OBS! Bara för män. Låt oss ta kontrollen över våra kvinnor (partners) !! (av Micke Gunnarsson)

Text och bild lånad från Micke Gunnarsson

Ärligt. Det är nu dags för oss män att stiga fram. Att vi tar plats. Att vi verkligen visar vart skåpet ska stå. Kan vara ärlig och säga att jag har varit dålig på detta men tränar varje dag. Tror inte detta bara gäller mig, tror det är många av oss män i förhållanden som känner igen sig.

Tips på hur du enkelt kan ta makten och kontrollen över din partner kommer lite senare i texten. Håll ut.

Men visst är det så för många par. Jag talade med några vänner senaste veckan och det är likadant (säger absolut inte att alla har det så här). Jag bloggade själv om det för någon vecka sedan. Jag tog då exemplet på att när min fru är borta en vecka från hemmet så är det en betydligt större grej än när jag är det. Och kanske klarar jag inte ens det själv som man, utan om min fru ska vara borta från hemmet och jag ska ha ALLA mina barn själv så kallar jag både in far och mor och svärmor. Kanske får jag till det så bra att jag till och med kan ta en helkväll på golfbanan    Och så var det ju det här med maten. Man kan riktigt höra hur ens barn pustar när mamma vinkar hejdå, ja ja då blir det pannkakor hela veckan, eller korv med mos…men å andra sidan så är det värt det för det blir säkert hämtmat också…hahaha.

En hemsk fråga till mig och dig, du pappa:
Hur hade vi fixat situationen om telefonsamtalet kom som sa att din fru kommer att vara borta från familjen i 3 månader? Jag hade gripits av smått panik. Dels av saknad men även hur jag skulle få ihop allt. Jobb, tvätt, disk, mat, fritidsaktiviteter, läxor, tandläkare, kalas, träning, inhandling av studentkläder, inhandling mm mm

Jag vet att detta hade varit en mångt mycket större grej för mig än min fru. Hur hade det varit för dig?

Jag personligen har vuxit upp i ett hem där min mamma trollade bort resten av familjens sysslor. Kastade jag mina strumpor på golvet så var de borta nästa sekund. När vi hade ätit så gick alla från bordet och sa tack för maten. Och plötsligt så var disken borta. Ren magi. Och magikern blev så duktig att hon blev till och med osynlig. Vi kunde alla i familjen fortsätta att ligga i soffan och se på TV utan att vi ens märkte henne gå framför oss med dammsugaren. Ibland kunde vi bli lite irriterade att hon skulle vara just där och städa, vi fick ju liksom skruva upp Tv:n så jäklans högt. Visst är det skönt med en magiker i huset!

Men detta ledde till ett gigantiskt jobb för mig och gör det än idag. Jag kunde inte tvätta själv då Jenny och jag träffades. Jag är ganska så usel på mat. Jag har svårt att få ihop helheter. Det har varit lättare för mig att dra till jobbet då barnen varit sjuka än för Jenny. Min tid har ibland verkat vara viktigare än hennes. Jag tror många inte alls känner igen sig i denna beskrivning, men jag tror många åxå gör det.

Så jag tycker det är dags för oss män att kliva fram och visa våra kvinnor att det är banne mig nog att de inkräktar på vår roll som pappor. Det är slut med att svärmor frågar oss pappor när mamma ska ut en kväll om jag ska passa barnen. Vaddå passa barnen!? Det är ju mina barn. Får Jenny någonsin frågan då jag jobbar en kväll om hon ska passa barnen? ALDRIG!? Det får va nog nu, dags att vi kliver fram och faktiskt puttar bort våra fruar en smula. Vi är inga ungar längre!!

Och så var det de här med kontroll och makt. Jag gjorde en grej för några år sedan med Jenny där jag hade 100% kontroll över henne och jag vill dela med mig av detta tips till alla ni andra män out there!

Det är lördag och klockan är 09.00, Jenny står i duschen, plötsligt knackar det på dörren. Jag öppnar och säger till Jenny att det är någon som söker henne. Hon kommer ut och framför henne står en utav hennes långväga bästa vän som hon inte träffat på över ett år. Båda står och stirrar på varandra och kramar om varandra. Ingen av de fattar någonting. (makt)

Jag ber de sätta sig i bilen så fort de kan och köra mot stan. Jag ger de en väska. De ger sig av. (makt) 10 min senare får de ett sms, de ska då bege sig till pressbyrån och säga ett magiskt ord i kassan. De gör så och får vidare instruktioner. (makt) Så här håller det på. De får besöka caféer, äta lunch, middag och så avslutas det hela med en teaterföreställning och så får de sova på hotell. De vet ingenting mer än timme för timme. MAKT!! Detta är bland det roligaste jag varit med om att skapa. Ett slags spel som egentligen går ut på att genom min möjlighet till kontroll visa hur jäklans mycket min partner betyder för mig, hur mycket jag älskar henne och hur jäkla dålig jag är på att visa detta. Det är liksom smart att göra det medan vi fortfarande är i liv. Sedan behöver man inte rigga ett dygn som detta (även om det är förbaskat kul), det kan räcka med en ros, en handskriven lapp…men snälla vi män…vi har kraften och makten att göra detta. Ta ingen för givet och fundera på hur vi dels uppskattar varandra och faktiskt också på hur våra egna vingar ser ut när vi ska flyga. Har du också blivt vingklippt? Dags att låta nya växa ut. Dags att bli vuxen:-)

Kram och ha en vacker ledig dag!

