Öppna relationer

Jag vill verkligen inte att en relation med mig ska vara begränsande utan enbart vidgande för både partnern och mig.

Runt ikring mig ser jag och hör om relationer med olika grader av begränsningar, alla "friska" relationer tillåter mer eller mindre vänskap utanför relationen. Men när det kommer till sexet så är relationen nästan alltid begränsande. Du kan dela min partners tid, du kan dela hens tankar, du kan till och med få dela partnerns kropp i forma av t ex flytthjälp, arbetskraft, danspartner, lagkamrat etc. men när det kommer till könet då är det Stopp!

Varför är det så? och måste det vara så?

Jag har verkligen försökt att tänka mig att kunna dela min partner sexuellt med en annan människa, och intellektuellt är det inga större problem, även känslomässigt har jag ibland kunnat känna att det skulle vara ok. Men jag har aldrig varit där och verkligen fått uppleva det och vad som skulle hända i mig då, och det är bara korta stunder som jag lyckas känna mig riktigt bekväm med tanken.

Nu försöker jag att ta det ett varv till.

Det handlar nog inte om sexet och könet i sig. Sex kan vara ganska ytligt och fysiskt, helt enkelt ett rent kroppsligt behov som tillfredsställs mer eller mindre ömsesidigt, och det är helt ok med sådan sex, om man tycker att det är ett bra sätt, för mig personligen så föredrar jag nog att onanera om det bara handlar om det.

Men riktigt bra sex, upplever jag, innefattar massor av intimitet och närhet på så många andra plan än det rent fysiska.

Det finns ett tillfälle när jag tror att jag Verkligen skulle kunna leva med att partnern har sex med någon annan än mig, och det är om jag av någon anledning inte är kapabel att tillfredsställa just detta rent fysiska behov. Det kan handla om två saker, dels en rent fysisk oförmåga och dels att vi inte lyckas förstå varandras behov. Liksom jag kan tänka mig att det finns saker där vi inte lyckas förstå varandra när det gäller andra saker, men där input från en tredje part kan hjälpa oss att förstå varandra så skulle det kunna vara så med våra sexuella behov. Men samtidigt undrar jag har vi inte då ett kommunikationsproblem i relationen?

En bra relation handlar väl om just intimitet och närhet. Att kunna öppna sig helt för partnern, naken i sin totala sårbarhet. Att kunna knyta an, och våga lita på att partnern alltid finns där när jag behöver någon som hjälper mig att ta hand om mina sår, och att veta att partnern inte lämnar ut mig åt "vargarna" i en sådan situation utan står kvar vid min sida.

För att komma dit så krävs det en väl fungerande Ärlig och rak Kommunikation, och en förmåga och vilja att Kommunicera alla våra behov till varandra. Har vi inte det så har vi först och främst ett kommunikationsproblem som vi behöver lösa.

Så det är kanske egentligen partnerns Intimitet som jag har svårt att dela med någon annan.

Varför är det så? Handlar det helt enkelt om att jag som barn måste dela min mor med mina syskon, att hon helt enkelt inte kunde vara där alltid när jag behövde henne eftersom något annat syskon krävde hennes uppmärksamhet? och att jag inte vill riskera att det händer igen med partnern.

Praktiskt är det ju så att vi faktiskt alltid måste dela partnern med an mängd andra åtaganden som hen har. Barn, Jobb, sjuka föräldrar, syskon eller vänner. Andra som kräver partnerns uppmärksamhet. Som vuxna så klarar vi ju av det, vi är för det mesta kapabla att själva ta hand om våra sår.

Är det helt enkelt det sårade barnet som inte vill dela partnerns intimitet? Så är det nog, för jag tror att det är just det sårade barnet jag skulle få möta om situationen uppstår. Då borde man med andra ord också kunna ta hand om det sårade barnet för att avlägsna den begränsningen i relationen, men vill jag det?

SIGGES DAM ♥ eller Polyamorös? (av Dominique Nvc Costa)

Fina Vännen Dominiques svar på mitt inlägg om Polyamorösitet

Har låtit  Dig darra och vänta hela natten - Naken - utlämnad  ♥

SIGGE - Älskade Sigge.. ♥

Du skriver i Din blogg: (Där finns ju facit)

"Det jag är mest rädd för av allt är inte att inte bli älskad utan att min Kärlek avvisas vilket är synonymt med att det som är jag avvisas... JAG!"

