Den hängde

För mig symboliserar Den hängde initiering eller prövning. Tiden har kommit för en övergångscermoni med hjälp av vilken vårt gamla jag krackelerar och vi kan bygga det nya. Under ceremonin får vi möta våra rädslor och ur processen föds nya insikter. Nu behöver vi kanske inte likt Oden hänga 9 dygn i ett träd eller genomföra en soldans (men kanske är det just vad vi ska göra). En retreat, en svetthydda eller en utesittning kan duga gott, huvudsaken är att vi går rejält utanför vår bekvämlighetszon och därmed tvingar oss att möta oss själva.

Den hängde kan också peka på en prövning som vi befinner oss i eller som är i antågande. Minns att varje prövning är en potentiell möjlighet till växande.

Baksidan av Den hängde är att aldrig någonsin våga gå utanför vår bekvämlighetszon. Vi flyr från varje prövning och därmed också från oss själva. Men även om vi flyr, så tenderar Livet självt att ge oss de prövningar vi behöver för att växa.

Klicka på bilden för att dra
dina egna tarotkort!

♡ - Jag - kastade första stenen - Ab imo Pectore ♥ consensus (av Dominique NVC Costa)

Ab imo Pectore ♥ consensus
TEXT & FOTO - COPYRIGHT Dominique NVC Costa 2012

1988 - Jag stod där, och visste att skulle jag komma vidare så måste något ske: Nu. Jag var så medveten om hur allas våran uppväxt präglade oss människor, hur våra överjag dräneras från tidiga barndomen till att bli våra inre tyranner. Jag hade fått nog!

Vatten, kretslopp, virvlar, hav – symboler för känslor och liv, livets faser om ebb och flod..

 En stund av gudomlig ingivelse. Vad hade jag att förlora? Min man hade lämnat mig. Min kropp var sargad efter bilolyckan. Olyckskorparna i bakhuvudet kraxade att det var rätt åt mig? Men så tyckte ju inte jag? Jag hade ju hela tiden närt en dröm om allas Rätt till Lycka inklusive min egna, Lycka.. På något sätt, trots att jag inte då var så medveten insåg jag – att jag hade varit med att rikta mitt öde; precis där jag var…

Men var, var jag då ? Jo, jag var kvar i en stor trea i den patetiska Göteborgsförorten vars postadress kändes skamlig att uttala.. Jag var omgiven av väggar som viskade hans namn, vid varje vägg hade vi lutat oss mot då vi bedrev vår häftiga älskog, hans skinnjacka hängde kvar i hallen.

Historien om detta skulle kunna utgjutas om ord om längtan och förtvivlan, och en önskan om en djupare förståelse om vad evig kärlek är. Historien skulle kunna stannat där, hur en ledsen quinna förlorar sig i sorg och ger upp sin barnatro. Men den gör inte det…

Vatten, kretslopp, virvlar…

  Nu kom tårarna, de heliga förlösande tårarna, som ett slags inre reningsbad, jag tar fram papper och penna och hela min varelse får en spets som manifesteras i pennan – och där i spetsen – koncentreras mitt Liv i Ord, som är Insikt, Förlåtelse och en högre mening – och en Revolt… Orden sprutar genom mitt medvetande, och jag känner handens begränsning att fånga upp denna mina ”manna” från min inre himmel.. Jag flödar… Jag är inte på något sätt Mer än innan – men jag Är – i min innersta kärna..

Jag känner ett behov av att tvagas från skuld..

Jag rusar ut, nedför stigen som löper mellan de skamligt fula höghusen högt belagda på berget, och ner över vägen bortom det chanserade köpcentret, till det vackra och vilda bara några hundra meter bort; till den lilla, lilla insjön omhuldad av den trolska skogen. En plats som talar så till min själ. Jag går i ett slags andligt rus runt sjön, bara går framåt, mitt intellekt vet inte varför, så stannar jag som styrd av en osynlig hand vid den lilla bäcken, jag plockar upp en oansenlig och sten, stor som ett katrinplommon - men grå – den har många vassa kanter, ett rosa stänk… Jag ser på stenen, och jag ser mig om. Jag är ensam, det är bara, bäcken skogen och jag – och stenen. Jag pratar till stenen, berättar vad som inte var jag – och hur de som fostrat mig format mig, jag sa till Stenen:

 - Nu får Du ta min ilska hör Du det!!

 - Ingen får göra så mot mig!!