/Micke

Egenvalda funktionshinder är värre än de jag inte valt…eller? (av Micke Gunnarsson)

Text och bild lånad av Micke Gunnarsson

”Om du tror att du vill förstå vad jag menar så läs vidare…om inte sluta redan nu ”

Detta blir ett svårt blogginlägg. Svårt att förklara vad jag menar känner jag.

Men jag känner att det är viktigt för mig. Så jag gör ett tappert försök.

Om jag en dag skulle råka ut för en olycka och bli , låt oss säga , av med min högra arm så vore detta en tragedi. Det skulle säkert ta tid för mig att acceptera det faktum att jag numera fick gå omkring med en stump istället för en lång arm.

Det skulle ta ett bra tag för mig att acceptera och inse att visa saker , som ex skriva denna texten, kommer att bli svårare. Vissa saker kanske till och med blir omöjliga att göra utan hand och arm, kanske, kanske inte. Jag tror även att jag i början skulle begränsa mig i mötet med andra, rodna då jag är på fester, titta lite pinsamt när någon sträcker fram sin höger hand för att hälsa artigt på mig etc.

Kommer rodna då lille Pella 6 år pekar och skriker:

- Fabun ha inge aam!!

Som sagt var…det kommer ta viss tid för mig att ställa om i mitt liv, MEN jag måste. Armen är borta. Jag valde det inte själv, men nu är det som det är.

Och det första jag måste göra är att arbeta med mig själv så jag accepterar det hela och utvecklar nya sätt att leva och ta mig fram i livet med en arm mindre.

(Ps, vet att jag just nu tror och antar, jag har ingen aning om hur det är att bli av med en arm i verkligheten, men jag gissar)

OK…denna funktionsnedsättning kunde jag inte själv rå över och inte ändra på nu. Cher sjunger ”If I could turn back time” , men det kan jag inte. Jobbigt men sant. Men hur är det då med ”funktionsnedsättningar” som jag väljer själv och som till och med kan bli till handikapp i mitt liv. Detta måste ju banne mig vara än värre, tänker jag.

Liknelse

Tänk er att jag stoppar in min högra arm i tröjan, så det ser nästan ut som om att den är borta (se bilden ovan). Och tänk om jag börjar liksom leva som om jag verkligen inte har två armar. Tänk om jag börjar sluta gå på fester, vara ute offentligt, slutar skriva etc bara för att jag verkligen börjar tro att jag inte

har en arm. Vänner runt omkring mig kommer säkert säga:

- Lägg av nu Micke, ta fram armen, vi ser ju att du har den där!

Men NEJ jag fortsätter. Blir ledsen, får ångest etc….skäms över mig och det faktum att jag inte har någon höger arm. Vart vill jag komma med detta…har jag blivit galen i mitt skrivande? Nu ska jag försöka vrida det ett varv till…håll ut

Men är det inte så då? Är det inte så att vi på olika sätt faktiskt ibland kan råka ut för detta fenomen i livet.

Ex:

Hälsa.

Hostar du tills du nästan kräks på morgonen innan du fått ciggen i dig?

Har du ångest just nu över det faktum att du inte kommer att vilja bada med dina barn på stranden i år för att du har gått upp så pass mycket i vikt?

Har du svårt att acceptera att gå på festen då du vet att du måste vara nykter för att det är din tur att köra?

Tycker du det är jobbigt att springa efter cykeln då ditt barn be dig hålla i då det är dags att släppa stödhjulen?

Detta är några av de faktum där du enligt mig just nu väljer din egna ”funktionsnedsättning”. Jag dömer inte, jag säger inte att det är lätt, jag vill ingen illa…jag vill bara konstatera ett faktum. Anledningen till att du gör detta handlar nog till 100% INTE om att du vill, utan att det snarare just nu och sedan en tid

tillbaka har tagit sig uttryck på detta vis. Något vill uttrycka sig genom dig och detta uttryck har dämpats eller låtit sig ta form i att du gör dig själv illa. ”Because you worth it” säger reklamen på TV. Kanske rätt? Inte för att du är värd att göra dig illa, snarare att du satt ett visst värde på dig själv.

Hårt inlägg känner jag nu…men fortfarande viktigt.

Just nu tog jag hälsa som exempel, men det skulle kunna vara andra fenomen likväl. Olika sätt då vi väljer att begränsa oss och utvecklar egna handikapp.

Och varför är detta värre?

Jo, för innerst inne vill du inte. Och du vet att du kan göra något åt det. Det är just detta som gör så ont.

För mig var det helt avgörande att möta min ilska, frustration, skam och förbannelse för att på något sätt göra upp med min andra Micke. Den där galningen som gjorde saker jag egentligen inte ville. Jag var tvungen att vakna upp, och ge mig in i den svåraste kamp jag nog utkämpat.Men detta var det enda sättet för att våga ta fram min arm ur tröjan och inse att det mest bara var ett skämt, ett kostsamt skämt. Ett skämt som orsakade mig så mycket smärta och sorg.

- Pappa! Kör inte så fort med vagnen, jag blir rädd! (Det är lätt hänt med några öl innanför västen då det bär hemåt framåt småtimmarna med barnen efter en go fest)

- Mamma, snälla kom och bada med mig, du är fin!!