"Insidan sätter spår på utsidan

Varje tanke, Varje ord

Skapar spår i det fysiska."

"Du är Viktig för mig! Vad som än händer imorgon, om en vecka, om en månad, om ett år... Så är du Viktig för mig just Nu. 

Jag vill att du ska möta en annan av de viktigaste personerna i mitt liv. Jag vill att du ska möta en liten pojke på 4 - 5 år som har följt mig genom livet. Pojken heter Ingmar. Ofta sitter han ensam i gruset på gårdsplanen och leker med sina brio-tåg, han är ganska uppgiven och ledsen.

Först visste jag inte att han fanns. I många år trodde jag att han vuxit upp och blivit stor. Jag såg honom inte, och när han visade sig så trodde jag att han var någon annan. 

I början på 90-talet började jag ana att han fanns. Jag tog med honom på gestaltterapi i grupp och fick möta honom, och han fick möta och läka många av de upplevelser som hade gjort honom illa. 

Faktiskt kände jag mig så färdig med honom efter 3 terminer att jag t o m bytade hans tilltalsnamn. jag visste att han fanns men jag kände att många av hans sidor hade läkts så att han kunde växa vidare... och jag hade fått verktyg att ta hand om de sår som trots allt skulle komma att dyka upp.

Han levde vidare lite i skymundan och fortfarande var det många av hans sidor som visade sig som jag inte kände igen som honom. Men han ville bli sedd, han ville få finnas, och han gav sig inte förrän jag accepterade honom och såg honom. 

Det hade då gått mer än 10 år till. Nu fick han finnas. Jag tog med honom på otaliga resanprocesser, gjorde trumresor med honom och många är de lägereldar som vi suttit tillsammans vid. Många är de andra som han fått sig en pratstund med vid lägerelden, han har släppt ut sina känslor och läkt. Ofta har han suttit i mitt knä där han börjat känna sig riktigt trygg.

Numera gör han sällan så mycket väsen av sig, han vet att han får finnas och han vet att han får sitta i mitt knä när han behöver. Men när någon blir Viktig för mig, när någon kommer Nära, då dyker han upp igen.

I dag visade han sig igen. Vi har pratat i telefon i timmar nästan varje kväll de senaste veckorna. Långa mysiga samtal. Men igår hade vi inte tid att prata. Du var upptagen med annat. Och lite skönt tyckte jag faktiskt att det var, inte att vi inte pratade , men att jag fick tillfälle att sova ikapp lite av den sömn som vi pratat bort. Och jag var uppriktigt glad för dig, för att du tillbringade en trevlig kväll med dina vänner.

Men Lille Ingmar saknade telefonsamtalet. Fast jag såg honom inte. Som på beställning så kunde min knäppa telefon inte ta emot ditt sms på morgonen, och när vi försökte prata istället så var täckningen för dålig ute i skogen där jag befann mig. Eftersom vi alltid får precis vad vi behöver så var min kollega dessutom ledig denna morgon, så jag jobbade själv. Nu började jag känna av honom, Jag kände att han satt där ensam på gården och lekte, Ledsen och Övergiven. 

Jag trodde han hade läkt detta men tydligen inte. Nåväl jag har många verktyg, så jag lovade honom att ta hand om honom till kvällen, gav honom en kram och sa att det var ok att han var ledsen. Saker och ting började strula i mina händer som så ofta när det är något gammalt sår som vill läkas... Först detta med telefonen, sedan gick min såg i sönder. När min kollega dök upp och vi började prata så undrade han genast om jag var arg... och först då hörde jag och kände att Ingmar var inte ledsen, han var Arg. 

Hur löjligt och knäppt mitt vuxna jag än kan tycka att det var, så var han arg för att du övergivit honom, och lämnat honom ensam en kväll utan att prata en stund med honom och sedan dessutom inte kunde skicka sms eller prata i telefon på morgonen... Jag menar jag var ju tacksam för både din och min skull för att kvällen var som den var, och telefonstrulet var ju inte ditt fel! men lika fullt så var han arg.

Men egentligen var det ju inte dig han var arg på. Du tryckte bara på en knapp som fick honom att minnas gammal smärta och ilska... och nu kan han läka den.

