämlarna.

Vad behöver vi egentligen?

Vi har fysiska behov, vi behöver mat och skydd för väder och vind, men vi behöver inte jordgubbar som fraktats från Kanarieöarna eller kött från Argentina eller Nya Zeeland och vi behöver inte 100-tals kvadratmeter och inglasade uterum i varje villa.

Vi har behov av trygghet, vilket katastrofalt motverkas av denna överkonsumtion som innebär att vi måste konkurrera och i värsta fall slåss om resurserna. "Den enes bröd den andres död" Vi lever på andras bekostnad, när det som fört mänskligheten dit vi är idag är samarbete, så gör vi precis tvärtom, vi kämpar mot varandra och det skapar en otrygg värld.

Vi har behov av gemenskap med andra människor, och det gynnas i vårt moderna samhälle där vi kan umgås och lära känna varandra online och utan svårighet kan resa till andra sidan Atlanten. men frågan är har vi tid att umgås i vårt jagande för att överkonsumera direkt eller indirekt? har vi tid med gemenskap eller har vi alltför bråttom att umgås med fler och fler?

Vi har behov av en identitet, av att veta vem vi är, men gynnas detta av att vi hela tiden förknippar oss med det vi gör och det vi äger? Kanske vore det bättre att vi slutade tävla efter en nyare bil, ett bättre jobb, dyrare semesterresor och i stället reste lite mer in i oss själva för det är där vi kan finna vem vi är. Inte i en slankare kropp, bättre betyg, eller större villa. Frågan är om vi hinner se oss själva eller om vi i stället när den vi är ropar efter att bli sedd dämpar rösten med antidepressiva eller ännu ett par skor.

Vi behöver förverkliga oss själva, men gör vi det genom att skaffa ett bättre jobb och tjäna mer pengar? eller är det inte just förknippat med att just tillåta oss att Vara Den Vi ÄR! Och är den vi är den som springer efter mer eller för att överhuvudtaget överleva dagen?

Men hur kommer vi loss ur ekorrhjulet?

Kanske kan vi det inte helt och hållet, men jag vet i a f min väg ut ur det. Jag behöver inte mitt hus som är alltför stort för mig att orka sköta (78 m² ) Vad jag behöver är ett enkelt boende i skogen. Kanske kan jag hitta en billig tomt med ett litet hus. Om jag har lite eller inget lån så kommer jag att ha tid att fixa till huset själv, för några tusenlappar kan jag köpa solceller så att jag kan göra min egen el till matlagning, kyl, dator (för dator behöver jag för att skriva och av sociala skäl) och vattenpump. Värmen kan jag ordna med en kamin eller vedspis. Mat kan jag antingen odla själv eller köpa närproducerat, kanske av traktens lantbrukare.

Så skönt det känns att tänka i de här banorna, jag blir lugn av det. Easy, Slow Living är verkligen något som jag skulle må bra av. Det enda jag egentligen behöver är en tomt, vatten, ved, solsken och då och då några resor (gärna med buss eller tåg) till mina vänner.

Jag förväntar mig inte på något vis att alla ska leva så här, var och en måste hitta sitt sätt att må bra. Sedan kommer det att gå som det går med världen och mänskligheten. Jag skulle tycka det var kul om vi överlevde =))

Hur vet jag att det jag vill verkligen är det jag vill? (av Sanna Nova Emilia)

Sanna Nova Emilia (www.sannanovaemilia.se) är grundare av True Heart Education - som verkar för att i samarbete med Sveriges skolor, förskolor, föräldrar, politiker samt övriga nyckelpersoner i barns och ungas liv förbättra förutsättningarna för barns psykiska och känslomässiga hälsa och utveckling. Just nu aktuell med boken ”Att lära med Hjärtat – När kunskap och värde blir ett”. Här följer hennes krönika från http://qoolaqvinnor.se:

Här om dagen satt jag på tunnelbanan in till stan och noterade en märklig känsla i min mage. Jag hade mycket svårt att tyda vad den ville säga mig. Var jag nervös? Var jag orolig? Var jag stressad? Var jag förväntansfull? Var jag trött? Var jag hungrig? Var det jag kände en begynnande ångestattack eller hade jag ätit något olämpligt? Hade jag behov av att gå på toaletten eller var jag sexuellt frustrerad? Kanske kände jag en blandning av allt?

Jag konstaterade som så många gånger förut hur vansinnigt svårt det kan vara emellanåt att tyda det mänskliga fordonets signaler. Jag kan fullt ut förstå varför människor äter och dricker för mycket, tränar för intensivt, vältrar sig i pornografi, arbetar för mycket, köper för många par skor, sätter för många barn till världen, sitter för länge framför Facebook och TV och äter alltför många piller och praliner. Jag undrade där och då i mitt splittrade och förvirrade tillstånd hur många gånger jag själv hade tagit någonting att äta fastän jag egentligen varit nervös? Eller hur många gånger jag hade känt mig stressad trots att jag i själva verket hade varit hungrig? Hur många gånger hade jag egentligen tagit ett glas vin trots att jag i själva verket hade behövt gråta och hur många gånger hade jag bett någon dra åt fanders trots att allt jag egentligen hade velat ha var en kram?

