Tro från andra hållet

Vår Tro om hur Livet och Döden fungerar består av berättelser, oftast är det andras berättelser, tillhandahållna främst av de olika religionerna, men även naturvetenskapen, gurus, psykologer och andra.

Få, eller inga, är de som inte har någon tro om hur Livet och döden fungerar.

Vår Tro är det som präglar Allt annat i vårt Liv. Tror vi t ex på en krävande och dömande gud som styr Allt så upplever vi också krav och dömer ständigt både oss själva och andra. Om vi i stället tror på slumpen som alltings upphov, blir vi maktlösa offer för än det ena och än det andra.

Ingen av oss har facit, ingen av oss vet egentligen säkert alltings upphov och varför vi finns. Det finns ingen Tro som kan sägas vara mer rätt än någon annan. Så varför inte vända på steken. I stället för att låta en förvärvad tro styra hur vi upplever Livet så kan vi skapa vår egen Tro utifrån vad vi vill Uppleva i Livet.

Vi kan skriva vår egen berättelse om hur Livet och Döden fungerar.

Rätt andlighet (av Veronica Schmidt)

Text och bild lånad av Veronica Schmidt

Det finns ett fantastiskt och oerhört enkelt devis: "Religion devides, spirituality unites". Därav har jag aldrig betraktat mig som religiöst lagd, jag tror på enighet, eftersom vi är alla sprungna ur samma gudomliga källa. Vi är alla ett. Religion är mänsklighetens uppfinning. Därför finns det så många olika inriktningar som alla hävdar vara den enda "rätta", den som gud själv instiftade. Otaliga är de krig som utkämpats i guds namn, de liv som krävts för att någon har känt sig utnämnd av gud till att på jorden skipa rättvisa, se till att endast de med "rätt" tro ska finnas till ...

Vi är andliga varelser, vackra eviga själar med gudomligt ursprung. Andlighet och tro på detta har inget med religion att göra. De handlar om allomfattande kärlek, gudomligt ljus, utveckling och lärdom. Kärleken inkluderar, inte exkluderar. Den fördrar allt och kräver inget. Kärleken, precis som andligheten, är ...

De som hävdar att de vandrar i ljus är fortfarande ofullkomliga människor, det är vi alla. Och rätt som det är leder stigen bort från ljuset. Kärleken förvandlas till egennytta eller till en kamp. Rätt som det är vill några påstå att det finns "rätt" och "fel" andlighet. Men - andligheten bara är, precis som kärleken. Kanske menar de att det finns människor som ger sin andlighet fel uttryck. Deras handlingar tyder på att de har avvikit från stigen. Vad vet jag? Det enda jag vet är att det inte finns olika sorter andlighet. Den som älskar, som inkluderar, förenar, lär och accepterar. Den lyfter dem som faller, värmer dem som fryser, tröstar dem som lider, tar in de ensamma och övergivna, ger hopp till de förtvivlade.

Det enda som krävs för att leva i enlighet med sitt livs ändamål och mening är att bestämma sig för det. Med innerlig tacksamhet för varje dag och dess lärdomar, möten med andra människor, nya upplevelser. Varje morgon fattar jag det beslutet: idag ska jag leva i tacksamhet och lycka över allt jag har fått. Idag ska jag sprida välvilja och kärlek. Idag ska jag älska, inkludera, räcka fram en hjälpande hand. I både smått och stort ska jag LEVA.

I varje ögonblick upplever jag sedan "boomerang-effekten". Vänlighet kan inte ges bort, för den kommer alltid tillbaka. Det man ut i världen sänder, eller som man säger på engelska: what goes around, comes around.

Jag kan inte fatta det beslutet åt andra. Lika lite som jag kan göra någon miserabel kan jag göra någon tacksam och lycklig. Men jag vet att jag vill leva i en vacker, kärleksfull värld, och jag är den enda jag kan besluta åt.

Säger du att människor är elaka, att världen är en hemsk plats, att livet är svårt? Tror du på att förändring är möjlig? Var kan vi då börja om inte hos oss själva? Mitt liv har varit allt annat än en räkmacka. Men det är inte trots det jag är lycklig, det är tack vare det.

"If you don´t get a smile, give one away. Because the ones who do not have a smile to give you are those in a desperate need of one."

[Veronica Schmidt]

Nu blev det riktigt jobbigt

Tidigare publicerad på Facebook Augusti '10 

Samtidigt som mitt vuxna jag är uppriktigt lycklig och tacksam för att du hittat hem, vet att det handlar om en genuin andlig upplevelse och inte religiositet, så känner jag hur en stark oro bublar upp innom mig. Försökte komunisera den i gårkväll, men nådde väll inte på djupet, efter samtalet där du bl a betygade det som mitt vuxna jag redan visste, att du aldrig skulle pracka din tro på mig blev jag något lugnare och kunde somna gott. Efter några timmars sömn vaknade jag av vad jag trodde var en orlig mage pga okynnesätande, men efter att ha lugnat den med en macka och åter lagt mig för att försöka sova upptäckte jag att jag hela tiden sedan jag vaknat heft en fruktansvärd hjärtklappning fullständigt skräckslagen. samtidigt som jag i tankar och känslor försökte reda ut vad som gjorde mig så rädd så lyckades jag till sist somna och sova oroligt ngn timme störd av en envis dröm....

