Effektiv eller rent av korkad (av Jenni Ronnysdotter Persson)

Texten Lånad av Jenni Ronnysdotter Persson

För snart 2 år sedan blev jag sjuk. Det har tagit mig all denna tid att bara börja lära mig vad som blev fel. Den största boven är EFFEKTIVITET! Göra två saker samtidigt, stressa för att hinna den tredje och till och med den fjärde saken helst på samma gång. Ni som känner igen er (och jag vet att ni är många) tänk ett steg längre än vad jag gjorde. INGEN vill hamna där jag hamnade!

Din kropp är din läromästare. Om ditt hjärta slår dubbla slag så gör det inte det pga att vara effektiv (tjoohooo nu slipper jag slå en stund) det gör det för att något är FEL.

Du kan omöjligt ta dubbla andetag. Ett i taget....år ut och år in. Möjligtvis andas du fortare vi ansträngning...men det går fortfarande bara att ta ett i taget.

Kan du ta dubbla steg? Nope...möjligtvis kan du springa eller hoppa jämfota men bara under en begränsad tid för sedan får du ont.

Så vad ni än gör....ta det lugnt. Det som verkligen är viktigt det hinns med. Allt annat är bara höga krav från din inre röst. Den rösten är din värsta fiende. Låt den inte få kontroll över dig. Sätt dig i solen, andas, njut och tillåt dig att bara vara. Du är inte bättre bara för att du putsat dina fönster 6 gånger på en månad. Du är inte bättre för att du jobbar 60 timmar i veckan. Du är inte bättre för att ditt hem alltid är välstädat. Släpp taget om alla "måsten" och njut av ditt liv så som det var tänkt från första början. Inte satt du i ditt rum som 11-åring och drömde om ett liv med alla dessa krav? Nej, du drömde om helt andra saker och det är dags att släppa fram denna oförstörda 11-åring igen och njuta!! 

[Jenni Ronnysdotter Persson]

Sjukdomstider

Så här i influensa- och vinterkräk- tider... är du orolig för smitta?

Det behöver du inte vara. Det är nämligen inte smitta som gör oss sjuka, om det skulle vara så så skulle praktiskt taget alla vara sjuka alltid. Kroppen är utrustad med ett fantastiskt försvar mot "främmande intrång" så som virus och bakterier. Ständigt avvärjs det ena intrånget efter det andra och vårt imunförsvar klickar sällan.

Dvs om vi tar hand om oss och ser till att leva ett sunt liv med tillräcklig sömn, varierad näringsrik kost, och kanske framför allt undvika ett övermått av stress av olika slag.

När jag var barn fick jag höra "Ta på dig så du inte blir förkyld" när det var vinter och kallt. Men "sjukdoms-namnet" till trots så är det inte kylan som gör oss förkylda, tvärtom minskar kylan risken för smitta eftersom bakterier och virus missgynnas av den låga tempraturen och den vintertid ofta torra luften, de gynnas däremot av värme och fukt.

Det som gör oss sjuka är ett nedsatt imunförsvar, och imunförsvaret försvagas om vi misssköter vår kropp genom att t ex slarva med sömnen, äta dålig kost eller utsätter oss för stress.

Kylan är inte "farlig" men det är det däremot att frysa eftersom det är en form av fysisk stress som försvagar imunförsvaret. En annan sådan stressfaktor är oro, så om vi går omkring och oroar oss för smitta så ökar vi faktiskt risken att bli sjuka. I stället för att oroa oss när vi möter sjuka människor så är det läge att boosta imunförsvaret med t ex bra kost och sömn.

Skulle vi ändå bli sjuka så är det antingen en signal att vi på något vis lever ett ohälsosamt liv, eller så är det vårt imunförsvar som övar sig och lär sig känna igen en ny typ av "fiende", se det som något positivt som hjälper dig att må bättre och hålla dig frisk i framtiden.

På samma sätt som kylan inte är farlig så är det inte heller farligt med feber och kräkningar. Febern hjälper kroppen att bekämpa "inkräktarna", och kräkningarna är imunförsvaret som bokstavligen kastar ut "inkräktarna". I stället för att ta febernedsättande kan vi ta ett varmt bad och när vi kräkts så behöver vi mer än någonsin vätska och salt, skulle det orsaka nya kräkningar så är det bara bra för det hjälper då kroppen att slänga ut den objudne gästen.

