Det började med att jag hade ont i höften då jag vaknade om morgnarna i vår dåliga säng. Den dagen kom då det kändes hela dagen och dagen därpå var varje rörelse förknippad med en huggande smärta, jag kunde inte ligga, sitta eller stå utan att det gjorde ont. det var lite likt den ischias jag hade under en period för ca 20 år sedan, fast inte ändå.
Det vore enkelt att skylla på enbart sängen, och visst har den del i det hela, men samtidigt så har vi under långa perioder kunnat sova i den sängen besvärsfria. Jag tror att vår kropp klarar det mesta när vi är i balans och energierna flödar fritt. Varje dag uppkommer mutationer vid celldelningen som skulle kunna leda till cancer, varje dag utsätts vi för bakterier och virus som skulle kunna göra oss sjuka, men för det mesta avvärjer vårt immunförsvar dessa hoten. Så länge energierna flödar fritt och oblockerat så klarar vi praktiskt taget allt. Så varför denna smärta nu?
Med Älsklingens massage, med varma bad, spikmatta och processer som aktiverar kroppens smärtlindring försöker jag dämpa smärtan och få igång energiflödet. Samtidigt talar jag med smärtan och frågar den vad den vill säga mig, för i min Värld är allt vi möter en Gåva som kan hjälpa oss att se oss själva om vi förmår att ta emot den. Det går sådär, intellektet säger att det finns ett samband med min ekonomi som för tillfället är körd i botten, paradoxen är att smärtan hindrar mig från att göra allt jag kan för att förbättra ekonomin. Men direkt från smärtan får jag inga svar och inga känslor väcks i mig.
Nästa morgon är det eter värre och vi kör och hämtar en bättre säng att sova i. Natten därpå förvärras inte smärtan men den blir inte heller bättre.
Med en väns coachande fråga om jag kommit åt grundkänslan bakom... kommer det spontana svaret: "Maktlöshet" och det känns rätt... Min dåliga ekonomi gör mig maktlös, den hindrar mig att göra alla de val jag vill eftersom jag är tvingad att lägga min energi på att förbättra ekonomin med jobb och mera jobb.
Men en ekonomi som går upp och ner är inget nytt för mig, det finns också en annan orsak till känslan av maktlöshet. För första gången i mitt Liv ger jag mig in i en relation med ambitionen att vara helt utan kontroll. Jag vill inte kontrollera vare sig henne eller relationen, jag vill inte kontrollera mina känslor eller ha några flyktvägar.
Att inte ha kontroll kan upplevas som maktlöshet, men kontroll över andra eller skeden kan vi egentligen aldrig ha, och att kontrollera mig själv och mina känslor upplever jag bara som begränsande. Makt och kontroll är inte synonymer, makt kommer av förmågan att ta Ansvar i varje given sittuation, inte av att försöka kontrollera situationerna. Makt kommer av Tillit till att Livet alltid ger oss precis vad vi behöver inte av gagnlösa försök att kontrollera Livet.
Nu ligger alla kort på borden, vi vet att vi Älskar varandra, vi vet vad som hände, vi vet vad vi önskar oss. Nu kan jag bara vänta.
Jag vet också att Livet skulle inte ge mig alla dessa Gåvor om jag inte skulle få praktisera dem sedan. Min Tillit till Livet står Fast och Stadig.
Nu släpper jag taget, släpper henne Fri att göra sitt val, och tar mig i kast med en vardag där hon inte finns, där jag är Ensam. Jag har varit ensam förut utan bekymmer, men det jag har fått Uppleva tar Ensamheten till en ny nivå, det är en Ensamhet utan så mycket Mer.
Och jag faller ner i ett bråddjup igen...
Allt jag känner börjar med en Tanke, somliga kanske säger att det kan börja med en energi, och det kan jag vara med på, men det är i så fall en energi som väcker ett minne (kanske omedvetet) vilket också är en Tanke.