Vågar du möta Lille Ingmar? Kan du se att han inte är den jag Är, men likafullt en del av mig? Vill du möta mig så får du räkna med att då och då möta också honom. Vill du det? Du behöver inte ta hand om vare sig honom eller hans känslor, tvärtom så vill han bara få vara den han är med just de känslorna han har, han vill bli sedd för den han är just precis här och nu. Hans läkande är min uppgift, det är i mitt knä som han ska läka. Och han vill inte att du ska skydda honom från att känna något. Det är genom att Känna som han läker och kan växa upp. Han vill bara bli sedd, få finnas."

Ja här ser vi ju tydligt varför Du är som Du är

UNDERBAR

Du har lite senare i livet kommit över blygheten och de spärrar Du en gång hade.. På en kurs upptäckte Du glädjen av fysisk Närhet, utan sex: att kramas med Goa medmänniskor.. Detta gav Dig en stor Glädje. En trygghet att alla kan man krama - där väcktes Kolibrin i Dig...

Du beskriver:

"Mitt huvudsakliga och tror jag Allas ursprungliga Kärleksspråk är den fysiska närheten, Kramar, Beröringar, Smekningar och Pussar. För mig i möten med många är därför det absolut starkaste om jag kan mötas huvudsakligen i Fysisk Närhet. Detta möten fanns i mängd på Helgens stora Kärlekmöte. Jag flög som en kolibri, från blomma till blomma, sög den fysiska Kärleks-Närhets-nektaren, samtidigt som jag befruktade alla blommor som välkomnade mig med Kärlek Bra så! Helt Underbart med alla dessa Kramar! Även om flera av de andra Närheterna inte fanns med i stunden. ♥♥♥ 

Andra på mötet hade andra Kärleksspråk , några sjöng och spelade, andra Tröstade och Helade, några hjälpte varandra med tälten, andra bjöd på mat, somliga bjöd på sin Humor, en del var bara där med sin Närvaro trots sin rädsla, några delade med sig av sin Visdom. Allt är lika gott. Var och en Älskar efter sin fason, inget är bättre eller sämre bara olika Kärleksspråk."

Jag vet inte om jag riktigt är övertygad?

Det känns som om Du i Din rädsla i att bli avvisad valt att sprida Dina risker (undermedvetet)..

Jag tror att just den rädslan och att Du nu visar så mkt känslor för många i stora sällskap kan skrämma bort det Du kanske också innerst inne längtar efter: En Nära Kärleksrealtion till en annan Kvinna..

Personligen hade jag inte kunnat attraherats av en man som så vackert och generöst fördelar sina Gracer till alla, pussar och kramar och håller om alla.. Jag vill känna mig utvald, unik, den en man längtat till, innan han visste att jag fanns, jag vill vara den enda, den rätta, av min mans själ den utvalda..

Med en person som Du, skulle jag bara vara en av många, älskad jo visst.. Men jag skulle bara få en bråkdel av Din uppmärksamhet..

Jag anser att många män är ändå så pass begränsade när det gäller erotisk uthållighet, så man skulle behöva 3-4 normala män (när jag är i form, vilket jag definitivt inte är nu, men i optimalt läge) så därför är jag tacksam om en man spar på det mesta Krutet till mig..

Jag uppskattar värme, ser en varm person ungefär som min släkt med mkt italienskt blod i (dock boendes i Paris) där man pussar på varandra som en naturlig del av vardagen och man tar på varandra, höjer rösten i vrede så stark, och sedan skrattar man så man kiknar, är man ledsen, ja då är man det och man tröstar, lever och talar om känslor.. Så om min man är öppen ser jag inte det som ett hot - så länge det är en skön varm familjär ton.. Börjar det glittra i ögonen så där busflirtigt, om även oskyldigt, då tappar jag intresset, jag vill ha ett avtal om trohet i hela beteendet, och inga anspelningar på Du är Man - jag är Kvinna..

KÖNLÖST - jag vill vara syster och bror 

Det är därför många av oss Kvinnor tycker det är så Underbart tryggt och härligt att umgås med bögar.. Ni är män som sällan skulle se oss som något annat än Vänner..

Jag tror inte Du flirtar runt Sigge..

Du är Hjärtlig, Nyfiken och Seriös i dina möten

Den underbaraste Vännen 

Men jag tror i och med att Du säger Dig vara öppen för all Kärlek

Att Du skrämmer bort någon som kanske kom till jorden för att

vara med just Dig..

Jag vet att Du inte Vill tro på den typen av Kärlek..

Kanske för att Du inte vågar...

Vågar bli avvisad..

