Gemensamvaro - Gemenskapa

Att vara en Human Being är lätt, att bara Vara i det som Är, Följa flödet, det som kommer till oss...

Men är det inte en del av människovarandet att också Drömma, att skapa en riktning och ett mål, Drömma och förverkliga våra Drömmar? Att vara en Human Doer?

Jag vet inte men för mig blir livet tomt utan en riktning, för mig innebär bara Vara att jag aldrig någonsin möter mina rädslor.

Tiden finns inte egentligen, och Förväntningar Begränsar och skapar Besvikelse. Men likväl så finns det Längtan och Drömmar.

Människovarandet, Tiden och Drömmarna må vara en Illusion som egentligen inte är verklig, men likväl är det i denna kontexten vi befinner oss, likväl är Illusionen nödvändig för att vi/Gudomen ska kunna uppleva det som är Verkligt.

Att Gemensamvara är Underbart, dela vår tid med varandra, vara Nära och Närvarande tillsammans Här och Nu, men frågan är om det leder oss Närmare varandra. Vi kan inte glömma oss själva vad som är viktigt för oss var och en, inte åsidosätta oss själva, för då blir Gemensamvaron en uppoffring.

Båda har vi våra Drömmar våra Längtor som på intet sätt får försummas för då blir det en uppoffring.

Båda måste vi så våra frön och se dem växa upp, vi kan hjälpas åt att vattna och vårda varandras frön i Gemensamvaro, vi kan skörda varandras drömmar tillsammans. I Närvaro och Härvaro, Här och Nu.

Men vi behöver också Gemenskapa, Drömma tillsammans. Så våra Gemensamma frön och se dem växa upp samtidigt som vi växer samman utan att bli ofria och begränsade.

Utan Gemensamma Drömmar kommer vi aldrig att ta oss förbi de rädslor som vi bär och som hindrar oss från total Gemensamvaro.

Den Romantiska Kärleken

Originalbilden är "stulen" från Cirkus eros

I dag är det Sommarsolståndet, en tidpunkt som traditionellt har firats med ett Hieros Gamos, "Det gudomliga Äktenskapet", föreningen mellan det Manliga och Kvinnlga, mellan Yin och Yang, mellan Himmel och Jord.

Kanske är Den Romantiska Kärleken ett enda stort Hieros Gamos Föreningen av det separerade till ETT

Kanske är Romantiken den största Andliga Läromästaren. den som gör att vi kan Uppleva något annat än separation.

Romantik är väl det där som gör hela tillvaron ljusare, när man Älskar någon, De små (eller stora) Kärleksgåvorna, detta att man alltid har den Älskade med i tankarna i vad man gör och det gör allt så mycket roligare... att laga en enkel middag men man gör det för den Älskade, eller en liten oansenlig sten som man hittar på stranden och bara vill ge till sin Älskade... Att gå i affären och handla vardagsmat och hela tiden titta efter något vackert att ge den Älskade... Allt det där som gör tillvaron ljus (och lite rosaskimrande) när man Älskar. Därför att den Älskade är en del av oss, som alltid finns med oss. Jag och den Älskade är delar av ett större Vi.
Det är Underbart att leta efter små Kärleksgåvor till en Nära Vän, men det är och förblir en Vängåva och inte romantik. för mig. Skillnaden ligger någonstans i graden av Anknytning, graden av Intimitet, graden av öppet Hjärta och i VI- känslan. som jag önskar mig finns mellan mig och partnern i hög grad, men som aldrig blir den samma i en Vänskapsrelation. om än den kan ha väldigt mycket av detta.

Allt är ett, allt annat är en Illusion, men varför finns då denna Illusion? Varför skapades den? Kanske skapades den just för att "Alltet" skulle kunna uppleva den "Etthet" den är. För att kunna uppleva något så måste dess raka motsats upplevas, om solen var allt som fanns, om Allt var ljus och värme, skulle den kunna uppleva det då? Om det inte fanns något mörker och någon kyla runt ljuset och värmen skulle den kunna uppleva sig själv då?