Mina Tankar kan jag titta på och styra, jag kan vända en tanke som inte gagnar mig och mitt mående.
Tanken som puttar ner mig i bråddjupet är att jag Aldrig mer ska få Uppleva en så fantastisk Närhet, på Alla plan, som vi hade, att jag Aldrig mer ska få uppleva en relation så präglad av enbart Välvilja och Kravlöshet som vi hade, att jag Aldrig mer ska få uppleva Gemenskpen som vi hade, att jag Aldrig mer ska få Knyta An till en annan Människa.
Mitt vuxna jag Vet att det inte är så, mitt vuxna jag Vet att Livet kommer att ge mig mer av Allt detta.
Men ändå är jag fortfarande kvar i bråddjupet, om än jag tagit mig upp en bit. Då måste det finnas ett minne, ett gammalt sår som mitt yngre jag behöver läka. Då är det mitt yngre jag som ligger där nere i bråddjupet.
Jag tar Känslan och mitt yngre jag i famnen, håller om och talar lugnande. Säger: "Det är OK, jag Älskar dig, och finns här när helst du behöver mig. Jag kommer att sitta här och hålla om dig tills ditt sår har läkt, eller tills du kan berätta så vi tillsammans kan hjälpas åt att läka det."
Jag kramar mig själv och känner hur jag håller om mitt yngre jag, samtidigt så känner jag också hur Livet håller om oss båda.
Jag föddes hit, ett självmedvetande skapades,ett Ego, jag gick igenom trauman och fick sår.
Egot behövdes för att jag skulle kunna Uppleva, för att det "utanför" skulle kunna relateras till något, för att jag skulle kunna Känna.
Såren gjorde ont, så jag skapade mönster och strategier för att undvika dem, detta i sig skapade nya sår, och nya strategier.
Jag var väldigt mycket mina strategier och mönster, på så sätt kunde jag hålla den mesta smärtan borta.
Jag lärde mig att kontrollera mina tankar, för tankar är skapande, och ett val. Ett okontrollerat sinne kommer hela tiden att styras av våra rädslor, och skapa mer av det vi är rädda för. Jag valde att Älska mig själv, jag valde att Fascineras och Förundras av Livet. Sådant som födde "vackra, behagliga" Känslor utan att jag behövde investera eller riskera något.
Jag lärde mig att "Allt är Kärlek" och valde att se det så, naturligtvis mötte jag mer av det, och det var trevligt och behagligt. Jag fick och har många Fantastiska Vänner som jag Älskar, Jag Älskar Livet, Jag mår Bra.
Men även om jag Älskar många människor sas "på riktigt" Jag Känner verkligen Kärlek till dem, det Känns 100% Ärligt när jag säger "Jag Älskar dig!" Så finns det väldigt få människor som jag verkligen skulle sörja och Förtvivlas om jag miste dem. I ett fåtal fall så skulle jag nog gråta och sakna lite, men inte mer än ungefär ett par dagar, Det skulle vara tråkigt helt enkelt. Men det är ju en del av Livet, Vänner kommer och går, alla måste vandra sin väg. Vi var helt enkelt färdiga med vandra. Och själva Döden är ju en del av Livet.
Inte ens när jag förlorade en partner sörjde jag, för jag hade inte investerat något, min sårbarhet låg instängd där djupt under mina mönster, strategier och kontrollerade tankar.
Visst mådde jag före det mesta ganska bra, jag upplevde mycket "kärlek", glädje och tacksamhet, för jag valde hela tiden nya vänner, nya upplevelser som kunde ge mig det. Men emellanåt fanns det inte något sådant som kunde uppta min tid och mina tankar och då var det ganska trist och tomt. t o m när jag fann de lyckliga stunderna så kändes det lite tomt, något fattades.