 - Ingen får göra så mot någon!!

 - Jag finner mig inte i det!!

 - Det var fel!!

Jag sköljs över av en dimma och för min inre blick ser jag min mormor, morfar, min mor, min far, min farmor, min farmors far, min farfar, min farfars mor, svenskar och européer från olika länder, jag ser dem i olika situationer, hör deras röster, ord, skratt, styrkor och brister, förmaningar som ett sorl, som en biotrailer som flimrar förbi, och där alla kastat över en stafettpinne till mig.. Jag är en stund helt frikopplad från kärlek och emotioner. Jag bara observerar och ser präglingspunkter – utan att riktigt förstå gåvan i denna dimmas föreställning.

Ett fd Jehovas Vittne hade talat med mig om arvsynden, och det är inget jag ville fästa min tro på. Men nu flera decennier efteråt i skrivande stund så förstår jag att på ett sätt så var mitt sociala arv lika med min arvsynd, det hägn som mina dränerade värderingar omslöts av. Jag handlade av instinkt…

Vatten, kretslopp, virvlar.. Mina tårar, jag, mitt liv och en gråsten.. Det var Allt. Bäcken – nytt vatten hela tiden… Kretslopp… Virvlar.. Nya banor…

Jag gråter, av sorg, av ilska, jag är så liten en människa kan bli – och samtidigt så nära min inre storhet – den som inte fått näring…

Jag gråter och jag lägger all min vrede, min sorg i denna sten. Mitt samvete har alltid varit min evige följeslagare, och det är en spärr som förbjuder mig att öppna upp mina sorger och förorena andra… Så vad skulle jag då göra med stenen? Jag vill bara kasta den i vattnet – se den försvinna. Men då förorenar jag ju vattnet? Så kommer jag att tänka på kretslopp och virvlar – hur vattnet renar sig själv…

Jag förstår, så jag säger:

- Jag förlåter er, ni har gjort vad ni trodde var bäst, ni har fört det vidare, förvaltat arvet – men jag tackar Nej. Jag för inte detta vidare. Jag bär inte med mig era Sanningar. Jag minns ej Orden, men jag tar ett definitivt farväl av min biologiska moder och min styvfader, och säger: Nej tack – No more. De andra försvinner i ett dis av Kärlek och deras avtryck får vara där. Jag tackar min mor att hon fött mig trots allt motstånd (jag visste inte hela historien då) men smärtan hade hon bannat mig för...

Jag kramar stenen och säger: - Farväl…

Det är en tung sten.

Jag är bara en liten människa.

Jag tar stenen i min lilla kvinnohand – och jag slänger stenen i vattnet…

En virvel tar den.

Och jag Vet – att stenen renas i det eviga kretsloppet…

Jag var fri från skuld – kvar var bara Resan…

… och där Är jag Nu…

__________________

Tack för inspiration till denna skrift Agneta via FB:s sida SKRIVA BOK:

 Dagen skrivövning, för den som har lust att motionera:): Skriv om något simpelt, tex en vattenkran eller gryta, ett grässtrå eller en sko.../Agneta

I fotot:

Överst: en bild jag fått av min ljusvän VisdomsQuinnan/konstnären och så mycket mer, bl.a specialpedagog som jobbat med autister m.fl Meriam Jansen från Holland,

Nertill: två kort jag drog i en ambition att medla den 15 juli 2011

från vänster: Archangel Oracle Cards Doreen Virtue i mitten min Livskristall

till höger: the Medicine Woman Tarot, Bounty/Empress

I Rubriken – ett Hjärta

♥ Hjärtat har jag kopierat från ett vackert kärleksfullt och klokt mail från min fina vän Ewa. När jag skriver texter kopierar jag in Hjärtan med goda energier - och det har Ewa – Hon Är Godhet, Läkande och Kärlek.

[TEXT & FOTO - COPYRIGHT Dominique NVC Costa 2012]

Namnbyte

När jag var 29 år avslutade jag 3 terminer terapi. Jag kände att jag var "vuxen nog att ta hand om mig själv". Jag manifesterade mitt växande med att byta tilltalsnamn, bjöd in de människor som varit viktiga för mitt växande till en fest för att fira mitt namnbyte.

Det har gått många år sedan dess, och jag har "blivit vuxen" många gånger, likväl finns det fortfarande bitar som jag skulle vilja växa ifrån, andra bitar har jag vuxit ifrån fast utan att det kommit något nytt i dess ställe. Kanske är det dax för en ny övergångsceremoni. Jag tänker inte byta namn igen, men på något sätt vill jag låta ett nytt jag födas.