Så mycket smärta.

Men som sagt var, vi som inte blivit av med armen i olyckan har ett val.

Jag säger inte att det är lätt, jag säger inte att det är smärtfritt…men du har ett val. Bryt ner dina funktionsnedsättningar till greppbara små mål och börja ratta om. Gå tillbaka till GÅ, vad är det som vill uttrycka sig genom dig? Bjud upp dina tankedemoner till kamp och lämna likt The Gladiator arenan med äran i behåll. Du är värd ett gott liv i lycka!

Kram/Micke

Varför blir jag så rörd av Loreen och Euphoria? (av Micke Gunnarsson)

Text och bild lånad av Micke Gunnarsson

Kommer på mig själv då jag sitter med min son Alfons (7år) och kollar på Loreen och Euphoria hur jag blir märkbart rörd. Får tårar i ögonen. Och vill näst intill storgråta på riktigt!

Vad är det som händer?

Är det patriotismen som bankar på?
Är det låten i sig?
Uppträdet?
Har jag fått något i ögat?

Nej, för mig är det nog något större. Det handlar om en slags större känsla jag har just nu. Känns som hela världen är på väg in i något spännande och större. Kanske är det snarare jag som tar del av nya saker än världen i stort…kanske inte. Det är en känsla svår att beskriva.

Jag tycker mig finna en slags ärlighet i Loreen. Hon verkligen vill något mer. När hon säger ”Jag älskar er” efter sin låt så vet jag att hon menar det! Hon säger det inte för att vara fin, cool eller pretto. Hon kan nämligen inte säga något annat för det känns att hon verkligen gör det.
(Nu kanske ni tycker det är konstigt att jag kan veta detta, jag som inte träffat människan. Men jag vet det ändå på något sätt. Annars får hon höra av sig och berätta att jag har fel!)

Hennes sätt att även nyttja sin tid i Baku för att se ”det riktiga” Baku och den fattigdom och snedvridenhet som råder gör det än mer tydligt.

Men det handlar inte bara om Loreen, det handlar om flera trender lite överallt. Bland mina vänner börjar man våga prata mer om kärlek, känslor, fred…vi sprider goda texter och bilder via Facebook.
Det startas olika kampanjer som får miljonträffar för godhetens skull, vi dansar på gator och torg, vi vågar vara nyktra, lunchbeat, flashmobs, fredsuppdraget.se…olika aktiviteter för att sprida kärlek, lust och lycka.

För mig handlar inte Loreens vinst i Baku om själva tävlingen i sig, det handlar om ännu en viktig trend och milstolpe på vägen till något större.
Möjligt att ni nu tror att jag blivit galen, injecerat något eller ballat ur. Men det har jag inte.
Jag hänger bara på tåget så att säga. Jag vill också vara en av alla de som jag möter idag som ler åt livet. Jag väljer också att vare en människa som vågar säga rakt ut, Jag älskar er alla!!

För då mår jag bättre och mår jag bättre så kan andra också må bättre.

Så tack Loreen för den kraft och ljus du sprider!!

Kram/Micke

Äran att få leva i glashus (av Micke Gunnarsson)

Text och bild lånade av Micke Gunnarsson

”Barn är som kristallglas som vobblar av sin egen energi.
Min funktion som vuxen är att ha fina handskar på mig och en försiktig hand i beredskap. Detta för att inte skapa för många fingeravtryck men ändå finnas där. Så om jag måste stötta måste detta ske med största försiktighet så jag inte på något sätt råkar repa, smutsa ner eller välta glaset.”

 

Just nu har jag den stora äran att få vara tonårsförälder. Och jag måste säga att det är en ära. Jag säger inte att det är lätt, men stort är det.
Jag utmanas hela tiden i mina egna rädslor. Jag har heller aldrig tidigare varit tonårsförälder så man får liksom testa sig fram. Att syna sina egna rädslor och insikten att om jag vill att mitt barn ska få uppleva frihet måste jag också låta honom ha just viss frihet.
I morgon ska han skriva upp för moppe kort, ena delen i mig skriker nej, andra delen jublar JAAA!! Klart han ska få känna att han kan dra själv in till stan. Jag måste som förälder inse att min tid till viss del är över.
Jag kan liksom inte hänga med honom överallt, jag kan inte smyga på honom på fester, jag kan inte kolla hans mobil….det är mycket jag inte kan. Jag vill inte göra intrång i min sons liv.

MEN jag vill verkligen visa honom varje sekund att jag älskar honom. Detta oavsett vad. Jag vill att han ska kunna ringa mig när som, hur som och veta i hela sin ryggrad att pappa finns där för honom, alltid!. Jag behöver INTE gilla saker han gör men jag älskar honom ändå. Jag behöver inte alltid ens förstå honom i alla hans svängningar, men jag måste respektera dom. Jag måste också sluta försöka vara cool ung, för det är jag inte längre. Jag är en gubbe Därför måste jag förstå att det inte duger att skämma bort honom inför kompisar med coola tillrop. Inte heller försöka prata med honom inför polare om sex och samlevnad, det går fetebort!!
Jag måste också välja mina strider. Jag måste vara böjlig i mina sätt att bemöta varje situation. Jag kanske måste ”gilla läget” att han vid ett visst tillfälle kallar mig idiot eller gubbjävel, för att komma åt honom i en mångt mycket viktigare diskussion som kanske handlar om press bland vänner eller andra viktigare saker. Jag måste se igenom. Inse att solen lyser alltid (annars skulle vi vara döa) , men att det kommer lite skit emellan ibland.