Att följa sitt hjärta (av Susanne Löfgren)

 Text och bild lånad av Susanne Löfgren

Att följa sitt hjärta! Det viktigaste som finns i livet!

Att följa intuitionen, lita till och lyssna på den där känslan i magen som berättar för en vad som är rätt!

Alldeles rätt för just en själv!

Vi är alla så olika och unika! Därför vet vi bara själva vad som fungerar bäst just i MITT liv! Vi mår bra av olika mat, upplevelser, arbeten osv..!

Det gäller att finna sin egen väg!

Ibland möter vi motstånd från andra människor när vi väljer att följa våra hjärtan. Kommentarer som: Men SÅ kan man ju INTE göra! Andras värderingar, rädslor, oro som de speglar i oss, men det står för just dem och har inte så mycket med oss själva och våra beslut att göra. Står vi upp för oss själva, så får vi respekt och omgivningen vänjer sig även om den kan chockas ibland när vi väljer nya vägar i livet!

När vi är oss själva och följer vår intuition drar vi till oss det som är rätt för oss just där och då i våra liv! De människor vi behöver omge oss med, kanske för att lära, finna styrka, osv! Vi kliver in på rätt spår där vi ska vandra just där och då!

Känslor är färskvara och vi kan välja nya vägar många gånger i våra liv oavsett om det gäller relationer, arbeten, områden vi skall bo på eller annat!

Kroppen är väldigt duktig på att tala om för oss när saker är rätt eller fel - bara vi vågar lyssna på den! Den kanske börjar lite försiktigt, men om vi inte lyssnar på den måste den göra sig hörd på starkare sätt! Vi kanske rentav blir riktigt sjuka på det ena eller andra sättet till slut, då vi vägrat lyssna på våra kroppar och de måste protestera hejvilt för att ens ha en liten chans!

Som Sanna Ehdin så bra uttryckte det, när vi är sjuka betyder det att våra kroppar har något att säga oss!

Min kropp har blivit väldigt duktig på att tala om saker för mig, ju mer lyhörd jag blir, desto duktigare blir den på att tala om för mig! Så fort jag går emot mina känslor och gör saker som jag inte vill göra/ inte kan stå för, mår jag dåligt, inte bara psykiskt utan det sätter sig som värk, smärta och sjukdom i min kropp! När jag kliver in på rätt spår för mig och följer min känsla/mitt hjärta, då mår jag bra igen! Egentligen säger det väl sig självt...

Sen får vi inte glömma att vi är formade av det här samhället som vi har växt upp i. Många gånger i en process på väg mot något annat/ något nytt, kan vi mitt i all lust och kraft känna tvivel, känna oro, rädsla, kanske t om känna oss fullständigt panikslagna!

Tankar som; Nä så kan/får man ju inte göra! Tankar som att en massa "borden" och "måsten" skall följas istället för att följa intuitionen. Tankar som "vad ska alla andra tycka om detta?"

Tankar som: Kommer jag att klara detta?

Vi kan trilla lite hit och dit, ur spår ibland, ingen väg är spikrak. Ibland förstår vi knappt ens varför vi känner och vill vissa saker och ibland kämpar vi med att förstå: hur kan jag känna såhär NU? Varför känns det FEL? När det nyss kändes så RÄTT?

Känslor är färskvara.

Livet blir vad du gör det till.

Å livet är så vackert i all sin skörhet, all sin prakt! Med såväl sina mörka som ljusa sidor.

Vi får vara allt vi är, med ALLA våra känslor! Det är det som ÄR att LEVA! Fullt ut!

Känslor som anses som fula/otillbörliga/otillåtna och därmed stängs inne - försvinner inte! De trycks bara undan och kommer tillbaka senare med full kraft! Att förneka sin ilska och sorg är verkligen inte kärleksfullt varken mot sig själv eller mot någon annan!

Det vi kan känna - kan vi även läka!

Ju mer du lyssnar till ditt hjärta - desto lättare kommer du att höra!

Ditt liv som du givits på denna jord. Denna vackra gåva att skapa som en underbar målning!

[Susanne Löfgren]

Sjuk

I måndags blev kollega nr 1 sjuk, på tisdagen blev kollega nr 2 sjuk, och på onsdagen blev jag sjuk. Det hade varit lätt att skylla på smitta och virus som går och självklart så är det en smitta av något slag som gör mig sjuk. Men...