Så lärde jag mig att möta mina rädslor, jag blev vän med Rädslan. Jag lärde mig att Känna alla Känslor även Sorgen, Smärtan och Ilskan. Ja det blev lite bättre, jag Kände mig mera Levande, Kärleken, Glädjen och Lyckan kändes mer, Även mycket sorg och smärta var ok...
Jag kände också mera Sorg och Förtvivlan när jag förlorade en partner och när min far dog. Men jag var ändå väldigt förstående, "Alla måste ju som sagt vandra sin väg", och "Vänner kommer ju och går" och går vidare när vi är färdiga med varandra, så även Partners, Och "Döden är ju en del av Livet"
Men fortfarande var det ganska trist mellan kickarna. Något fattades.
Måhända kan man säga att jag inte hade så mycket Ego... och det vet ju alla att det är bra. Trots allt så fick jag ju Uppleva mycket Ljus och Kärlek, och jag har många Underbara Vänner som jag Älskar. Många som är Viktiga för mig.
Men det är inte sant, för långt där nere under mina mönster, strategier och kontrollerade tankar ligger mitt Ego instängt och gråter över all gammal smärta.
Jag tror att om jag vill Uppleva Verklig Kärlek, inte bara "ljus och kärlek" med små bokstäver, då måste jag också investera min Sårbarhet, då måste jag öppna upp mitt Hjärta och släppa in någon där, men då kommer också den gamla smärtan ut. Då måste jag Uppleva att det finns någon/några som jag inte Vill vara utan (även om jag vet att jag skulle klara det). Då måste jag också vara beredd att väva samman våra Liv, att Drömma tillsammans. Och att Sörja Förtvivlat om jag skulle mista denna.
Då Väljer jag Kärlek på riktigt inte bara orden på ytan.
Jag kallar dem för gamar, alla de som inte själv vill ta Ansvar för sitt Liv. Alla de som inte vågar Se sig själv och finna Kraften inom.
Vi ser dem vid horisonten Men så fort vi drabbas av en olycka Cirklar de över våra huvuden. De kräver att få trösta att få ta bort vår smärta men förmår inte själva lösa sina problem
Ur vår smärta får de sin energi
De lever utmärkt i symbios med en annan art av gamsläktet
Alla de som hela tiden drabbas av olyckor och vill ha tröst De vill att någon annan ska ta bort deras smärta
Ur Trösten får de sin energi
Det finns de som behöver vara behövda Mamma-gamarna De har så många "barn" som skriker på deras uppmärksamhet så de hinner inte ta hand om sig själv
Ur att "ta hand om" får de sin energi
Naturligtvis lever de utmärkt i symbios med barn-gamarna
Alla de som hela tiden behöver hjälp och stöd av någon annan De som behöver en "mamma" fixar och ordnar åt dem
Ur sin mammas bröst när de sig
Andra är Gurus De behöver någon som ser upp till dem De lär ut allt om livet men förmår inte leva det själv
Ur andras dyrkan får de sin energi
Så väl ordnat är livet att det finns Troende som kan leva med dem
De som söker svaren i skrifter, kyrkor, och olika auktoriteter De vill att någon annan ska tala om hur de ska leva så de slipper leva själva
De finner sin kraft i att bli religiösa
Talrika är de gamar som visar upp sina lånta fjädrar de putsar sin skrud och säger alla vackra och kloka ord som de kan komma på De jobbar och sliter för att vara duktiga Men de är aldrig bra eller vackra nog för de vågar inte möta sin inre styrka och skönhet
De lever på andras bekräftelse
Det är inget fel på gamar men några örnar blir de aldrig så länge de inte tar ansvar för sitt eget Liv finner sin kraft Då kan de sväva högre och friare
Översteprästen representerar den manliga aspekten av Gudomen, av Skapelsen, Han står för Den Store Anden, för idén bakom Alltet, för Planen. Han är den som får energin att flöda genom Skapelsen samtidigt som han är energin som flödar dvs. själva Livskraften.