Kanske att trots mot det Du anger nedan:

Att Du vill bli bekräftad..

MEN ÄR SÅ RÄDD

Så DU FLYGER FRÅN BLOMMA TILL BLOMMA

Samla Nektar

och Den Blomma som är för Dig..

Kanske sloknar

Kanske aldrig får möta Dig

för Du är så upptagen av att

Krama ALLA

Så Du avvisar Dig själv..

Så länge alla fina trevliga med Goda värderingar mm

duger som potentiella sex- och kanske Kärleksparters

Så kommer Du som CasaNova – vara ensam och avvisad av Dig själv

mönstret från lille Ingemar går igen

Om Du kan tänka om , våga möta Smärtan

Modet Du lär ut att gå på glödande kol

Är sagan Ingemar väntar på att höra..

Låt Ingemar sköljas över av Kärlek

Möt smärtan att det var just Din mor som känslomässigt

Övergav Dig

Att MAMMA VAR DEN ENDA som kunde hela Dig

Din Mor var den Du ville skulle se Dig

Erkänn!

Innan namnbytet var Du Ingemar

Nu är Du Sigfrid

Ingemar/ Sigfrid

Same/same

Båda vill nog ha KÄRLEK FRÅN EN SPECIELL KVINNA::

Men i Risk att bli avvisad

Så kramar Du oss alla – och göder oss med Kärlek

och vi responderar

Du får Kärlek – från alla håll

Du blir Yr och fartblind..

Älskad – men så ensam

AVISAD..

Så det enda jag kan säga Dig:

Är TILLIT – Lita på Kärleken till EN!

Dra svärdet ur Stenen…

jag förmodar nu att Du talar om att inte äga mm

så är Du igång igen…

Men vet Du oavsett hur klokt Du kan prata

Så tror jag Dig INTE

För jag har en osviklig tro på Kärleken

 

Du sa att jag fick säga vad jag kände och det gör jag NU:

SIGGE; JAG TROR INTE DU SER HJÄRTER DAM I LEKEN

för du är så upptagen av att leka med ALLA kort…  ♥

KRAM - Älskade ljusbroder(jag säger ej att jag har Rätt, men att jag känner så här, det gör jag idag, imorgon kan jag känna annorlunda, oavsett vad så kan mina tankar väcka något och vi har en process.. Vi möter varandra, ser varandra, korrigerar varandra osv .. Vi Helar varandra, vi Är ju SjälaVänner.. Jag Älskar Dig Sigge..♥ ♥ ♥) 

 

 DINA ORD - ATT BEGRUNDA 

"För några månader så skrev jag mina inlägg och kommentarer på Facebook för att bli sedd och bekräftad... jag var besviken om ingen kommenterat eller gillat. Likadant är det med mkt annat som jag gjort genom livet, jag har kanske gjort det bra, men mitt innersta syfte har hela tiden varit att bli sedd. Och inget fel med det huvudsaken är ju på ett vis att det blir bra det jag gör. Troligen är det t o m så att detta beroende av bekräftelse har tränat mig att uttrycka saker på ett sätt som många kan ta till sig och förstå, så även missbruket och beroendet har en gåva till oss.

Jag var inte särskilt medveten om mina motiv. Någon gång hade jag väl skymtat dom lite här och där i mitt arbete med mig själv, men jag skyndade mig att glömma vad jag sett.

Men idag vet jag att det var så, för idag känns det skillnad, i dag är det inte viktigt att ngn kommenterar eller gillar mina inlägg. Jag älskar när ngn gör det men det är inte det viktigaste, det viktigaste i dag är att få förmedla ngt av allt det som vill uttryckas genom mig, Min nyfikenhet idag rör inte hur många kommentarer jag fått, utan jag är mera intresserad av att se hur det landar, vad händer i mottagaren när mina ord landar? Och finns det några spännande nya infallsvinklar?

Vad är det som har hänt då? Jo jag har hittat hem till mig själv. Hittat mitt Själv! I dag vet jag att jag är värdefull, bra och helt rätt oberoende av vad jag gör eller säger. Och vad jag har mött är varken Jesus eller ngn lära som jag kan använda som livlina och förlita mig på, nej det jag mötte var min gudomliga del, den delen av mig som är i förbindelse med allt, och som vet om det. Den delen som är jag och ändå en del av allt, av livet. Den delen som är livet självt i mig.. Nu vet jag att den finns där och att jag kan tala till den när jag vill. Nu är jag trygg i mig själv och behöver inte ngn bekräftelse utifrån."