När jag resonerar så här med mig själv så undrar jag hur många beslut i mitt liv som jag egentligen har fattat inifrån mig själv och hur många beslut jag har fattat utifrån vad jag trott har varit jag? Hur vet vi att det vi vill verkligen är det vi vill? Hur vet vi att det inte är en programmering av samhällsnormer eller omgivning? En produkt av tidigare generationers projiceringar?

Inom den personliga utvecklingsvärld som jag rör mig i så är det många som kräver ”friheten att få vara sig själva!”. Men vari består egentligen den friheten? Hur mycket vet jag egentligen om huruvida det jag gör är något jag programmerats till att göra? Hur mycket vet jag om det som känns som "mitt sanna jag" verkligen ÄR mitt sanna jag eller om det är någonting jag programmerats till att tro? Vet vi att vi lever i tvåsamhet för att vi vill det eller för att vi är programmerade till att det är så det ska vara? Vet vi att vi köper hus, bil, vovve, gifter oss och skaffar barn för att vi vill det eller för att vi är programmerade till att det är så det ska vara? I vilka avseenden spelar vi i själva verket roller i tron att vi är fria och självförverkligade?

Jag antar att det är en stor del av själva livsresan att ta reda på just detta. Att skala av sig lagren av projicerade föreställningar som fått oss att distansera oss ifrån oss själva och vårt ursprungliga jag. Men vad är egentligen vårt ursprungliga jag? Vi matas dagligen med en mängd artificiella behov som för oss längre och längre bort ifrån våra djupt liggande mänskliga behov. ”Köp en större TV!”, ”Bli smalare och vackrare! Köp en mega-extra-tonus-flex-bend-allaround-trimmer som gör dig smal på fem minuter!”, ”Bli bättre och mer framgångrik!”, ”Bli mer spirituell och upplyst!” Och mitt i allt detta är det så enkelt att glömma att samtliga av våra behov i grund och botten är känslomässiga.

Du längtar inte efter en större TV. Den 50-tummare du har fungerar alldeles utmärkt men du tror att det ska göra dig lite lyckligare och få dig att känna dig lite mer tillfredsställd. Dessutom kanske du skulle göra någon annan imponerad vilket skulle kännas bra. Och visst skulle det kännas skönt att vara lite smalare och lite vackrare, men om du var den sista människan kvar på jorden så skulle du inte bry dig. Det du söker är känslan av att känna energi och kraft i ditt liv och att känna dig accepterad och älskad. Du behöver inte bli bättre eller mer framgångsrik, det du söker är att känslan av gemenskap och trygghet av att veta att du är uppskattad och omtyckt och att din överlevnad är säkrad. Du behöver inte bli mer spirituell eller upplyst, det du söker är förmågan att acceptera och älska dig själv hur fet, misslyckad och oduglig du än känner dig, för att du då även skulle vara förmögen att acceptera andra på samma sätt. Utan att döma. Utan att jämföra. Frihet!!

Men de flesta av oss, inklusive jag själv, har fått lära oss att förneka våra känslor och grundläggande behov större delen av våra liv. Det är därför inte så lätt att tyda de där signalerna när vi aldrig har fått lära oss att förstå vårt eget känslospråk. Jag vet fortfarande inte vad det var jag kände den där morgonen på tunnelbanan, men det var ett stort steg på vägen att bara acceptera att jag inte hade någon aning om vad mitt behov var där och då istället för att försöka döva känslan genom att köpa ett par nya skor, som jag gjort så många gånger förut.

[Sanna Nova Emilia]

Tillfredsställelse (10 bägare)

Enigt Maslows teorier har vi följande behov som måste Tillfredsställas i tur och ordning:

1. Fysiska behov.
2. Psykologiska behov.
3. Sociala behov.
4. Identitetsbehov.
5. Självförverkligande-behov.

Jag skulle vilja säga att det finns ännu ett behov som är viktigare än alla andra: Behovet av Värde. Känner vi inte att vi är värdefulla bara för den vi Är så hjälper det inte hur mycket vi äter, vi blir inte mätta ändå, vi upplever inte trygghet fullt ut oavsett vad, hur många vänner vi än har känner vi inte gemenskap, vårt självförtroende är dåligt fast vi är aldrig så duktiga, och hur mycket vi än uttrycker den vi är blir vi aldrig nöjda. Inget kan fylla hålet inom.

Därför talar 10 bägare till oss om att Tillfredsställa våra behov, men framför allt uppmanas vi att Älska och Acceptera oss själva precis som vi Är.

Baksidan av 10 bägare varnar oss för frosseri av något slag, finns det något som du missbrukar?

Klicka på bilden för att dra
dina egna tarotkort!