Som sagt var…en ära att just nu har ett hus fullt med glas. Tomma glas som ska fyllas med helt nytt innehåll och om jag är snäll så får jag smaka.

Kram/Micke

[Micke Gunnarsson]

Positivt kränkande...Tänk dig gla, vett ja! (av Micke Gunnarsson)

 Text och bild lånad av Micke Gunnarsson

Nu var det ett tag sedan jag skrev. Har varit ute mycket och föreläst den sista tiden och inte riktigt kommit till tangenterna:-) Har mycket på lager just nu i mitt hjärta och hjärna. Dagens inlägg ska få handla om ”Positivt Kränkande”.

 

Det pågår mycket buzz just nu kring mental träning, positivt tänkande,positiv coaching, att välja lycka, att tänka sig gla…osv
Detta vill jag fundera lite kring.

I går hade jag förmånen att få lyssna på Jörgen Oom, på Peak Motivation. En go göbbe:-) Även skrattat mig fördärvad av Olof Röhlander och hans fantastiska klokskap.

Jörgen sa igår vid ett tillfälle ungefär så här…

”Titta dig själv i spegeln! Har du en mun som alltid står i tjugo minuter i fyra så kommer du få ett sämre jobb, sämre lön, sämre arbetskamrater, barn som inte tackar för maten, sämre partner, sämre väder osv..”

Jag jublade rakt ut. För visst har han rätt! Möter vi livet med sur min blir livet surt. MEN…sen då?

När jag står där i spegeln och ser min mun….vad händer sen…vad gör jag nu?

Det är här min tanke om Positivt kränkande kommer in. I detta läget kan vi köpa böcker, lyssna på ljudband, lyssna på föreläsare etc just för att börja ”tänka rätt”.

Men jag tänker då så här…

Är det någon människa som mött ex en 4 åring med en mun som ständigt står i tjugo i fyra? Inte jag. Jag menar att vi föds av naturen osura, nyfikna och förväntansfulla. Men om du nu vid 40 bast inser att du de senaste 20 åren gått med en sur mun så tror jag det kommer att krävas mer än att bara tänka rätt. Risken är större att du dämpar dina känslor eller flyr ifrån dom. För i min värld måste denna munnen bero på något som hänt dig under tid för att den ska impregneras på detta vis. För mig handlar det om att nå sina känslor, att undersöka sig betydligt djupare än sitt tänk. Att nå sin bas som håller i allt annat. Om jag hittar en grundnatur i lycka och uppskattning. Om jag njuter då jag ser träden växa, myser då jag ser pensionärer gå hand i hand, känner att bilen som kör snabbt om mig på vägen säkert har en anledning och önskar han/hon lycka till till det som brådska…när jag når hit behöver jag inte längre ”tänka positivt”. Jag lever och mer ÄR det…som vi var från början. Då man sprang runt där hemma och lekte KIZZ, pallade äpplen och drog syrran i håret.

Att hitta hem igen, tillbaka till GÅ:-)

En man ställde frågan:
- Om du hissar alla dina segel i segelbåten på havet, kommer då vinden som blåser bestämma vart du ska?
- Nej sa kaptenen. Vinden blåser ju självklart, det är en förutsättning, men det är jag som bestämmer vart vi ska genom att kryssa mig fram och nyttja vindens kraft.Jag sätter mina segel. Om jag däremot bara hissar segel utan att själv navigera så kan jag likväl landa i Afrika.
Jag sätter mina segel, och vinden hjälper mig sedan fram.

Jag tänker då att det är väl så livet funkar. Livets energi strömmar alltid, frågan är bara hur jag väljer att sätta mina segel. Och att jag inser att det är JAG som gör detta och ingen annan. Självklart kan positivt tänkande få en att haja till, att komma på sig själv…men som sagt var…låt det inte övergå till Positivt Kränkande.

Kram/Micke

[Micke Gunnarsson]

Kommunalråd för reform (Av Micke Gunnarsson)

Text och bild Lånad av Micke Gunnarsson

Jag heter Ulf och arbetar som kommunalråd.
I mitt arbete är det oerhört viktigt att våra anställda ser sitt jobb som ett livslångt lärande.
Att jobbet ständigt präglas av kompetens-och personlig utveckling.

Så..
Ska vi nu se vart kunskap och lärande sker bäst så är det oundvikligen i skolan.
Så från och med 2002 kommer vi att löpa linan ut i vår kommun. Detta för att höja kompetensen på bästa sätt bland våra anställda. Jag arbetar konkret så följande 12 punkter kommer att genomföras:

1. Allt arbete kommer att ske genom åldersindelning. Alla inom kommunen med samma ålder jobbar ihop.

2. Allt arbete i specifik åldersgrupp sker i ett rum. Ingen får vistas utanför detta rum under arbetstid, förutom på vissa angivna tidpunkter.

3. Hälsa är viktigt. Därför kommer vi att tvinga ut alla anställda på givna klockslag ett antal minuter. Detta oavsett väder och vind. Alla kommer att hållas inom ett visst område med särskilda vakter som ser efter att man ej överskrider gränser.

