Vad eller vem väntar du på? (av Carola Lind)

Text och bild lånad av Carola Lind

Vad eller vem väntar du på?

Är du också med i klubben "När DET sker kommer jag att agera" ?

Eller är du med i klubben "Jag tar ansvar för mig i varje nu"

Vem, tror du ska komma och göra skillnad i ditt liv?

Vem, håller du andan för och låter bli att leva för?

Vad ska till, menar du för att du ska ta tag i det där som bara ligger där o skräpar?

Vem, menar du ska ta ansvaret för dina processer?

Jag har upplevt och levt i ett samhälle där familjer, grannar och vänner per automatik hjälper varandra och hela tidens finns där för varandra i en gemenskap. För mig, som länge var med i klubben "Kan själv" var det väldigt svårt att tillåta andra komma in och ta över göranden som jag faktiskt skulle kunna klara själv, även om jag brände ut mig på kuppen.

Jag har även levt i ett samhälle där det verkligen inte fanns en enda själ som hjälpte till, om jag ens bad om det.

Idag, i detta landet, Sverige, i detta samhället, vet jag att jag för det första bär ansvaret för vilken klubb jag är med i. Vilket definitivt kan variera, men "Kan själv" - klubben kan faktiskt fara dit pepparn växer och bli där. Jag BEHÖVER inte vara så präktigt duktig längre och det ÄR så skönt att lämna över ansvar till den som frivilligt VILL göra något. Eller som får betalt för att göra saker.

Så vem är det då som ska ta tag i allt som måste göras för att jag ska få en fungerande vardag och ett rikt och lyckligt flöde i mitt liv?

Bara genom att medvetandegöra de olika processerna, genom att sätta namn på vilken klubb jag är med i generellt, kan jag börja omstrukturera mitt liv och mina val.

Jag kan titta på mina förväntningar tex.

Vem är det jag förväntar mig, ska ta ansvar för mina ansvarsområden? Och varför är det så, att jag, tar ansvar för andra människors ansvarsområden som de, definitivt skulle må bättre av att ta hand om själv?

Så, istället för att sitta och vänta på att någon annan ska göra något för dig, eller tvärtom, inte låta någon göra något för dig, försök finna ut, vad VILL du själv ta ansvar för? Vad mår du BRA av att ha tagit ansvar för?

Resten kan ju någon annan som vill, mår bra av eller får betalt för, ta ansvar för så att du kan känna den FRIHET som kommer med att endast ta ansvar för sina egna processer och göra val som gör att jag kan känna mig självständig även om jag har en stark gemenskap.

[Carola Lind]

Processen

Kanske är den här snabbkursen hos Livet över nu, kanske finns det en och annan rest som måste gås igenom, det återstår att se, men jag känner att det är dags för en summering.

Detta att jag blir handlingsförlamad och tror att jag inte kan göra någonting när jag hamnar i en sådan här "Livskris" är både en black om foten, och en stor gåva. För det innebär att jag stannar i det som är, grubblar, känner, skriver, pratar av mig med Vänner... helt enkelt ältar på alla vis, och det innebär att jag får möta mig själv och mina känslor.

Jag fascineras och vördar hur oerhört välregisserat Livet leder oss och ger oss precis vad vi behöver, var det hela började det vet jag inte, kanske har jag hela livet varit på väg hit (liksom jag hela tiden är på väg till en massa andra möten och kriser), jag tror det.

Men jag väljer att börja där jag satte mig ner och skrev första texten:

Hela resan har jag haft två Kärlekar, ingendera vill jag vara utan och jag är helt övertygad om att båda är menade för mig: Inte kan Livet väl spela mig ett sådant spratt

Jag skriver och skriver, delar en status "Ledsen :-(" och Älsklingen med flera tror att jag vill bli sedd och tröstad, men det jag gör är att bekräfta för min Ledsnad att den får finnas, att den är OK. Det är min väg att hantera känslor. Inget jag skriver publiceras ännu på flera dagar, men jag skriver till Älsklingen och till mina närmsta Vänner och speglar mig i dem ser tydligare både mig själv och situationen, och når mina Känslor: Mina ord