Jag tror att illusionen om separation är till för att kunna uppleva "Etthet". Vi är här i den separerade kontexten med vårt separerade Ego för att kunna uppleva just att vi inte är separerade. Jag tror också att just Kärleken mellan två separerade egon, är den ultimata upplevelsen av detta, när två separerade egon väljer att skapa ett VI med alla delar, med Kroppen, Intellektet, Själen och Känslorna, när vi väljer att fullständigt öppna vårt Hjärta och nakna och sårbara knyta an till en annan människa, den fullständiga Intimiteten och Närheten, där vi verkligen upplever att Vi är ETT, Enhet, Etthet. Det är inget beroende, det är något annat, två separerade individer som är fullständigt kapabla att klara sig själv men som väljer att Uppleva Ettheten. Det är inte att vara ofri, det är att vara fri att uppleva den storslagna Enheten, Ettheten. Och det är något helt annat än att tänka, säga och tro på orden "Vi är Ett" Det är att Uplleva "Vi är Ett"

Måhända kan solen tänka, tro på och förstå att den är Ljus och Värme, men den kan inte Uppleva det utan mörkret och kylan.
Vi Är "Ljus och Kärlek" Vi Är "Alla ETT", men det blir bara ord om vi inte Upplever det. Kanske kan man då Uppleva denna ETTHET med flera, med Alla och Allt, men jag tror inte det. Om vi lever i den separerade kontexten för att Uppleva detta, då måste vi också vara i separationen, i Egot, för att förmå Uppleva det. Och Hur kan vi få Upplevelsen av att Vi är ett oskiljaktigt Ett om den andra delen av Vi också är delar av ett annat Vi med samma dignitet, då är ju jag separerad från deras Vi, från den delen av vårt Vi som jag är Ett med.

Är inte just Illusionen om Frihet, att vi kan vara Fria, den största Illusionen om separation! Kanske är "Friheten" Egot och separationen utlevt till sin yttersta gräns?

Men det innebär inte att de Älskande är ofria, bara att vi väljer att hela tiden vara ett Vi oavsett om vi är tillsammans eller om vi är var för sig med andra människor.

Rädsla, en illusion? (av Kalle Johansson)

 Text och bild lånad av Kalle Johansson

 

Rädslan är bara en illusion. Det är den illusion som

får mej att känna mej utanför, ett falskt utanförskap

som bara existerar i fantasin. Den illusionen hindrar

mej att komma framåt i livet, att utvecklas.

Rädslan skapas av mej själv just för att jag ska

våga leva tror jag. Men vågar jag inte det så får

jag leva med att leva med min illusion i rädsla.

Jag VÅGAR idag och livet är så otroligt härligt,

utvecklande och underbart genom det.

.

Och så enkelt genom att bara våga möta livet

på dess villkor och göra mitt bästa av vad som än

sker. Motgångar är inget måste att jag ska må dåligt,

jag BEHÖVER inte gå och vara rädd för ett problem,

det väljer jag själv som sagt. Jag väljer i stället

att möta det som kommer och ser vad rädslan

kan GE mej, när jag möter den eller fattar

att den är skapad av mej själv bara.

Oftast skapad av mitt destruktiva ego, som är en lat

jävel och inte vill ta ansvar och göra det som krävs.

.

Det destruktiva egot får jag bort mer och mer genom

att våga... våga leva...

.

Vi är ett. Jag är en del av ett helt, en del som är beroende

av andra, hoplänkade tillsammans, var och en för sej,

jag är inte avskild från andra annat än i tanken,

i min forna falska bild av verkligheten. Nu när jag har lärt

mej inse att jag behöver andra om världsbilden ska bli fullständig,

då blir jag av med min rädsla. Jag finner modet i att jag

vet att allt är som det ska.

.

Det sägs ofta att jag kan lära mej hur jag innerst

inne är genom att iaktta hur jag uppträder mot

andra människor i mitt liv. Jag ser mej själv i dem.

De är spegelbilder av mej. De är, kanske, delar av

mej själv, som jag ännu inte har lärt mej att tycka om.

Då blir jag villig att lära mej.

.

Jag har lärt mej att lita på och ha förtroende för andra,

en högre makt som jag helt enkelt kallar livet håller sin

hand över mej. om jag bara litar på det jag får lära mej,

och om jag kommer ihåg att alla är beroende av varandra,

inte att jag är beroende av någon för att växa eller

förändras, utan jag är beroende av att våga ha dem vid

min sida, i den förändring JAG gör för mej själv. Det

ansvaret har bara jag, men jag kan och gör tar emot andras

vägledning. Det är så jag kommer till nya insikter.

.

Och genom att tillåta detta "beroende" så kommer jag

aldrig att känna mej underlägsen mot några

människor eller i några situationer.