4. Vid given signal kommer utevistelse upphöra och samtliga skall snabbt inrätta sig i respektive rum.

5. För att skapa roligare arbetsklimat och flexibilitet skall arbetsuppgift bytas var 40:e minut.
Var och en kommer att ha ca 15 helt olika arbetsuppgifter vilka de måste hantera till fullo.

6. Vid vissa angivna tider får anställda prata med varandra, om vad bestämmer dock vi.
Det är däremot strängt förbjudet att på något sätt hjälpa varandra att lösa problem.
Detta kommer att klassas som fusk och ge effekter på ev. lönesättning.

7. Toalett kommer inte att finnas i det rum man verkar. Men under de tider som ges till utevistelse ca 10 min kommer självklart toaletter finnas till förfogande i begränsad upplaga.
Om ej 10 minuter skulle räcka kan man under lunchen passa på att uträtta dessa behov.

8. Anställda måste även jobba hemma, utöver ordinarie arbetstid. Detta för att kvalitetssäkra kompetensutvecklingen. Detta kommer även att ske på helger. För att kontrollera detta kommer vi att utföra regelbundna tester.

9. De anställda skall slippa att tänka varför de har de arbetsuppgifter de har. Det viktigaste är att de måste och det tar vi ansvaret för.

10. Vid eventuell sjukdom kommer vi att leverera arbetet hem till personen ifråga. Om man olyckligtvis är för sjuk kommer man att kunna jobba dubbelt så mycket så fort man blivit frisk.

11. Du kommer inte ha någon som helst möjlighet att bestämma med vilka du skall arbeta.

12. Ingen som helst förtäring får ske i det angivna arbetsrummet du är tilldelad. Detta sker i ett gemensamt matrum. Maten där är gratis. Du måste äta den och alla äter samma. Vi kommer att låta varje portion ha ett värde på ca 4 kr.


Det är viktigt att alla sluter upp kring dessa punkter. Vi vet att ni kommer att göra det.
Vi kommer två gånger om året sätta era löner efter vad vi tycker ni presterat ut efter ovanstående punkter samt en personlig kommentar. Ni kan inte påverka besluten men det är viktigt att ni gör det bästa för det kommer att påverka er resten av livet.


Med vänlig hälsning
Ulf

[Micke Gunnarsson]

Bli en mästare... (Av Micke Gunnarsson)

Text och bild lånad av Micke Gunnarsson

I kväll så var det dags att avsluta dagens Fredsuppdrag. Jag planterade ett frö, bestående av en papperslapp med en kär väns namn på och som jag saknar. Det var faktiskt rörande och vackert på samma gång. Efter jag var klar så fick jag en vacker bild och tanke i huvudet.

”Oavsett kvalité på de frö jag sår kommer inget att kunna växa i dålig jord.”

Med detta menar jag att det är så viktigt att vi människor ser om vår grund, vår botten, vår jordmån där saker i livet gror ifrån. Om min jordmån är sårad, om jag valt att trycka undan sanningen och dolt mina minnen så kommer garanterat dagens upplevelser och läror inte få samma kraft de skulle kunnat få om jag sett över min grund bättre.
Och för mig och för många andra tror jag att det arbetet inte kan börja förens senare i livet. Som barn och ung är det så många andra som skapar min jord. Mina föräldrar häller nog i de första hundra kilona med jord som de i sin tur har ärvt. Vänner, pubertet, skola etc bygger på. Men så börjar man som vuxen kunna se över sin egen jord och hur bra potential den egentligen har för att få saker att växa så bra som möjligt. Det är först nu man kan välja att börja se över det hela, att luka, påta, gräva…och shit va ogräs jag har hittat, maskar och andra hemskheter som både framkallat ilska, ledsamhet, rädslor men även mycket kärlek.

Men jag kan verkligen känna skillnad när man väl börjar agera trädgårdsmästare.

Shit vilken lyster vissa saker har fått som knappt synts innan och vilken energi och kraft som finns att tillgå. Och jag tror också att när vissa växter dör ut i min jord och blir till ny jord, så har den även mer kraft av naturen.

Jag tror att många av oss kanske fokuserar på det som sker på ytan, på toppen. Vi känner olycka, orättvisa, ilska, frustration över att våra växter inte tar sig, att de vissnar, vi skyller det på solen, på regnet, på blåsten eller någon klumpig unge som klampat i rabatten. Men vi glömmer att vi själva har en möjlighet och ett ansvar att göra något åt saken. Och det arbetet skulle jag näst intill vilja lova att det måste börja just i grunden. Och för att börja där måste vi våga möta det som är, är på riktigt, det vill säga sanningen.

Jag kan inte förändra världen, men jag har total makt och möjlighet att skapa en revolution i mig själv. Du och alla andra kan bli 

mästare…trädgårdsmästare…coolt va!

Så från en trädgårdsmästare till en annan…kram på er!

PS. Glöm inte att det även behövs lite gödsel även om det kan lukta lite illa:-)

DS. Så länge vi vill att saker ska växa och gro, födas och tyna bort..så måste vi också inse att vi blir aldrig färdiga, det är ett evighetsarbete:-)

Kram/Micke

[Micke Gunnarsson]

Det goda exemplet

Det skildras så mkt elände i media, folk blir lurade, folk sätts på bar backe, tvingas söka jobb när de är cancersjuka. Krig, våld och orättvisor.