[Dominique Nvc Costa]

Kommentarer i urval:

Sigfrid Pettersson:
Älskade Domi!
Nu gråter jag... Detta är tankar som jag tänkt men inte tänkt färdigt... känslor som jag känt men inte känt färdigt...

VET att det ligger mycket i dina ord!

Tack för att du ser mig!
Tänker mina tankar färdigt...
Hjälper mig att Känna färdigt...

Ska känna mera på detta...

Med min oändliga Kärlek
Kramar och gråter i din famn ♥

Dominique Nvc Costa:
Åh - älskade.. :-) ♥♥♥
Men hade Räknat med superintellektuella protester..
Mitt hjärta har alltså berört Ditt?
Älskade Sigge..♥

Sigfrid Pettersson:
Visst är det så min "jakt" efter Närhet och Kärlek är en flykt från NÄRHET och KÄRLEK...

TACK TACK TACK
♥♥♥


Har vetat det länge, Innerst Inne...

♥
Dominique Nvc Costa:
Väldigt långt inne - men ett Hjärta kan ej ljuga.. EN man jag känner på djupet har levt så här pga att han kände att hans mamma var den främsta kvinnan - i alla lägen, hon avled bara för några år sedan över 100 år gammal, nu först när mannen är 80+ kan han Älska EN Kvinna, han har varit en ärlig i sin polygami, aldrig ljugit om sin läggning och aldrig övergivit någon, men haft många, Den ena ljuvligare än den andra, så unga.. Nu 80 plus när kroppen inte längre riktigt hänger med kan han älska på djupet med en. Så vill Du inte ha det: Älska nu Sigge.. Det är så vackert.. Det gör jätteont att bli avvisad och lämnad - finns inget värre - men att inte släppa in Kärleken är faktiskt som att slösa ett Liv.. Kram


Sigfrid Pettersson:
Jo tanken har funnits, sedan Omberg, har den kommit närmare, cirklar lägre, blivit tydligare. När jag skrev "Kolibri" gick den in för landning, så tvekade jag och svävade uppåt igen, rädd att landa, vände jag den ryggen med "Polyamorös" Nu har du min Älskade Vän tagit ner den med en DUNS! ♥

Jag har haft några strävan som blivit allt klarare med tiden. Att bara vara den jag är, acceptera, och vara närvarande i varje stund. Att mötas fullständigt i varje möte, Närvarande. Att vara Kärlek! Alltid.

Så klart är det vad jag VILL möta någon att vara FULLSTÄNDIGT ett med. Har försökt att göra en modell där allt går ihop... den jag i dag är, det jag vill! Närvarande på samma gång. Men kanske är det oförenligt.

Jag är rädd att sätta mig själv åt sidan (åter "Polyamorös"), köpslå med mig själv, och inte vara den jag är.

Men detta är också den jag är, Den jag Verkligen ÄR, innerst inne, Den som är Kärlek Helt och Fullt i Gemenskap, Ett med En Annan människa.

Men hur gör jag? Hur väcker jag den delen av mig, den "Helen" av mig som finns där innerst inne och bara ÄR? Hur vågar jag släppa fram den? Och vem är jag då? Hur kan jag låta den finnas utan att köpslå med mig själv?

Antar att det finns bara ett svar. Att Bestämma mig! Att Bestämma mig för att Leva den Längtan med vacklande steg, Välkomna den! Tillåta den!

Ställa de skydd som jag har byggt på ytan åt sidan, nej inte köpslå.... bara klä av mig! Som det nu är så är jag inte Nära någon, Jo jag är Nära många, lite här och lite där, fragment, men inte ända In!

Ta alla bitarna, i och låta dem samlas till en Helhet i ETT möte!

Jag Gört!

♥♥♥

Rustningen är kastad och jag är helt oskyddad, naken, nyfödd! ♥
Hua :-/
Sigfrid Pettersson:

Älskade Fina Dominique! Får tårar när jag läser tråden igen... Du är så mkt Kärlek, Du måste ha ägnat timmar åt denna Underbara spegling! Så Vackert så Kärleksfullt, Så Dominique!!!