De smittor som finns runt oss har mindre med vår sjukdom att göra än vår dagsform. Om varje smitta som vi möter skulle rendera sjukdom som ett brev på posten så skulle vi vara sjuka jämt, vi omges nämligen ständigt av bakterier och virus. Likaså så delar sig våra celler jämt och ständigt och ofta uppkommer mutationer som skulle kunna leda till cancer. Men ändå är vuxna människor på det hela taget sällan sjuka.

Viktigast för att hålla sig frisk är "att må bra" då har vi ett väl fungerande immunförsvar som klarar nästan alla smittor och muterade celler.

Nu är jag sjuk, och jag kan se att jag har varit stressad på sista tiden, jag har slarvat med sömnen, mitt immunförsvar har haft en dålig arbetsmiljö. Eftersom jag inte lyssnat in kroppen, sett till att komma ur stressen och gett mig tid att vila så ser livet till att ge mig det jag behöver. Nu kan jag inget annat än vila och ta det lugnt. Och på köpet så får immunförsvaret lite gymnastik. För visst kan det kanske någon gång hända att man blir sjuk även när man mår bra, då är det immunförsvaret som behöver övning för att lära sig att känna igen en ny smitta.

Måste jag dö för att Leva?

Då min far var 60 fick han sin första hjärtinfarkt, min kusin fick sin när han var 50, de har båda levt många år efter det, förvisso förkortade fars infarkt sannolikt hans liv men han uppnådde ändå aktningsvärda 86 år. Min kusin lever förhoppningsvis i bästa välmåga i många år till.

Då jag var strax över 40 uppdagades för första gången att jag hade högt blodtryck, det var under några jobbiga år av mitt Liv, och bara under korta perioder i samband med inbetalningen av kvarskatten. Jag tog det på allvar, jag ville inte fullborda sviten. Det föranledde aldrig medicinering, den jobbiga perioden tog slut och i stället började en mycket omvälvande period av mitt liv, då jag sakta bit för bit monterade ner allt som varit viktigt för mig, i grund och botten så var det egentligen bara en sak, nämligen att bli sedd. Det har för det mesta omedvetet varit min enda strävan i Livet.

Jag har kanske varit duktig på mycket som jag företagit mig och framförallt har jag varit duktig på att bli sedd, men bit för bit har jag sett igenom mina vackra fasader, det har inte varit jag. Jag har inte plockat bort dem, det har bara blivit meningslöst att hålla fram en fasad och blänka med den när jag upptäckt att det är en fasad.

Sedan ungefär ett halvår tillbaka har mitt Liv i stort sett saknat mening och mål. Visst har det funnits ljuspunkter, det har funnits stunder då jag både skrattat, älskat och gråtit. Det finns stunder då jag njuter av Livet, fantastiska möten med människor som jag Älskar, men mestadels så kunde jag lika gärna spelat något dataspel, eller för den del vara en av de hubotar från tv-serien "Äkta människor" som vandrar runt som förprogrammerade dockor, utan förmåga till någon verklig närvaro.

Någon gång för mycket länge sedan tappade jag bort mig själv, min längtan och min riktning, i stället klistrade jag på en massa utanpåverk, när nu det är borta så är det tomt. Det är inte så att jag är missnöjd med livet eller något annat, allt är faktiskt väldigt fridfullt och skönt... men tomt. Det var faktiskt så att bara för några veckor sedan tänkte jag tanken att skulle jag dö nu så skulle det vara ok. Det spelar ingen roll liksom, grabben är nästan vuxen och någon annan har jag inte. Jo jag vet att det finns massor av människor som jag bryr mig om, men ni har så många andra.... Nej jag är inte depressiv eller känner dödslängtan, jag Älskar att Leva, det gör jag verkligen, jag vet bar inte hur man gör.

Kanske var det en förvarning till vad som komma skulle, eller en reaktion på att jag faktiskt känt av min kärlkramp då och då de senaste månaderna. Min vana trogen har jag nonchalerat det. Men så de senaste veckorna har jag känt mig rejält (och då menar jag rejält) stressad ganska ofta, utan att vara det egentligen, och utan någon påtaglig anledning. Jag har undrat över det, men inte kunnat finna någon orsak. Jag mår ju bra... fast tomt. Sömnen har inte varit något vidare, brukar annars sova ganska bra om än lite, men jag brukar klara mig med lite sömn. Så också nu, fast stressen tilltar.