Skulle ngn ngn gång vara visionär och tro på de goda lösningarna, säger folk "Det låter vackert men tyvärr så fungerar det inte."

Minns du filmen "Pay it forward - Skicka vidare" Om killen som kom på att om han hjälpte 3 personer med ngt som de inte skulle kunna klara själv, och bad dem att göra det samma för 3 andra, det hela spred sig som ett positivt pyramidspel"

Vi behöver goda exempel för att göra Kärleken möjlig. Utan de goda exemplen så har vi helt enkelt svårt att tro på det. Och för den som trotts allt vågar drömma, blir det uppförsbacke hela tiden, med massor av egna och andras tvivel. Här kommer ett gott exempel. Jag är så tacksam att jag har fått bevittna detta vilkorslösa givande:

I går fick jag vara med om ngt underbart. En vän till mig hamnade oförskyllt i ekonomisk kris. Hon pratade av sig sin förtvivlan med några av sina närmaste vänner. Situationen tycktes hopplös. Det mest akuta problemet var hyran på 3500kr som skulle betalas inom 24 timmar.

Då fick en av hennes vänner en idé.

I en andlig FB-grupp med drygt 700 medlemmar lade hon ut följande inlägg:

"Skulle ni kunna avvara 100 kr ? Inte till mig då! Men utan att veta vad eller till vem det ska gå till ? Vi lever i ett land fullt av lagar och principer. Sverige är ett I-land och vilket I-land sen då.. så vad säger ni ? Nån som har en idé om hur man kan samla ihop pengarna i så fall. Och det är bråttom.. ♥
...
En av våra själasyskon är i STOR knipa !!! blir utan bostad from fredag.. så en kan inte göra allt men alla kan göra nåt ♥
....
Jag fixar ett bankkonto i nordea i morgon och skriver in kontonumret här.
...
Nu finns det nån på nära  håll som behöver hjälpen och det ordentligt. Finns ingen utväg för henne ♥ hon har dessutom barn ♥"

Responsen var omedelbar, många ville bidra, det fanns också en naturlig sund skepticism, man hade ju gudbevars läst i tidningen om hur hjälpen inte når fram.

13 timmar senare var ett konto öppnat och kontonumret utlagt i gruppen.

18 timmar efter första inlägget skrev vår vän följande:

"Jag kommer att ha svårt att skriva, för tårarna sprutar på mig, tårar av enorm tacksamhet.. jag har gråtit hela dagen, men att komma in här nu och få se eran kärlek, som ni grejat och haft det.. ni berör mig så långt in som aldrig något annat ha gjort.. Hur kan jag förtjäna så fina människor i mitt liv ? Ni ger helt villkorslöst utan att kräva nåt tillbaka.. jag bröt i hop när jag pratade med initiativtagaren i telen, och sa till henne,.. för mig känns det som känslan dom får i "extreme home makeover" en lättnad , men också en makalös tackamhet.. Jag finner inga ord, jag vet inet vad som skulle kunna väga upp för att ens komma i närheten av det ni gjort.. Min kärlek till er är gränslös tror jag är i chockfas fortfarande.. Vilka hjältar ni är , allihopa... vilken kärlek ni är... det droppar tårar ner på tangenterna när jag skriver... ni är så fina , så det finns inga ord.. Att säga Tack vore för lite, jag vet verkligen inte vad jag ska säga till var och en av er.. Jag älskar er, är också för lite.. jag hoppas jag en dag kan ge tillbaka , om så bara en bråkdel av den kärlek ni ger mig.. Jag sa till mina själasystar häromdagen, att jag har ingen familj, jag lever helt ensam utanför släkten.. men , jag har den vackraste , mest kärleksfulla familjen , en människa kan önska sig.. Kan inet skriva.. jag bara gråter.. jag får be er vänta lite, för jag måste gå undan ett tag , och försöka ta in allt.. Tusen tack, Älskar er massor massor massor... och inser att jag verkligen är välsignad.. hur kan jag ha gjort mig förtjänt av så fina människor ?, hämtar mera kleenex och återkommeer..♥♥♥♥♥"

Och när hon samlat ihop sig ngn timme senare så gav hon bakgrundshistorien till de som hade helt förbehållslöst get sin skärv utan att veta knappast ngt:

"Hela mitt liv har jag sett rakt igenom människors hjärtan, ända sen barnsben har jag sett igenom masker, jag har varit den tysta som alltid jobbat i skymundan, redan vid 5 års ålder, gjorde jag små... anonyma paket och gav till dom som vara ensamma eller sjuka.. Att hjälpa har alltid varit en självklarhet, något som jag präntat in hos mina barn.. Dom har därför kommit hem med massa olika typer av " skumma " typer, gett av sina leksaker, sina kläder till barn som behövt bättre.. Vi har kramats med hemlösa missbrukare och lagat mat till dom, när alla andra gick förbi... TVI för sånt.. Att hjälpa har för alltid varit en så ren energi för mig, för mina barn.. Nu minns jag inte riktigt ordagrant, men som min minsta son sa.. att har man bara kärlek då är man rik ..