I grunden Vet jag att allt som sker är bra, i ett samtal med Vännen Sanna inspireras jag till denna text och Vilar i Tilliten, Just nu kanske den inte är det jag bäst behöver för att möta det jag ska möta i mig, det kan både vara en flykt och en vila: Livet målar

Tack vare en del missförstånd och rena gissningar så börjar jag nå min ilska, jag tycker att hon gjort fel och borde agerat annorlunda, jag ser även att jag har del i det hela, i Själva verket så är inte beskrivningen korrekt, det var inte hon som hoppade över stängslet även om hon kanske nafsade efter gräset på utsidan, det var jag som knuffade henne. Men jag behövde komma till Ilskan: Gräset är inte grönare på andra sidan

Jag ser hur hur Outstanding Underbar vår relation varit, och är Tacksam, Vilar i Tilliten en stund igen: Vad mer är möjligt

Här kan det vara på sin plats med en liten återblick från det fina vi haft och som jag är Fantastiskt *tårögt* Tacksam för oavsett vad som sker:

Från den första förälskelsen: Jag tycker om all den plats du tar upp
och: Den strålande Stjärna Du Är

Vi delade upplevelser som vi båda gillar: Utesittning

Jag Upplever den förutbestämda Storheten i vårt möte, Hur vi är en del av en plan: I begynnelsen var ordet "Kärlek"

Vår Kärlek är Outstanding: Bara vilja varandra väl

Vår Kärlek läker gamla mönster i mig: Byte av fokus

Under hela vår tid tillsammans har hon varit Fantastisk på att dela min Dröm, medan jag blivit allt sämre på att dela hennes Drömmar och Liv *gråter*: Det enkla Livet

Slut på resumen

Jag upplever Älsklingen som oärlig och förlorar Respekten för henne, vilket ger mig "tillfälle" att bryta: Otrohet 

Jag börjar se att det finns delar som jag varit rädd för hos Älsklingen: Den stora utmaningen

Jag förstår vad jag har förlorat och känner hopplöshet inför möjligheten att återfinna det, samtidigt är jag väldigt dömande mot allt och alla: Ska du finna en måste du möta tusen, åter tusen

Jag vill inte ge upp och ber henne om det som vi egentligen skulle gjort från början eller rent av innan detta hände: På nätterna drömmer jag

Jag släpper taget om Trollstorp och låter det vila, jag ser vad som är viktigast just nu: Ett Kärleksbrev - Kärlek på riktigt

Känner mig bortvald och får möta gammal sorg: Nu får jag möta mig själv

Mina nakna sår får gamarna att börja flockas, de som lever på andras olycka, på att trösta och tycka synd om andra: Detta föranleder en text om energitransaktioner: Gamar

Återigen så vilar jag i den Förståelse, Tacksamhet och Tillit som alltid finns där i bakgrunden: Jag skulle kunna hata

Jag inser hur Magiskt välregiserat detta är och fylls av Vördnad, Tacksamhet och Tillit till Livet: Tryggt vilar jag i Livets famn

Under ett Random möte börjar jag se ett av mina gamla mönster som skapats för att hålla avståndet: Hit men inte längre

Jag saknar och sörjer vardagsKärleken: Tomhet

Mera sorg och uppgivenhet: Framtiden

Återigen regiserar Livet på bästa sätt, De firar hennes födelsedag och lägger ut en massa bilder från sin lycka på "Mina" platser. Det hjälper mig att vara i min Ilska: Adrenalin

Ilskan drabbar även Älsklingen, jag tror mig veta vad hon behöver göra och försöker kontrollera henne: Sann

Fortfarande skyller jag vår separation mest på henne och försöker förstå varför hon agerat som hon gjort: Abstinens

Åter i Tillit, om livskrisernas Gåva: Katastrofer

Jag avvisar Älsklingens spontana Kärlek under förevändning att det stör min sorgeprocess och ger henne en släng av min Ilska: Slutord