Så igår kväll när jag inte för mitt liv kunde sova med kroppen prillig av rastlös sockerdricka, slog det mig plötsligt, "jag har kanske högt blodtryck!". Sagt och gjort jag letade fram blodtrycksmätaren, trädde den på armen och startade... med en suck dog den. Jag har inte använt den på flera år, så det blev till att råna stereons fjärrkontroll och något mer på batterier, sen åter till verket. Vilade en stund sedan uppmätte jag mycket riktigt ett rejält högt blodtryck. Gåtan fick sin lösning, jag hade alltså förväxlat ett vanligt symtom på stress (högt blodtryck), med stress it self. Det förklarade varför jag var stressad fast jag inte var stressad.

Nu beslöt jag mig i alla fall för att det var dax att göra något åt mina symtom, helt enkelt för att det börjar bli jobbigt att gå omkring så här, för en del av mig tycker fortfarande inte att det spelar någon roll om jag lever eller ej. Sagt och gjort, kanske var det bäst att göra något på en gång, jag ringde sjukvårdsupplysningen, som efter en stund kom fram till att jag borde gå till jourvårdcentralen då de öppnade på lördag förmiddag. Blodtrycket var lika högt på morgonen, och jag gick lydigt till vårdcentralen, väl där konstaterade de mycket riktigt att jag hade ett högt blodtryck, och sa åt mig att gå till min egen vårdcentral på måndag morgon, de besvärade sig inte ens att lyssna på mitt hjärta, eller att låta mig träffa en doktor. Så mycket för den handlingskraften!

Nåväl, symtomet kvarstår, och jag tro inte att det enbart beror på ärftliga betingelser, jag tro att det handlar om bristen på mitt Själv. Dels att jag inte kan hitta själva Självet, och dels så tror jag att det är barnet i mig som alltid sett till att bli sedd, som nu börjar känna sig övergiven och icke-existerande. Kanske är det också så att i dödens närhet kan jag finna min Livskraft.

Har jag egentligen något annat val? Livet kan offra sig för att något annat ska Leva, Livet kan praktiskt taget tyna bort, men en sak gör det aldrig, det ger inte upp. Sällan vet vi vart vi är på väg i Livet egentligen, vi kanske tror det, men vi vet inte. Vad spelar det för roll att jag inte vet vart Livet ska föra mig? min enda uppgift är att uppleva Livet, och jag litar på att Livet kommer att föra upplevelserna i min väg.

Tre saker ska jag göra nu. Jag ska ta mitt inre barn i famnen och krama det hårt, jag ska sätta den ena foten framför den andra, varje längtan ska jag följa om än så liten, längtar jag inte efter något ska jag gå ändå. Livet är något vi gör tillsammans, tillsammans upplever vi det, du och jag, efter bästa förmåga, det räcker.... och på måndag gör jag ett nytt försök med läkaren.

Varför måste vi vara så duktiga jämt?

Jag hörde igår om en undersökning om tiden det tog för hjärtinfarktpatienter att komma till vården (avgörande för den bestående skadans storlek är att man kommer under vård snabbt, helst inom en timme eller två). Det visade sig att de flesta patienter var för upptagna för att söka vård i tid. Männen gjorde färdigt golfrundan, mötet eller det jobb som de höll på med, medan många kvinnor först fixade hemma, duschade och gjorde sig fina! Varför undrar jag, varför är det så viktigt att se bra och fräsch ut när man ska ska söka vård för att man är sjuk?

För flera år sedan bröt jag benet på jobbet. Min första fundering då var, hur ska vi få hem bilen? Jag hade plockat upp min kollega på vår gemensamma mötesplats långt hemifrån oss båda. Jag insåg så klart att jag behövde komma under vård, men jag försökte faktiskt att köra bilen därifrån för att vi skulle få hem båda bilarna. Så klart gick det inte.

Ett drygt dygn senare satt jag med gipsat ben ensam i ett insnöat hus. Då strömmen gick så hoppade jag med kryckor ut till vedskjulet för att hämta ved till kaminen. Jag fick inte med mig mer än ett par vedbitar åt gången i den kasse som jag lyckades få med mig, så jag fick ta turen ut ganska många gånger och ofta. Varför gjorde jag det? Varför bad jag inte vänner att komma och ta in ett par korgar ved så jag klarade mig några dagar? Dock blev jag tvungen att be om hjälp med att handla mat de första veckorna, men så fort jag fick stödja på benet satte jag mig i bilen med gipsat ben och körde ner till affären själv. Varför? Vännerna fanns där och hade gärna ställt upp och handlat några veckor till.