Som många andra har jag levt snålt, och på gränsen till fördärv många gånger, men har ändå lyckats hitta lyckan i mitt liv ändå, hitta kärleken i mig själv och min omgivning.. eftersom " pengar är inte allt " men tror mig, pengar är allt , i bland.. och eftersom pengar är energi så förstår ni kanske hur man känner sig i kroppen när man är Tom på energi... jag jobbar med olika typer av behandlingar, men jobbar även extra som pers ass,... Förra månaden, av någon anledning så fick jag inte jobba nåt, och inte en enda kund.. jätte konstigt... så det skulle bli resultatet INGEN LÖN alls från något håll.. jag trodde jag skulle klara det på något mirakulöst vis..

Men så kom det ett besked att FK dragit in mitt bostads bidrag, eftersom ena sonen flyttat... så min inkomst denna månad, var ett barnbidrag... jag tvingades svälja min stolthet och gå på soc... tårar rann, och jag förklarade min sits.. men dom sa kallt VI KAN INTE TA DIG FÖRE, DET ÄR INTE BARA DU SOM ÄR UTAN PENGAR... i vanliga fall hade jag bråkat, men orken fanns inte.. jag sprang ut därifrån och grät.. vad göra ?? sälja möbler ? jag har knappt några möbler.... men har lagt ut annonser på våra sängar, och en fåtölj.. hyresvärden var BENHÅRD... ingen krita !! Hon har blivit blåst , så hon vågar inte.. och hennes ord var typ... betala inom 24 timmar annars.... inte ens det lyssnade dom på uppe på soc.. likgiltiga- och kalla.

Jag hade gjort allt jag kunde... erbjudit behandlingar tom billigare än innan...

Satt ut annonser på möbler.. att låna av banken gick inte.. eftersom jag har en liten deal med fogden.. så där sprack det... jag kikade på sms lån, men tack o lov gick det inte ens igenom där... så livet kan ändras snabbt, livet kan ta annan vändning fortare än du tror... Det fanns inte en tanke hos mig ens att be om lån av någon av er, jag fick panik helt enkelt, jag skakade som ett löv, och kunde knappt andas... 24 timmar ?? som ett skrämt rådjur sprang ja, utan att veta vart... att sitta med affirmationer om JAG ÄR EKONOMISKT OBEROENDE - Jag är i ett fritt flöde av pengar... och annat... no way... jag insåg fakta... det var kört.

Ibland gäller inte andligheten för mig, ibland kommer verkligheten i kapp, och man måste inse, att okej, så här är livet.. att så många, många människor sen blev engagerade är magiskt.. jag hade inte en aning förrän i dag under dagen..

Det finns inte ord som kan uttrycka den tacksamhet jag känner, den frid, den lättnad.. jag har gråtit hela dagen.. av tacksamhet.. jag delade min rädsla och maktlöshet med en del av er, men kunde väl aldrig ana att det skulle ge ringar på vattnet.. jag känner hur välsignad jag är, som får vara en del av eran kärlek, .. När tom människor som inte vet vem jag är, är villiga att hjälpa till, då fylls mitt hjärta med ännu mera kärlek.. Som jag sagt hela dagen, det finns inte ord.. jag kan inte uttrycka mitt tack till er.. för det känns som om tack är för litet.. jag har landat i chocken nu, och jag hoppas jag kan få hjälpa dig tillbaka någon gång.. Tack underbara NI för omtanken, kärleken, och den medmänsklighet som ni visat mig..

Hyran är nu betald, och en enorm klump försvann från min mage..

Alla samtliga har min kärlek, nu och alltid! ♥♥"

Själv har jag ett OM-konto (ett konto för Oförutsedda Möjligheter), inspirerat av Micke Gunnarsson. På kontot sätter jag in ca 1% av min inkomst varje månad (målet är ca 10%) och när ngn oförutsedd möjlighet att investera i ngt bra uppenbarar sig, likt denna kampanjen här, så gör jag ett uttag. Just nu var redan allt innehåll på kontot bokat för en annan investering, så där fick det bli en extrainsättning.

De pengarna som finns på OM-kontot är pengar som jag inte räknar med, så jag kan ge dom till vad som helst som mitt hjärta slår för, en vän som akut behöver gå till tandläkaren, uteliggaren som säljer de hemlösas tidning eller som i situationen ovan. Det är så gott att ha ett konto och slippa säga nej tyvärr jag har inga pengar just nu, vill jag ge så kan jag ge, och den som får pengarna vet att det är pengar som enbart är till för detta så den slipper att känna att den hamnar i skuld. En annan gång är det vår vän, som får ett tillfälle att hjälpa ngn annan och kan "pay it forward"

Skaffa ett OM-konto du också, det hjälper till att göra vår värld ändå vackrare!

När tankemonsterna anfaller!! (av Micke Gunnarsson)

En Fantastisk text från Micke Gunnarssons Underbara blogg

Avslutade gårkvällen med att titta på filmen ”You can heal your life” av och med Louise Hay som idag är en drygt 80-årig livskraftig kvinna. I filmen får vi lyssna till henne tillsammans med en rad andra ”gurus” och hur de gav sin syn på livet och tankens kraft. Louise har genom åren hjälpt och inspirerat miljontals människor till ett bättre liv. Och så ligger man där i sängen och lyssnar på en efter en. Hur deras liv har blivit fantastiskt efter det att de följt sitt hjärta o lärt sig att medvetet forma sina egna tankar. Hur vissa till och med botat sin egna cancer genom tankens kraft och genom att i grunden börja älska sig själva.
Och så sätter ens egna tankemonster igång. Ni ska snart få två härliga exempel på dessa och hur viktigt det enligt mig är att skapa sin egen motståndsrörelse i skallen. 