Utan jag känner helheten som livet ger om

jag är beredd och vågar ta emot det.

.

Jag ska se på mina medmänniskor i dag

och tänka på att jag är ett.

Utan rädsla ska jag le uppskattande

åt att livet är ett helt. Och det är inte komplicerat

och smärtsamt om jag inte själv gör det till det.

.

Jag är inte rädd...  För att leva...

[Kalle Johansson]

Klarsynthet (Ess av svärd)

Att se klart, att se igenom alla dramer och spel, att se igenom illusionen. Och att förstå.

Kortet manar oss att ta ett steg tillbaka och se på det som sker och vårt agerande utifrån. Vad finns under ytan? Vad finns bakom vårt eget och de andras agerande? Vilka tankar och känslor ger upphov till agerandet? Vad känner vi i situationen? Med klarsyntheten följer också klarspråket, när vi ser vad som händer kan vi kliva ur dramat och ärligt tala om vad vi ser och upplever.

Baksidan av Klarsyntheten kan bli en desillusion och en känsla av hopplöshet. Det kan vara svårt att leva i världen utan att delta i spelet och lika svårt att spela med då vi ser igenom det. För den som drar svärdet ur stenen följer också ett ansvar, ett ansvar som kan vara svårt att bära.

Klicka på bilden för att dra
dina egna tarotkort!

Leka våra lekar

Har haft en lång period när jag har varit trött på alla medvetna och omedvetna sociala spel både hos mig själv och andra, har inte behövt dem, och har mått ganska bra utan... meeen TRIST och meningslöst.

Men härom dagen så bara kände jag att det här kanske är vad allt går ut på, ett spännande spel, en lek. Livet som nyfiket Leker sina möjligheter bara för att uppleva.

Just nu känns det inte längre meningslöst, inget är "på allvar", bara en spännande lek.... och mest spännande är väl Kär-leken.

Vad vet väl vi egentligen? Vad är det som får oss att Älska?

Hur mycket är min längtan? Hur mycket är hormoner eller Våren? Blir jag kanske Kåt på din uppmärksamhet? Eller finns det ett Själsligt band?

Spelar det någon roll egentligen?

Huvudsaken är väl att vi Älskar och Respekterar varandra, Att vi vill varandra Väl och har roligt tillsammans!
Upplever varandra, Livet och Kärleken!

Lek Väl!

Magikern

Magikern behärskar illusionen till fullo, han vet att det vi ser omkring oss är en illusion. Det vi kallar verkligheten är bara ett "skådespel" som tjänar till att ge oss upplevelser. Magikern är I världen men inte AV världen, han är drömmaren som lever i sin egen dröm.

Det enda som vi säkert kan säga är verkligt är vår upplevelse och den är beroende av hur vi ser på den, den kan vi styra. Men även den yttre verkligheten skapar vi, medvetet eller omedvetet. Magikern uppmanar oss att bli medvetna om varför vår verklighet ser ut som den gör och därmed se oss själva. Verkligheten runt oss speglar oss.

Magikerns baksida varnar oss för att bli ett offer för illusionen, kanske har vi fastnat i illusionen och glömt bort att den speglar oss själva.

Klicka på bilden för att dra
dina egna tarotkort!

Vi lever i en uppvaknande tid... (av Camilla Åhlfors)

 Texten lånad av Camilla Åhlfors

Vi lever i en uppvaknande tid där fler och fler kommer till insikt om att det vi upplever som begränsningar i våra liv, prövningarna och smärtorna vi känner, liksom det vi känner och det vi känner med (våra kroppar), bara är en illusion. Det finns alltså ingenting att vara rädd för och ingenting som kan skada oss eftersom allt som existerar är ett enda JAG, där alla våra individuella ”jag”, (ytterligare en illusion) har skapats av det ENDA JAGET för att det ska kunna uppleva alla upplevelser, egenskaper, känslor och tankar som finns att uppleva.

Ja ja… Detta har JAG (observatören och medvetandet) i den illusoriska kroppen Camilla vetat om i många år, men ändå vill ”hon” så länge hon finns kvar här på jorden eller rättare sagt illusionen jorden då det inte heller finns några ”platser” som här eller där… bara få tillåta sig själv att känna glädje, lycka, olycka, sorg, ångest, bitterhet, förtvivlan, oro, nedstämdhet, upprymdhet, frid, kaos, panik, ilska, likgiltighet, frustration, skuldkänslor, skam, kärlek och rädsla. Hur skulle JAGET kunna förneka alla de känslor som utgör redskapet för vår upplevelse av livet!? Och livet är varken bra eller dåligt, positivt eller negativt, rättvist eller orättvist.