Jag tror att vi lite till mans behöver fler övergångsceremonier i vårt liv. En gång i tiden blev man vuxen när man konfirmerades. Efter konfirmationen sågs man som vuxen, man ingick i de vuxnas krets, fick sitta med de vuxna vid bordet på fester, kanske fick man börja tjäna sitt levebröd, och gå till folkets park eller på bal. Naturligtvis var man bara en dag äldre än dagen innan, men alla visste att man nu var vuxen, och man visste det själv. När blir man vuxen idag? Är det när man konfirmeras, slutar grundskolan, gymnasiet, högskolan, när man flyttar hemifrån, får sitt första jobb, bildar familj eller får barn?

Man visste också vad som förväntades av den som var vuxen, hur den vuxne skulle vara.

Hur gör vi idag när vi lämnar det gamla bakom oss? Hur ska vi vara i vårt nya jag?

I många äldre kulturer tar man farväl  av barnet och sörjer det, barnet lämnar stammen med shamanen, får kanske någon forma av undervisning och har någon forma av vision quest där man får sitt nya namn, sedan kommer en ung man eller kvinna tillbaka till stammen, en ny stammedlem med ett nytt namn. Under en fest hälsar man den nye stammedlemmen välkommen.

Det sägs att Oden hängde upp och ner i asken Yggdrasil i nio dygn som en slags initiationsrit, i bibelns berättelser om Jesus förekommer ett flertal övergångsceremonier, han tillbringade 40 dagar i öknen, dog på korset och återkom från döden.

Lalehs nya skiva känns för mig som en enda övergångsceremoni:

"..  här blev jag, jag igen och inget annat
här blev du, du igen och ingen annan..."

Hur ska jag utforma min övergångsceremoni denna gång? Vad vill jag lämna bakom mig, och vem vill jag vara? För 10 år sedan kanske den påbörjades, jag avslutade en passus i mitt liv. Jag läste de böcker jag läst 10 år tidigare för att hitta tillbaka till den jag blivit. Hur ska jag hitta tillbaka till den jag är igen denna gång?

Jag är inte längre intresserad av ojämbördiga relationer, men trots det är det endast sådana relationer som triggar mig att drömma. Jag är inte intresserad av att kontrollera någon längre, inte ens mig själv, ändå fortsätter jag att kontrollera mig själv och andra i mina nära möten. Jag är inte intresserad av att ha distans längre, ändå håller jag distansen.  Det är det enda liv  som jag kan, fast jag inte längre vill ha de bitarna, så vet jag inte hur jag ska leva något annat liv.

Dags att lägga pussel, dags att skapa en bild av det liv jag vill ha, dags att känna det jag vill känna.

Vi kan inte uppleva något som vi inte kan föreställa oss, men vi kan ta de bitar som vi trots allt har upplevt, göra en stomme som vi sedan kan brodera en sannsaga runt. Vi kan skapa bilden av vårt nya jag, den jag vill vara, de minnen jag vill minnas.

Från övergångsceremonin kommer den nya stammedlemmen tillbaka....

Initiering

Det finns inget som är svårare för mig än när min Kärlek avvisas
Min Kärlek kan vara krävande, påtvingande, behöver ngnstans att landa.

Somnade med en bön om att få hjälp med detta….

Under en och en halv timme drömde jag om att mitt hem blev invaderat av Kärlek
En kvinna flyttade in, gav mig massor med Kärleksgåvor. Med sig hade hon sina barn, sina hundar och valpar. Hon ville att jag skulle älska dem lika mkt som hon. Kärleksgåvorna kände jag mig inte värdig.

Ingen frågade mig, ingen såg mig!

Hon bara bländade mig med sitt ljus, som jag upplevde som alltför starkt. Såg mig inte, bara lyste Sitt ljus På mig, inte för att Se mig, bara för att skingra Sitt mörker.

Det var mig jag såg, det var min Kärlek jag såg, utifrån.

Kärlek handlar inte om att vilja ha, inte om att få, inte heller om att ge….

Kärlek handlar om att SE!

Att se den andre precis där den är, bara så!

Kanske inspireras vi att ge ngt också, att lysa med vårt ljus på den andre, men ser vi inte om ljuset är för svagt eller för starkt, då är det inte Kärlek!
♥