Det finns inget annat Domi! Jag har lämnat massor av glipor i min rustning, glipor som du så varsamt bände upp... Nu är rustningen trasig och jag ämnar inte laga den. Min högsta dröm är att vara fullständigt vidöppen i mötet med någon, någon som jag också vill ha vid min sida i vardagen. Det finns någon som är viktigare för mig än någon jag någonsin mött, någon som är mera "rätt" än någon jag mött! Så Tills den dag VI har gett OSS en Ärlig chans (om hon vill) kommer ingen annan att finnas för mig på det sättet. Om så bara för en vecka, en månad eller ett år Så vill jag ge Oss en chans att mötas fullt ut.

Jag är oskuld i detta att släppa någon så nära, helt och fullt! Men jag tänker lära mig i Närvaro! Och bättre coach än du Domi kan man inte önska sig!

Älskar dig Oändligt som den Underbara Vän du ÄR!
♥♥♥

Med darrig kropp körde jag till jobbet, två timmar för sent. Min saga pågår här och nu. Smider medan järnet är varmt innan jag ångrar mig. Rustningen är borta och jag passar på att blotta mig. Skrev ett långt Kärleksbrev som jag sedan ringde och läste upp... sagan går vidare, väntar spänt på nästa kapitel.

Polyamorös?

Har insett att jag köpslår med mig själv när jag går in i en relation, främst handlar det om min dragning åt det polyamorösa.

Sedan några år har jag en dragning åt det polyamorösa som jag aldrig levt ut. Jag vill inte begränsa kärleken och närheten i en relation på något vis. Vet inte varför jag har den dragningen, kanske handlar det om att jag har begränsat så mycket i mig genom åren, Känslor, Närhet och Lust. Hela mitt liv har varit en resa mot att öppna upp mer och sluta begränsa dessa. Så klart kan det också handla om att jag har svårt att släppa någon riktigt nära, och att knyta an. Kanske kommer jag att upptäcka att jag inte alls kan leva på det viset i en eller flera parallella öppna relationer. Men det vet jag inte förrän jag lever ut det och låter det finnas.

Var jag än landar i detta så måste jag tillåta mig att leva ut det för att kunna landa. Eftersom detta finns här så är det en del av min resa som jag måste respektera oavsett vart det leder.

Många gånger har jag köpslagit med mig själv i relationer, trodde jag var färdig med det. Men jag kommer inte att köpslå med detta mer i alla fall.

Osorterade tankar

Är i Vemod/Sorg nu.... Låter det finnas... Känner... Är i det.

"Det är inte människorna vi sörjer - det är våra drömmar som är förknippade med dem" [Sanna Nova Emilia] ♥

Att Älska Villkorslöst utan förväntningar eller gemensamma drömmar är lätt....
Att släppa den andra fri att vara precis den den är utan band....
Att vara i det som ÄR!

Drömmarna är ett sätt att kontrollera....
Begränsar
Både mig, dig, oss, vi, Alla.

Hur är jag fullständigt öppen närvarande i det som är?
Känner gemenskap och samhörighet utan att binda?

Det är Enkelt så länge jag inte drömmer om morgondagen.

Låt de döda ta hand om de döda.
Låt de ofödda ta hand om morgondagen.

Vad händer med Livet om jag slutar drömma?
Är det inte drömmarna som får Livet att snurra?
Universum att expandera?

Drömmer Livet?
Drömmer djuren?
Drömmer växterna?
Drömmer naturen?

Kan man drömma och släppa kontrollen samtidigt?
Skulle jag så ett frö om jag inte drömmer om en skörd?
Skulle fröet växa upp om jag inte sköter det och vattnar?
Kan jag skörda utan att så?

Kan jag drömma om en morgondag och ändå vara fullständigt närvarande i Nuet?

Kan jag tillåta mig att vara helt och fullt Närvarande i alla möten även om jag drömmer?

Kan man ha en par-relation utan att vara speciell?
Är inte varje möte speciellt?

Att så utan att skörda

Många gånger har jag grävt i landet på våren
Sått fröer
Tittat till dem dagligen för att se om de kommit upp
Sådan Ofantlig Glädje Känner jag i detta
Jag drömmer om skörden
Men är fullständigt Närvarande i Nuet.

