Text och bilder lånade av Sanna Nova Emilia
Det är vår medfödda rättighet att njuta av livet. Det är vår medfödda rättighet att vara lyckliga människor. Det är vår medfödda rättighet och på ett sätt kanske även vår enda skyldighet att ta ansvar för vår egen lycka, vår egen tillfredsställelse, vårt eget välmående, vår egen njutning. Det är detta som för mig är distinktionen mellan det jag kallar för ”utifrånstyrning” och ”inifrånstyrning” och det är detta som gör egoism och altruism till exakt samma sak. Utifrån perspektivet att vi alla är ett – att vi alla består av samma sammansättning av komponenter, som celler i en kropp, så inser vi att det vi ger till oss själva ger vi också automatiskt till andra människor. Vi byter perspektiv.
Jag är uppvuxen i en olycklig familj där ingen förmådde ta ansvar för sitt eget välmående, och där min lycka och glädje, min önskan att njuta av och glädjas åt livet blev en börda och även stundtals bestraffades. Ett enda slag över fingrarna på ett barn med handen i kakburken kan förändra hennes förmåga att njuta av livet för alltid. Jag har personligen och många med mig rättfärdigat min egen njutning och mina omsorger om mig själv med att jag genom att fylla på mig själv kan ge mer till andra. Jag sa det själv i ett radioprogram för bara ett par veckor sedan. Att vi måste fylla på oss själva för att kunna ge mer till andra. Men NEJ! I dessa ord ryms fortfarande rättfärdigandet och skulden. Vi har den fulla rätten att njuta av livet i sin fullhet, att ta hand om oss själva, att bry oss om oss själva, älska oss själva och ge till oss själva i överflöd – utan att rättfärdiga det med att det ska vara för att vi ska orka ge mer till andra. Jag behöver inte din tillåtelse för att njuta och du behöver inte min. Du har ingen skuld hos mig och behöver inte göra någonting för mig för att få rätten att njuta av ditt liv.
Min kropp, mitt jag, mitt varande – är mitt och enbart mitt! Jag har fått min kropp och min livsessans för att i första hand jag – den delen av alltet som är jag – ska njuta av den, inte för att andra ska njuta av den. Inte för att prostituera min kropp och min själ för andra människors njutning – utan för att ta ansvar för allt som tilldelats just mig. Det må låta självklart när jag skriver detta, men det är långt ifrån självklart – Om det vore vedertaget så skulle världen se helt annorlunda ut. Jag har ”vetat” det länge, men jag har inte förstått det. Att vi inte är skyldiga någon någonting. Att vi föddes utan skuld. Och att om vi alla kände den fulla tillåtelsen och rätten att fullt ut ta ansvar för våra egna liv, vårt eget välmående, vår egen njutning (utan rädsla, skuld och skam) så skulle världen vara en fredlig plats. En plats fylld av kärlek och tillfredsställelse. En plats där vi inte behövde manipulera andra för att få rätten att tillgodose våra egna behov.
Eget ansvar = Egoansvar. Att ta ansvar för sitt ego är att tillåta egots kärlek att överskölja oss och fylla oss. Detta är en medvetenhet som snuddat vid min hjärnhinna tidigare men som nu äntligen trängt igenom barken. Egot i sin renaste form är något vackert, kärleksfullt, berikande, ömsint, ett flödande kärlekshav att ösa ur för att berika sitt inre och låta sin egen livskraft flöda ut i världen. Ego ÄR kärlek. Det är enbart ego i kombination med rädsla, skam och skuld, som skapar fördärv både i och omkring en människa.
 |
Frihetens ekvation:Ego = Kärlek och enhetFångenskapens ekvation:Ego + Rädsla, skam och skuld = Separation. |
Individens fångenskap
Min personliga begränsning har byggt på en föreställning om att jag inte har rätt att njuta av mitt liv om jag inte först ger någonting av mig själv till någon annan. Hur kan vi någonsin kalla oss för fria om vi behöver en annan människas tillåtelse för att få njuta av allt som livet har att erbjuda? Om vi först ser oss tvungna att uppfylla en plikt för att få inkassera en förmån som är oss självklart given? Det här innebär att det för oss inte enbart handlar om att omfamna och älska vårt ego, utan att även tillåta oss att omfamnas och älskas utav det. Att hylla och fira vårt ego och befriad från skuld och skam ta emot allt vackert som det önskar ge oss. Vi kan här och nu ge upp kampen om att befria oss ifrån egot för egot kommer aldrig att överge oss, egot kommer aldrig att sluta älska oss. Befrielsen ligger i att fullt ut vilja, våga och inse att vi är förtjänta av vårt egos kärlek.Samhällets fångenskap
Vår samhällsinstitution bygger på separation och på föreställningen att vi måste erbjuda andra någonting eller kräva något av dem för att få möjligheten att njuta av livet – och inte minst för att få rätten att överleva. Upplevelsen av separation är nödvändigt för att göda rädslan, skammen och skulden och hålla liv i det på sikt ohållbara system som vi skapat. Ett system som styrs av konkurrens, profit, ekonomisk skuld och av produktion och konsumtion av saker som ingen egentligen vill ha eller behöver. Om upplevelsen av separation inte fanns så skulle vi inte konkurrera med varandra utan istället samarbeta.Enheten börjar och slutar inom mig
Så vad händer när jag nu ser att allting börjar och slutar inom mig? Att allting handlar om att ge mig själv tillåtelse att vara lycklig och njuta? Vad händer nu när jag ser att varje gång som jag lider, känner depression eller mår dåligt så har jag satt mig själv i skuld till min egen lycka och villkorat mig själv för att få rätten att njuta av den?
När vi ser detta så kan vi förändra hela världen…
Idag ramlade jag över följande citat av Folke Bernadotte:”Vi har inte kommit till jorden för att bli lyckliga, men kanske för att göra andra lyckliga!”
Och oj!! vad jag inte alls håller med Folke om detta. Citatet snubblar dessutom på sin egen begränsning. Om vi inte har kommit till jorden för att bli lyckliga utan för att göra andra lyckliga så kan vi ju inte heller ta emot den lyckan som andra vill ge oss eftersom vi inte har kommit till jorden för att bli lyckliga. Hur mycket har inte denna tro begränsat oss människor? Hur mycket lycka har den inte hinrdat oss ifrån att uppleva?
När jag tar ansvar för min egen lycka och väljer det som får mig att må bra – befriad ifrån skam, skuld och rädsla – När jag tillåter mig själv att njuta av livet till fullo, av alla delar som mitt fysiska jag har att erbjuda och allt som ryms däri, när jag tillåter mig att skapa och njuta av det som ger mig lycka, då kommer den lyckan automatiskt att färga av sig på andra. Det finns tillräckligt många människor som springer omkring fyllda av bitterhet i tron att deras liv handlar om att göra andra lyckliga. Så det kanske är den mest avgörande insikten en människa kan få – att vi har rätt att vara lyckliga?
Vi behöver inte fylla på oss själva för att kunna ge mer till andra. Vi behöver fylla på oss själva för att ge mer till oss själva. Vilket innebär att alla får ännu mer och ingen kommer att bränna ut sig. Tänk så enkelt det plötsligt blev.
Med stor tacksamhet för mitt vackra ego…
[Sanna Nova Emilia]