Livet bara är. Och livet i sin tur är ett redskap för vår upplevelse av dem vi har kommit hit för att vara. Tänkandet till skillnad från känslorna är konstgjort. För tänkandet är det alltid OM och aldrig på riktigt. Det är ju inte tankarna på vinet som har förmågan att berusa utan vinet i sig. JAGET kan fortsätta att tänka på vinet men det är bara genom att dricka det som berusningen uppstår… och drickandet sker med känslan. Det som gör känslorna och livet så besvärligt är vår envishet att bedöma vår upplevelse som bra eller dålig. Förnekar vi sorgen, förnekar vi glädjen. Förnekar vi mörkret, förnekar vi ljuset. Det är motsatserna som gör varandra möjliga. Vilket innebär att vägen till frid och harmoni inte går genom att frånsäga oss disharmoni, utan genom att tillåta och acceptera kaoset.

Nej, illusionen Camilla är i detta NU trött på att inte få tillåtelse att ge uttryck för några sinnliga behov alls, då även sådana är en begränsande illusion som behöver ses över och arbeta bort… Men JAG har istället bestämt mig för att gå mer in i min kropp och göra mina sinnen mer levande. Illusionen som går under namnet Camilla tänker använda den resterande delen av livet (ännu en illusion) till att SE mer kärleksfullt, HÖRA mer kärleksfullt, SMAKA mer kärleksfullt, LUKTA mer kärleksfullt och framför allt… BERÖRA mer kärleksfullt… Bara på det viset kan jag upptäcka att den överskottsenergi som hela tiden har funnits i mitt illusoriska huvud, har spridit sig ned i hela min kropp som hittills varit blockerad, stängd och frusen. Intellektet och huvudet är mycket diktatoriskt eftersom det tar nästan 80 procent av vår energi och lämnar bara 20 procent kvar till den resterande kroppen.

Kroppen Camilla har helt klart fått lida av detta och nu visar sig symtomen i såväl blodcirkulationen och blodtrycket (hjärtat), huden (baschakrat), sköldkörteln (halschakrat) Allt bottnar i en längtan efter tillit till det egna Jaget och till universum samt ha förmågan att integrera det medvetna med det undermedvetna. För OM vi inte tillåter oss själva att njuta av tillvaron här på jorden med hjälp av alla de sinnen vi tilldelades vid vår födelse, hur ska vi kunna göra det efter vår död…?

[Camilla Åhlfors]

Bokslut 2011

I dag är det midvintersolståndet, årets kortaste dag. Vid den här tiden varje år så brukar jag göra ett bokslut över det gångna året... det är nu slut på en cykel och början på en ny... om nu cykler kan ha slut och början.
 
Jag brukar ställa mig 4 frågor:

1. Vad är du färdig med, vad vill du släppa, rensa bort?
2. Vad är du tacksam för?
3. Vad vill du bjuda in i ditt liv?
4. Vad vill du ge?

Det viktigaste som hänt mig under det gångna året är att jag krackelerat allt mer. Åtskilliga är de illusioner om mig själv och världen som jag sett igenom. Följden blev en desillusion, en känsla av hopplöshet och meningslöshet. Det driv jag hade visade sig vara i stora delar utifrånstyrt och känns inte viktigt längre. Kvar blev inget driv alls. Mot slutet av året har jag dock börjat skymta ett nytt driv.

Det mest omvälvande som hänt var fars död, den gav nya perspektiv på många sätt. Så klart åtföljdes den av en sorg, men allra mest av tacksamhet. Tacksamhet är också den dominerande känslan som jag känner inför all kärlek som jag fått uppleva under året även om den ibland varit kantad av besvikelse.

Den stora behållningen från året är Acceptans av Allt som är.

Jag känner mig färdig med utifrånstyrning. Jag behöver den inte längre.

Jag är tacksam för alla stora känslor som jag upplevt och den tilltagande Acceptansen.

Jag önskar mig mera Vilja och Glädje i Livet.

Jag vill inte ge något specifikt, jag vill bara följa min inre längtan att ge av mig själv på olika vis, som inspiration, som stöd och som en spark i baken.