Jag rensar ogräs, gallrar
För att gynna skörden
För att gynna drömmen
För att det blir fint
Några plantor får mer uppmärksamhet än andra
Men alla är speciella
Jag drömmer om skörden
Men är fullständigt Närvarande i Nuet

Eller så gör jag det inte
För jag är upptagen med annat
Andra drömmar
Andra plantor
En del plantor dör
Men andra klarar sig själv
Utan min uppmärksamhet
Vill Leva för sin egen skull

När torkan kommer vattnar jag
För att gynna skörden
För att gynna drömmen
För att jag tycker om att se hur  det växer.
Jag drömmer om skörden
Men är fullständigt närvarande i nuet

Eller så gör jag det inte
För jag är upptagen med annat
Andra drömmar
Andra plantor
En del plantor dör
Men andra klarar sig själv
Utan min uppmärksamhet
Vill Leva för sin egen skull

När hösten kommer
Skördar jag
Fullbordar min dröm
Fullständigt Närvarande i Nuet

Eller så gör jag det inte
För jag är upptagen med annat
Andra drömmar
Andra plantor
Andra skördar
Livet skördar min sådd

Att skörda utan att så

I Närvaron i Nuet
Finns allt jag behöver
Livet sår och jag skördar
Liv till nytt Liv

Det ena utesluter inte det andra

Fröna kan sås
Växa och skördas
Av Livet självt
Genom mig
Genom någon annan
Liv till nytt Liv

Varje dag Ny
Varje dag ny Skörd
Varje dag nytt LIV

TILLIT

Kärleksdefinitioner och relationer (av Sofia Elenäs)

En vacker text och bild av Sofia Elenäs

Det jag kallar den villkorslösa kärleken, är inte en känsla för mig.

Den villkorslösa kärleken är för mig en djupare inre, glädje och frid, en samhörighetskänsla med alltet.

Den villkorslösa kärleken finns som i ett inre rum av stillhet, ibland har jag kallat rummet mitt innersta eller hjärtat, ibland har jag liknat det vid en undervattensgrotta.

Känslor är mer sånt som griper tag i mig på ytan, där det verkligen kan storma, känslostorma, riktigt ordentligt.

Stillheten o den villkorslösa kärleken upplever jag på djupet, när jag kan vara närvarande i nuet. Jag kan föreställa mig då, att jag tar emot och ger av den villkorslösa kärleken i varje andetag.

Den villkorslösa kärleken jag upplever är en kärlek som är kravlös och som bara vill alla andra människor gott.

När jag känner en attraktion till en annan människa, vet jag sällan i förväg, varför jag dras till den personen, vad som är syftet med att jag önskar ett möte med just den människan.

Det är spännande att nyfiket utforska utan förutfattade meningar. Min tro är att jag dras till människor, där ett ömsesidigt utbyte kan ske, som är lärande, utvecklande eller helande i något avseende.

Efter ett sådant möte med en annan människa, finns en särskild omsorg och ett intresse för vad som händer den människan kvar hos mig.

Jag kan därför uppleva det sorgligt o frustrerande med människor som bara kommer och går i mitt liv. Jag upplever att vänskapsrelationer, har större utrymme att förändras och därför blir mer bestående än det som jag tidigare kallat kärleksrelationer i mitt liv.

Som relationsanarkist väljer jag nu att istället kalla alla mina relationer vänskapsrelationer.

När det gäller mina vänskapsrelationer så skulle jag även kunna kalla dem Kär-lekar.

Jag vill att den typen av "lekar" ska fungera ungefär på samma sätt som lekar gjorde när jag var barn. Dvs man bestämmer tillsammans efterhand som leken har sin gång, vad leken ska innehålla, om eventuella regler för leken behövs, man prövar, omvärderar sånt som inte fungerar.

När fler lekkamrater tillkommer, kan nya saker i leken tillföras eller behöva ändras. Det finns alltid möjlighet att avbryta leken om man inte vill vara med, eller inte kan komma överens om sånt som alla inblandade kan acceptera.

Leken kan ta slut, tillfälligt eller helt o hållet. Det som inte tar slut för mig är själva kärleken. Kärleken är för mig ingen slit o släng vara. Det är en återvinningsprodukt. Kärleken till en viss person kan förändras o omvandlas till något nytt o användbart. Kärleken upphör aldrig.

[Sofia Elenäs]

Möt mig här (av Sofia Elenäs)

En vacker text och bild av Sofia Elenäs

Himmelriket är sååååå överraskande nära :-))) Det finns i alla möten som uppstår i kärleksfull närvaro....det första o viktigaste är mötet med mig själv...den kärleksrelationen är den som möjliggör alla andra möten... För mig kan en promenad vara en sensuell sensation! Så himla skönt det är att befinna sig i en kropp!