Jag inser att hon har läkt ett stort sår i mig och sörjer: Utan hopp

Insikterna börjar komma den ena efter den andra: Aldrig sörjt förut

Jag tycker det räcker nu, och försöker fly in i Tilliten: Nu tar jag paus

Första STORA insikten. Jag börjar förstå att jag för kanske första gången börjat knyta an till en annan människa, och vad det innebär: Om du inte fanns

Jag ser hur jag ibland brustit i respekten mot Älsklingen och släpper henne fri att gå Sin väg: Hur blir man vuxen

Jag försöker släppa taget samtidigt som jag försöker styra Älsklingen: Bara Väntaaaar

Försöker åter släppa: Det finns ingen Framtid

Andra STORA Insikten kommer, jag ser igenom mina mönster: Bakdörr
Ett beslut: All in

Var går mina gränser?: Öppna relationer

Jag har nått vändpunkten: Nu vänder det

Läkande sorg: Det är som om jag skriker

Ta hem: Nu ser jag klarare

Försöker kontrollera henne: Vem tror jag mig vara

Investeringar krävs: Att välja Kärlek.

Tar mig tillbaka till Livet och tilliten: Berättelser i mitt huvudMer sorg ska ut: Kramar mig själv
Våren i sin vackra skrud

Jag börjar släppa taget så smått: Första dagen

Först när jag släppt taget om henne, när framtiden kommer oavsett, då är jag redo att ha henne i mitt Liv igen, och hon släpper in mig: Nu börjar det

Nu bygger vi vidare på vår relation igen, denna gång är våra förutsättningar bättre än någonsin, Processen hjälpte mig att se massor i mig själv och hjälpte mig att gå vidare i en fördjupad relation, något som troligen inte varitr möjligt om inte detta hänt. Jag behövde tappa Tilliten (även om den Alltid finns där i botten) för att möta dessa gamla instängda Känslor och mönster, men nu är jag tillbaka i Tilliten och Livet går vidare, säkert kommer det att komma mer ut av detta, men Allt som sker är Gott, Allt som sker är en Gåva, Oavsett vad.

Och den största Gåvan är min Älskling och vår Kärlek

Våren i sin vackra skrud

Våren i sin vackra skrud
Sjön ligger blank
Ån rinner mot havet

Här har jag paddlat en gång

Jag skulle vilja paddla med dig
en enkel packning i kanoten
3 dagar eller så
iväg
dit strömmen för oss

Vi fick 8 månader
Var det allt?
Var det så det var regisserat?
Så mycket vi aldrig hann
Kanske aldrig hinner

Det är så mycket mer
jag skulle vilja uppleva med dig
Jag saknar dig så

Jag skulle vilja
sova under bar himmel med dig

Jag saknar vår närhet
vår beröring
Jag saknar att drömma med dig
Jag saknar ditt huvud på min axel

Våren i sin vackra skrud
Det var nu det skulle börja
Det var nu vår Kärlek
skulle blomma
mogna och bära frukt

Det var nu vi skulle börja
bygga vår framtid
bygga vår gemenskap

Jag saknar dig så

Att hålla om Lille Sigfrid
Går nog bra
Men när också Vuxne Sigfrid
behöver en famn
vad gör jag då

Jag saknar din famn
Jag saknar famnen
att sörja den i

Jag sörjer så gott jag kan
Flyr sen
Tröttar ut mig med något
tills jag stupar

Jag saknar dig så

Svartsjukan

Visserligen var det jag som lämnade vår relation, och varför har jag sett. Men som jag ser det är Ansvaret lika mycket bådas. Hade jag inte lämnat vår relation så hade kanske du gjort det, nu eller senare.

Vi hade tydligt definierat flyktvägarna, utan att vi visste att det var det vi gjorde. Men vi hade inte definierat hur vi skulle få relationen att hålla.

Vi sa båda att Ärlighet och Öppenhet är det Viktigaste i en Relation = Ärlig Kommunikation.
Det var ju iofs en definiering av hur vi skulle få relationen att hålla, men samtidigt så kan vilket brott som helst mot detta ge en förevändning att fly.

Jag  sa att om vi över huvud taget tänker tanken partner (av vilket slag det vara månde) om en annan människa då är det något som brister i vår Relation, Då är det dax att titta på Vår relation. Det var min flyktväg.