Jag vill tacka alla som läser mina ord. Och jag önskar er ett fantastiskt nytt år med massor av glädje och närvaro!
♥ 

SjälaVänner ♥

Jag ÄR min Själ
Du Är din Själ

Alla delar Vi samma Själ

Det finns ingen annan Själ
Som min Själ inte Är Vän med

Alkoholisten på gatans Själ
Den Kärleksfulla Vännens Själ
Regeringsmedlemmen som fattar
impopulära besluts Själ
Den trevlige affärsinnehavarens Själ

Det finns ingen annan Själ
Som min Själ inte Älskar

Villkorslöst
 

Om jag är arg på dig
Om jag är rädd för dig
Om jag är ledsen för något du gör

Då är det inte jag som är
Arg
Rädd
Ledsen

Och det är inte på dig jag är
Arg
Rädd
Ledsen

Det är inte den jag Är
Som är
Arg
Rädd 

Ledsen

Det är inte på den du Är
Jag är
Arg
Rädd
Ledsen

Jag är Vän med Dig
Jag Älskar dig

Du Är min SjälaVän!
♥

Självmedvetande

Skapandet av illusionen.. hur gick det till ,varför?....till vad nytta, i vilket syfte, behöver vi upplevelsen att vara åtskilda? och att skapa behov som vi sedan ska "befria" oss ifrån.?

Allt har den mening, det syfte, den orsak, och den nytta som du väljer att ge det, du bestämmer själv. Just nu tänker jag att det kanske kan vara så här: Självmedvetenhet, i samma stund som ngt i skapelsen blir självmedvetet upphör det (temporärt) att vara medvetet om att det faktiskt är en del av allt annat, med samma energier, samma atomer, samma livskraft. Kanske är det detta som i bibeln uttrycks i berättelsen om ätandet av kunskapens träd eller syndafallet.

Tänk dig att din hand plötsligt blir medveten om att den är just en hand, då inser den samtidigt att den INTE är en fot, INTE ett öga eller ngt annat än just en hand. Den förstår att den är annorlunda än resten av kroppen, inte ens den andra handen är likadan utan mera som en spegling av den själv. Fast den fortfarande är medveten om att, den sitter fast/är en del av kroppen, så känner den sig ändå åtskild och annorlunda.

Innan handen blev medveten om sitt själv, så var den fullkomligt nöjd med att vara en del av kroppen, den levde helt enkelt i frid. Nu sedan den blivit självmedveten så saknar den, den friden, saknar känslan av samhörighet. Den upplever brist på frid och samhörighet, och den får ett BEHOV/BEGÄR att fylla denna saknad med ngt.

Kanske vill den ha vackra ringar på fingrarna för att med skönhet, stolthet och glädje, uppleva ngt som liknar den saknade friden, eller kanske vill den hålla en annan hand i sin för att få en känsla av samhörighet. Kanske är det just denna självmedvetenhet som är målet och syftet med skapelsen, kanske är det själva skapelsen/livet/gud/whatever som vill bli medveten om sig själv.

När handen blivit självmedveten så behöver den för att hela kroppen (här synonymt med skapelsen) ska bli självmedveten ytterligare höja sin medvetandenivå, den behöver inse att den är en unik del av kroppen, men samtidigt att den tillsammans med kroppen är ett unikt större själv. den behöver se sina förmågor, sitt syfte, meningen med sin existens, att den faktiskt ha massor av funktioner att fylla i kroppen som bara den med sina unika förmågor kan fylla.

Kanske behöver den inse att den är bättre lämpad än ngn annan del av kroppen att klia bakom örat, eller att stoppa mat i munnen, att klättra upp till toppen av trädet så att ögat kan se utsikten. Men den behöver samtidigt bli medveten om att den inte kan göra detta själv. Handen kan inte utan armens hjälp klia bakom örat, den kan stoppa mat i munnen men den behöver munnens hjälp för att tugga och svälja så att det kan bli ny näring åt handens alla celler (vars processer den också måste inse att den är helt beroende av) Handen kan klättra upp till trädtoppen, men den kan aldrig se utsikten.

Kanske är det så att när alla delar av kroppen har blivit självmedvetna så är också kroppen totalt självmedveten, och åtskild med behov att fylla sin saknad av ngt större helt. kanske använder kroppen då sin hand för att smeka en annan kropp och skapa en känsla av den saknade samhörigheten. Men för att verkligen känna samhörighet så måste den bli medveten om att alla kroppar är viktiga delar av ngt större helt... som kanske i sin tur behöver känna sig som en del av ngt ändå större... osv tills hela skapelsen blir självmedveten. För som en klok vän skrev "Allt som finns kan inte uppleva sig själv som det är eftersom det inte finns något annat."