Jag ser sjukdomar och liknande som gåvor, det är något livet försöker säga oss. Jag insåg ganska snabbt när jag satt där ensam med mitt gipsade ben vad livet ville lära mig. Jag kände mig värdelös och deprimerad. Jag hade hängt upp Hela mitt Värde på att vara duktig och prestera. Hela mitt värde fanns på jobbet som jag nu inte kunde sköta. Jag var totalt utifrånstyrd, för att vara någon så måste jag prestera något som kunde rendera mig uppskattning, men hur mycket jag än presterade så var jag aldrig nöjd själv, för jag såg mig som en fejk eftersom jag inte kände mig värdefull inombords. Detta orsakade en enorm stress och prestationsångest vilket i sin tur ledde till tanklöshet i jobbet som renderade mig mitt benbrott.

En kollega till mig fick borelia. Borelia kan ge många underliga diffusa symtom. Det som fick honom att söka läkare var att han upplevde att han inte fick luft, inte kunde andas. Kollegan var runt 65 men levde ett aktivt liv med mycket fysisk ansträngning, så de prover som togs visade på en kondition likt en 30-åring. Kollegan skickades hem utan åtgärd och med upplevelsen att de trodde att han fejkade. Och hur skulle de veta att en pigg och fräsch man var sjuk? Det yttre intrycket stämde inte med orden om att inte få luft som kom från hans mun.

Det jag vill säga med detta är att jag tror att vi för att kunna ta emot de gåvor som sjukdomarna vill ge oss måste lyssna på dem. Framför allt så tror jag att det är viktigt att vi lyssnar inåt och litar på den upplevelse som vi har i stället för att sträva efter någon sorts yttre bekräftelse. Vi behöver inte vara duktiga och få uppskattning jämt, det är inte där vi har vårt värde. Vårt värde måste vi finna inom oss! Då duger det inte att inte värdera vår inre upplevelse.

Vi lever i ett samhälle där vi har ett socialt skyddsnät (om än det blir allt sämre). Vi har rätt till hjälp när vi behöver det. De flesta av oss har åtminstone någon vän som gärna ställer upp och hjälper oss när vi behöver det, liksom vi skulle göra för dem. Men det duger inte att sitta sminkad och fräsch med ett leende på läpparna och säga "jag mår verkligen skit", då fejkar vi vårt yttre och upplevs som en fejk.

Migrän

Härom dagen hade jag migrän, numera händer det bara ca 2 gånger om året, och jag har väldigt "snäll" migrän.

Tidigare har jag förknippat migränen med prestationsångest, och eftersom jag upplever att jag till 99% har släppt den så tycker jag att jag är färdig med migränen.

Men då och då dyker den upp igen, så tydligen har den ngt mer att säga mig.

Jag fick mitt föranfall på eftermiddagen på jobbet, och kunde hålla den ngt så när i schack med alvedon.

På vägen hem kom jag och kollegan att prata om min mormor, av ngn anledning har jag aldrig förknippat henne med migränen tidigare, konstigt nog.

Jag och min mormor förstod varandra aldrig. Hon tillhörde Bibeltrogna Vänner, som så vitt jag förstår tycker att ha roligt och vara glad är en synd. Varannan söndag åkte vi till Mormor och åt söndagsmiddag, på vägen dit hade jag alltid huvudvärk. Faktiskt var sambandet så tydligt att jag redan som kanske 7 år gammal insåg att huvudvärken inte var ngt fysiskt, det handlade bara om mormor. Det är en fantastisk gåva som hon gav mig. Hela mitt liv så har jag aldrig trott att sjukdomar är ngt som drabbar mig utifrån. Jag har sedan dess förstått att sjukdomar kommer inifrån, att de har ngt att säga mig om mig själv och det som händer runt mig. Inget som jag är ett offer för utan ngt som jag själv kan läka om jag bara kan förstå vad de har att säga mig.