Du sade lite tvärt om, Att alla människor attraheras då och då av andra människor än partnern. Kanske hade du skapat din flyktväg där.

Det innebar kanske att du omedvetet gick och väntade på att någon av oss skulle attraheras av någon utanför relationen.

Där har vi också din svartsjuka, som bjöd mig att skapa flykten. Eftersom du gick och väntade på att någon av oss skulle attraheras av någon utanför relationen så scannade du av kvinnorna i min omgivning, du tyckte dig se att någon var attraherad av mig, och att jag också var intresserad av denne, Vilket var sant så långt att jag tyckte det var en intressant människa, men absolut inte på något partnerplan. Men du förbjöd mig att träffa henne då jag hade vägarna förbi, för annars... Vilket naturligtvis triggade trotset i mig, jag var väldigt frestad att titta in om hos denna människa då jag hade vägarna förbi bara för att visa att du skulle minsann inte begränsa mig.

Det hade varit skönt för dig, för då hade du kunnat lägga ansvaret helt på mig. men jag nappade inte, så i stället fick du ta ansvaret genom att tillåta dig att attraheras av en annan människa. Vägen var utstakad, det skulle komma att ske för eller senare. 

Bakdörr

Jag kan se det nu, hur jag när allt detta började genast backade.

Jag ser också hur jag haft det mönstret i alla mina relationer, genast smitit ut genom bakdörren så fort jag fått en chans, faktiskt lite lättad. Med ett undantag, då vi båda bestämt oss för att inte ge upp för lätt, och i stället höll fast vid relationen onödigt länge.

Jag ser även hur jag i alla mina relationer skapat denna nödutgången. Jag har letat efter saker som skulle kunna försvåra en relation, så har jag skyddat mig både från närheten och smärtan, jag har kunnat säga "det skulle aldrig funkat ändå" och skakat av mig det hela.

Men jag ser också hur jag denna gång inte stängde dörren utan stannade i öppningen. Jag har läkt.

När sorlet tystnar

Jag ser det överallt ikring mig, hur människor fyller sina dagar med "sorl". Man går omkring med musik i öronen, och flipprar ständigt på sina "dumphones", fyller sin fritid med TV-tittande, träning, vänner, arbete, nya byggprojekt i hemmet... You name it. Och det är inte svårt att fylla upp våra dagar över bredden med saker utanför oss i den stressfyllda tillvaro som vi lever i, jagandes hit och dit för att få allt att gå ihop med jobb, barn, utlandssemestrar.... Det finns hur många sätt som helst att fylla oss med "sorl" så vi slipper att se och möta oss själva. Säkert gör också jag det ibland när jag ännu inte är redo att möta det som pockar i mig, eller när jag behöver en paus innan jag har nästa möte med mig själv. T o m meditation, självhjälpskurser, religiösa möten och ceremonier, som egentligen borde visa oss oss själva kan bli ett sorl som hjälper oss att slippa se oss själva.

Nu säger jag inte att alla dessa saker ,måste vara en flykt från oss själva , men påfallande ofta tycks det mig så.

För egen del kan jag inte fly särskilt ofta, när jag har något som pockar på min uppmärksamhet, slutar jag att fungera, jag får svårt att genomföra mitt jobb, och hemmet förfaller mer än vanligt. Medan andra går ut och bygger en ny uteplats, då sitter jag här oförmögen att ens diska mer än det jag absolut måste helt uppslukad av att lyssna på det Livet försöker säga mig om mig själv.

Problemet med att fly, för vem vill väl egentligen sitta och deppa, när man kan göra något roligare, är att vi som regel får möta det vi behöver lära oss gång på gång och på jobbigare och jobbigare sätt, tills vi öppnar ögonen och tittar inåt.

Det finns en enkel, men ofta läskig, sak som jag upplever kan vara till stor hjälp när vi behöver möta något i oss själva, och det är tystnaden. Att ta sig lite tid, kanske bara en kvart varje morgon, i tystnad, utan något "sorl" enbart med de tankar som kommer av sig själv, kan vara nog för att vi ska se oss själva.