I frånvaro av illusionen finns faktiskt allt ändå, men det kan inte uppleva det, skulle jag vilja säga. Och kanske att allt som finns blir "verkligt" först då det upplevs/blir medvetandegjort, men att allt som upplevs också är det enda som faktiskt finns.

Enligt kvantfysiken så är allting dualistiskt till sin natur. Allt kan existera både som partiklar och som en våg/energi av oändliga möjligheter, först när det observeras blir det en partikel. Du kan hjälpligt likna det vid en krona som du sätter i snurrning på bordet, den ser ut som en nästan genomskinlig boll där kronans yta kan befinna sig på oändligt många ställen samtidigt, men när du för in fingret (observerar den) så befinner sig ytan just där du för in fingret, skulle du fört in fingret ngn annanstans skulle ytan visa sig där.

OK det är en bild och den är inte fullständig men på kvantnivå är det faktiskt precis detta som händer, på laboratorier så har man tagit foto av partiklar stora så de kan ses med blotta ögat, som befinner sig på två platser samtidigt!

Mkt tyder på att det faktiskt är precis likadant med oss att vi är ett oändligt fält med möjligheter som existerar (som "partikel"/materia) först då, och som, vi observeras. Kanske är det just precis det vi är, den som observerar, den som medvetandegör, den som får allt att bli ngt utifrån fältet av oändliga möjligheter. Kanske är vår sanna natur alltets medvetande (om än ännu så länge ofullständigt). Kanske är vi precis den vi väljer att vara. Det vi väljer att medvetandegöra om oss själva. Och kanske existerar endast det vi medvetandegör. Kanske bestämmer vi helt och hållet själva precis allting!

Beslutet (av Sanna Nova Emilia)

Idag publicerar jag en Vacker text ur min Älskade Vän Sanna Nova Emilias bok "Bara ett andetag bort" Så Vacker och berörande! ♥ Läs den!

Den blivande lilla Människosjälen stod precis i beredskap att beträda jordelivet och alla hennes nära själsvänner hade samlats för att ge henne kraft och mod inför resan. Även Livets Källa var där för att ge henne några sista vägledande ord.

«Det sägs att det ska finnas en mening med livet», sade den blivande lilla Människosjälen till Livets Källa «så vad är meningen med just mitt liv?»

«Du är en del av livet som upplever sig själv, så du kan välja vad helst du önskar uppleva, vara och uttrycka», svarade Livets Källa. «Du är allt som finns, allt som någonsin funnits och allt som någonsin kommer att finnas, så vilken del av ditt gudomliga jag önskar du själv få uppleva i ditt kommande liv?»

«Får jag välja precis vad jag vill?» undrade den blivande lilla Människosjälen.

«Ja», svarade Livets Källa «du är ett med alltet, du är alla sidor av det och alltet är ett med dig. Du är livet och du är ett med mig.»

Den blivande lilla Människosjälen funderade en lång stund innan hon svarade. «I så fall vill jag uppleva mig själv som oändlig glädje och kärlek!»

«Det är sannerligen en stor önskan och inte helt enkel att uppfylla» svarade Livets Källa. «Allt som finns är redan glädje och kärlek. Din själs essens är den största glädjen fullt uttryckt och på samma sätt som att du inte kan uppleva mer ljus då ditt öga redan är bländat av det starkaste ljus så kan du inte uppleva glädje när glädje är allt du är.»

Den blivande lilla Människosjälen såg vemodigt på Livets Källa. «Men hur ska jag då kunna uppleva den del av livets gudomlighet som kallas för oändlig glädje, om jag nu redan är detta?»

Framför den blivande lilla Människosjälen uppenbarade sig plötsligt ett ljus och i ljuset kunde hon se ännu en själ ta form och framträda allt tydligare inför hennes syn. «Du kan få uppleva den genom mig», sade den Nya själen.

«Men hur?» undrade den blivande lilla Människosjälen. «Hur?»

«Jo, jag ska ta form i en människokropp precis som du, jag ska möta dig i ditt nästa liv och göra någonting för dig som får dig att uppleva glädjens sanna essens och dess mångfasetterade dimension. När du ber om en upplevelse måste nämligen någonting som är dess totala motsats dyka upp i ditt livsrum för att göra din upplevelse möjlig. Jag ska bli ditt ena och jag ska bli ditt andra.»