Gåvan vi kan ge varandra då vi möts, är möjligheten att se oss själva i varandra, möjligheten att spegla oss själva i varandras ögon...o inse att vi delar samma varande...samma närvaro...allt ÄR gemensamt...du är en del av mig.

[Sofia Elenäs]

På Solsickegatan

Tidigare publicerad i feruari-09 på diverse communitys, samt den 2/10-10 på Sigges radioteater

På Solsickegatan i ett villaområde bor många olika människor i nr 20 bor Hans, med sin son varannan vecka. När Hans var mkt liten så var han bara kärlek, det fanns inga rädslor, men han visste inte om att han var kärlek det var bara så helt självklart det han var, och det enda som fanns. Och självklart älskade hans föräldrar honom av hela sitt hjärta, precis som nästan alla föräldrar gör med sina barn.

Men när Hans blev lite äldre så började han bli medveten om sin kärlek, och en dag när mamma kom så såg han på henne medveten om den oändliga kärlek som han kände till henne, men då blev mamma rädd, för denna medvetna kärlek som hon mötte i Hans blick aktiverade ett gammalt sår som smärtade henne för mkt, i den stunden fick Hans sitt första sår, mamma hade avvisat hans kärlek, i den stunden så lärde han sig också vad rädsla var, det gjorde fruktansvärt ont i honom för han visste fortfarande att kärlek var det han var och om denna kärlek blev avvisad, vad fanns då? inget! i den stunden lämnade han också paradiset i Edens lustgård, han blev tvungen att dölja det som var hans sanna jag för att kunna fortsätta finnas, med fikonlöv, jeansjacka, kostym, slips och addidasoveral.

Tiden gick och Hans stuvade undan sitt sår, tillsammans med andra sår som han tillfogades senare, han dolde dom så gott det gick så att de inte skulle rivas upp igen, bakom kläder, roller och masker.

Men för Hans var det så att alla dessa "kläder" hela tiden skavde och kändes obekväma. Och hans sanna jag, som var kärlek, som fanns där längst inne ville bara komma ut hela tiden. Så Hans beslutade sig för att leva ett liv som skulle låta kärleken, hans sanna jag, få finnas helt fritt utan begränsningar. Han visste att det skulle riva upp de gamla vätskande såren, men för honom var detta en viktig del, för han visste att det var enda chansen att bli hel.

Nu var det så lyckligt att i nr 3 bodde Emilia, som hade liknade erfarenheter och mål, de märkte att de kunde hjälpa varandra att växa och läkas och de inledde en relation med två förtecken, dels så skulle de båda vara helt fria att utrycka sin kärlek till alla på alla vis, och dels så ville de ha en total ärlig öppenhet gentemot varandra, för de visste att detta skulle riva upp de sår som hindrade deras gränslösa kärlek, deras sanna jag. Och naturligtvis blev det så, en dag berättade Hans för Emilia att han blivit kär i en annan kvinna, men att han fortfarande älskade henne, Emilias gamla svartsjukesår revs upp och hon tackade honom för det, för nu fick hon tillfälle att få ut allt gammalt var som hindrade läkningen. Och hon var ett steg närmare sitt sanna jag. I samma situation fick Hans också möta ett gammalt sår vilket han tacksamt läkte ut.

Längre ner på gatan bodde Inge och Anna med sin familj, de hade liknade erfarenheter från barndomen av att deras kärlek blivit avvisad, men de hade ngt så när lyckats trivas i sina "kläder" visserligen blev livet mindre och mindre för varje gång de råkade riva upp ngt av varandras gamla sår, de hade nämligen överenskommelsen att aldrig beröra varandras sår. Men för att slippa smärtan i såret valde de att ha ett allt mindre liv och accepterade tanken "det blir inte bättre än så här"

I nr 17 bodde Per och Marita, de var som de flesta andra drabbade av samma första sår som Hans, men de ville inte riktigt stänga in kärleken, det som var deras sanna jag. Särskilt Marita hade svårt för att acceptera att hon bara fick älska en man. De hade ett avtal som innebar att de fick ha sex med andra än varandra, så länge de inte bytte ut varandra som partner. På de flesta andra vis var de som Inge och Anna, de ville inte att deras sår skulle rivas upp. Men Maritas ständiga "snedsprång" orsakade ständigt upprivna sår i Per, och just detta att hon sårade honom fick ju också Maritas sår att rivas upp.

Slut på historien.