I filmen så sa en man något som etsade sig fast hos mig och som var klockrent.
Han sa något i stil med:
Som trädgårdsmästare kan man ju inte gå fram till en planta och säga:
- Lovar du mig att få fram stora fina röda tomater så ska jag vattna dig!

 

Och det är just detta som mycket handlar om. Jag kan ju inte förvänta mig något resultat om jag inte GÖR först. Jag måste ju vattna i tron att något fint ska växa fram. Lika så är det väl med livet. Jag måste ju våga ha tillit och agera för att se resultat.

Så nu med två exempel på hur min hjärna fungerade och hur det är viktigt att skapa sin egna motståndsrörelse:-)  Och framför allt också hur viktigt det är att just SE sina tankar komma och inte bli lurad att tro att man ÄR dom.

#1
I går just under denna film så kom det lilla tankemonstret fram och viskade:
- Lätt för dom att säga! De är rika som troll och sitter i sina flådiga soffor och snackar om hur man ska leva livet fullt ut. Lätt för dom att säga!
- Jo jo, visst behandla sjukdomar med tankar. Lätt för dom att säga. Hur vet de om det berodde på deras tankar eller om det bara var tur. Hade säkert hänt i vilket fall.

STOPP!!!

Här måste motståndsrörelsen komma in och rensa.
Det är så typiskt oss ”neggotänkare” att såga så fort vi själva känner oss hotade. De personer jag lyssnade på i går i filmen är oerhört framgångsrika på många sätt och de har ekonomiska resurser..IDAG! Men de hade det ju inte innan de började följa sitt driv. Tvärtom! De hade ett rent h**te. Som barn hade de genomgått saker jag knappt trodde människor i ung ålder kunde bli utsatta för osv. Så anledningen till deras framgång borde mycket logiskare förklaras likt tomaten.
De har hittat ett sätt att vattna som gett resultat, och gjort det. Och jag önskar dessa personer all framgång för på detta vis kan de sprida sina tankar än mer.

#2
Situation två då tankemonsterna återigen försökte gå till attack.

Under mellandagarna var jag och handlade på ett varuhus. När jag gick ut till bilen för att packa in mina varor så såg jag hur två små barn tillsammans med sin mamma letade efter burkar och material i 5 stycken containrars på en avfallsstation precis jämte parkeringen.  Mamman fick hjälpa barnen upp för att de skulle kunna nå. Detta händer idag 2011 i Sverige!!
Där står jag och packar in mina varor, tänker tillbaka på julafton och hur mina barn två dagar efter inte ens kommer ihåg allt de fått. Här ser jag två små barn som ska enligt norm fixa med läxor, med hygien, med polare, med friluftsdagar i skolan etc men som just nu idag måste hjälpas åt för att hitta nyttoprylar i en container. Jag fick tårar i ögonen. Jag tog direkt upp min börs, hittade 150 spänn i kontanter och gick bort till mamman och gav henne de. Den ena lilla pojken sken upp som en sol och trodde knappt det var sant. Inte undra på. Skulle de panta burkar för 150 kr så hade de minst behövt vara i containern i två veckor till. Helt otroligt!

Jag satte mig sedan i bilen och så kom de. De små tankemonstrerna med ljusets hastighet.
- Va tror du de kommer att göra med pengarna Micke? Tänk om de köper typ sprit för pengarna?
- Tänk om pengarna går till hennes man där hemma så han kan lägga de på det han vill? Eller tänk om han slår henne?
- Ska du verkligen ge bort 150 spänn utan att veta någonting??

STOPP!!

Jag tror faktiskt att jag rent fysiskt satt och flaxade med händerna i bilen.
Jag verkligen slog bort tankarna.
Det är såååå typiskt återigen att vi neggohjärnor tänker så här.
Hitta på alla möjliga försvar.
Strunt i att du inte vet. Gör det.
Om vi ska kunna göra skillnad i världen så måste vi börja med oss själva. Ett litet steg i taget. Det viktiga är att vi GÖR det. Så länge jag gör mina små insatser med en god avsikt kan det aldrig bli fel. Vi måste våga helt enkelt. Det är så många gånger vi fastnar i tanken. Jag tänkte göra det ena eller det andra. Jag tänkte eller jag borde stoppa en 10:a i frälsningsarmens insamlingsburk osv.
Men så länge vi bara tänker eller drömmer utan handling så förblir det bara illusioner.
Självklart är det ju bättre att tänka att man borde än att tänka och sedan förverkliga tanken som heter ”jag borde INTE hjälpa” vilket vi gör betydligt oftare, tråkigt nog. Vi tänker att vi borde men vi handlar helt tvärt om.

När jag åkte iväg från parkeringen så klappade jag mig själv på axeln och sa:
- Micke jag är stolt över dig!

Så med detta inlägg hoppas jag att jag har stärkt min armé i kampen om neggomonsterna som surrar lite var stans.

Jag må oss leva uti hundrade år!!

[Micke Gunnarsson]