Nåväl, vi var alltså hos mormor på söndagarna, och på söndagarna skulle man helst inte leka, utan helst bara sitta tyst och lyssna på högmässan på radion. Det ville naturligtvis inte jag, jag ville ju leka. Där fanns en tramporgel som var jättespännande men att spela på den, var inte populärt, det fanns en låda med träklossar och lite stenkulor som vi kunde leka med på andra våningen, men jag minns att det var tråkigt att vara hos mormor. Mormor hade också alltid en skål med kolabönor eller polkagrisar som jag alltid åt upp det mesta av, förmodligen var det inte särskilt uppskattat att jag åt upp allt. Intill deras hus fanns också ett flerfamiljs boende, med en alltid lika tom lekplats. Uppvuxen på landet så var en lekplats ngt väldigt spännande för mig. Dit ville jag gå och leka, men det fick jag inte, dels var det deras lekplats, och dels var det söndag, och då skulle man inte leka.

Kort sagt mina behov respekterades inte och jag fick inte vara jag, jag fick inte vara barn.

Stort eller litet trauma, det vet jag inte, men det finns här nu och det är jag tacksam för för då kan jag hela det. Och så klart att mormor ska förlåtas, i sinom tid, jag vet att hon gjorde sitt bästa, men först ska jag vara arg och ledsen en stund :/

Louise L. Hay säger: Migrän = Ovilja mot att bli pådriven. Motstånd mot livets flöde. Sexuell rädsla.

Har ju känt att jag är väldigt frisk i min sexualitet, men det mormor förnekade mig var ju Leken och Lusten, och att vara Jag (Lek och Lust är också väldigt mkt vad man är som barn).

Leken, Lusten, Passionen, Kreativiteten och Sexualiteten är för mig olika aspekter av samma sak.

Och ja, jag fick inte vara den jag var, den jag var var "fel" Har känt att det var detta det handlade om men kunde inte förstå hur.

………….

Är så lycklig nu! ♥

Tacksam för mormor, tacksam för migränen, tacksam för den process jag genomgått i detta, med Vänners hjälp ♥

Vi föds färdiga.
Som barn är vi bara
Kärlek, Lek, Närvaro.
Vi ÄR!

Min mormor tillät mig inte att vara
något av detta,
inte ett endaste dugg,
hemma kunde de i alla fall säga
"Gå ut och lek!"
Då var jag lite av det jag var
Men hos mormor fick jag inte FINNAS alls

Det blev så tydligt i detta
att jag inte kan vara någonting
INGENTING!
annat än det jag är
för då finns jag inte

Den vi är kan inte vara FEL
för då finns vi inte

Jag finns alltså är jag RÄTT
JAG ÄR

Det vi vill kan aldrig vara fel
för det är den vi är

Så länge vi gör vad vi vill
kan vi inte göra fel
och det kan inte vara fel
med ngt som vi inte gör
om vi gör vad vi vill

Görandet är en process
som skapar det vi vill
gör det möjligt
INGET annat

Älska dina fiender

Häromdagen skrev jag om mina andra JAG. Men den sura kassörskan i affären då? alla idioter på vägarna då? din gnälliga mamma då? grabben som inte lyssnar på vad jag säger då?

Hrmm! Jo de är Jag de också, vi är alla Ett :-/

Faktum är att jag tror inte det finns ngt i vårt liv som vi inte har skapat in där, allt jag ser, upplever och möter, finns också i mig, det är speglingar av mig eller speglar iaf ngt som jag behöver se i mig själv.

Det är därför det står skrivet "Älska dina fiender!"

"Fiender", sjukdomar, ekonomiska svårigheter, "dålig" uppväxt, idiotiska trafikanter etc, finns alla där för vår skull, med ngn del av oss har vi skapat in dem i vår värd. Hela Världen är till för Mig! Och då menar jag HELA Världen!

De är en del av oss, en del som vi ska vara tacksamma för. Inte slår du på din hand om den tappar ngt! Nej du kanske masserar den och ger den Kärlek. Kanske kan du lära ngt av det som hände.

Precis som vi är Viktiga och Värdefulla just som vi Är, var och en med vår uppgift i Skapelsen, så är våra "fiender" Viktiga och Värdefulla precis som de Är.

Nu kanske du tycker att jag är elak, inte nog med att ditt liv ser ut som en soppa, jag påstår dessutom att du själv har skapat det så. Är det inte illa nog att ha det som du har det, ska du nu behöva känna skuld också!

Nej det behöver du inte, det får du göra som du vill, fine för mig. Det här är min Tro om hur livet fungerar, och det behöver inte nödvändigtvis vara vare sig din Tro, eller ens sant!