Allt är som det ska.... just nu.... (av Kalle Johansson)

Text och bild lånad av Kalle Johansson

Livet är inte alltid som jag vill att det ska vara,

men det är ALLTID som det SKA vara just nu,

och det enda sättet att bli lycklig, fortsätta vara lycklig

är att göra det bästa av det. Oavsett vad som sker.

.

Livet ger mej inte alltid det jag vill ha, men ALLTID det jag

behöver. Varken mer eller mindre, sen är det upp till mej

hur jag möter det som ges. Med missnöje och självömkan,

som ger mej ett dåligt mående. Eller med nyfikna positiva

ögon till det som ges, oavsett vad det är, och tar reda på

vad det är jag ska lära mej av det, som för mej framåt i

livet i stället för bakåt som det blir av det första alternativet.

.

Det valet är inte alls svårt idag. Jag går framåt mej nyfikna ögon.

Jag var förr för det mesta så tvärsäker på vad som var

bäst för mej. Och lika ofta var jag övertygad om att det jag

tyckte var bäst, att det skulle göra mej lycklig.

Och jag trodde verkligen på att jag skulle finna lyckan

i drogerna, i brotten, i det mesta, förutom där den verkligen finns,

just nu och inom mej.

.

Jag funderar ofta lite över alla de gånger i det förflutna

när mina önskningar inte har blivit uppfyllda, till all lycka.

För de önskningarna jag hade då var baserade på ett skevt,

destruktivt tänkande, så jag är glad att de flesta av de

önskningar jag hade då inte gick i uppfyllelse, för

om de hade gjort det, så hade jag nog suttit på ett

långt fängelsestraff nu eller varit död.

.

Då var det bara handling, jag agerade bara, utan tanke,

utan känsla... Och då blir önskningarna farliga, destruktiva.

Jag lärde mej detta, fick det inprogrammerat på behandlingen,

av en kvinna som jag har oerhörd tacksamhet till idag.(just då

tyckte jag bara att hon var jobbig och dryg), men jag lärde mej

nånstans på vägen att det är dom som jag ska lyssna mest på,

de som irriterar mej, för de har mest att lära mej, för dom har

träffat en punkt i mej som jag behöver förändra.

.

Kunde jag någonsin tro att jag skulle göra det jag gör i dag?

Leva livet på livets villkor? Att ha erkänt mej som en knarkare

och kriminell? Att jag skulle sitta här och skriva om mina

känslor och tankar? De som var hemliga även för mej för

några år sen. Nej, det kunde jag inte tro på den nionde okt 2008,

då jag var påtänd och kriminell för sista gången. Hoppas i alla fall

att det var sista gången. Men jag vet att även om det känns oerhört

avlägset det "liv" jag levde då, så känns det även som om det

var igår.

.

Jag får aldrig glömma bort var jag varit, i kriminella uppgörelser,

hemlöshet, och mitt eget skapade helvete då.

För glömmer jag det så lever jag farligt nära ett återfall,

så medvetenhet om det förgångna, att jag ser det som

erfarenheter som för mej framåt i livet. Då håller jag

återfallet på säkert avstånd. För dit vill jag inte igen,

det önskar jag ingen att uppleva.

.

Jag önskade mej att få tillbaka kontakten med min dotter,

jag ville ha någonstans att bo, mat för dagen, pengar så jag

klarade mej igenom dagen utan brott, karriär, men hade jag

verkligen förutsett allt som livet haft i beredskap åt mej?

Nej... Jag har allt det där idag, jag njuter fullt ut av mitt liv

idag, och jag gör det som krävs av mej varje dag för att behålla

det. Och en del av det är att dela med mej av min väg tillbaka,

så att kanske någon kan få den strimma hopp som jag fick i okt 2008.

.

Min syn på ett lyckligt liv såg annorlunda ut mot idag,

det handlar väl om att jag släppt egot, självömkan och

oärligheten så gott jag kan.

Mitt missbruk och tillfrisknande från det ingick inte i

den bilden förr. Men det hör till den. Det vet jag idag,

och jag använder mej av det idag, som gåvor av livet

som för mej framåt mot nya härliga saker i livet.

.

För några år sedan kunde jag inte föreställa mej de

lyckokänslor jag upplever i dag.

Men lycka är något som jag inte kan jaga, utan bara känna.

Och jag kan bara känna den nu.

Jag har alltid möjlighet att välja att vara nöjd

med och lyckliga över det jag har.

Inte förneka lyckan genom att vara missnöjd med

det jag tror att jag behöver nu och inte har.

Jag HAR ALLT jag behöver för att vara lycklig nu.

Det har alla....

.

Jag kan ta livet som det är, i förtröstan om att det

är som det ska, att de är precis vad det behöver vara.

En lycka som varar för alltid kommer till slut att bli min.

Och den har blivit det, för att jag tillåter mej att

vara lycklig och nöjd med det jag har idag.

Genom det jag upplever i dag så känner jag lyckan

och det är underbart.

[Kalle Johansson]