Översteprästen är den Andliga aspekten av oss själva och Livet, det vi kan kalla vår Själ, vår Ande, eller Den stora "Jag Är". Han talar till oss om att sluta kämpa och i stället underkasta oss Livets Flöde. Allt är precis som det ska vara, Allt vi Upplever är en Gåva. Naturligtvis har vi vårt fria val alltid, men det enda alternativet vi har till att följa flödet är att göra motstånd mot det, med den stress, smärta och kamp som det innebär. Detta är också vad Översteprästens baksida varnar oss för, att kämpa emot Livet.
Jag brukar sällan publicera klipp från andra än mina vänners "penna" men denna var så bra så jag kunde inte motstå den. Författare okänd.
Tech Support: Yes, how can I help you?
Customer: Well, after much consideration, I've decided to install Love. Can you guide me through the process?
Tech Support: Yes. I can help you. Are you ready to proceed?
Customer: Well, I'm not very technical, but I think I'm ready. What do I do first?
Tech Support: The first step is to open your Heart. Have you located your Heart?
Customer: Yes, but there are several other programs running now. Is it okay to install Love while they are running?
Tech Support: What programs are running?
Customer: Let's see, I have Past Hurt, Low Self-Esteem, Grudge and Resentment running right now.
Tech Support: No problem, Love will gradually erase Past Hurt from your current operating system. It may remain in your permanent memory but it will no longer Disrupt other programs. Love will eventually override Low Self-Esteem with a module of its own called High Self-Esteem. However, you have to completely turn off Grudge and Resentment. Those programs prevent Love from being properly installed. Can you turn those off?
Customer: I don't Know how to turn them off. Can you tell me how?
Tech Support: With pleasure. Go to your start menu and invoke Forgiveness. Do this as many times as necessary until Grudge and Resentment have been completely erased.
Customer: Okay, done! Love has started installing itself. Is that normal?
Tech Support: Yes, but remember that you have only the base program. You need to begin connecting to other Hearts in order to get the upgrades.
Customer: Oops! I have an error message already. It says, "Error - Program not running on internal components." What should I do?
Tech Support: Don't worry. It means that the Love program is set up to run on Internal Hearts, but has not yet been run on your Heart. In non-technical terms, it simply means you have to Love yourself before you can Love others.
Customer: So, what should I do?
Tech Support: Pull down Self-Acceptance; then click on the following files: Forgive-Self; Realize Your Worth; and Acknowledge your Limitations.
Customer: Okay, done.
Tech Support: Now, copy them to the "My Heart" directory. The system will overwrite any conflicting files and begin patching faulty programming. Also, you need to delete Verbose Self-Criticism from all directories and empty your Recycle Bin to make sure it is completely gone and never comes back.
Customer: Got it. Hey! My heart is filling up with new files. Smile is playing on my monitor and Peace and Contentment are copying themselves all over My Heart. Is this normal?
Tech Support: Sometimes. For others it takes awhile, but eventually everything gets it at the proper time. So Love is installed and running. One more thing before We hang up. Love is Freeware. Be sure to give it and its various modules to everyone you meet. They will in turn share it with others and return some cool modules back to you.
När jag gör dig illa då gör jag mig illa. Du är också jag. Din smärta smärtar mig och det finns inget jag kan göra för att lindra den vare sig för dig eller mig.
Om jag har sönder din bil då kan jag laga den, men när jag sårar dig, sårar oss, då finns det inget jag kan göra mer än be om ursäkt och läka mig, läka oss.
Jag tänker inte skämmas eller känna skuld, jag vet att jag gjorde mitt bästa just då, även om det inte var särskilt bra. Mer än så kan jag inte göra.
Och jag tänker inte tycka synd om dig, du är värd så mycket bättre. Du är ingen stackare.
Jag kan inte känna din smärta, men jag känner min, och läker den, läker oss.