Och att då och då, eller när vi känner att vi behöver ett extra djupt möte med oss själva göra en längre retreat i tystnad är ett fantastiskt sätt att fylla oss med nya insikter.

I dag gjorde jag en sådan retreat, en 5-timmars vandring i tystnad i grupp. Det var tre etapper, först vägen ner till havet, sedan en lång vandring i strandkanten för att till sist ta oss tillbaka upp till utgångspunkten. Varje etapp bjöd på nya möten med mig själv och nya viktiga insikter.

Positivt kränkande...Tänk dig gla, vett ja! (av Micke Gunnarsson)

 Text och bild lånad av Micke Gunnarsson

Nu var det ett tag sedan jag skrev. Har varit ute mycket och föreläst den sista tiden och inte riktigt kommit till tangenterna:-) Har mycket på lager just nu i mitt hjärta och hjärna. Dagens inlägg ska få handla om ”Positivt Kränkande”.

 

Det pågår mycket buzz just nu kring mental träning, positivt tänkande,positiv coaching, att välja lycka, att tänka sig gla…osv
Detta vill jag fundera lite kring.

I går hade jag förmånen att få lyssna på Jörgen Oom, på Peak Motivation. En go göbbe:-) Även skrattat mig fördärvad av Olof Röhlander och hans fantastiska klokskap.

Jörgen sa igår vid ett tillfälle ungefär så här…

”Titta dig själv i spegeln! Har du en mun som alltid står i tjugo minuter i fyra så kommer du få ett sämre jobb, sämre lön, sämre arbetskamrater, barn som inte tackar för maten, sämre partner, sämre väder osv..”

Jag jublade rakt ut. För visst har han rätt! Möter vi livet med sur min blir livet surt. MEN…sen då?

När jag står där i spegeln och ser min mun….vad händer sen…vad gör jag nu?

Det är här min tanke om Positivt kränkande kommer in. I detta läget kan vi köpa böcker, lyssna på ljudband, lyssna på föreläsare etc just för att börja ”tänka rätt”.

Men jag tänker då så här…

Är det någon människa som mött ex en 4 åring med en mun som ständigt står i tjugo i fyra? Inte jag. Jag menar att vi föds av naturen osura, nyfikna och förväntansfulla. Men om du nu vid 40 bast inser att du de senaste 20 åren gått med en sur mun så tror jag det kommer att krävas mer än att bara tänka rätt. Risken är större att du dämpar dina känslor eller flyr ifrån dom. För i min värld måste denna munnen bero på något som hänt dig under tid för att den ska impregneras på detta vis. För mig handlar det om att nå sina känslor, att undersöka sig betydligt djupare än sitt tänk. Att nå sin bas som håller i allt annat. Om jag hittar en grundnatur i lycka och uppskattning. Om jag njuter då jag ser träden växa, myser då jag ser pensionärer gå hand i hand, känner att bilen som kör snabbt om mig på vägen säkert har en anledning och önskar han/hon lycka till till det som brådska…när jag når hit behöver jag inte längre ”tänka positivt”. Jag lever och mer ÄR det…som vi var från början. Då man sprang runt där hemma och lekte KIZZ, pallade äpplen och drog syrran i håret.

Att hitta hem igen, tillbaka till GÅ:-)

En man ställde frågan:
- Om du hissar alla dina segel i segelbåten på havet, kommer då vinden som blåser bestämma vart du ska?
- Nej sa kaptenen. Vinden blåser ju självklart, det är en förutsättning, men det är jag som bestämmer vart vi ska genom att kryssa mig fram och nyttja vindens kraft.Jag sätter mina segel. Om jag däremot bara hissar segel utan att själv navigera så kan jag likväl landa i Afrika.
Jag sätter mina segel, och vinden hjälper mig sedan fram.

Jag tänker då att det är väl så livet funkar. Livets energi strömmar alltid, frågan är bara hur jag väljer att sätta mina segel. Och att jag inser att det är JAG som gör detta och ingen annan. Självklart kan positivt tänkande få en att haja till, att komma på sig själv…men som sagt var…låt det inte övergå till Positivt Kränkande.

Kram/Micke

[Micke Gunnarsson]