För mig handlar det inte om skuld, det handlar om Ansvar och Makt! Att ta Ansvar för allt som händer och finns i min Värld, som min skapelse, ger mig Makt att påverka och förändra. Jag kan aldrig bli ett maktlöst offer.

Hur vi än ser på det, så finns det där, varför inte välja ett synsätt som ger oss makt att förändra! Hur jag har det kanske inte verkar vara mitt Ansvar, men hur jag tar det är definitivt mitt Ansvar, mitt Val.

Men Älska mina fiender! Det är väl ändå att gå väl långt, hur kan man älska ngn som förtrycker en, en sjukdom eller ngt annat jobbigt eller hemskt.

Men den dagen jag verkligen ser det som ngt som jag har skapat in i mitt liv, då kan jag det. Det är också jag, det är som en värkande, fumlig hand som behöver massage och värme.

Jag säger inte att vi inte ska sätta gränser och skydda oss, att sätta gränser är också Kärlek. Men det är stor skillnad på gränssättning och dömande.

Och ur ett annat perspektiv, om allting är Kärlek, då är det som inte är Kärlek frånvaron av det som Är! Det som inte är Kärlek kan bara läkas med Kärlek! … inte med mera frånvaro av Kärlek!

Vänskap med Livet

På senare tid har jag mött människor som på olika sätt har det svårt fysiskt, människor som bett om hjälp med cancer, cellförändringar, eller som berättat om infektioner som ej vill gå över, trots att alla både "ortodoxa" och "oortodoxa" metoder prövats.

Vad kan jag ge dom?

Jag har berättat om att det för mig handlar enbart om att stödja deras eget läkande på alla sätt som är möjligt. Att se till att må så bra som de kan, att oro skapar en dålig miljö för immunförsvaret, om enkla NLP-processer (t. ex. http://www.svarta-tavlan.se/eq/dagens/5.htm) som kan göra åtskilligt för att läka oss. Om gamla trauman som satt sig i kroppen som cellminnen som behöver tömmas för att göra läkandet möjligt.


Vi är många som tror på lagen om attraktion, "LOA", på att vi skapar vår verklighet, på att det vi ber om får vi också. Men likväl så drabbas vi av fysiska dysfunktioner. Vi gör allt rätt, och ändå blir vi sjuka. Varför är det så? Detta har vi väl inte bett om!

Jag tror på att allt som händer oss har en gåva till oss. Vad är då gåvan i detta?

Gåvan kan vara vad som helst, men om vi inte kan se den, om vi inte hittar en väg bort från vår oro, om de fysiska symtomen inte avtar utan istället förvärras, vad gör vi då?

För mig blir då gåvan "att ge upp", "att lämna över". Gåvan blir att inse att vi inte kan klara, eller förstå, allting själva. Att vi ibland måste lämna över oss själva till Livet/Kärleken/Kraften/det Gudomliga. För att kunna göra det så måste vi Lita på Livet, se det som en Vän. Vi behöver en personlig relation med Gudomen, en relation fylld av Tillit och Kärlek, en Vänskap med Livet!

Vi har alla växt upp och präglats av en kultur, som säger att livet är en kamp, och att Gud är en krävande och dömande gud. En kultur som präglas av brist, åtskillnad, konkurrens och strid. Vi är präglade av ego-tänk. Vi tror att vi kan använda LOA, affirmationer och bön som en mekanisk automat, där vi stoppar in egots "Vill ha" i ena änden och i andra änden ska det vi tror oss behöva komma ut.

Vi vet inte alltid vårt eget högsta bästa, vi kommer inte ihåg varför vi lät oss födas till jorden, vad målet med vår resa är. Men vår själ vet, vår Gudomliga del vet, Gudomen/Livet vet! Jag tror att om vi accepterar det, och litar på att vi får vårt eget högsta bästa alltid, att Livet/gudomen vill vårt högsta bästa alltid, då kan vi bli Vän med Livet/Gudomen på riktigt. Då kan vi skapa en personlig vänskapsrelation till det Gudomliga utan förväntningar och krav. Då kan vi överlämna oss till det gudomliga och vila tryggt i dess famn.

Då kan vi be Sinnesro-bönen och vila i den.
　

"Gud, ge mig sinnesro

att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan

och förstånd att inse skillnaden."

Då kan vi be om läkande, utan att kräva det, med Tillit och Acceptans, till att hur det än blir, så blir det vårt eget högsta bästa!