Jag drömde att vi var ute och for och hamnade på ngt ställe där vi av ngn anledning åtog oss att städa, och du fick direktiven. Efter mkt strul (på drömmars vis) började vi till sist städa med massor av människor runt ikring, men nästan genast var du försvunnen. Platsen vi hamnat på var ngn sorts kyrkolokal, och du höll på att öva på ngt framträdande i kyrkan, och jag kunde inte nå dig ngn stans. Att du deltog var helt ok för mig, men jag visste inte hur, var och vad som skulle städas. JAG VISSTE INTE HUR JAG SKULLE FÖRHÅLLA MIG I SITUATIONEN.

När jag växte upp så var det i en familj där jag skulle tro på rätt sätt, annars var jag fel, jag var tvungen att gå i en söndagsskola där jag fick höra konstiga berättelser som hur gud bad Abraham att offra sin ende efterlängtade son, och faktiskt var beredd att göra det. Det fanns också andra, fina berättelser, om Jesus och hans liknelser som jag bättre kunde ta till mig. Men som helhet så var det inget jag kunde tro på. Det var inte jag. Men eftersom jag skulle tro på allt vad kyrkan erbjöd så upplevde jag mig som fel. Det ska ärligt sägas att jag idag är oerhört tacksam för att jag gick i söndagsskolan och fick höra talas om Jesus och hans liv. För mig är han den förste riktiga anarkisten, för mig så predikade han vilkorslös kärlek, och acceptans, han stängde ingen ute, och hävdade att vi alla kan vara guds barn, att gud finns innom oss alla om vi väljer att se honom. Och jag upplever att han sa att vår egen sanning är viktigare än alla regler osv. (Kanske ska tillägga att för mig innebär verklig anarkism = att vi själva sätter våra gränser utan att kliva över ngn annans).

Jag tog under många år så mkt avstånd jag kunde från kyrkan eftersom den bara fick mig att må dåligt och känna mig utanför och fel. Samtidigt så har jag alltid villigt diskuterat tro och andlighet med alla utom största delen av min närmaste familj. Jag har varit en "finnare" (som vanligtvis kallas för sökare, men söka kan vi göra livet ut utan att ngnsin komma fram, så jag föredrar att vara en finnare) som sökt min sanning på många håll. Det har hjälpt mig att formulera min tro, samt att låta den övergå från tro till visshet.

För mig är tro ngt väldigt personligt, det ligger i själva ordet att vår tro kan bara vara vår tro, och inget som ngn annan säger åt oss att tro. För mig är tro, andlighet och det som erbjuds i den världen som en stor buffé med massor av rätter. Första rundan så smakar jag på alla rätterna, och sedan tar jag mer av det som faller mig i smaken. Och självklart är det så att liksom det finns de som föredrar vegetariska rätter, och andra som älskar kött, så har vi olika favoriträtter på andlighetens bord. För mig är det enda viktiga att det finns ngt som alla gillar och att alla kan bli mätta, för mig leder varje rätt till samma mål, nämligen att bli andligen mätta, dvs att hitta hem till oss själva och vårt sanna jag.

Jag har lärt mig att förhålla mig till kyrkan, jag går dit bara då jag vet att jag kan ha en fin upplevelse, antingen då jag sjunger i kören eller i ngt annat sammanhang. Jag har sett mig som kristen eftersom jag anser mig i stor uttsträckning leva som Jesus lärde för att jag vill det och inte av religiositet. Dock får jag ibland höra att jag inte är kristen eftersom jag inte tror på "rätt sätt" men det struntar jag i, jag är nöjd med min tro om livet och döden och behöver inte frälsas vare sig från eller till ngt. Följaktligen kan jag inte heller må bra i kyrkan i alla deras vanliga sammanhang, eftersom ett besök där för mig är att be om att bli frälst och behöva lyssna till den förkunnelse som går ut på att stödja de som behöver stöd i sin tro och att övertyga andra om att söka sig till samma tro, ngt som jag ju inte vill ha.

För mig är vår tro om livet och döden ngt väldigt centralt i vårt liv, kanske rent av det viktigaste vi har. Och när nu samma gamla religion som jag en gång påtvingades dyker upp i mitt liv hos en människa som är närmare mig än ngn annan ngnsin varit då blir det riktigt hotfullt. rädslan ligger helt och hållet hos mig och hos det sårade barnet i mig, du tvingar inte på ngt vis på mig din tro, tvärtom är du fantastiskt kärleksfull och tillåtande. Jag har inte tidigare insett hur djupt detta sår var, men nu är jag oändligt tacksam för att det dykt upp så att jag kan läka det, och så kommer att ske.

Visst är livet fantastiskt magiskt.Vare sig jag eller ngn annan hade för drygt sex månader sedan kunna förutse att det som nu sker skulle ske. synkroniciteten är fantastisk, hur allt som vi behöver sker på ett sätt som ingen av oss skulle kunnat planera eller räkna ut med vårt intellekt.