Det handlar inte om utsidan, det handlar om vad du tänker och tror om dig själv.
Vad är det som får dig att tro att det är ngt fel på dig, att du är ngt annat än perfekt! Du Lever ju eller hur!
Livet skapade dig som du är, kan du då vara ngt annat än perfekt! Ser du ngt Levande som inte är perfekt! Skulle du säga om ngn eller ngt annat att de skulle vara annorlunda, eller att det är ngt som är fel med dem!
Se dig omkring, Livet dömer ingen. Allt Levande har sin plats i skapelsen, sin uppgift att fylla, allt är skapat perfekt för att vara just den de Är!
Tror du på en Gudom som förväntar sig att du ska vara ngn annan än den du Är! Varför skulle Guden vilja ha dig på ett sätt men ändå skapa dig på ett annat!
Se dig omkring, Finns det ngt skapat som inte är perfekt just som det Är! Allt har sin plats i skapelsen, sin uppgift att fylla.
Hur skulle ngt kunna vara bättre, Hur skulle du kunna vara bättre!
Det handlar inte om vad du gör eller vad du ger. Det handlar om vem du Är! Och du är skapad perfekt precis som du Är!
Vem är det som får dig att tro att du måste prestera för att vara bra, vem är det som dömer dig!
Var det dina föräldrar, var det skolan, kompisar, arbetsgivare, partners, som sa att du inte dög som du var, som sa att du måste vara annorlunda än du var, som sa att du måste prestera ngt för att duga!
Var det dom som skapade dina sår, var det dom som dömde dig och försökte få dig att tro att du skulle vara ngn annan än du var!
Vem är det som dömer dig i dag, vem är det som hindrar dina sår att läkas!
Det är dina tankar och din tro, på att du måste vara annorlunda än du är som hindrar dina sår från att läkas!
Din dom över dig själv skapar ditt helvete på jorden!
Livet dömer dig inte, Gud dömer dig inte! Varför skulle ngn döma sin egen skapelse!
Du är perfekt precis som du ÄR!
Ta dina sår i famnen, låt dem värka ut smärtan, de är inget annat än rädslor för att vara fel, för att inte duga som du ÄR!
Låt dina sår berätta för dig, varifrån de kommer, vem som har tillfogat dig dom. Låt dem få finnas och läkas!
Du är inte dina sår, du är inte dina rädslor! Du är perfekt precis som du ÄR! med dina sår, och med dina rädslor!
Den blivande lilla Människosjälen stod precis i beredskap att beträda jordelivet och alla hennes nära själsvänner hade samlats för att ge henne kraft och mod inför resan. Även Livets Källa var där för att ge henne några sista vägledande ord.
«Det sägs att det ska finnas en mening med livet», sade den blivande lilla Människosjälen till Livets Källa «så vad är meningen med just mitt liv?»
«Du är en del av livet som upplever sig själv, så du kan välja vad helst du önskar uppleva, vara och uttrycka», svarade Livets Källa. «Du är allt som finns, allt som någonsin funnits och allt som någonsin kommer att finnas, så vilken del av ditt gudomliga jag önskar du själv få uppleva i ditt kommande liv?»
«Får jag välja precis vad jag vill?» undrade den blivande lilla Människosjälen.
«Ja», svarade Livets Källa «du är ett med alltet, du är alla sidor av det och alltet är ett med dig. Du är livet och du är ett med mig.»
Den blivande lilla Människosjälen funderade en lång stund innan hon svarade. «I så fall vill jag uppleva mig själv som oändlig glädje och kärlek!»
«Det är sannerligen en stor önskan och inte helt enkel att uppfylla» svarade Livets Källa. «Allt som finns är redan glädje och kärlek. Din själs essens är den största glädjen fullt uttryckt och på samma sätt som att du inte kan uppleva mer ljus då ditt öga redan är bländat av det starkaste ljus så kan du inte uppleva glädje när glädje är allt du är.»