Den blivande lilla Människosjälen såg förbryllat på den Nya själen.

«Men hur ska du, en del av den fullkomlighet som är Livets Källa, en del av den totala glädje och kärlek som är allt som finns, allt som någonsin funnits och allt som någonsin kommer att finnas, hur ska du kunna få mig att uppleva någonting annat än glädje? Det kan inte vara möjligt?»
 

«Oroa dig inte» sade den Nya själen lugnande «vi ska nog hitta på ett bra sätt. Jag ska komma till dig och jag ska ge dig livet. Jag ska skingra illusionens slöjor och lära dig att se. Jag ska komma till dig och lära dig om livet, om vad som är verkligt och sant. Jag ska ge dig den största tänkbara lärdomen och upplevelsen av den del av dig själv som du kallar för glädje och kärlek.»
 

«Det låter helt fantastiskt!» svarade den blivande lilla Människosjälen, «Jag är så innerligt tacksam att du vill göra det här för mig!»
 

«Det är därför vi finns till», svarade den Nya själen «för att göra upplevelsen av livet möjlig. För att göra det möjligt för livets oändliga medvetande att uppleva alla delar av sig själv. Vi är livets ögon. Vi är livets händer och fötter. Vi är hennes känslor och alla sidor utav dem. Vi är livets andetag. Genom illusionen gör vi upplevelsen av sanningen möjlig. Livets Källa – vår moder - insåg i tidernas begynnelse att utan det ena så kunde inte det andra existera. Att utan det vi inte är så är det inte heller möjligt för oss att uppleva det vi i sanning är, därför skapade hon oss. Allting förblir ingenting så länge det inte står i relation till någonting annat, så livet var tvunget att delas upp i små själsfragment, i delar av sin helhet, för att dessa skulle kunna mötas och relatera till varandra, spegla sig i varandra. Utan mörker är ljuset inte ljust och utan sorg är glädjen inte glädje. Om vi önskar uppleva en särskild sida av livet måste dess totala motsats infinna sig i vårt livsrum för att göra vår upplevelse möjlig. Den mest smärtsamma upplevelsen av livet rymmer därför också alltid den största gåvan. Men jag skulle vilja be dig om en sak…», sade den Nya själen.
 

«Självklart», svarade den blivande lilla Människosjälen «berätta vad jag kan göra för dig!»
 

«Jo, jag skulle vilja att i det ögonblick som smärtan känns som mest påtaglig, när du förbannar din upplevelse som allra mest, då vill jag att du minns vem jag egentligen är. Jag vill att du minns att jag är livets gåva till dig och att detta var ett val, ett beslut vi tog du och jag.»
 

«Det lovar jag», svarade den blivande lilla Människosjälen.

«Jag ska aldrig någonsin glömma dig. Hur smärtsam min upplevelse än må bli och vara så ska jag alltid minnas dig som den du är. En del av livets upplevelse av sig själv. Den som gjorde glädjen och kärleken möjlig…»

[Sanna Nova Emilia]

Att bli Ljus (av Lisa Rislöw)

Att inte enbart ta emot ljuset rakt av, även om det är ljus. Att ifrågasätta ljuset? Vem vågar det? Vem vågar vara ifrågasättande av något som för de flesta ser som enbart kärlek.

Att se bakom illusionen, utan att såra, utan att gå in i mörkret, utan att döma eller bedöma! Att inte låta sig bländas av ljusets. Att lära sig att urskilja sig själv, att känna.... formen och att se ljusets karaktär trots att ljuset känns som en enda, stark ljuskälla. Den rena källan och en väg tillbaka till oss själva.

Jag tror att i vår egen rening lär vi oss att urskilja ljus i ljuset. Att gå en väg i mörkret med ett ljus som visar vägen känns symboliskt lättare. För att kunna gå i ljuset innan dina ögon kan "se", behöver du använda ditt inre öga och ditt hjärta. Det är något vi behöver träna på varje dag.

Målet känns för mig är att kunna stå utan solglasögon, med öppet hjärta och med öppna armar i ren sanning och kärlek, utan att döma eller bedöma och helt utan rädsla. Att bli ljus! Rent vackert, sant och kärleksfullt ljus tillsammans igen. ♥

[Lisa Rislöw]