Den blivande lilla Människosjälen såg vemodigt på Livets Källa. «Men hur ska jag då kunna uppleva den del av livets gudomlighet som kallas för oändlig glädje, om jag nu redan är detta?»
Framför den blivande lilla Människosjälen uppenbarade sig plötsligt ett ljus och i ljuset kunde hon se ännu en själ ta form och framträda allt tydligare inför hennes syn. «Du kan få uppleva den genom mig», sade den Nya själen.
«Men hur?» undrade den blivande lilla Människosjälen. «Hur?»
«Jo, jag ska ta form i en människokropp precis som du, jag ska möta dig i ditt nästa liv och göra någonting för dig som får dig att uppleva glädjens sanna essens och dess mångfasetterade dimension. När du ber om en upplevelse måste nämligen någonting som är dess totala motsats dyka upp i ditt livsrum för att göra din upplevelse möjlig. Jag ska bli ditt ena och jag ska bli ditt andra.»
Den blivande lilla Människosjälen såg förbryllat på den Nya själen.
«Men hur ska du, en del av den fullkomlighet som är Livets Källa, en del av den totala glädje och kärlek som är allt som finns, allt som någonsin funnits och allt som någonsin kommer att finnas, hur ska du kunna få mig att uppleva någonting annat än glädje? Det kan inte vara möjligt?»
«Oroa dig inte» sade den Nya själen lugnande «vi ska nog hitta på ett bra sätt. Jag ska komma till dig och jag ska ge dig livet. Jag ska skingra illusionens slöjor och lära dig att se. Jag ska komma till dig och lära dig om livet, om vad som är verkligt och sant. Jag ska ge dig den största tänkbara lärdomen och upplevelsen av den del av dig själv som du kallar för glädje och kärlek.»
«Det låter helt fantastiskt!» svarade den blivande lilla Människosjälen, «Jag är så innerligt tacksam att du vill göra det här för mig!»
«Det är därför vi finns till», svarade den Nya själen «för att göra upplevelsen av livet möjlig. För att göra det möjligt för livets oändliga medvetande att uppleva alla delar av sig själv. Vi är livets ögon. Vi är livets händer och fötter. Vi är hennes känslor och alla sidor utav dem. Vi är livets andetag. Genom illusionen gör vi upplevelsen av sanningen möjlig. Livets Källa – vår moder - insåg i tidernas begynnelse att utan det ena så kunde inte det andra existera. Att utan det vi inte är så är det inte heller möjligt för oss att uppleva det vi i sanning är, därför skapade hon oss. Allting förblir ingenting så länge det inte står i relation till någonting annat, så livet var tvunget att delas upp i små själsfragment, i delar av sin helhet, för att dessa skulle kunna mötas och relatera till varandra, spegla sig i varandra. Utan mörker är ljuset inte ljust och utan sorg är glädjen inte glädje. Om vi önskar uppleva en särskild sida av livet måste dess totala motsats infinna sig i vårt livsrum för att göra vår upplevelse möjlig. Den mest smärtsamma upplevelsen av livet rymmer därför också alltid den största gåvan. Men jag skulle vilja be dig om en sak…», sade den Nya själen.
«Självklart», svarade den blivande lilla Människosjälen «berätta vad jag kan göra för dig!»
«Jo, jag skulle vilja att i det ögonblick som smärtan känns som mest påtaglig, när du förbannar din upplevelse som allra mest, då vill jag att du minns vem jag egentligen är. Jag vill att du minns att jag är livets gåva till dig och att detta var ett val, ett beslut vi tog du och jag.»
«Det lovar jag», svarade den blivande lilla Människosjälen.
«Jag ska aldrig någonsin glömma dig. Hur smärtsam min upplevelse än må bli och vara så ska jag alltid minnas dig som den du är. En del av livets upplevelse av sig själv. Den som gjorde glädjen och kärleken möjlig…»
